ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK” 2: LIKNELSEBOKEN

Nu har jag gått igenom mina anteckningar om PO Enquists böcker. Några av dem kommer jag att kopiera, citera, och visa här. Jag börjar bakifrån, med den sista romanen (från 2013):

             LIKNELSEBOKEN

Jag läste boken när den kom ut våren 2013 och skrev (ungefär såhär) om den här på bloggen i september:

Mycket man känner igen

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av Enquist! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). 
Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till; är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth blir tydligare.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja. Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. 

Behöver man kanske som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Ja, vad skall man tro?!

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? 

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern (hon får ibland heta Eeva-Lisa, ibland Eva-Liisa). "Det är om henne han inte får berätta.” Och ”Men om Eeva-Lisa måste han tiga.”
Varför var det så??

Till detta kan läggas: I Eva Beckmans TV-film om PO Enquist finns: En Morsdags-hälsning 1940 från Per-Ola och Sonja. Och det finna ett foto på PO, mamman och fostersystern (?).
Hette systern Sonja (men kallas Eeva-Lisa/Eva-Liisa)? 

ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK”

PO Enquist är död. Hans sista roman, Liknelseboken, nominerades till Augustpriset hösten 2013. Då presenterades romanen av Lunda-prästen Kristina Nielsen-Jerneck. I några få meningar hade hon fångat författarens livsverk och bokens budskap.

”Från det gröna huset i Hjoggböle där synden läggs undan på översta hyllan i skafferiskåpet tar den ranka ynglingen Enquist ett kliv ut, eller är det in?, i frälsning med frihet långt bortom de frommas tal.

Kärleksmötet med den 36 år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet blir den livserfarne Enquists svar till vännerna vid flodens strand, de som snart är på väg över till andra sidan.

Kärlekens väsen är skört, skört som de nio bortrivna bladen i pappans notesblock. Skynda att älska innan du blir tokut, skynda att älska, snart är det kanske din tur att färdas över floden.”

Nu har Enquist själv färdats över floden. Och jag har, likt berättaren i Kapten Nemos bibliotek (1991), ”genomgått” mitt Enquist-bibliotek. Min avsikt är nu att åter presentera några favoriter.

Men först något om en radiointervju 2018 med Sandra Stiskalo.

Den som är det minsta intresserad av PO Enquist och hans författarskap måste lyssna på denna intervju från Lundströms Bokradio P1 den 3 mars 2018!!

Så här presenteras programmet på hemsidan:
Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har P.O. Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talar med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet.

Detta blev ett fantastiskt fint samtal! Sandra Stiskalo var påläst och nyfiken, hon lyssnade och väntade in. Hon kunde sammanfatta och beskriva hur personer och motiv återkommer och håller samman hela författarskapet - som varptrådar i en väv. 

Och hon pekade på en urberättelse med rötter i barndomens landskap.

Lyssna på intervjun här:  Sista radiointervjun med POE

Bokcirkel på nätet om I lodjurets timma av PO Enquist

Just nu pågår en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se om PO Enquists pjäs från 1988. Cirkeln leds av Nina Frid, Huddinge bibliotek. Passa på när du har några minuter över - läs, tänk, skriv!

Pjäsen/boken är liten och tunn men fullmatad med Enquists litterära värld, frågor om Guds frånvaro och närvaro, om människa - och o-människa. Kan Gud förlåta, reservationslöst?

När pjäsen hade premiär 1988 skrev Enquist en introduktion, kallad SIDOKOMMENTAR.

Jag citerar:

Min pappa, som var stuvare och skogsarbetare, byggde själv för egen hand det hus där jag är född. Jag har alltid beundrat dem som kunde bygga hus. Ett hus i två våningar, trä, inga ritningar, bara skisser med timmermanspenna på en planka då och då.

När huset var klart kunde han gifta sig. Och så föddes jag, och sex månader senare dog han, och så var det med det.

Att bygga ett hus för hand är väl som att göra ett konstverk. Huset står där än, med sin nyponhäck och brunnen med grodorna.

Han skrev dikter också. Efter hans död hittade man i hans ficka ett notesblock med dikter han skrivit, för hand, med blyertspenna. Det var litet egendomligt, skogshuggare där uppe skrev väl inte så ofta dikter.

Man brände genast häftet.

Jag vet inte varför. Men kanske var det så att dikt var synd, att konsten var något syndigt, och då var det bäst att bränna. Men jag undrar ibland vad där stod.

