Auster i repris: Julnovell

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990. 



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december 2009 (här ).

Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Paul Auster: Winter Journal

Den amerikanske författaren Paul Auster är född den 3 februari 1947. Sin senaste bok påbörjade han i januari 2011, mitt i vintern: "Winter Journal". Boken publicerades på engelska i september och kommer på svenska i januari 2013 ("Vinterdagbok", Bonniers).

Auster har gett ut 17-18 romaner. Tidigt ville han bli författare och skrev då mest poesi och essäer. Han försörjde sig på bokrecensioner och översättningar (franska). Ett arv efter fadern, som dog oväntat 1979, gjorde att Auster kunde skriva det han själv ville.

Att uppfinna ensamheten

1982 kom den självbiografiska "The Invention of Solitude" (på svenska 1992: "Att uppfinna ensamheten"). Boken består av två delar: del ett är ett porträtt av den osynlige fadern och hans släkt, del två är en mycket personlig betraktelse över att själv bli far/förälder, och över hur slumpen och ödet kan styra våra liv. De flesta av Austers kommande teman finns redan med där, och den boken leder direkt vidare till hans debut som romanförfattare: "Stad av glas" som tillsammans med "Vålnader" och "Det låsta rummet" utgör "New York-trilogin" (1987), som gjorde Auster berömd.

Om Austers romaner

I New York-trilogin är formen viktigare än innehållet. Det är metafiktion och laborerande med detektivromanens byggstenar. Karaktärernas identitet svajar. Berättelserna är smarta byggen – komplicerade och lätt att gå vilse i. Kaos är nära – ett telefonsamtal bort! Det var detta sätt att skriva som gjorde Auster omtyckt (och imiterad)!

De följande romanerna är ofta (men inte alltid!) en sorts metaromaner med följande pusselbitar: En eller flera berättelser i berättelsen. Slumpartat olycksdrabbad manlig desillusionerad huvudperson med litterära intressen. Ofta en intertextuell, litterär lek (med läsaren!). Baseboll avhandlas ofta, liksom film (hela filmer kan återberättas).

Under årens lopp har Auster skrivit fler böcker med självbiografisk karaktär (tex "Ur hand i mun – minnen av en misslyckad början" 1998), han har skrivit filmmanus och regisserat filmer ("Smoke" 1995), men fra är han känd för sina romaner. Efter hand har metafiktionen ersatts (?) av traditionella berättelser, med trovärdiga relationer mot bakgrunden av aktuella händelser (krig, ekonomisk kris). Men den typen av berättelser finns andra som gör lika bra – eller bättre. Dit hör "Sunset Park" (2010).

Winter Journal

30 år efter "The Invention of Solitude" kommer nu en bok med stark självbiografisk förankring, på gott och ont. Det är inte en politikers memoarer utan kroppens minnen av ett levt liv, inte en rapport om kroppens förfall utan snarare en uppräkning av allt man kan göra med och i sin kropp. Auster är personlig, lite rörande, sensuell och sentimental – och så långt ifrån en deckarpastisch man kan komma! Boken sägs vara komponerad som en "fuga", en musikalisk term som beskriver hur ett eller flera teman återkommer i verket. Och, ja så är det. Boken har ingen kapitelindelning utan består av olika långa avsnitt, textblock. Huvudtemat är alltså kroppens minnen av att vara Paul Auster! Författaren tilltalar sig själv i andra person; det blir många "you". Du (som ibland kan tolkas man). Detta tilltal kan i vissa stycken drabba även mig som läsare personligt; hur skulle jag göra i en liknande situation?

Kroppen minns

Auster säger (till sig själv): Det är vinterns tid i ditt liv, dags att "put aside your stories for now". Allt det som han aldrig trodde skulle hända eller drabba honom, det hände! Om det vill han berätta. Han börjar vid 3-4 års ålder och går successivt, men ej kronologiskt, framåt. Han är 6 år, eller 64, och levererar en del roliga och tänkvärda iakttagelser, tillräckligt många av allmänt intresse, ändå onödigt många.

