Den har kommit ut nu – Paul Auster´s nya roman Invisible. Jag valde med omsorg Auster’s amerikanska förlag (boken ges ut på flera förlag samtidigt) Henry Holt & Company, hardcore.
– En vacker bok som känns bra att hålla och bläddra i.
Auster har nu skrivit 15 romaner och 4 självbiografiska böcker (en del annat har han också gjort, film t.ex.). I många av romanerna finns teman från och blinkningar till autobiografierna. Den nya boken är dels en roman med namnet 1967, i 3 delar (Spring, Summer och Fall), författad av Adam Walker, dels en ramberättelse författad av Walkers vän från studietiden, James Freeman. Som avslutning av boken Invisible finns ett dagboksavsnitt, skrivet av Cécile Juin, en kvinna Walker träffade i Paris några veckor 1967.
Grundstoryn är att Walker 2007 kontaktar (den kände författaren) James Freeman och vill få hans omdöme om den bok han håller på att skriva om det som hände honom 1967. Båda är nu 60 år. Walker är svårt sjuk. Freeman berättar (på cirka 60 av bokens 300 sidor) om deras kontakter och om andra personer han efter hand träffar. Cécile Juin var 18 år 1967.
Alltså: en berättelse i en berättelse. Auster har själv sagt att hans favoritbok är Cervantes´ Don Quijote. I Stad av glas berättar ”han” för Daniel Quinn (DQ) om en essä han håller på att skriva om – Don Quijote. Och mönstret från Cervantes går igen, även nu.
Den nya boken inleds med ett slumpartat möte (verkar det bekant?), som får avgörande konsekvenser för Adam Walker. Och snart blir boken en berättelse om ungdomlig naivitet kontra ren ondska, eller om vad man minns kontra vad som egentligen (?) hände. Romanen är inte självbiografisk har Auster rapporterat, men tveklöst återanvänder Auster egna upplevelser, läsefrukter och vanor. Walker reser till Frankrike, han gick på Columbia University (liksom PA). James Freeman röker Schimmelpennincks (liksom PA). Cécile Juin översätter Lycophron´s Cassandra (finns med i The Book of Memory, del 2 i The Invention of Solitude). Den osynlige mannen, som porträtteras 1982 var just invisible, men vad eller vem som är invisible nu är inte lika klart. Ordet återkommer minst tre gånger i romanen. Minnen från Hamsums Svält passerar (som poet är Walker inte särskilt framgångsrik, men hungrig, vilket noteras.) Ett barn, en pojke, som dör tidigt finns också med; ett tema från Minnets bok. Att flera av Austers tidigare figurer är verkliga ”walkers” kanske är en slump. Vem vet? Ytterligare trådar bakåt visar sig i några kala rum, spartanskt möblerade, och i ett chambre de bonne i Paris.
Flera betydelsefulla personer dyker sedan upp i Walkers tredelade berättelse från 1947, och sätter djupa spår. Några av dem kan Freeman träffa långt senare men inte alla. Jag tänker inte berätta mer nu. Förutom enstaka detaljer gillar jag verkligen boken, en väl genomarbetad metaroman, om hur en händelse kan påverka ett helt liv. Finalen är nog lite svag, men där finns kopplingar till Austers barndom. Och inte minst – Walkers gäckande demon blir som en Kurtz i Conrads Mörkrets hjärta.
2 timmar sedan