Man brände, och så var det borta. Ibland har jag trott att det jag själv skrev var ett försök till rekonstruktion av ett bränt notesblock, lika svårt nästan som att bygga ett hus.

Men huset står kvar.

Jag skrev den här pjäsen i Paris. Jag satt i en mycket stor lägenhet och mådde dåligt. Min stora röda katt brukade ligga och sova tryckt mot skrivmaskinens baksida. Det gjorde inget att jag skrev, han sov bara bättre då. Jag diskuterade ofta med honom varför vi båda mådde så dåligt, och vi var eniga.

När jag var barn lärde jag mig att det trots allt ändå fanns en typ av dikt, av poesi, som inte var synd. Det var bibelns liknelser. Dikterna om undren. Fem kornbröd och två fiskar, och med dem kan man bespisa fem tusen människor. Var det en dikt som handlade om kärlekens väsen; den växer om man delar med sig? Men tänk om det var alldeles sant?

Jag har själv aldrig kunnat skriva poesi.

Det skrivs inte så mycket liknelser nu för tiden. Liknelser om underverk är lika sällsynta. Kanske bäst så. Jag vet inte hur en sådan skulle se ut: att försöka ringa in något som är mycket skört, och känsligt, men inte genom att gå rätt in och vara tydlig   för då försvann det ju? Men var det ändå inte nödvändigt att försöka, eftersom det ju var så viktigt?

Jag skrev den här liknelsen medan min röda katt sov med ryggen mot skrivmaskinens baksida. Huset som pappa byggde står kvar, notesblocket är bränt. Dygnet har kanske en tjugofemte timme. Lodjuret är den västerbottniska tigern. Bättre än så kan jag inte förklara mig.

Foto från 1988:

Liknelseboken - omtagning och omslag

Nyligen har Nina Frid (Bokcirkel Liknelseboken) avslutat en virtuell bokcirkel om PO Enquists nya roman Liknelseboken, och på Bokmässan skall hon leda ett samtal om samma bok.
Jag själv läste romanen i mars men har inte skrivit om den på min blogg. Däremot skrev jag ett brev till en bokkritiker den 21 mars. Ungefär så här skrev jag:

Mycket man känner igen
I flera månader har jag väntat på Liknelseboken. Nu har jag läst den, och funderar:

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av POE! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till, är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth växer ut.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja, du vet! Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. Behöver man som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma!) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Vad tror du om det?

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? Ja, vad saknar du själv?

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern!

PS

Jo, jag har funderat på, undrat över, bokens omslag! Fastän jag icke är pryd så störs jag av denna nakna kvinnorumpa. Jag hade nog hellre sett en röd katt i armvecket på en pojke! Vad tycker du? Jag kan tänka mig flera alternativ!

Med varma hälsningar - och kram

                                                                            

Nina Frid leder virtuell bokcirkel om Liknelseboken

Nu är det dags: två veckors bokcirkel om PO Enquists Liknelseboken!
Kolla här, på bokcirklar.se:  Bokcirkel om Liknelseboken

Sedan följer:

                         

                                                

"Strindberg. Ett liv" på TV

                                                                                                                                                                                    
TV-serien "Strindberg. Ett liv" visas just nu på SVT2, söndagkvällar, 6 avsnitt, flera repriser.
Serien visades första gången på TV 1985. PO Enquist skrev manus, som även gavs ut som bok året innan med samma titel.

I bokens förord skriver PO Enquist:
"Den här boken skulle kunna kallas en televisionsroman. Annorlunda, och tydligare, uttryckt: detta är, helt oförändrat, det manuskript som legat till grund för TV1:s serie ”Strindberg. Ett liv.”, en serie i sex avsnitt med svensk urpremiär i januari 1985.
Jag föreställer mig att det kan finnas ett värde i att följa en TV-serie utifrån ett slags dubbel utsiktspunkt – att betrakta ett rikt och kompicerat liv, och ett unikt författarskap, både på TV-skärmen och genom det manuskript serien bygger på.
Vart allt till slut bör leda, om det kan dock ingen tvekan råda: det är till läsning av Strindbergs egna texter, de böcker han själv skrev.
                                                                                                                                        P.O.E."

Boken och TV-serien är indelad i följande sex avsnitt:
I    SEDESKILDRAREN
II   DEN NYA MÄNNISKAN
III  HJÄRNORNAS KAMP
IV  DET DANSKA HELVETET
V   INFERNO
VI  HEMKOMST

Thommy Berggren gestaltar August Strindberg, Stina Ekblad Siri von Essen.

