PO Enquist har skrivit romaner om två stora folkrörelser under 1900-talet: "Musikanterna uttåg" från 1978 beskriver arbetarrörelsens framväxt i Västerbotten.
Den kristna väckelserörelsen berättar han om i romanen "Lewis resa" från 2001, där den svenska pingströrelsen och dess ledare Lewi Pethrus (LP) står i centrum (Läs mer här)
"Lewis resa" blev, kanske oväntat, en stor framgång, bland pingstvänner och andra läsare. Romanen är både fiktiv och verklig. PO Enquist vill rekonstruera och försöka förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv".
Boken "Lewis brev" av Joel Halldorf (Libris 2007) är en mycket ambitiös och innehållsrik bok, som handlar om samme Lewi Pethrus. PO Enquist har skrivit ett förord. "Lewis brev" är en forskares strävan att redovisa "det som verkligen hänt". Joel Halldorf skriver även inifrån. Han är teolog och kyrkohistoriker, och pingstvän i fjärde led. Detta måste innebära att Lewi Pethrus påverkat hans familj, direkt eller indirekt, i flera generationer. Då är det svårt att stå neutral till sitt ämne. Men Joel Halldorf klargör att han vill försöka förstå: Vi "har rätt att få veta, vi har rätt att få kunskap om våra rötter". Detta handlar om "en existentiell resa mot våra egna djup". Den som berörs, är intresserad och själv vill försöka förstå får god hjälp av denna bok, som på många sätt kompletterar "Lewis resa".
Lewi Pethrus (1884-1974) var i nära 70 år pingströrelsens ledare. Basen var Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, men hans inflytande var större än så. Hans omfattande brevväxling finns arkiverad på Riksarkivet i Stockholm. Cirka 100 brev presenteras i boken, från 1920 till 50-talet. Breven är grupperade temavis i sju kapitel, de första sex i kronologisk ordning. Det sjunde kapitlet innehåller rådgivande (själavårdande) brev från hela LP's liv som pastor. Kapitel 1 behandlar brev från 20-talet. Tre kapitel tar upp strider och konflikter med oliktänkande. Två olika väckelse/förnyelseperioder avhandlas i kapitel 5 och 6. Varje kapitel inleds med en essä om kapitlets tema, varje brev/brevväxling följs av en analyserande och reflekterande kommentar. En introduktion och ett efterord utgör en personligt skriven ramberättelse. Denna metaberättelse är, på ett sätt, bokens stora behållning för mig. I slutet av boken finns data om Lewi Pethrus' liv och författarskap, en källförteckning med kommentarer och till sist ett personregister.
1915 bestod pingströrelsen av 15 församlingar och 1000 medlemmar, år 1950 drygt 600 församlingar och 82700 medlemmar. Lewi Pethrus var dess ledare från början. En sådan enorm expansion medförde i sig självklart problem, men problemen skapades också: Lewi Pethrus motsatte sig hela tiden en övergripande organisation; de olika församlingarna skulle vara självständiga, men samarbeta. Ett ideal var en församling i varje ort, ej flera. I båda dessa frågor fanns ledande personer med motsatt uppfattning, och de straffades hårt vilket framgår av breven. En nära vän och kollega drabbades efter många års samarbete av bannbullan då hans hustru hade haft invändningar emot ledaren. Det sociala engagemanget präglade Lewi Pethrus från början. Han var entreprenören, som drev på expansion, kyrkbygge mm, och som ofta såg möjligheterna till att hjälpa nödlidande. Den som då predikade överandlighet och isolering drabbades också av det kalla ögat, fick gå. Det finns alltså många olika bilder av Pethrus.
I boken finns flera personligt präglade intervjuer, bl.a. med en son till en av de drabbade. Joel Halldorf har även intervjuat sin farmor. Och en av Pethrus' döttrar framhåller att om 95% av allt som hänt varit bra kan man väl låta bli att tala om de 5 procenten, men lyckas inte riktigt övertyga författaren. Och jag själv undrar hur detta stämmer med Herden, som tar ansvar för och letar efter det 100:e fåret.
Det är ingen tvekan om att Pethrus blev mjukare och mer förstående med åren. En som vittnat om detta är Göte Strandsjö i en bok från 1978. Pingstvännen och musikern Strandsjö hade blivit hårt angripen av Pethrus. Men när de träffades 1972 sa LP: "Ja du, det är mycket man ser annorlunda på när man har blivit gammal. Mycket av det som man trodde var så betydelsefullt och som man kämpade så hårt för, blir ganska smått. Man ser att man gjort sina misstag."
I många frågor styrdes Pethrus av sin kallelse. ”Saken", "Guds verk" var viktigare än enskilda människor. LP var kallad att leda Pingströrelsen – och att leda den rätt. Författaren påvisar detta tydligt, och visar respekt för att det gäller en annan tid. Han har funnit dokument, som är historia – och samtidigt ett arv, som för några kan vara alltför tungt att bära. Halldorf för liksom ett samtal med Lewi Pethrus, säger att vi idag på så sätt kan få göra "en existentiell resa mot våra egna djup". Hos LP har han funnit både egenskaper att beundra och uppfattningar som han tvekar inför. Jag tror att Halldorf, liksom Efraim Markström i "Lewis resa", efterlyser barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande. Men oavsett vilken ställning vi tar: "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva." Och var och en måste själv avgöra vad man är beredd att offra för denna upplevelse.
