Från vår bokcirkel: "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones (Bonnier 2008, 226 sid)

I en liten by på ön Bougainville i västra Stilla havet, nära Papua Nya Guinea, växer Matilda upp. Ön är rik på koppar, som brutits av ett australiensiskt bolag. Gruvdriften upphörde 1989 då invånarna gjorde motstånd mot exploatering och rovdrift. Dåligt utrustade rebeller ställdes emot inhyrda legosoldater. Blockad, våldtäkt, mordbrand och utrotning följde. Liknande berättelser har vi hört om alltför många gånger, både förr och idag. För Matilda och hennes by inträffade detta i början av 1990-talet, då Matilda är 13 år. I boken berättar hon själv, men författare till boken är Lloyd Jones från Nya Zeeland.

Lloyd Jones är född 1955 och har skrivit ett 10-tal romaner. För ”Mister Pip”, som kom ut 2006, vann han the Commonwealth Writer's Prize för Best Book 2007. Sedan 2008 finns boken på svenska: ”Att tro på Mister Pip”. På årets bokrea kostade den 69 kronor, inbunden.

Men trots alla hemskheter blir de enbart en fond till berättelsen, som beskriver ett annat motstånd, ett annat sätt att överleva: Läsningen av en bok, förmågan att minnas, att kunna skriva, berätta och rekonstruera – att genom detta kunna skapa ett annat liv, ett eget liv - blir huvudbudskapet.

Inbördeskriget och konflikten ledde till att alla vita människor lämnade ön: gruvbolagets anställda, prästen och nunnorna, läraren. Endast en vit man blev kvar: Mr Watts. Han är gift med en infödd kvinna, som han en gång träffade utomlands. De båda beter sig konstigt, passar inte in. Men när alla viktiga personer lämnat ön är det Mr Watts som visar handlingskraft och mod. En dag öppnar han skolan. Barnen får renovera den själva. Skrivmateriel och böcker saknas, och Mr Watts är ingen pedagog. Men han har en vision: Genom att läsa högt ur en av sina böcker vill han hjälpa barnen hitta sina egna vägar. Och han väljer Charles Dickens' ”Lysande utsikter”, som handlar om Pip, en föräldralös pojke, som trots dåliga förutsättningar lyckas i livet. Denna berättelse varvas med att barnens egna föräldrar kommer till skolan och berättar för dem om saker de är bra på. Dessa berättelser är ibland mycket rörande, och förmedlar de inföddas kunskaper till sina barn.

Efter hand som Mr Watts läser tillför han barnen en annan verklighet, som de memorerar och återberättar. När boken försvinner övar barnen upp förmågan att minnas detaljer och meningar. Under några dagar finns även några av rebellerna med och lyssnar; några av dem kommer från byn. Men då ryktet sprids om en ”Mister Pip” blir denne okände vite man ett hot för legosoldaterna, som bränner ner och mördar för att avslöja hans identitet. Mr Watts ”blir” då Mr Pip, men straffas grymt.

För Matilda blir berättelsen om mister Pip ett sätt att överleva; hon finner tack vare honom en väg framåt i livet. Det fortsatta studiet av Dickens blir för henne t.o.m. en livsuppgift när hon under dramatiska förhållande har lämnat ön.

"Dark Back of Time" av Javier Marías (Vintage 2004, 336 sidor)

Javier Marías är en spansk författare och översättare, född 1951. Han har sedan 1971 publicerat 14 romaner, 11 är översatta till engelska men endast 2 till svenska. Coetzee kallar honom ”one of the best contemporary writers”.

”Alla själar” kom 2008 (på spanska 1989), ”I morgon under striden, tänk på mig” 1998 (spanska 1994). Hans senaste böcker är en trilogi, ”Your Face Tomorrow”, del III publicerad 2009. 1983-85 var undervisade Marías i spansk litteratur i Oxford.

I ”Alla själar” är berättaren en spansk författare som undervisar i spansk litteratur i Oxford under 2 år (Läs mer här). Med emfas vidhåller Marías att allt i den romanen är fiktion.
I ”Dark Back of Time” är berättaren en spansk författare vid namn Javier Marías, som skrev ”Alla själar”. En stor del av ”Dark Back…” går ut på att övertyga läsaren om att ”Alla själar” inte är en nyckelroman. Ändå är väldigt många Oxford-bor övertygade om att just de är med i ”Alla själar”, om än något bearbetade, eller karikerade. De hävdar att de är lätt igenkända, av sig själva eller av andra. Några har framfört synpunkter på ”sin” karaktär till författaren, och även på hur de vill bli beskrivna i nästa bok. Hela boken präglas av Marías lekfullhet – och opålitlighet. Till slut vet man inte om något – eller kanske allt – är sant!

