Runt Selma Lagerlöfs sjö Löven

Jag är med i en bokcirkel i Göteborg. Den senaste boken vi läst är Selma Lagerlöfs debutroman: Gösta Berlings saga från 1891. Sen blir det Mankells Kvicksand och 
Anyurus senaste.
Personerna i Selmas roman rör sig på och runt sjön Löven (=Fryken) i Värmland.
Jag har pusslat ihop en karta, där man ser hur gårdarna ligger, några väldigt nära varandra.

Några gårdar i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga.

(Det riktiga namnet i parentes)

Ekeby (Rottneros). Majorskan och major Samzelius bodde här. Västra stranden av Löven (Fryken).

Björne (Sundsbergs gård). Strax norr om Ekeby. Här bodde Melchior Sinclair med fru Gustafva och dotter Marianne.

Ett par km söder om Ekeby låg gården Sjö (Öjervik). Där kunde man träffa på majoren Samzelius och hans björnar.

Norr om Björne, på sjöns västra sida, låg Broby, nuvarande Sunne. Här fanns en välbesökt gästgivargård, en prästgård och en elak präst.

Längre norrut, på Lövens östra sida, låg herrgården Fors med den grymme bruksherren Sintram, som var i maskopi med djävulen.

Söderut, i höjd med Ekeby låg Berga (Angersby). Här bodde den fattiga familjen Uggla med den sjuklige sonen Ferdinand, förlovad med Anna Stjärnhök.

Nära Berga låg Lövdala som Selma kallade sitt älskade Mårbacka.

Några km söderut och på sjöns östra sida låg gården Borg (idag prästgården Herresta) med grevefamiljen Dohna, som regerades av grevinnan Märtha Dohna. Sonen Henrik var gift med Elisabeth, som han träffat i Rom. Några år tidigare dog hans syster Ebba.

Svartsjö kyrka (Ö Ämtevik) låg nära Borg.

Bättre oskrivet än oläst!

"Lev livet läsande!" uppmanar  Biblioteket i Varberg. Och det gör jag, hela tiden. Hemma, på café, på tåget, i väntrummet.   

Fast just nu syns det inte alls på den här bloggen! Jag läser mer än jag skriver...
Dock "skriver" jag mycket i tankarna medan jag läser, men sätter det inte på pränt.
A writer's block, kanske.

Och Barnens bokklubb har följande slogan:





Under de senaste månaderna har jag läst flera nya böcker. Och läst om några av de böcker som kom ut 2013.

ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers förlag. (Faktiskt från 2012! Men läst av mig 2013.)
Decenniets viktigaste bok. Augustprisvinnare.
Vuxen son följer i sin fars fotspår. Försöker förstå, lägga pussel. Det som för fadern enbart blir "ett kort uppehåll" (Södertälje, Sverige) blir för sonen universum; Livet. Så gott det nu går har Göran Rosenberg samlat ihop och nedtecknat sin pappas liv. Språket är mycket vackert. Ibland är han heligt förbannad (mellan raderna). Berättelsen är mycket personlig - och allmän; den gäller oss alla. Hur kunde allt detta (få) hända?
På köpet får vi del av det svenska samhällets tillväxt efter 2:a världskriget.
Läs boken!!




September av Kristoffer Leandoer, NATUR & KULTUR. Utgiven september 2013.
Vuxen son (född 1962) följer i sin mors fotspår. Skriver i 3:e person. "Hon" är född 1936. Får vara namnlös. Växer upp i prästfamilj på Söder. Har ambitioner; språkstudier i England, universitetsstudier i Lund. Vill forska. Drabbas av den stora kärleken, gifter sig, blir hemmafru, flyttar in i radhusområde, får tre barn... Börjar vikariera som lärare, trivs. Ser en fortsatt framtid där hon kan få göra det hon vill, forska, skriva. Då kommer cancern...
Mamman dör då författaren är 16 år.

Levande och döda i Winsford  av Håkan Nesser (Albert Bonniers förlag juli 2013). Den här boken läser jag som förströelse - och för att Nesser skriver så bra!
Hon hade anlänt till Winsford i början av november, med hund, i en svenskregistrerad blå Audi. "Maria Andersson" hette egentligen Maria Holinek. TV-kändis. Gift med Martin i 30 år. Under våren hade de varit utsatta för ett mediedrev: Martin var anklagad för våldtäkt. Han nekade. Maria visste inte om han talade sant. Tillsammans lämnade de Sverige.

Men nu, på en hed i sydvästra England, är Maria ensam. Månaderna går, hon trivs. Läser, jobbar med texter, promenerar. Blir förälskad. 
Som läsare tycker jag om henne, trots att hon är en brottsling. Och om det inte vore för en bilnyckel så...



En liten bagatell var Jonas Karlssons berättelse GOD JUL från W & W (oktober 2013). Den passade bra att läsa till jul.
I ett kommunalhus i Sverige skall man hitta på något roligt inför julen; det får inte kosta något. Kommunalhusets fasad är slät, med många fönster. Någon får idén att med hjälp av adventsljusstakar i fönstren skriva - GOD JUL. Jonas Karlsson fångar på pricken de beslutsvägar, invändningar, hinder och konflikter som detta uppdrag innebär! En vikarie tar på sig ett stort ansvar och ett krångligt arbete, men "belönas" med att bli uppsagd. Hennes hämnd blir bokstavligt talat grym!

Halvblodsblues av kanadensiska (familjen invandrad från Ghana) Esi Edugyan kom ut i september 2013 på Leopard förlag. Detta är hennes andra roman.

Berättelsen utspelar sig i Berlin och Paris 1939 - och idag. Två kanadensiska färgade jazzmusiker har lockats av bättre förhållanden till Berlin och spelar tillsammans med en ung färgad tysk trumpetare och två vita tyskar, en av dem jude. De hotas till livet när nazisterna tar makten. I nutid sker en återförening och gamla dolda svek avslöjas. 
Boken känns på ett sätt konstruerad men beskriver sannolikt en verklighet som sällan berättats. Språket är modernt, med många slangord. Jazzigt!



Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett tag till! Några böcker kommer jag inte att nämna alls här. Men jag kommer definitivt att presentera andra (om jag nu kan fortsätta att skriva). Hit hör:
Therése Söderlind: Vägen mot Bålberget. Om häxjakt på 1600-talet (och idag?). Finns nu även som pocket.
Ferdinand von Schirachs Fallet Collini. Tysk efterkrigslitteratur i klass med Uwe Timm och hans currywurst! von Schirach är född 1964, Timm 1940.
Javier Mariás kommer igen här på bloggen med Förälskelser, liksom Liknelseboken av PO Enquist.

En alldeles färsk svensk bok av Negar Naseh är Under all denna vinter, som jag håller på och läser just nu. Miljöerna är helsvenska, Västerbotten och en ö i den stockholmska skärgården, men hennes namn klingar - persiskt?! Boken består av både själva romanen och en arbetsbok, i samma band, vilket ju är annorlunda. Kolla den!
Negar Naseh är född 1984. 50 år tidigare föddes PO Enquist (i Västerbotten) och Carl-Henning Wijkmark. Wijkmark debuterade 1972 med Jägarna på Karinhall. Jag läser just nu hans bok från 2013: Vi ses igen i nästa dröm. Den tänker jag också berätta om, nån gång!!

Nu börjar snart  veckans avsnitt av Sherlock på TV, med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman - det enda jag ser på TV ikväll. Doktor Watson gifter sig.

Åke Edwardsons 12:e deckarroman (av 10) om Erik Winter

Erik Winter

Första gången jag blev bekant med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg var 1997. Detta var i Åke Edwardsons kriminalroman Dans med en ängel. Winter: ung, ogift, med dyrbara vanor; duktig och på bettet. Fram till 2008 blev det total 10 böcker om Winter, och vi får följa hans karriär, hans styrkor och svagheter. Efter hand tar hans team större plats, bl.a. Fredrik Halders, Aneta Djanali och mentorn Bertil Ringmar. Några av böckerna är riktigt spännande och otäcka; ibland drabbas Winter personligen. Jobbet sätter djupa spår. Mardrömmar, melankoli, tinnitus, slitningar. Mot slutet av serien är han gift med Angela, och har två döttrar.

Göteborg

Alla böckerna utspelas i Göteborg i nutid men ofta med tillbakablickar och utflykter. Det är väldigt roligt att få följa med i och runt Göteborg (liksom i filmerna om Johan Falk). Edwardson är bra på att berätta; dialogerna är ibland lysande. Jag läser ofta med en karta i närheten!

Nästan död man 2007

är den nionde boken. Den tionde heter Den sista vintern, och har ett mycket öppet slut vad gäller om Winter dör eller inte. De flesta läsare inklusive jag själv trodde han var död, att serien var slut. Men författaren visade sig vara av en annan uppfattning. Efter 2 år i Spanien var Winter tillbaka på banan igen!

Åke Edwardson har någon stans berättat, att

han själv kraschlandade i livet ungefär när Den sista vintern skrevs. Han blev fartblind, körde i motorvägens ytterfil, fick tinnitus som ökade av stress. Lät som ett godståg; blev som en barometer på hur han mådde. Och han började fundera på hur Winter hade det i Spanien (inte alls död). "Mina karaktärer är ju jag". "Man blir en annan, som i en dröm." Därför fick det bli fler än tio delar i kriminalserien om Winter. Men när Edwardson inte mådde så bra gjorde inte heller Winter det.

Hus vid världens ände kom 2012

Winter är nu 52. Sliten, märkt av jobb och nära-drunkning två år tidigare, bara nästan återhämtad. Familjen är kvar i Spanien. Ett komplicerat familjedrama med flera mord utspelas i Göteborg; i Spanien blir Winters mamma svårt sjuk – och dör. Han blir allt mer pressad, mer whisky, mer tinnitus. Men han är tillbaka!!

Marconi park har nyss kommit ut (2013)

Jag har precis läst den 12:e boken (av 10!) om kriminalkommissarie Erik Winter. Där finns allt med: Winter och hans polisteam, (mar)drömmar, rökning, whisky, familjen i Spanien, saknad (eller inte), telefonsamtal med Angela. "Nånting kommer att hända, och du kommer att försvinna, Erik," sa hon. "Försvinna?" "Försvinna in i dig själv."

Frågorna. Skall vi bosätta oss för gott i Spanien? Eller bygga hus nära Göteborg? Söka annat jobb? Ensam i Göteborg långa perioder ökar Winters spritkonsumtion,  tinnitus vid ansträngning, depression. Fortfarande är dialogen fantastiskt bra. Winters samtal med Ringmar är nästan telepatiska och för utredningen framåt med snabba frågor-svar:

"Här handlar det inte om pengar," sa Winter.

"Det handlar om vrede", sa Ringmar.

"Stor vrede.

"Varför där? Varför just där?"

"Enda stället där dom inte syntes", sa Winter.

"Var det förberett?"

"Svar ja."

"Då bor gärningsmannen i närheten", sa Ringmar.

"Inte nödvändigtvis", sa Winter.

"Han bor i närheten", sa Ringmar.

"Vänta och se", sa Winter. :

"På vad?"

"Nästa offer."

Välkända platser (som Frölunda Torg) och gator i Göteborg. Napoleon på Ahlströms kafé. Men allt är inte det samma: Winter har bytt musik: från jazz till - Michael Bolton! "Said I Loved You ... But I Lied"

Alltså: Han skriver bra, Edwardson. Bäst vad gäller att följa med i karaktärernas liv, att skapa en trovärdig och spännande dialog. Men själva deckardramat känns mer som – rutin, påklistrat, utan större spänning.