Boken är illustrerad med bilder (scener) ur filmen.

Jag hittade boken här: http://www.antiquaria.se/

Tips: Norstedts har i dagarna gett ut en stor och vacker bok, med många fotografier. Huvudredaktör är Leina Eihorn, flera författare medverkar.
OM STRINDBERG 2012

Antikvariatsfynd!

Igår köpte jag dessa två böcker på ett antikvariat i Göteborg (Faust):

Espmarks bok omfattar Tranströmers dikter från debuten t.o.m. 1983. Nästan 100 dikter analyseras och kommenteras.

PO Enquists pjäs "I lodjurets timma" hade premiär 1988. Texten är kort men rymmer en stor längtan hem till "det gröna huset" i Västerbotten. Frågan om mänskligt och icke-mänskligt sätts på sin spets. Mottot är en version av en text ur Johannes evangelium:

"I min Morfars hus

äro många boningar; ..."

Gästabud med PO Enquist i svt´s "go'kväll"

Häromkvällen var PO Enquist gäst i "go'kväll" (svt1). Han skulle då, tillsammans med programledaren Beppe Starbrink, vara värd vid en fiktiv middag tillsammans med fyra önskegäster. Innan dess fick vi se Enquist som programledare i "Kvällsöppet" från 1971. Som gäster hade han Wilhelm Moberg och Olof Palme. Intressant!

För PO Enquist skulle samtalet vara huvudsaken, viktigare än maten. Han ville träffa följande gäster runt bordet:

1. Ulrike Meinhof (1934-1976)

Enquist hade själv träffat och lyssnat till Ulrike Meinhof, på 60-talet. Då var hon en uppskattad tysk intellektuell, en "publicistisk stjärna". Klok och mjuk. Men något hände: hon blev terrorist, gled in i illegaliteter, mord, bankrån.

Hon måste ha stått inför ett val, en skiljeväg. Om just den punkten skulle Enquist vilja tala med henne. Vad hände? Hur kunde det hända? Fanns ingen väg tillbaka?

2. Stieg Larsson (1954-2004)

Känd författar till Millennium-trilogin. PO Enquist växte upp i Västerbotten. Hans mormor Johanna bodde på en gård utanför Bureå, Gammelstället. I granngården bodde Larssons; Erland (född samma år som Enquist) bodde där, de var lekkamrater. Erland skulle senare bli Stieg Larssons pappa.

Med Stieg Larsson skulle Enquist vilja tala, inte bara om Västerbotten, utan också om hur Stieg hade kunnat bli en storsäljande författare, hur Stieg hade tänkt omkring sin enorma framgång. "Vi skulle kunna reda upp en massa problem". "Det är en tragedi när hederliga mänskor kommer i konflikt med varandra".

3. Thorsten Jonsson (1919-1950)

Jonsson är väldigt känd bland författare, "författarnas författare", introducerade och översatte Hemingway, och gav ut två novellsamlingar. Han använde sig av västerbottnisk dialekt (den förste som gjorde det), var föregångare till Sara Lidman, Torgny Lindgren och Enquist själv. En lysande stilist, skrev "kliniskt rent".

Under andra världskriget var Jonsson DN's utlandskorrespondent.  Han återvände till Sverige efter kriget under en tid då den svenska författarkåren var i konflikt, uppdelad mellan USA och Sovjet. Jonsson förespråkade en tredje linje. Enquist skrev sin licentiat-avhandling om Jonsson och skulle ha mycket att diskutera med honom om!

4. PO Enquist själv som 8-åring

Hur var han? Hur såg han ut? Pratade han dialekt? Kunde han delta i samtalet?

Hela "go'kväll" från den 20 januari kan ses här: go'kväll 20120120  t.o.m. den 19 februari.

Strindberg i tiden - triad i tribader

Lena Einhorns bok Siri om Siri von Essen, Strindbergs första fru, kom ut i somras.

Författaren skriver "Siri fångade mitt intresse redan när jag första gången läste PO Enquists enastående pjäs Tribadernas natt, för säkert trettio år sedan,…"

August Strindberg (1849-1912) och Siri von Essen (1850-1912) var gifta 1877-1891. De träffades första gången 1875, då Siri var gift med Carl Gustaf Wrangel. De hade en dotter.