Ett citat av Shakespeare, ur Othello, återkommer: ”Put out the light, and then put out the light”. Detta citat ger en sorts fästpunkt för en ibland något förvirrad läsare. Förutom flera hänvisningar till Shakespeare berättar Marías även om flera döda och okända författare. Många sidor fylls med en sorts rekonstruktion av deras liv, författarskap och död. John Gawsworth från ”Alla själar” återkommer, liksom det litterära, och imaginära, kungadömet Redonda, där Marías nu är kung. (Det är svårt att inte jämföra denna litterära lek med ”Det patafysiska sällskapet”, i Sverige representerat av Claes Hylinger här.) Denna del av boken ger åtminstone sken av att vara dokumentär, med fotografier, kopior av bokomslag och återgivande av (tidnings)texter. Oavsett hur mycket man skrivit eller hur gammal man blir finns dock ingen garanti för att det skrivna ordet består, överlever. Själva livet innehåller även döden, a ”dark back of time”. Ändå ligger det ett hopp i att fortsätta att skriva. ”All själar” är för Marías ett exempel på detta: Hans verk fortsätter att leva, och han skulle kunna ägna resten av sitt liv åt att ”leva” i den boken. Fiktionen blir verklighet, och tvärtom.

Marías är en mycket intressant och bra författare, om än något pratsam. Han associerar vilt, och ibland är hans utvidgningar och parenteser svåra att följa, men det är värt besväret att fortsätta läsningen. Förhoppningsvis kommer fler av hans böcker att översättas till svenska.

Resan inåt - om "Lewis brev" av Joel Halldorf (Libris 2007 cirka 350 sidor)

PO Enquist har skrivit romaner om två stora folkrörelser under 1900-talet:  "Musikanterna uttåg" från 1978 beskriver arbetarrörelsens framväxt i Västerbotten.
Den kristna väckelserörelsen berättar han om i romanen "Lewis resa" från 2001, där den svenska pingströrelsen och dess ledare Lewi Pethrus (LP) står i centrum (Läs mer här)

"Lewis resa" blev, kanske oväntat, en stor framgång, bland pingstvänner och andra läsare. Romanen är både fiktiv och verklig. PO Enquist vill rekonstruera och försöka förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv".

Boken "Lewis brev" av Joel Halldorf (Libris 2007) är en mycket ambitiös och innehållsrik bok, som handlar om samme Lewi Pethrus. PO Enquist har skrivit ett förord. "Lewis brev" är en forskares strävan att redovisa "det som verkligen hänt". Joel Halldorf skriver även inifrån. Han är teolog och kyrkohistoriker, och pingstvän i fjärde led. Detta måste innebära att Lewi Pethrus påverkat hans familj, direkt eller indirekt, i flera generationer. Då är det svårt att stå neutral till sitt ämne. Men Joel Halldorf klargör att han vill försöka förstå: Vi "har rätt att få veta, vi har rätt att få kunskap om våra rötter". Detta handlar om "en existentiell resa mot våra egna djup". Den som berörs, är intresserad och själv vill försöka förstå får god hjälp av denna bok, som på många sätt kompletterar "Lewis resa".

Lewi Pethrus (1884-1974) var i nära 70 år pingströrelsens ledare. Basen var Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, men hans inflytande var större än så. Hans omfattande brevväxling finns arkiverad på Riksarkivet i Stockholm. Cirka 100 brev presenteras i boken, från 1920 till 50-talet. Breven är grupperade temavis i sju kapitel, de första sex i kronologisk ordning. Det sjunde kapitlet innehåller rådgivande (själavårdande) brev från hela LP's liv som pastor. Kapitel 1 behandlar brev från 20-talet. Tre kapitel tar upp strider och konflikter med oliktänkande. Två olika väckelse/förnyelseperioder avhandlas i kapitel 5 och 6. Varje kapitel inleds med en essä om kapitlets tema, varje brev/brevväxling följs av en analyserande och reflekterande kommentar. En introduktion och ett efterord utgör en personligt skriven ramberättelse. Denna metaberättelse är, på ett sätt, bokens stora behållning för mig. I slutet av boken finns data om Lewi Pethrus' liv och författarskap, en källförteckning med kommentarer och till sist ett personregister.