  

De tolv kriminalromanerna:

1997 Dans med en ängel 

1998 Rop från långt avstånd

1999 Sol och skugga

2000 Låt det aldrig ta slut

2001 Himlen är en plats på jorden 

2002 Segel av sten

2005 Rum nummer 10

2006 Vänaste land

2007 Nästan död man

2008 Den sista vintern

Och så nummer 11 och 12:

2012 Hus vid världens ände

2013 Marconi park

På DVD har jag sett Den sista vintern för att komma i stämning. Den är ruskigt bra.

Foto på författaren från Bonniers hemsida:

Utställning slut - läs en bok istället!

Sommarens utställning av trätavlor avslutad! Tidskrävande och något riskfyllt arbete "på egen hand" under flera månader föregick visningen. Tema bl.a. Öppna ditt fönster. Och åldrande!

Nu bör jag få tid att läsa böcker, för mig själv - eller för barnbarnen.
På min läslista finns bl.a. Javier Marías Förälskelser och PO Enquists Liknelseboken.
På film/DVD blir det Anna Karenina (från 2012).

Jesper Svenbros nya diktsamling - (en) Krigsroman

Jesper Svenbro är författare och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han är född i Landskrona 1944, där fadern var präst. Svenbros doktorsavhandling 1976 skrevs på franska och öppnade för en fortsatt internationell forskarkarriär. 1977 bosatte han sig i Paris, där han sedan verkat i cirka 30 år. Hans forskning har bl.a. gällt diktens roll och betydelse under antiken (om jag fattat rätt!).

Svenbro invaldes i Svenska akademien 2006, och bor nu med sin franska/algeriska hustru i Stockholm (men de har kvar en lägenhet i södra Frankrike). 2007 drabbades han av en vänstersidig stroke. Tack vare akut insatt behandling är han nästan symptomfri, men denna stroke har satt spår i Svenbros poesi (läs Inget andetag är det andra likt från 2011). Redan under studietiden publicerade han en diktsamling på svenska (1966). Den andra diktsamlingen kom först 1979.  

Under dessa tretton år ägnade Svenbro sin tid åt fortsatt forskning och undervisning,  och åt att tolka en av vår tids metapoeter: fransmannen Francis Ponge. En metapoet skriver dikter, som handlar om just – dikt, dess tillkomst och innehåll. En bok om Ponge kom 1977: Ur tingens synpunkt. Detta ledde till att Svenbro i sin egen diktning blev en uttalad och renodlad metapoet (under några år).

Något om Svenbros författarskap

Svenbro har alltså skrivit 1. Facklitteratur (på franska). 2. Dikter (och essäer) på svenska. Dessa två delar av författarskapet har ett samband; i diktform har han bearbetat sina fackkunskaper. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar således om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Och han har skrivit essäer om myrstigar, kostigar och fjärilar!

Från metapoesi till självbiografiska dikter

Element till en kosmologi och andra dikter (1979) behandlar klassiska och traditionella versformer. Särimner (1984) förenar bilder från den nordiska mytologin med den klassiskt grekiska, liksom Samisk Apollon och andra dikter (1993), där den svenska fjällvärlden blir olympiska höjder! Däremellan kom Hermes kofösaren (1991), kanske den mest metapoetiska diktsamling man kan finna på svenska. Varje dikt handlar enbart om sig själv.

Under 90-talet blir Svenbro mer personlig och påbörjar sin (som förlaget kallar det) lyriska självbiografi. Blått (1994) är en övergångsbok, som innehåller både : metapoesi och viktiga självbiografiska element (barndomen, personliga bilder). Att kunna och våga skriva om hemstaden Landskrona blev för Svenbro en vändpunkt, som en hemkomst.

Nästa diktsamling kallades Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996). Där föder varje hemlig kostig, minnen från barndomen, en ny dikt, och hjälper författaren i exil att bevara sitt modersmål. Installation med miniatyrflagga kom 1999, Pastorn min far 2001, Himlen och andra upptäckter 2005 och Vingårdsmannen och hans söner 2008.

I Pastorn min far följer Svenbro sin far i spåren, i Landskrona under kriget. Fadern leder bibelstudier om Uppenbarelseboken och drar paralleller till det pågående kriget. Svenbro berättar även om faderns för tidiga död (han drunknade i en insjö), och bearbetar sin egen barndoms tro (liksom i några senare diktsamlingar).

Diktsamlingen Himlen och andra upptäckter innehåller fler familjebilder, minnen, förebilder. Till Svenbros familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer! Inget andetag är det andra likt från 2011 är ett credo, en skrift där Svenbro (oväntat?) bekänner sig till den kristna tron, kanske ett resultat av stroken 2006 men även av en process som påbörjats tidigare.

Nya boken kallas Krigsroman

Krigsroman (2012) är det senaste bidraget i Svenbros "lyriska självbiografi". Boken har ett behagligt format (16 x 20 cm), den är tunn med hårda pärmar, och innehåller på cirka 50 sidor 21 dikter/mininoveller, berättelser i prosalyrisk form. Den liknar flertalet av Svenbros övriga diktsamlingar.

Nu har turen kommit till svärfadern, död sedan många år. Honom får vi följa några år under andra världskriget. Första dikten berättar hur svärfadern flydde från ett interneringsläger i Alger (med blinkningar till Odysseus). Han utbildas till fallskärmsjägare, träffar sin blivande fru, spränger en järnvägsstation, finns på plats när Lyon befrias. Vissa av svärfaderns berättelser har blivit som myter i familjen. Svenbro försöker finna sanningen, som ibland berättas i två versioner…I vissa dikter kastar sig Svenbro själv ut, som vid ett fallskärmshopp, ibland skriver han ett filmmanus. Och han visar på att vi inte alltid kan lita på minnet! 

Texterna är koncentrerade och genomtänkta. Utan att glorifiera eller väja för krigets grymheter har Svenbro gett oss en hel krigsroman – på 50 sidor!

”Jag har gått så länge och burit på hans berättelse
att mitt tålamod tagit slut
och trots att signalerna från marken inte heller nu är de rätta
och väl aldrig ska bli det
fattar jag härmed beslutet att våga språnget
mot den stora öppna gläntan med kodnamnet Vinaigrette.”