Auster minns lekar och spel, sårskador, saker han ångrar, olyckor, oförrätter. Kärlek, tjejer och sex tar ganska stor plats. På drygt 50 sidor beskriver Auster alla de platser han bott på, permanent: 21 bostäder. Han räknar upp resandets alla "inte-platser" han vistats på (flygplatser).

Och hela tiden kroppen: Man kan inte se hela sig själv i en spegel, bara fragment. Vad allt kan man inte göra med högerhanden?! Helst vill han placera den på sin hustru: "Some of the most beautiful places in the world are on your wife's body." Ett långt stycke är en enda kärleksförklaring till kvinnan han är gift med sedan 30 år, Siri Hustvedt (se foton). Och Auster hyllar sin mamma (föräldrarna skilde sig tidigt). De sista åren var hon totalt beroende av sin son, och hennes död 2002 utlöste en allvarlig krisreaktion hos Auster. Om denna berättar han utförligt, om ett elakt samtal från en faster, om alkohol och tabletter. Hans oförmåga att gråta fram till när allt brast: Kroppen sörjer, men ingen gråt.

Och, jodå, både baseboll och en hel film dyker upp. Han känner sig efter moderns död som den stackars jagade huvudpersonen i en gammal film! Efter en delvis självförvållad trafikolycka på senare år slutar han köra bil. Propp i benet och synproblem stör livsharmonin. Osv.

Auster ville alltså rapportera från sitt livs vinter (det är inte bara höst!). Han avslutar:

"How many mornings are left? A door has closed. Another door has opened.

You have entered the winter of your life."

Minns!

Boken har alltså starka kopplingar till "Att upptäcka ensamheten" (som är min Auster-favorit). "Minnets bok" (= del 2) slutade så här: "Det var. Det kommer aldrig att vara igen. Minns."

Mycket är värt att berättas; det är både personligt och allmängiltigt, och jag gillar det. Alltför långa stycken tycks dock vara fria associationer som borde beskurits av en omtänksam redaktör. Men det fanns kanske ingen som vågade.

Paul Austers nya "Winter Journal" finns - på spanska!

                                                                                                                                                           
Jag begriper inte hur förlagsvärlden fungerar! I augusti eller september skall Paul Austers nya bok Winter Journal komma ut, på engelska. Men den finns redan på spanska och turkiska. Vid lanseringen i Spanien i februari stod 500 personer i kö för boksignering.
I detta klipp från Canal-L/YouTube svara Auster på frågor:                                                                                                                                                                         

Minnesbok

Auster började skriva den här boken en kall och snöig dag i januari 2011. Han kallar den roman, men inte fiktion, för den består av minnen, händelser som verkligen inträffat, i livet, i kroppen - som han minns dem... Boken är skriven i andra person, och Auster jämför bokens komposition med ett musikstycke (han nämner Schuberts Winterreise; journey-journal). 

Redan 1982, för 30 år sedan, publicerade Auster en sorts minnesbok, The Invention of Solitude (på svenska Att uppfinna ensamheten, som dels handlar om faderns död (Portrait of an Invisible Man), dels om hur Auster upplevde att bli förälder (The Book of Memory).

I väntan på...

Att uppfinna ensamheten är på många sätt grunden för allt vad Auster sedan skrivit. Den finns som pocket (En bok för alla), den är översatt av aktuelle Aris Fioretos, och den passar mycket bra att läsa i väntan på nya boken.

Turkiet

I Turkiet finns många Auster-fans och boken finns alltså redan på turkiska. Men Auster själv vägrar att besöka landet eftersom 100-tals författare och journalister (enligt PEN) sitter i fängelse där.

Se DN 2012-02-10 Auster nobbar Turkiet

Tillägg 2012-04-12:

Från Bonniers förlag meddelar man att Austers nya bok kommer ut på svenska i december.

Auster and Me (Reader) by Amanda

Repris: Auster Christmas

                                                                                                                                                                   

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990. 



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december 2009 (här ).



Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Hustvedts och Austers nya - snart på svenska!

Vilken dag som helst kommer Siri Hustvedts nya roman ut på svenska: "Sommaren utan män".
Och maken Paul Auster kommer med sin, lite senare! Jag har läst båda på engelska.

Så här kändes det för mig att läsa ”The Summer Without Men”: som att sitta i Siri Hustvedts arbetsrum i huset i Brooklyn och hon berättar, bara för mig. Om hur det är för en 55-årig kvinna att bli övergiven av sin man efter 30 års äktenskap, att bli psykiskt sjuk av det, att bygga upp sitt liv igen, att förändras, att överleva och komma tillbaka. Efter ganska många sidors läsning drar Siri sig tillbaka och ger plats för romanens berättare, den 55-åriga läraren och poeten Mia Fredricksen.
Berättelsen börjar vårvintern 2009 när maken Boris meddelar att han tänker ta en ”paus” från Mia. Hon drabbas av en akut psykisk reaktion, läggs in på sjukhus, medicineras, får terapi. Efter utskrivningen fortsätter hon att ha kontakt med dr S. Under sommaren hyr hon ett hus i sin födelsestad Bonden, Minnesota. Sommaren utan män. Men med många kvinnor, i olika åldrar. Och mycket innehållsrika möten. Hon träffar sin gamla mamma och hennes väninnor ("The five swans") i en bokcirkel. Sju tonårstjejer i en poesigrupp ("The seven poetic flowers of Bonden"). Den unga grannfrun med två små barn; dottern heter Flora. Mias egen dotter heter Daisy. Blomnamn har Hustvedt använt sig av tidigare!
Och hon gör utvikningar; essäer, mininoveller om olika ämnen. Vänder sig ibland direkt till läsaren. Boken är så full av - vishet -, rolig, lättläst (men inte "lätt"). Mia leker med sitt namn (I am). Minst två blinkningar till Auster; så här (sid 166): "It is just 'the music of chance', as one prominent American novelist has phrased it."
Min enda anmärkning är att hon citerar lite för många - män!
Hur det går? Det berättar jag inte. Läs själv!

Paul Austers ”Sunset Park” utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.
Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggaren som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son.
Sommaren 2008 måste Miles lämna Florida och sin flickvän, Pilar, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Bing anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång. Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”.
Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär. Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt!
Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.
Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank. Rädslan att förlora ett barn.


Jag uppfattar ”Sunset Park” som en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Och jag tror att Auster, född 47, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”

"Auggie Wren's Christmas Story" av Paul Auster

                                                                                                                                                                  

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december förra året (här ).



Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Paul Auster ”Sunset Park”: Saknad och sorg. En hyllning till livet – som det nu blev.

                                                                                                

Paul Austers 16:e roman ”Sunset Park” (Henry Holt) är ännu ej översatt till svenska. Flera av hans tidigare verk är berättelser i en berättelse. Metaromaner. Flera av romanerna innehåller:

1. En manlig huvudperson med litterära intressen (författare, förlagsmänniska). Han är desillusionerad och har ofta varit utsatt för våld, olycka eller sjukdom, som definitivt ändrat hans liv.
2. En intertextuell lek. I slutet av berättelsen avslöjas, ibland drastiskt, att allt som berättats var osant, inte var som det verkade. Eller historien rinner ut i sanden.
3. Den amerikanska nationalsporten baseboll i ngn form. Så är det redan i ”Sqeeze Play” 1984 (publicerad under pseudonymen Paul Benjamin, Austers två förnamn).


Men: ”Sunset Park” är inte en roman, där vi först lär känna en huvudperson och sen i slutet finner att han är totalt påhittad och obegriplig! Berättelsen utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.

Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.
Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggare, som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son, Miles.

Berättelsen inleds sommaren 2008 i Florida, där Miles jobbar med att fotografera och tömma övergivna hus (i den ekonomiska krisens spår). Han har en minderårig kubansk flickvän, Pilar. En olaglig relation. Miles uppmanar henne till att bli självständig, fortsätta på college. Han ser hennes möjligheter. När Miles utpressas och hotas av Pilars äldre syster flyr han Florida, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Han anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång.

Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”. Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär, samt fastighetsmäklare. Hon gör erotiska bilder.
Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt! Morris är gift med Millie, universitetslärare. Hennes son Bobby dog som tonåring, när Miles knuffat honom ut i gata. Att det var så har han inte berättat för föräldrarna. Dödsfallet har präglat makarnas relationer.

Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.




Paul Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank, som kunde ha blivit något stort. Rädslan att förlora ett barn. Auster gråter i Anne Franks tomma rum, med gamla filmaffischer på väggarna. ”It was there, he later realized, The Book of Memory began”.

”Sunset Park” är en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Jag tror att Auster, 63, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”
                                                                                                                                                                   

Ur Paul Austers "Sunset Park": en kärleksförklaring

                                                                                                                                                                        

Boken har två huvudpersoner: en far, en son. Morris och Miles. Deras relation är en berättelse om den förlorade sonen, som varit borta i sju år, och faderns smärtsamma längtan. Miles älskar Pilar, och ger henne följande kärleksförklaring (sid. 203-204):

"The joy of looking at her face again, the joy of holding her again,
the joy of listening to her laugh again, the joy of hearing her voice again,
the joy of watching her eat again, the joy of looking at her hands again,
the joy of looking at her naked body again, the joy of touching her naked body again, the joy of kissing her naked body again, the joy of watching her frown again, the joy of watching her brush her hair again, the joy of watching her paint her nails again, the joy of standing in the shower with her again,

the joy of talking to her about books again,
the joy of watching her eyes fill up with tears again, the joy of watching her walk again,
the joy of listening to her insult Angela again, the joy of reading out loud to her again,
the joy of listening to her burp again, the joy of watching her brush her teeth again,
the joy of undressing her again, the joy of putting his mouth against her mouth again,
the joy of looking at her neck again, the joy of walking down the street with her again,
the joy of putting his arm around her shoulders again, the joy of licking her breasts again,
the joy of entering her body again, the joy of waking up beside her again,
the joy of discussing math with her again, the joy of buying clothes for her again,
the joy of giving and receiving back rubs again, the joy of talking about the future again,
the joy of living in the present with her again, the joy of being told she loves him again,
the joy of telling her he loves her again, the joy of living under the gaze of her fierce dark eyes again,
and then the agony of watching her board the bus at the Port Authority terminal on the afternoon of January third with the certain knowledge that it will not be until April, more than three months from now, that he will have a chance to be with her again."
                                                                                                                                                                    

Paul Auster's nya: Sunset Park

                                                                                                                                                                       

                                                                                                                                                                   

Hustvedt och Auster aktuella igen

Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt är aktuellt igen:

Austers "Invisible" (ännu ej översatt till svenska) kom ut i oktober. För några dagar sedan fanns en kunnig och positiv recension i DN av Örjan Abrahamsson. Där finns även några kommentarer (DN 13 febr.). Jag skrev själv om "Invisible" i oktober, men ville då inte avslöja för mycket om storyn (JanB ). Själv återvänder jag gärna till den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten" och fr.a. till del 2: "Minnets bok" från 1982. Finns i pocket.

Siri Hustvedts nya bok heter "The Shaking Woman or A History of My Nerves" och kom ut i år. Hennes fyra tidigare romaner finns på svenska. Den senaste heter "Sorgesång" ("The Sorrows of an American"), och det finns ett klart samband mellan denna och hennes nya bok.

"The Shaking Woman" är så HELT ANNORLUNDA!
Hela boken är en fallbeskrivning - om Siri själv och vad som drabbat henne. Det är naket och utlämnande - hela tiden återvänder hon till: Men hur passar dessa teorier in på det som händer mej? Det är vetenskap, en hel encyklopedi (med notapparat!). Det är så BRA!
En recension skulle passa lika bra i Läkartidningen som i DN!