1915 bestod pingströrelsen av 15 församlingar och 1000 medlemmar, år 1950 drygt 600 församlingar och 82700 medlemmar. Lewi Pethrus var dess ledare från början. En sådan enorm expansion medförde i sig självklart problem, men problemen skapades också: Lewi Pethrus motsatte sig hela tiden en övergripande organisation; de olika församlingarna skulle vara självständiga, men samarbeta. Ett ideal var en församling i varje ort, ej flera. I båda dessa frågor fanns ledande personer med motsatt uppfattning, och de straffades hårt vilket framgår av breven. En nära vän och kollega drabbades efter många års samarbete av bannbullan då hans hustru hade haft invändningar emot ledaren. Det sociala engagemanget präglade Lewi Pethrus från början. Han var entreprenören, som drev på expansion, kyrkbygge mm, och som ofta såg möjligheterna till att hjälpa nödlidande. Den som då predikade överandlighet och isolering drabbades också av det kalla ögat, fick gå. Det finns alltså många olika bilder av Pethrus.

I boken finns flera personligt präglade intervjuer, bl.a. med en son till en av de drabbade. Joel Halldorf har även intervjuat sin farmor. Och en av Pethrus' döttrar framhåller att om 95% av allt som hänt varit bra kan man väl låta bli att tala om de 5 procenten, men lyckas inte riktigt övertyga författaren. Och jag själv undrar hur detta stämmer med Herden, som tar ansvar för och letar efter det 100:e fåret.

Det är ingen tvekan om att Pethrus blev mjukare och mer förstående med åren. En som vittnat om detta är Göte Strandsjö i en bok från 1978. Pingstvännen och musikern Strandsjö hade blivit hårt angripen av Pethrus. Men när de träffades 1972 sa LP: "Ja du, det är mycket man ser annorlunda på när man har blivit gammal. Mycket av det som man trodde var så betydelsefullt och som man kämpade så hårt för, blir ganska smått. Man ser att man gjort sina misstag."

I många frågor styrdes Pethrus av sin kallelse. ”Saken", "Guds verk" var viktigare än enskilda människor. LP var kallad att leda Pingströrelsen – och att leda den rätt. Författaren påvisar detta tydligt, och visar respekt för att det gäller en annan tid. Han har funnit dokument, som är historia – och samtidigt ett arv, som för några kan vara alltför tungt att bära. Halldorf för liksom ett samtal med Lewi Pethrus, säger att vi idag på så sätt kan få göra "en existentiell resa mot våra egna djup". Hos LP har han funnit både egenskaper att beundra och uppfattningar som han tvekar inför. Jag tror att Halldorf, liksom Efraim Markström i "Lewis resa", efterlyser barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande. Men oavsett vilken ställning vi tar: "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva." Och var och en måste själv avgöra vad man är beredd att offra för denna upplevelse.

En undflyende författare funnen!

Sedan oktober 2009 har jag försökt få tag i ett eget exemplar av boken "A Reader's Guide to Dag Hammarskjold's Waymarks". Boken är en alternativ översättning till "Vägmärken", försedd med kommentarer.

Jag lånade boken 2 veckor från Hammarskjölds-biblioteket. En forskare i Tyskland erbjöd mig sitt exemplar - men endast till låns. Kolla Spaning, Undflyende, Nästan

För några dagar sedan tog jag återigen kontakt med Berhard Erling's college - för en påminnelse.

Samma dag fick jag ett brev på posten: från den eftersökte författaren, Berhard Erling, som alltså svarade efter 4 månader. Han har reviderat boken, och tryckt en ny upplaga.

Jan på Uppsala English Bookshop (http://www.ueb.se/) kommer att ta hem boken nu. Då slipper jag själv krångla med import, tull, frakt och skatt.

Boken kommer troligen också att finnas till salu på Hammarskjölds Backåkra till sommaren (Backåkra).

Hustvedt och Auster aktuella igen

Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt är aktuellt igen:

Austers "Invisible" (ännu ej översatt till svenska) kom ut i oktober. För några dagar sedan fanns en kunnig och positiv recension i DN av Örjan Abrahamsson. Där finns även några kommentarer (DN 13 febr.). Jag skrev själv om "Invisible" i oktober, men ville då inte avslöja för mycket om storyn (JanB ). Själv återvänder jag gärna till den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten" och fr.a. till del 2: "Minnets bok" från 1982. Finns i pocket.

Siri Hustvedts nya bok heter "The Shaking Woman or A History of My Nerves" och kom ut i år. Hennes fyra tidigare romaner finns på svenska. Den senaste heter "Sorgesång" ("The Sorrows of an American"), och det finns ett klart samband mellan denna och hennes nya bok.