Göran Greider som farbror Melker??

Jag läser mycket men skriver sällan

För ett tag sedan skrev jag något om Göran Greider här på bloggen – och lovade att försöka återkomma. Hm. Sen tappade jag tråden. Eller lusten. Åtminstone att skriva. För läser, det gör jag hela tiden! Olga Grjasnova, Göran Rosenberg, Åsa Hellberg (jodå!), Paul Auster, Emma Donoghue, Nesser, Tony Judt, Katrine Kielos, Kristian Lundberg, Cilla Naumann, Kallifatides, Carola Hansson, Ma Jian (han med nudelbageriet), Jesper Svenbro, Javier Marías, Therése Söderlind, Oline Stig, PO Enquist…

Göran Greider – en aktiv man

Men nu gällde det alltså Göran Greider (född 1959). Denne till synes febrilt aktive man med många strängar på lyran har kallats "den politiska debattens testbild", eftersom han medverkar i alla tänkbara TV-soffor. Åsikter kan han ha om det mesta, han tycks tycka om att prata – och skriva. Skrivdonen verkar sitta löst.

Ny bok, prosalyrik med brutna sidor

Av mina arbetskamrater fick jag för en tid sedan Greiders senaste diktsamling 

OCH DAGARNA ÄR SOM SMÅ SEKLER. Jag hade inte tänkt köpa den; kanske läsa den, vid tillfälle... Titeln (som påminner om farbror Melkers "Denna dagen ett liv") lockade. Nu har jag läst den, flera gånger. Det är bara att erkänna: Jag gillar Greider, jag gillar boken, som är skriven under nära två decennier och är full av nedtecknade flyktiga ögonblick; epifanier (gudomliga uppenbarelser) kallar Greider dem med hänvisning till James Joyce.

Från stockholmsförorten Årsta och från byn Hagen (Dala-Floda)

Greider skriver här dels från närförorten Årsta (söder om Söder), dels från byn Hagen, Dala-Floda i Dalarna. Detta framgår tydligt av bokomslagets fotokollage med en interiör från bostaden i Årsta, en från Hagen. Innehållet är delat i tre avsnitt: ÅRSTASVITEN (1) och (2), däremellan MÄRKLIGA DIKTER FRÅN LANDSBYGDEN, sammanlagt cirka 220 sidor.

Vågar bjuda på sig själv

Fastän denne man är en offentlig person, så går han ner på knäna, nära marken, nära andra människor, nära familjen. Han gör vardags-iakttagelser som vi alla kan göra - men riskerar att missa. Han visar sin egen omtanke – och oro. Men även världshändelserna finns med, ibland daterade som i en dagbok. Ibland skriver han tillbakablickar men ofta intryck för stunden.

Greider rör sig hemtamt och obehindrat i både förort och innerstad, liksom i den lilla byn, där han spatserar runt bland rovdjur och den svarta natthimlens alla stjärntecken! När han på avstånd ser ljusen från byn en natt blir den som en ny stjärnbild. Och i bilen han möter hälsar han på den osynlige föraren.  Både i Hagen och i Årsta registrerar han förändringar under den två decennierna. Naturens storhet och rikedom i byn får honom att reflektera över Guds behandling av Job i Bibeln. I den urbana byn Årsta blir det mer av sopstation och IKEA.

Litt quiz!

Egentligen vill jag dela med mig av massor med citat, men – läs boken istället! Och fundera på var följande travestier kommer ifrån (sid. 201):

Här kommer alla dikterna på en och samma gång:

Det som är botten i mig är tredje våningen hos andra.

Sardinen vill att havet öppnas mot burken.

Vad bryr sig en vind om företag?

Jag väntar vid min busshållplats.

Jag trivs bäst i slutna sällskap

Inte visste jag att jag gillade Greider

Göran Greider (född 1959) är en produktiv man, som tycks tycka om att prata - och skriva. Av mina arbetskamrater fick jag för en tid sedan hans senaste diktsamling OCH DAGARNA ÄR SOM SMÅ SEKLER. Jag hade inte tänkt köpa den; kanske läsa den, vid tillfälle...

Men så här på Världspoesidagen måste jag erkänna: Jag gillar den här boken. Den är skriven under nära två decennier och är full av nedtecknade flyktiga ögonblick, som Greider kallar epifanier. Han tycks alltid ha papper och penna på sig, han skriver dels från förorten till Stockholm, Årsta, dels från byn Hagen, Dala-Floda, i Dalarna. Detta framgår tydligt av bokomslagets kollage; två bilder, interiörer: en från Årsta, en från Hagen.

Och han går ner på knäna, nära marken, nära andra människor. Gör vardags-iakttagelser som vi alla kan göra - men riskerar att missa. Någon gång följer han med en kvarnvinge upp i luften, ser sina dikter och gatorna i Årsta i fågelperspektiv (detta måste vara nära Gullmarsplan, där det finns en kvarn. Det vet jag; där bor min son med familj). Greider rör sig hemtamt och obehindrat i både förort och innerstad, liksom i den lilla byn, där han spatserar runt bland rovdjur och den svarta natthimlens alla stjärntecken!

På en hängbro i Dala-Floda (eventuellt under den) skrev Tomas Tranströmer en gång dikten Mot älven, som ingår i samlingen Mörkerseende från 1970. Så här skriver Greider (sid. 104):
På den här lilla hängbron över den vilda Hagforsen stod en gång Tomas Tranströmer och skrev en dikt. Vi spikade upp den, i glas och ram. Men åren går och fukten tränger in i texten. Snart är den oläslig.

Så fick jag även med en världspoet på just denna dag!
Om Greider skall jag försöka återkomma.

SKUGGLAND vann, fest på Varbergs teater!

Vinnaren av romanpriset avslöjad på Varbergs teater
Igår var det äntligen dags: vi fick besked om vem som vunnit Sveriges Radios romanpris 2013.
Jonas Bruns roman Skuggland vann med motiveringen att romanen är 
"en bråddjup berättelse om längtan och svek där läsaren själv får förtroendet att lägga pusslet."