Baksidestext av Oliver Sacks:
"Siri Hustvedt, one of our finest novelists, has long been a brilliant explorer of brain and mind. But recently this investigation has taken a more personal turn: two years after her father’s death, while speaking about him in public, she suddenly found herself seized by convulsions. Was this ‘hysteria,’ a ‘conversion reaction,’ or a ‘coincidental’ attack of epilepsy? The Shaking Woman is the story—provocative but often funny, encyclopedic but down to earth—of her attempt to answer this question…. Her erudite book deepens one's wonder about the relation of body and mind."

Nu vill jag sjunga något om "Invisible"

Den har kommit ut nu – Paul Auster´s nya roman Invisible. Jag valde med omsorg Auster’s amerikanska förlag (boken ges ut på flera förlag samtidigt) Henry Holt & Company, hardcore.
– En vacker bok som känns bra att hålla och bläddra i.
Auster har nu skrivit 15 romaner och 4 självbiografiska böcker (en del annat har han också gjort, film t.ex.). I många av romanerna finns teman från och blinkningar till autobiografierna. Den nya boken är dels en roman med namnet 1967, i 3 delar (Spring, Summer och Fall), författad av Adam Walker, dels en ramberättelse författad av Walkers vän från studietiden, James Freeman. Som avslutning av boken Invisible finns ett dagboksavsnitt, skrivet av Cécile Juin, en kvinna Walker träffade i Paris några veckor 1967.
Grundstoryn är att Walker 2007 kontaktar (den kände författaren) James Freeman och vill få hans omdöme om den bok han håller på att skriva om det som hände honom 1967. Båda är nu 60 år. Walker är svårt sjuk. Freeman berättar (på cirka 60 av bokens 300 sidor) om deras kontakter och om andra personer han efter hand träffar. Cécile Juin var 18 år 1967.
Alltså: en berättelse i en berättelse. Auster har själv sagt att hans favoritbok är Cervantes´ Don Quijote. I Stad av glas berättar ”han” för Daniel Quinn (DQ) om en essä han håller på att skriva om – Don Quijote. Och mönstret från Cervantes går igen, även nu.
Den nya boken inleds med ett slumpartat möte (verkar det bekant?), som får avgörande konsekvenser för Adam Walker. Och snart blir boken en berättelse om ungdomlig naivitet kontra ren ondska, eller om vad man minns kontra vad som egentligen (?) hände. Romanen är inte självbiografisk har Auster rapporterat, men tveklöst återanvänder Auster egna upplevelser, läsefrukter och vanor. Walker reser till Frankrike, han gick på Columbia University (liksom PA). James Freeman röker Schimmelpennincks (liksom PA). Cécile Juin översätter Lycophron´s Cassandra (finns med i The Book of Memory, del 2 i The Invention of Solitude). Den osynlige mannen, som porträtteras 1982 var just invisible, men vad eller vem som är invisible nu är inte lika klart. Ordet återkommer minst tre gånger i romanen. Minnen från Hamsums Svält passerar (som poet är Walker inte särskilt framgångsrik, men hungrig, vilket noteras.) Ett barn, en pojke, som dör tidigt finns också med; ett tema från Minnets bok. Att flera av Austers tidigare figurer är verkliga ”walkers” kanske är en slump. Vem vet? Ytterligare trådar bakåt visar sig i några kala rum, spartanskt möblerade, och i ett chambre de bonne i Paris.
Flera betydelsefulla personer dyker sedan upp i Walkers tredelade berättelse från 1947, och sätter djupa spår. Några av dem kan Freeman träffa långt senare men inte alla. Jag tänker inte berätta mer nu. Förutom enstaka detaljer gillar jag verkligen boken, en väl genomarbetad metaroman, om hur en händelse kan påverka ett helt liv. Finalen är nog lite svag, men där finns kopplingar till Austers barndom. Och inte minst – Walkers gäckande demon blir som en Kurtz i Conrads Mörkrets hjärta.

Nu finns den här: "Invisible" av Paul Auster