"The Shaking Woman" är så HELT ANNORLUNDA!
Hela boken är en fallbeskrivning - om Siri själv och vad som drabbat henne. Det är naket och utlämnande - hela tiden återvänder hon till: Men hur passar dessa teorier in på det som händer mej? Det är vetenskap, en hel encyklopedi (med notapparat!). Det är så BRA!
En recension skulle passa lika bra i Läkartidningen som i DN!

Baksidestext av Oliver Sacks:
"Siri Hustvedt, one of our finest novelists, has long been a brilliant explorer of brain and mind. But recently this investigation has taken a more personal turn: two years after her father’s death, while speaking about him in public, she suddenly found herself seized by convulsions. Was this ‘hysteria,’ a ‘conversion reaction,’ or a ‘coincidental’ attack of epilepsy? The Shaking Woman is the story—provocative but often funny, encyclopedic but down to earth—of her attempt to answer this question…. Her erudite book deepens one's wonder about the relation of body and mind."

UTAN ÄRENDE av Claes Hylinger (Bonniers 2009)

Förra året gav Claes Hylinger ut en ny bok, "Utan ärende". På hans hemsida (Claes Hylinger) kan man se att det är bok nummer 15 sedan 1972. Owe Wikström har sagt att Hylingers författarskap är en (dold) attack mot märkvärdigheten. Kanske kan detta hjälpa till att tolka den nya bokens titel.

Boken är indelad i en sorts prolog + 4 avsnitt som kallas: I. Den tålmodige dervishen, II. De imaginära lösningarna, III. Den siste upptäcktsresande och IV. Livets salt. Den består av cirka 175 sidor, och har ett behändigt format.

Upptakten är en kort berättelse om en stockholmare som lyckats bestiga Kebnekajse. Stolt försöker han få beröm för detta av en man från lokalbefolkningen, en same. Men inte. Samen har aldrig själv varit på Kebnekajses topp. Han har ”int’ haft ärende”!
I prologen ingår även en dröm där flera av bokens följande berättelser finns med i någon form.

Att läsa Hylinger är som att sitta mitt emot en vän på ett café. Vännen berättar minnen men de är så fulla av detaljer så man tappar snabbt tråden – eller så känner man bara igen en bråkdel av alla de namn om nämns, och blir förvirrad. Ändå sitter man kvar och vill lyssna mer; och han är ju en vän!
Hylinger ber om ursäkt för sin innehållslösa historia, men – när han tänker tillbaka på den ser han hur innehållsrik den är. Och det stämmer. Han berättar om muslimska mystiker och stora upptäcksresanden, om möten med dansande dervischer i Istanbul och en vanlig svensk begravning, han återvänder till Paris och London men Göteborg med rosorna i Trädgårdsföreningen är ändå hans viktigaste oas. Flera av hans intressen fick han tidigt, och de går som en röd tråd genom bokens olika delar. Även Göte Andersson, den svenske sufiern anställd vid SAS, figurerar (se ”Kvällarna på pärlan”). Göte dog 1989 men påverkade Hylinger mycket. Och naturligtvis finns Rumi, Nasruddin-historier och Patafysiken med! Patafysiken fastnade Hylinger för tidigt; ”de imaginära (=inbillade) lösningarnas vetenskap”. I någon mån hade den patafysiska verksamheten tagit en paus under 25 år; den var ”förmörkad”, ”oculterad”. Vi får en oväntat detaljerad beskrivning av både patafysiken och av den högtidliga ”desockultationen” i Paris (i avsnitt II. De imaginära lösningarna). Se även Mathias Rydstrands bok ”Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser”, utgiven av Rönells antikvariat 2009.

Hylinger säger i boken även att vi bör sträva efter att ”lyckas med att misslyckas”, och han ger två exempel på misslyckade hemresor (en från Lund, en från London). Livets salt (från del IV) är – besvikelse. Och vi får flera exempel på detta. Men, ”den tålmodige dervischen når sitt mål”.

Ja, det mesta är bekant, och mycket intressant att läsa om. Nytt för mig är kontakterna i Istanbul liksom berättelsen om den store engelske upptäcktsresanden Wilfred Thesiger. ”Old men ought to be explorers” skrev T.S. Eliot en gång. Hylinger tog fasta på detta, tidigt – och fortsätter, nu i 67-årsåldern. Nästa gång kanske vi får en rapport från Kina.