Priset delades ut på Varbergs bibliotek/Varbergs teater. På bilden i mitten syns lite suddigt teaterns scen med två programledare, Jonas Brun och delar av läsarjuryn.

Förspel och nominerade böcker
Jag har på plats i Varberg deltagit i bokpresentationer och bokcirklar - och läst samtliga sex böcker, dvs.
En storm kom från Paradiset av Johannes Anyuru

Skuggland av Jonas Brun
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Förrädare av Ola Larsmo
Ön av Lotta Lundberg
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

ALLA böckerna har varit starka och delvis annorlunda läsutmaningar  där jag fått ta del av författarnas erfarenheter, reflektioner och kunskaper - men jag tror inte jag hade läst alla böckerna om de inte varit uttagna till denna tävling.

Upploppet
I juryns första sållning, tre av sex, kom mina tre favoriter med:
Ingenbarnsland, Skuggland och Bret Easton och de andra hundarna.
Långt in på upploppet låg Lina Wolff ohotad bäst till, men när jag lyssnat till juryn (dag 3) svängde jag mer över till Brun; i alla fall blev jag mer tveksam, kunde bara inte välja!

Något om vinnaren
Skuggland är så väldigt mycket mångbottnad. En ung vuxen man, Erik, återvänder till sin barndom och ett svårt trauma: två pojkar (Erik nr 2 och Marcus) försvann, återfanns aldrig. Erik och Erik var i flera år bästa vänner. Vi får lära känna pojkarna och deras familjer. Här finns inslag av tafatt närhet mellan pojkarna, av svek, trygghet och otrygghet mm. Allt berättas på ett poetiskt och mystiskt sätt, många gånger belyst av sidospår, spegelbilder, musik, och inte minst ett dataspel, Shadowland, som tar väldigt mycket tid!
Enligt juryn får läsaren själv förtroendet "att lägga pusslet"! Själv associerar jag bl.a. till pusselläggaren PO Enquist och Kapten Nemos bibliotek med dess dubbeltydlighet. Och undrar: vad är "verkligt" och vad är påhittat. Vad ligger öppet och synligt, vad är dolt och kamouflerat? Hur stor del har berättaren själv i det som hände??
Ja, detta är en bok som man bara måste läsa om!

Göteborg läser Sophie Elkan - så gör även jag

På initiativ av dessa två bokbloggare:  och dagarna går... och enligt O
läser jag och flera med mig Sophie Elkans historiska roman John Hall från 1899. 
Man kan ha många infallsvinklar vid läsning av denna roman, från Selma Lagerlöf till barnuppfostran, från Gustav III som krigarkung till olika bibliska personer. Förslag till samtalsfrågor finns på länkarna ovan.
Första träffen IRL är nu på onsdag, på Göteborgs Stadsmuseum kl 18.

Hos mig har läsningen väckt frågor om hur Göteborg såg ut runt år 1800. Familjen Hall hade sin bostad på Sillgatan (idag Postgatan, delvis gömd i Östra Nordstan) i hörnet mot Östra Hamngatan. Många av de personer som nämns i romanen bodde i närheten. Invånarantalet i Göteborg var då cirka 12000.

Så här ser kartan ut, med Göta älv norrut-uppåt, kanaler, gator, kyrkor, portar mm. Klicka på bilden för förstoring.

Från Stefan Zweigs värld - av igår, för idag!

Kort om Stefan Zweig  1881-1942

Stefan Zweig föddes i Wien i en judisk familj. Han studerade filosofi, litteratur och historia. Zweig var pacifist, världsmedborgare och mycket berest.  Hans verk präglas av djup humanism, medkänsla, tolerans och andlig frihet, och hans vänskap med Freud märks i några psykologiskt mycket fängslande noveller. 

De antijudiska stämningarna i Österrike tvingade honom att emigrera till England 1934, och han flyttade 1940 till USA. Till slut bosatte han sig i Brasilien men den hopplöshet han kände för situationen i Europa ledde till att Zweig och hans hustru begick gemensamt självmord.

Produktiv 

Som författare var Stefan Zweig mycket produktiv och skrev romaner, essäer, biografier, dikter, noveller och dramatik. Han var en av sin tids mest lästa författare. Han är berömd för flera biografier, tex Maria Stuart  (1935) och Marie Antoinette från 1932 (bäst enl Göran Hägg). 

Självbiografi 

I den självbiografiska "Världen av igår: en europés minnen" 1943 (Die Welt von gestern : Erinnerungen eines Europäers 1941) beskriver Zweig den europeiska kultur och humanism han älskade - före Hitler, och han är förtvivlad över barbariet i sin omgivning. Men han berättar även om möten med människor som Thomas Mann, James Joyce och Béla Bartók.

Min favorit

Min favorit bland Zweigs böcker är novellen "Schack" från 1943 ("Schacknovelle" postumt 1942). Den finns utgiven tillsammans med novellen "Amok". Båda visar  mästarprov på en balans mellan yttre och inre spänning. Huvudpersonen i "Schack" är en medelålders kultiverad advokat, som suttit i husarrest i Wien, fängslad av Gestapo, torterad genom total isolering. Han lyckas stjäla en bok från en fångvaktare – ett häfte med 150 mästarpartier i schack! Han lär sig varje parti utantill, men tvingas klyva sin personlighet i en "vit" och en "svart" halva. Detta leder till en total mental kollaps, och han lovar sig att aldrig mer röra en schackpjäs. Men på en resa med en atlantångare efter frisläppandet möter han en verklig schackmästare, en otrevlig typ, och provoceras av några medresenärer till att utmana honom…

Renässans

Sedan några år upplever Stefan Zweig en renässans i England, där "Världen av igår" åter getts ut – men i Österrike är man mera kallsint. Hans doktorsgrad vid Wiens universitet togs ifrån honom 1941 och det dröjde ända till 2003 innan universitetet gav honom titeln tillbaka, något som visar hur lång tid det har tagit för Österrike att göra upp med sitt förflutna.