Siri drömde om en teaterkarriär, vilket var mycket opassande.

August hade efter studentexamen studerat sporadiskt och haft ströjobb. 1874 och några år framåt var han anställd som eo amanuens vid Kungliga biblioteket, men hans livsuppgift var att bli författare. Han var redan då en mycket flitig brevskrivare. Breven levererades på den tiden nästan lika snabbt som e-post!

Genom en väninna, som Strindberg under en tid uppvaktar, arrangerar Siri ett möte med Strindberg – och sen är han fast. Tillsammans med Siris make umgås de flitigt på tre man hand. August blir förälskad i Siri, men försöker dölja detta. Hon ser en möjlighet att bli skådespelare med Augusts hjälp och då hennes make har en affär med Siris kusin arrangeras en acceptabel skilsmässa. Strindberg tvekar, ämnar fly till Frankrike – men hoppar av i Dalarö, där han t.o.m. försöker begå självmord. Han uppvaktar Siri, våren 1876 blir deras kärleksvår. Skilsmässan från Wrangel blir giltig juni 1876. Siri och August gifter sig dec 1877, då Siri är i 7:e månaden. Barnet föds och dör i januari 1878. Hennes första barn hade dött av tbc januari 1876. Under denna period av svallande känslor, katastrofer, stora förändringar, glädje och sorg gör Siri även en karriär som skådespelare. Och hon lyckas, under några år. 1882 fyller hon Nya teatern med 1230 personer! Och hon föder barn (1880, 1881 och 1884). De har det ganska bra, under 5 år.

Under tiden gör August karriär som författare och dramatiker, med flera framgångar. Röda rummet kom 1879. Men han gör även skandal (Det nya riket 1882), får många fiender – och de går i landsflykt 1883. Under en tid umgås de med den svenska konstnärskolonien i franska Grez, men de flyttar även runt i Europa. Under denna period lär de känna danskan Marie David, som blir en god vän till Siri, och de båda anklagas av Strindberg för att ha ett homosexuellt förhållande - att vara tribader.

Till Sverige återvänder familjen 1889, till Stockholm och till Stockholms skärgård. Förhållanden mellan Siri och August är dåligt, och försämras. Skilsmässa har varit aktuell i flera år, och genomförs 1891. Marie hjälper Siri och barnen på olika sätt, men dör 1897. Siri bor under de sista åren med barnen hos sin släkt i Finland.

Under åren 1887-88 skriver Strindberg En dåres försvarstal – på franska! Den gavs ut på tyska 1893 (och väckte åtal) och på franska 1895. På svenska trycktes den först 1914, två år efter Strindbergs död. Personerna i boken är lätt kamouflerade med andra namn. Boken är både en intensiv kärleksförklaring till Siri och en våldsam, frustande anklagelse för otrohet och mycket annat. Han erkänner att han tidvis är på gränsen till vansinne, men hävdar sin rätt att i bokens form framställa sin sak. Som oftast går det inte att skilja fiktion från fakta.

1975 publicerade PO Enquist sitt första teaterstycke, Tribadernas natt. På en scen i Danmark möts Siri och August vid en repetition av Strindbergs Den starkare. Med på scenen finns även en regissör och – Marie David. Hon skall spela en stum kvinna, men repetitionerna avbryts hela tiden av personliga angrepp, fr.a. mellan Siri och August, som ligger i skilsmässa. De kan varandras känsliga och ömma punkter. Ett våldsamt ordkrig uppstår. Dialogen är mycket underhållande. Tribadernas natt kommer att spelas på Stockholms stadsteater maj-juni i år.

Romanen Siri av Lena Einhorn bygger på en rad källor – ett försök att berätta hur det verkligen var, fr.a. under de första gemensamma åren, och de sista innan skilsmässan blev klar. Siris försvarstal, skulle man kunna säga. Boken är bra. Lugnt, sakligt och systematiskt presenterar Einhorn sin bild av makarnas gemensamma liv på ett mycket vackert språk. 

Läs mer om Strindbergsåret 2012 här: Strindbergsåret 2012

Per Olov Enquists andra: nytt försök!

Efter flera försök har jag äntligen läst Färdvägen, Enquists andra publicerade roman. Den är inte svår att läsa – men svår att riktigt begripa, och komma in i. Till slut började jag med bokens avsnitt II, Vridpunkt – ett begrepp som jag kände igen från "Musikanternas uttåg". Och sen läste jag från början!