NEDSTÖRTAD ÄNGEL av PO Enquist (Norstedt 1985, 140 sidor)

I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

Romanen är komponerad som ett musikstycke, med Försång, 4 sånger och Coda. Fyra berättelser flätas samman i form av självständiga fragment och textblock (strofer). Berättelserna introduceras i Försång och samtliga återkommer i övriga sånger, men utan kronologisk ordning. De fyra sångerna kallas ”Sången om likkortet”, ”Sången om pannlampan”, Sången om björntråden” och ”Sången om den nedstörtade ängeln”.
Detta är en smärtsam, svårbegriplig och oroande roman om kärleken och dess gränser, om livet, om döden – och rätten att få upphöra -, om skrivandet och sökandet. Finns villkorslös oförtjänt förlåtelse – för ett ”monster”? De existentiella frågorna ställs, ordlöst, i mellanrummen. Som läsare ges man möjlighet att försöka förstå, lägga pussel, och pusselbitarna känns igen från tidigare och kommande verk av Enquist! Man känner igen, bläddrar, försöker passa ihop.

Pasqual Pinon är fysiskt missbildad, med en utväxt i pannan: en kvinnas ansikte. Han hittas i en gruva. Där lever han som en maskot. En nedstörtad ängel, ”ett Satans barn, sa vägvisaren”. Ett skydd mot katastrofer. Ansiktet i pannan (Maria) är inlindat i ett tygstycke. Ovanför gruvan svävar en albatross. Pinon tas därifrån, får uppträda i en ”freak show”. Han vill kyssa Marian, men når henne inte. I slutet av sitt liv är han medlem i en kyrka för deformerade människor.
Doktor K och hans fru har en hatkärlek till varandra. Skilda, men träffas ändå. Deras dotter mördas, obegripligt, av en pojke, kallad "Vargen från Säter". Romanens berättarjag och K är goda vänner. Både K och hans fru har ett märkligt förhållande till pojken, mördaren. Denna berättelse slutar med att pojken begår självmord. K och hans fru återförenas.
Den tredje historien handlar om Ruth Berlau, om hennes obesvarade kärlek till Bertold Brecht. Blir man inte sedd, då är man ingenting. Efter hans död går Ruth omkring med en gipsbyst av Brecht.
Den fjärde berättelsen handlar om berättaren, ”jaget”, en vuxen man. Det är han som valt de tre andra berättelserna, bestämt vad som skall berättas. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Vi får även se hans kropp från insidan, vid en gastroskopi. Han sitter ensam på sitt rum och tittar ut genom fönstret mot sjön nedanför. Han är författare. Fadern dog när berättaren var 6 månader.
I slutet av romanen, i Codan, står det: ”Det var en känsla av stillsam lycka och beslutsamhet, vi skulle alla hjälpa till. Ruth och pojken och K och hans hustru och jag och Pascal och Maria. Tillsammans var vi en människa.” Dessa människor, några besatta av döden, som levde i tillvarons utkanter, illustrerar var och en olika delar av berättaren själv. Flera befinner sig på gränsen för det mänskliga. Ett tema i romanen är dödslängtan kontra viljan att leva. ”Det mänskliga” definieras t.o.m. som dödslängtan. Alla sidor av en människa är ”mänskliga”. Alla är vi nedstörtade och utjagade ur paradiset. Kärlekens dilemma är ett annat tema. Berättaren söker den omöjliga kärleken – till sin döde far. Nu vill han återskapa det som stod i faderns anteckningsblock. Återskapa fadern, och sig själv. Bli hel. Men – går det att förena kärlek och skapande? Pinon vill kyssa Maria. Ruth vill bli sedd. Doktor K och hans hustru når inte varandra.

Flera av de bilder och grepp som finns i så många av Enquists romaner finns med även här: En fågel (eller en fjäderpenna), en tunn ishinna, himmelsharpan, det till synes dokumentära…
”Precis så måste det ha varit när Pinon dog. Som en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta.”

En pusselbit: ”Mannen i båten” av PO Enquist från 1969

I ”Kapten Nemos bibliotek” bygger berättaren och Johannes en flotte. Johannes faller i vattnet, han försvinner, han dör. Detta avsnitt är en återgivning av en novell, som Enquist skrev redan 1969. Länge letade jag förgäves efter ”Mannen i båten”. Men häromdagen fick jag hjälp på Stadsbiblioteket i Göteborg, ungdomsavdelningen. Där fanns den, min eftersökta novell. Den ingår i en samling berättelser för ungdomar: ”Hej vi skriver till dej”.
Som vuxen försöker novellens berättare komma ihåg vad som hände en sommardag när han var 9 år. Vi får ta del av historien, ”som jag berättade den för Mats”. Tillsammans med Håkan, ”min enda vän”, bygger berättaren en flotte av tre timmerstockar. Flotten förses med vapen och proviant. Håkan är ett år äldre, mer kunnig, företagsam, erfaren. Ändå faller han i vattnet. ”Och så minns jag lika tydligt hans ansikte i vattnet, jag såg hur han på samma gång var rädd och generad (rädd för att han inte kunde simma så bra, generad för att han varit så klumpig).” ” Jag räckte ut handen mot honom.”
Men han nådde inte sin vän Håkan med handen. Och timmarna går. När Håkan föll i vattnet gick vågorna höga. ”Men det märkligaste var ändå något annat: och jag har tänkt mycket på det efteråt och på något sätt förstått att det finns en lucka i minnet någonstans. Det märkliga var att blåsten alldeles hade upphört. Det var alldeles lugnt, vågorna hade lugnat sig, vattnet var spegelblankt.”