"Världen av igår" finns nu även i ny, reviderad utgåva från Ersatz förlag.

Så här skriver förlaget om Zweig och boken på sin hemsida: Ersatz förlag

Och - många bokbloggare har läst Zweig, tex Ingridsboktankar och Hermia says

Viveca Lärn: Öster om Heden

                                                                                                                                                                    

Lotterivinst

Plötsligt händer det: På en gata, i en trappuppgång, i centrala Göteborg vinner några människor på Postkodlotteriet! Och Viveca Lärn går igång: Göteborgsmiljö, känsla för detaljer, nyanser, dialog. Humor. Hon associerar friskt, ligger ofta nära vad jag själv kommer att tänka på – och det märks då att både hon och jag är 60+! Men hennes språk flyter; det känns som om hon har så lätt för att skriva, och har kul! Jag småskrattar när jag lyssnar på spårvagnen.

Huvudpersoner: 
Margareta och Axel (båda lärare. Han friluftsmänniska)
Samantha och Roger (stor åldersskillnad. Hon bär på en sorg, han har haft en stroke)
Martin och hans mamma Karin (författare resp änka efter en präst)
+ de två bröderna och tobakshandlarna Åke och Holger (bor kvar i sitt pojkrum)


Göteborg
Alla bor nära Heden, mitt emot hotell Liseberg Heden. De rör sig i centrala Göteborg, Korsvägen, Systembolaget på Avenyn, Liseberg. Man kan ta fram en karta och följa med!



Mot Kenya
Efter hand beskrivs de olika personerna, deras positiva och negativa sidor, deras handlingar, tankar, längtor. Dialogen är medryckande, rolig och vitsig, fylld med ordspråk. Men ibland känns språket en aning – ålderdomligt, kvar i 50- och 60-talet. Lotterivinnarna är i olika åldrar, från 35-40 till 60+. Två av dem har problem med alkoholen. En är författare. Från början känner de inte varandra alls, och de reagerar olika när de vinner pengar. När Samantha sätter upp en lapp i tvättstugan och föreslår en resa till Kenya för vinnarna börjar de åtta att umgås, planera. Samantha är väl inte den bästa reseledaren, men får i alla fall igång de övriga. Efter mindre än halva boken är de på väg! Äventyret kan börja, på främmande mark, med förväntningar och nya konstellationer.

Den här boken kan säkert bli en ny TV-serie (liksom den om människorna på Saltön). Fortsättning följer. 

Morgon i Jenin och På flykt från ett sorgebud

                                                                                                            
Jag har nyligen läst, men är inte klar med, två böcker, som hör ihop:
Palestinska Susan Abulhawas ”Morgon i Jenin” (2010, 380 sidor) och ”På flykt från ett sorgebud” (2011, drygt 700 sidor) av israelen David Grossman (född 1954).

Susan Abulhawa är född 1970 i Kuwait, dit hennes föräldrar flytt från Israel.
”Morgon i Jenin” tar sin början i den lugna och fredliga byn Ein Hod på
40-talet. Bokens berättare, Amal, är då en liten flicka, och vi får följa henne till år 2002. Hon berättar sin familjs och sitt folks historia, om krig, ockupation, flyktingläger och övergrepp. Från att ha varit fria och stolta jordägare blir de plågade och hemlösa. Amal berättar enkelt och rakt om sin släkt, om glädje och sorg, om död och livsvilja. Men det är även en berättelse om kärlek, om liv trots allt, och längtan efter försoning. Susan Abulhawa lägger även in en komplikation: en baby i familjen rövas bort och växer upp som jude. Den dramatiska inledningen av boken får en oväntad - eller snarare konsekvent - avslutning.

”På flykt från ett sorgebud” har en prolog 1967: Tre tonåringar ligger isolerade på ett fältsjukhus i Israel pga en smittsam infektion. En flicka, Ora, två pojkar, Avram och Ilan. I ett febertöcken möts de tre, och blir vänner för livet.
Sedan förflyttas vi till år 2000. Ora har varit gift med Ilan i 30 år, men de har nyligen separerat. Han ”hade delat hennes liv och under de goda åren berikat godheten”.  De har två söner: Ilan är far till David, Avram är far till Ofer, men han har aldrig träffat sin son. Avram är svårt fysiskt och psykiskt skadad efter fångenskap och tortyr i Egypten 1973. Efter tre års militärtjänst muckar Ofer. Mor och son har sedan länge planerat en fotvandring i Galileen, ryggsäckarna är packade. Men Ofer har utan att berätta för Ora förlängt sin tjänstgöring en månad. På väg till uppsamlingsplatsen tar de en taxi med en palestinsk chaufför, Sami. Ofer sitter i baksätet med sitt gevär. Inte bra. Sedan tvingar Ora Avram att följa med henne på fotvandringen, och de tar samma taxi. Då Sami frågar vart de vill åka svarar Ora: ”Kör tills landet tar slut”. ”För mig tog det slut för längesen”, svarar han.

Genom att inte ta med mobiltelefon, och vägra läsa några nyheter, blir vandringen en sorts besvärjelse: så länge de inte hör något annat är Ofer vid liv. Ora berättar om sitt liv för Avram, som efterhand får livsviljan tillbaka. Han får på så sätt lära känna sin son; Ofer berättas fram, ”föds”. Det blir en strapatsrik resa genom vacker natur  - och genom drygt 30 år.
Bokens titel på hebreiska är "Kvinna på flykt från nyheterna", på engelska "To the End of the Land". När Grossman höll på att avsluta boken brändes hans egen son Uri till döds i en stridsvagn. Skrivandet, som besvärjelse för att hålla sonen vid liv, fungerade inte. Paul Auster har hedrat Uri i sin roman ”Mannen i mörkret” (där det berättas om en ung man som heter Titus). David Grossman är en känd fredsivrare (liksom Amos Oz). 1993 skrev han en bok, som tog sin början i den palestinska byn Ein Hod 1948: ”Se den andre”. Läs gärna alla tre böckerna. Där finns mycket att samtala om.                                                                              
                                               