Och pojken ser sedan Håkan sitta längst fram på flotten. Då hörs ljudet av årtag. En okänd man i en roddbåt. Håkan tar plats i båten. Tyst. Mannen ror bort. ”Jag kunde inte ropa. Jag stod stilla, som förstenad. Jag måste ha stått så en lång stund.”
Allt är förvirrat. ”Jag måste ha satt mig.” ”Jag måste ha frusit”. När den 9-årige berättaren hittas på flotten är morfar med. Pojken förs hem, blir liggande sjuk, med feber och konstiga drömmar.
Senare läser pojken om den flygande holländaren. Han som begått ett fruktansvärt brott genom att bara tänka på sig själv och inte räcka ut handen mot drunknande sjömän. Pojken letar efter Håkan. Och han förstår: Håkan är död, han drunknade.

En mängd detaljer i berättelsen är identiska med avsnittet i ”Kapten Nemo”.
Berättelsen är den vuxne mannens försök till rekonstruktion, ”som jag berättade den för Mats”, med minnesluckor. Vad hände, egentligen? Och som läsare undrar jag samma sak. Har detta hänt PO Enquist som barn? Är det en av hans ”smärtpunkter”?
Gjorde han inte tillräckligt för att rädda sin ende vän? Känner han skuld? Det vi vet är att han använder händelsen när han lägger sitt livs pussel. Som författare kan han ta ett steg tillbaka, iaktta, väva in. Och det gör han redan 1969, i en novell på 17 sidor.

"Burnt Shadows" av Kamila Shamsie 2009

The Uppsala English Bookshop har en bokklubb, a Book Club. Varje månad kan man få en engelsk pocket och det kostar 100 kr inkl porto. I november fick jag ”Burnt Shadows” av Kamila Shamsie. Kamila Shamsie är född 1973 och uppvuxen i Karachi, Pakistan. Hon har studerat i England och USA. Två noveller är översatta till svenska, men ingen av hennes fem romaner. Shamsie har läst både ”Den engelske patienten” och ”Hamlet”! Boken är indelad i en prolog + 4 avsnitt.

Prolog sid. 1

I den korta prologen möter vi en fängslad, förvirrad man. Han tvingas klä av sig naken. Snart skall ha ta på sig den brandgula dräkten. Guantánamo.

“How did it come to this, he wonders.”

Del 1: ”The Yet Unknowing World”, Nagasaki 9 aug 1945. sid. 3-29

Berättelsens överlevare Hiroko Tanaka är 21 år. Hon är lärare och översättare och har just lovat gifta sig med Konrad Weiss, tysk författare, som kom till Japan 1938. Han bor i ett hus, som ägs av hans svåger James Burton, bosatt i Dehli, Indien. James är gift med Konrads halvsyster Ilse, numera Elisabeth. Konrad berättar om sina släktingar för Hiroko, om deras anställde Sajjad (den ende han gillar där), som är indisk muslim. Detta avsnitt är det bästa, och trots få sidor fullt av liv, kärlek, förväntan. Mycket lycklig tar hon på sig sin döda mammas kimono, med tre tranor på ryggen. Och plötsligt blir allt vitt. ”The New Bomb”, igen. Tanaka bränns svårt, men överlever. På ryggen för evigt: tre inbrända tranor.

Del 2: ”Veiled Birds”, Dehli 1947. s 31-126

Hiroko lämnar Japan och söker upp Konrads släktingar, som tar hand om henne. De har en son, Henry, och en anställd, Sajjad. Han lär Hiroko sitt språk, Urdu; de blir förälskade och gifter sig, trots invändningar från Burtons. Under denna tid lämnar England den indiska halvön och det "rena" muslimska Pakistan bildas. De nygifta tvingas lämna Indien och bosätta sig i Karachi i Pakistan. Elisabeth lämnar sin make och flyttar till USA med sonen Henry.