Något om Bolaños "Om natten i Chile"

Roberto Bolaño föddes i Chile 1953. Hans familj flyttade till Mexico City 1968.  Bolaño slutade skolan tidigt, försörjde sig på olika jobb, läste mycket, och skrev hela tiden poesi. Under några år tycks han ha varit en rotlös vagabond. 1973 skall han ha återvänt till Chile, fängslats som vänsterradikal efter kuppen i september men frigetts och utvisats. Han bosatte sig i Spanien 1977. Efter flera års leversjukdom dog Bolaño 2003 i Barcelona. Han efterlämnade fru och två barn, födda på 90-talet. För att kunna försörja sin familj började Bolaño skriva prosa. 1998 slog han igenom i den spansktalande världen med "Los detectives salvajes". Han var mycket produktiv fram till sin död.

På svenska finns utgivet:

De vilda detektiverna  2007

Om natten i Chile   2008

2666   2010

Amulett 2011

Det okända universitetet 2011 (Den poesi Bolaño själv ville ge ut)

Om natten i Chile är en tunn men mycket innehållsrik bok. Den som vet något om Chiles historia under 1900-talets andra hälft, Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid.

En gammal prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta. Under en natt berättar han sina minnen, reder ut. Vill förklara men egentligen inte försvara, rättfärdiga men inte bekänna eller ångra. Han värjer sig mot anklagelser om svek från "den åldrade ynglingen" som dyker upp (Vem är han? Det dåliga samvetet? En ung Urrutia? Författaren Bolaño??). Prästen drog sig tillbaka under Allendes tid (läste klassiker), ställde sig aningslöst på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. Boken är full av minnesbilder; alla dessa, tror jag, har en avsikt (men alla är inte lätta att tolka).

Sebastián Urrutia Lacroix är troligen född på 30-talet. Han är katolsk präst, men ville själv, till varje pris, bli känd som kritiker och poet, beredd att släppa kyrkans krav på rättvisa och tjänande. Och han lyckades. Han får träffa Pablo Neruda (som fick Nobelpriset 1971) en helg på landet. När han tar en promenad i omgivningarna äcklas han av lantarbetarna. Han avvisar Guds inre röst som bl.a. påminner om händelser i Uppenbarelseboken och om Judas träd (där förrädaren Judas hängde sig).

Under en period av leda och missmod kontaktas Urrutia av två mystiska män: Asaf och Tah (namnen kan läsas baklänges), som ger honom ett känsligt uppdrag från Ärkestiftets forskningsavdelning. Han skall studera bevarandet av kyrkor i Europa. I nästan alla städer han besöker skadas kyrkorna av duvskit. Därför dödar och utrotar prästerna alla duvor - med hjälp av falkar. Prästerna är falkenerare. Att även fredens duva, Picassos duva, stryker med stör inte Urrutia särskilt mycket.

När Allende vinner valet 1970 och blir president i en vänsterkoalition stänger Urrutia in sig och läser de gamla grekerna. Åren 1970-73 i Chile blir som ett grekiskt drama i hans berättelse. Den 11 sept 1973 tar general Pinochet makten. Allende störtas. "Då blev jag lugn", säger Urrutia. Med viss tvekan åtar han sig sedan att undervisa de nya makthavarna i marxism. Juntan vill veta hur långt deras motståndare är beredda att gå. Man samtalar bl.a. om den chilenska författaren och socialisten Marta Harnecker.

Under denna tid har författaren Maria Canales i sin villa litterära fester – senare avslöjas att det samtidigt förekom tortyr i husets källare. Men ingen talar om det; alla är fega.

Maria Canales finns i verkligheten (Mariana Callejas) och hon var gift med en amerikansk CIA-agent som samarbetade med Pinochets hemliga polis, DINA.

Med denna bok levererar Bolaño en skarp och mycket kritisk satir över hur konst/litteratur och religion misslyckas med att förmedla rättvisa. Urrutia väljer kulturens skönhet men undviker vanliga människor, våld och förtryck. Både han och Kyrkan sviker. Bolaño visar hur konst och religion kan rättfärdiga makt och tortyr, hur godhet och (naiv) ondska kan finnas i samma människa. Boken är full av litterära, teologiska och politiska referenser. Flera symboler finns på bokens omslag. Duvor och duvskit står för folket, falkar för makten i olika former.

Men folket ger igen. Bokens sista rad: "Och sedan bryter skitstormen lös".

Herta Müller till årets bokmässa

Temat vid årets bokmässa 22-25 sept är tyskspråkig litteratur: 
"Tre länder – ett språk, Tyskland Österrike Schweiz". Nobelpristagaren 2009, Herta Müller, är en av gästerna.

Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa något av Herta Müller, men när vi i bokcirkeln bestämde oss för att läsa ”Hjärtdjur” blev jag tvungen! Först gick jag bet på språket, begrep inte vad Müller menade, vem som sa vad etc. Jag saknade kapitelindelning. Och jag visste för litet om författaren. Men när jag kämpat mej igenom boken till sista meningen (som är samma som den första) var jag fast och läste boken en gång till!

Herta Müller är född 1953 i byn Nitchidorf nära staden Timisoara i västra Rumänien. Till detta område invandrade många tyskar för flera 100 år sedan. Man har behållit sitt språk, en ålderdomlig tyska. Denna tyska minoritet kallas schwaber. I slutet av 1980-talet var de cirka 100000 men idag har många lämnat landet. Müller var student i Timisoara under 4 år. Efter några år som översättare på en fabrik tvingades hon pga sin regimkritik till landsflykt 1987. Rumänien var under många år en diktatur, ledd av Nicolau Ceaucesco.

Herta Müller är idag bosatt i Berlin. Återkommande teman i hennes författarskap är kritiken av polisstat och korruption (även bland tyskarna i Rumänien), men hon brottas även med sin identitet (uppvuxen som tyska i Rumänien men i Tyskland betraktad som – rumänska). Hennes språkbehandling är mycket speciell, med oväntade associationer och nybildade ord. 

Om sin uppväxt, studietid, några år som översättare på en fabrik och om utvandring berättar Herta Müller i ”Hjärtdjur”. På engelska heter boken ”The Land of Green Plums”, en titel som förklaras i boken.

Herta Müller skriver vittneslitteratur. Boken är uppdelad i olika stycken, textblock, men inga kapitel. Flera stycken består av tillbakablickar till barndomen. Hon berättar det självupplevda, men på sitt eget sätt. Och hennes sätt att skriva är mycket speciellt! Poetiskt. Vissa stycken måste man läsa mycket uppmärksamt – annars tappar man bort sig. Hon bildar nya ord (som ibland måste vara en svår utmaning för översättaren), klipper och klistrar, byter fokus mellan meningar i samma stycke. Vid ett biobesök kan samtalet med grannen i salongen blandas med vad som sägs i filmen. Industrin tillverkar trämeloner och plåtfår. Månen är en giffel. Människans inre är ett hjärtdjur. Inga vanliga ord kan beskriva det hemska.

Berättaren är en ung kvinna. Hon delar under några år ett studentrum med 4-5 andra kvinnor. En av dem (Lola) tar sitt liv; hon står inte ut längre. Då kallas hon landets fiende av skolans ledning. Tre unga män (Edgar, Kurt och Rikard) söker någon som känt Lola, och får kontakt med vår berättare. Mellan dessa fyra utvecklas en vänskap, men deras liv styrs av ständiga trakasserier och förhör. Överallt finns poliser, vakter och angivare (Securitate). Deras girighet och korruption symboliseras just av att de ständigt samlar på sig och äter – gröna plommon. När vännerna skriver brev har de olika kodord, stoppar ett hårstrå i kuvertet, gömmer dokument i en sommarstuga. Men det mesta genomskådas av den falske kapten Pjele.

Som yrkesarbetande hyr berättaren senare ett rum av en ungersk kvinna, och de har svårt att förstå varandra. De fyra vännerna skiljs åt, får olika yrken. Två av dem lämnar landet, men snart kommer rapporter om att de dött (en s.k. naturlig död!). Även huvudpersonen söker senare utresetillstånd och flyttar till Tyskland.

Herta Müller: ”Hjärtdjur” Bonnier Pocket 2009 (ty ”Herztier” 1994, 212 sidor)

Jesper Svenbro, Hitchcock och Tranströmer

                                                                                                                                                                     
Jesper Svenbro är född 1944 i Landskrona, i 30 år bosatt och verksam i Frankrike. Han är litteraturforskare och författare. Valdes in i Svenska Akademien 2006. Forskningsområde: klassisk grekiska och det antika Greklands poetik. Publicerat facklitteratur på franska. I diktform har han bearbetat sina fackkunskaper; som kommunicerande kärl. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Svenbro har även skrivit essäer, om myrstigar, kostigar och fjärilar!

Jag har nyligen läst en av Jesper Svenbros diktsamlingar, ”Himlen och andra upptäckter” från 2005 (Bonniers). Den består av 26 dikter, mininoveller, och innehåller bl.a. familjebilder och minnen. En samling underbar prosa-lyrik. Till hans familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer!

Den första dikten, "Himlen", beskriver en tavla som funnits länge i föräldrahemmet: ”Hvens gamla prästgård” av Gustav Rudberg. Den föreställer ”en bondgård i långt framskridet förfall”, med infallet tak i mossgröna fält. ”Rakt fram, i mitten av bilden,/ en port med två tillslutna dörrhalvor." ”Ovanför taket den ljusa himlen.”

När Svenbro och hans bror satt vid moderns dödsbädd hängde tavlan ”ovanför huvudgärden.”

”Så här efteråt

är jag glad att jag inte var ensam om

att se det jag såg.

Vi var två om att se det.

Det som vi båda under hela vår uppväxt

hade uppfattat som en logdörr,

tillstängd och närmast slarvigt vitmålad upptill,

var i själva verket en genomfart;

den vita färgen var himlens.

För första gången förstod vi

att sikten var fri genom vagnporten

och att det var himlen

som där bortom

stod öppen.”

”Fåtöljen” handlar om Svenbros mödosamma renovering av en antik stol, med fjädrar, sadelgjord, krollsplint, nubb… Stolens inre ”likande ett gammalt vindsrum i miniatyr/ där allt hade täckts av damm”. Omklädningen av fåtöljen tog nio dygn. Hantverk – som dikt.

Dikten ”Scen 115” återberättar – med några överraskande ändringar – en av Hitchcocks bästa filmer, ”I sista minuten” från 1959. I filmen misstänks Roger O. Thornhill (Cary Grant) för ett brott han inte begått – och mardrömsjakten, drevet, drar igång. Men dikten säger att filmen handlar ”om Tranströmer”!

Dikten tar retroaktivt Tranströmer i försvar. Under slutet av 60-talet anklagades han av kritiker på vänsterkanten för bristande samhällsengagemang. Ur dikten: ”Man kände igen/tre svenska ’vänstermän’/ i rollen som öststatsspioner.” Tranströmers lyrik kallades världsfrånvänd. Han påstods hålla estetisk distans, vara passiv.

Och Svenbro drar paralleller mellan filmen och Tranströmers situation då. Han återger filmens viktigaste scener – med Tranströmer som huvudperson. ”Att ha iklätt sig amerikansk kostym!” Ett bevis! ”Fast han bedyrar sin oskuld/ vill ingen tro hans berättelse.” I nyckelscenen (”scen 115”) attackeras han av ett besprutningsplan, utrustat med kulsprutor, och han springer för livet genom ett majsfält.

”Länge förberedde Hitchcock 'scen 115'

i filmen om Tranströmer, -

tills den verkliga berättelsen

äntligen kunde framträda."