Del 3: “Part-Angel Warriors”, Pakistan 1982-83. sid. 127-243

Efter missfall med ett missbildat barn föder Hiroko i 40-årsåldern sonen Raza, som likt mamman är mycket språkbegåvad. Sovjet för krig i grannlandet Afghanistan. USA stöder motståndsmän. Burtons son, Harry (Henry) är inblandad. Ett misstag gör att Sajjad dödas. Sonen Raza har problem med identitet, är mest förvirrad, och under falsk identitet får han kontakt med en afghansk flykting, Abdullah.

Del 4: ”The Speed Necessary to Replace Loss”, New York och Pakistan 2001-02. sid. 245-363

Hiroko bor nu hos Elisabeth Burton i New York. Rädslan för ännu en atombomb har fört henne dit. Elisabets sondotter Kim finns också där. Harry och Raza jobbar tillsammans, åt USA, i Pakistan. Abdullah visar sig leva som illegal flykting i USA. Men terroristjakten drabbar både honom och Raza. Genom en rad händelser och svek, där flera av huvudpersonerna är iblandade, får vi en förklaring till prologen.

Under nära 50 år, på tre kontinenter och påverkade av flera stora världskriser får vi följa två familjers sammanflätade livsöden. Det är nästan i mesta laget, men visar ändå trovärdigt hur detta skulle kunna hända. Mest berör mej det första korta avsnittet från Nagasaki. Övriga kapitel engagerar inte lika mycket. Genom hela berättelsen löper en sägen om en spindel, vars nät skyddar några flyktingar. Och det kan vara bra att veta: tranan kan symbolisera lycka och ett långt liv.

"Lewis resa" av PO Enquist. 598 sidor. Norstedts 2001

”Lewis resa” är en roman om Lewi Pethrus och den svenska pingströrelsen under 1900-talets första hälft. PO Enquist har skrivit romaner om många historiska personer. Han använder ofta vissa berättargrepp, ger oss fragment och pusselbitar, ibland bilder från barndomen. Så även i denna roman. Trots att boken är både tung och "smal" blev den en stor framgång, bland pingstvänner och bland andra läsare.
"Lewis resa" handlar för mej om 6 "huvudpersoner":

1. Efraim Markström
Namnet Efraim kan tolkas som "ett talrikt folk" och/eller symbolisera "sorg". Efraim Markström är en påhittad person, men vid hans begravning 1982 var PO Enquist inbjuden (av den döde). De kom från samma trakt, hade träffats 1972 (när Enquist skrev om fackföreningsrörelsen). Förutom pingstvän var Efraim även medlem i Brödraförsamlingen (herrnhutismen). Vid begravningen läste prästen ur Efraims "Lebenslauf" – hans levnadsberättelse, ofullständig men nedskriven under många år, medan livet pågick. Minst 1000 sidor hade Efraim samlat: tidningsklipp, fotostatkopior, handskrivna kommentarer. Även sidor ur Lewi Pethrus' och Sven Lidmans memoarer var sparade, alltid med kommentarer. Det visade sig att Efraims Lebenslauf egentligen var – Lewi Pethrus' levnadsberättelse, och denna ligger till grund för hela romanen. Efraim blir vittne till nästan allt som händer. Han är iakttagare, en skugga, och sanningssägare, som (vilket senare visar sig) visste för mycket. Efraim träffade LP första gången 1901; hans äldste vän. I 35 år var Efraim församlingsäldste i Filadelfia. Han uteslöts 1949; som söndrare, illojal mot LP och ledningen.

2. Lewi Pethrus (LP)
Föddes 1884 och dog 1974. Han kom från mycket enkla förhållanden. Blev troende 1899. Utbildade sig en tid på en predikantskola, men höll då på att förlora sin tro. 1910 (26 år gammal) blev han pastor i Filadelfia i Stockholm, med 29 medlemmar. 1913 gifte han sig med Lydia; Efraim var bröllopsvittne. Hustrun blir svårt sjuk under en graviditet. LP lämnar sjukvården till Gud. Lydia överlevde och LP skrev då sången "Löftena kunna ej svika". Men Efraim var arg! LP's politiska sympatier låg till vänster. Samtidigt som han var hårt engagerad i socialt hjälparbete byggde han upp ett frikyrkoimperium, grundat på en väckelserörelse. Han var självlärd med stor bildning. LP gick segrande ur flera interna strider, men när en schism med Sven Lidman seglade upp drabbades han av en personlig kris och flyttade ensam till USA under brinnande krig 1941. Han återvände dock samma år till Stockholm med förnyade krafter och kampglöd. Lewi Pethrus hade förmågan att utnyttja modern teknik, ofta under protester från Lidman. LP kvarstod som oomstridd ledare fram till sin död, men mot slutet sa han att man gjort Gud alltför religiös – och betonade att Gud alltid vill möta de troende en och en.

3. Den svenska pingströrelsen och fr.a. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
Filadelfia var den 7:e baptistförsamlingen i Stockholm. Uteslöts ur samfundet i april 1913, formellt pga oenighet om hur nattvard skall firas. Detta innebar samtidigt att den svenska pingströrelsen föddes. Därefter skedde en enorm expansion, en väckelse, i Stockholm och i hela landet. Lewi Pethrus drev utvecklingen så att den svenska pingströrelsen aldrig blev en fast organisation, men ändå bedrev ett omfattande socialt arbete och mission, byggde kyrkor etc. På 30-talet var antalet svenska pingstvänner över 100.000. Kvinnorna dominerade till antalet, männen hade makten. Gudsmötet var Kristocentrerat med mycket tal om Jesu sår och blod, och olika uttryck för den Helige Ande prioriterades. Som en andra lagbok talade man gärna om "syndakatalogen": kvinnors klädsel och frisyr, om att bekänna synder mm.
Detta skapade enligt Efraim ett "märkeligt intresse" för – synden.

4. Sven Lidman
Född 1882, död 1960. Författare. Som ung skrev han erotiskt frispråkig lyrik. Åren 1910-13 skrev han 5 romaner. Redaktör för högertidningen Svensk Lösen. Reservofficer. Gift, skild. Upplevde en religiös omvändelse 1917. Skrev 1918 "Huset med de gamla fröknarna". Efter att ha försvarat pingströrelsen i en dagstidning fick ha kontakt med LP. Medlem i Filadelfia 1921. Redaktör och predikant. Gav ut flera predikosamlingar. Skrev sången ”O salighet, o gåtfullhet”. I motsats till Lewi Pethrus var han "en riktig syndare". Många fängslades av hans predikokonst; han talade gärna om Jesu blod och drog mycket folk. Efter en konflikt med LP uteslöts han ur Filadelfia 1948. På 1950-talet gav han ut fyra självbiografiska romaner (den första "Gossen i grottan" ).

5. Författaren, PO Enquist
Finns med redan i romanens början (på Efraims begravning), och, liksom Efraim, genom hela berättelsen. Ett "Guds barnbarn från Västerbotten". Han är väl förtrogen med svensk frikyrklighet. Med utgångspunkt från Efraims (Lewis) "Lebenslauf" och sitt eget liv försöker han förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv". Hans mor, Maja, finns med som en viktig referens. Vissa av redskapen för "rekonstruktion" känns igen från andra av hans romaner. Han säger också att romanen handlar om hur "Lewi blev människa". "Kanske", säger Enquist, "var konflikten nödvändig" och livgivande. "För vad hade annars hänt?"

6. Jag själv, läsaren
På 60-talet var jag tonåring i en pingstförsamling, uppväxt och uppfostrad därefter. Allt det som bestämdes av "bröderna" i Filadelfia Stockholm omsattes lokalt – ofta sannolikt i en hårdare och mer oförsonlig form än vad LP kanske menat. Jag är inte säker på att detta i samma omfattning drabbade vår författare.

Till sist: Romanen inleds med att författaren deltar i Efraims begravning och finner hans "Lebenslauf". Genom denna fiktiva person kan vi alltså följa väckelsen. "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva", säger Efraim. Vid några tillfällen efterlyser han barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande.
Från två olika håll får vi följa de två huvudpersonernas resa tills de möts 1921. Lidman gjorde en klassresa, ifrågasatt av hans tidigare vänner. LP och han är varandras motsatser, men älskar varandra; de är som "Guds tvillingar". Deras relation dominerar en stor del av romanen. De står ofta för två olika synsätt. Under 40-talet leder deras olika värderingar till en destruktiv schism och kamp. Denna når sin kulmen vid ett församlingsmöte i Filadelfia 1948 med 4000 deltagare, och slutar med att Lidman tvingas gå. Ett år senare utesluts Efraim pga bristande lojalitet.
Titeln "Lewis resa" tolkar jag i första hand som en livsresa med bilder från Bunyans ”Kristens resa”, där Lewi Pethrus är Kristen (eng. Pilgrim) och Efraim är Trofast, som orättvist blir illa behandlad. Kanske står titeln även för LP’s resa till USA: den symboliserar en avgörande vändpunkt i dramat. Där finns även (liksom i andra romaner av Enquist) Reskamraten. I Lewis fall hans mor, Kristina.Vad som till slut är sant eller fiktion är svårt att veta. Romanen är en "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga.”