Berättelsen är en sorts resa, med flera stopp, genom Europa under ett år. En odyssé mellan två kvinnor, mellan två bilolyckor med dödlig utgång, från ett rum tillbaka till samma rum. Se även baksidestexten!

Rent geografiskt har jag försökt följa resenären på kartan (se bild) – och gissat friskt! Ändå är det den inre resan, minnena, anteckningarna, upplevelserna och mötena med några människor som är bokens innehåll och budskap. Där finns även minst en smärtpunkt – en händelse som berättaren återkommer till, och ändrar.

Berättaren, resenären, är en ung man, 26-27 år. Han kallas han eller jag, ibland du. Bokens första sida är en sorts prolog, en återkomst till det arbetsrum han lämnade ett år tidigare. Rummet är nu oförändrat – berättaren "kanske har förändrats". Han intalar sig att de två reskamraterna Kocken och Ilene fortfarande lever. Innan resan kan fortsätta är han skyldig dem följande redovisning. Och "fönstret står öppet".

Romanen består sedan av 3 delar: Rum, Vridpunkt och Toboso, indelade i 4-6 kapitel. Första sträckan är en tågresa söderut en kväll i augusti. Resenären har svårt att "frilägga orsakerna till resan"; kanske är alla former av verklighet i rummet utforskade. Nu rusar verkligheten förbi och han ser sig själv i tågfönstret, som i en suddig spegel. På så sätt är han två. "Jag är inte i behov av en reskamrat." Han har lämnat flickvännen Ellen, skrivit en lapp: "TILLFÄLLIGT BORTREST".

Under färjeresan mot kontinenten undrar han: hur skulle det kännas att drunkna? Han minns vällusten då han höll en kamrat i benen ovanför en fors – och nästan släppte taget. Minnet av en bilolycka två år tidigare dyker nu upp: En ung flicka blir påkörd och dör vid vägkanten, men han hade inget körkort och satt ju i baksätet!

I Tyskland besöker berättaren ett tivoli, förhindrar en misshandel, bryter sig in i en sommarstuga. Minns bilolyckan igen. "Äckligt." Sen liftar han söderut med en godslastbil och får gott om tid att skriva i sin gula anteckningsbok – han sorterar sina minnen som då blir "ofarliga".

Det första längre resuppehållet blir som turist i staden "med den långa strandpromenaden", "den engelska avenyn" (Nice?). Han funderar över händelser i världen, men "världssamvete får andra ha", och han drömmer (igen). Vandrar omkring, men är missnöjd och känner sig löjlig, men vill ändå redovisa sin färdväg, som nu fortsätter med tåg "över gränsen" (Spanien?). I en stad bland bergen får han jobb som diskare på ett hotell. Nu är det oktober. På hotellet lär resenären känna en dansk kock, "Kocken", 35 år, en företagsam men vänlig man, som har mycket att lära ut. Efter att ha stulit två silverljusstakar lämnar de tillsammans staden och reser med tåg söderut, till en ny kuststad med andra kaféer och nya diskjobb. Den gula anteckningsboken dyker upp igen, liksom – bilolyckan.

På en danslokal lär berättaren känna en ung kvinna, Ilene, och de pratar mycket – även om bilolyckan. Nu har han ändrat sin berättelse: "i förarsätet där jag ju satt". Ilene tar hand om honom, blir hans beskyddare, och han känner sig trygg, som i en grotta. Hon blir hans fågelmamma. Kontakten med Kocken är nu sporadisk, men tillsammans ordnar de en dionysisk brakfest. Berättaren ifrågasätter Ilenas tro, hädar ("Det bevisar att du tror."); förnedrar och förolämpar henne. Hon lämnar festen, försvinner, bryter kontakten. För honom blir festen ändå en sorts vändpunkt, en vridpunkt (men jag förstår nog inte riktigt hur). Kocken finns dock kvar, och han tar initiativ till olika skumraskaffärer. De får polisens ögon på sig – och beslutar att lämna landet. Via brev vet berättaren att Ellen släpper honom, så den sista kvällen letar han efter Ilene – och hittar henne. Hon är skrämd, avvisande, men han övertygar: "Du kan göra något med mig," säger han. De återförenas i en kärlekslek och fortsätter samtala hela natten, om drömmar och minnen. "Jag visste att all vår styrka fanns hos henne." Öppenheten. Ilene säger: "Du måste bli en spegelbild av den du vill vara." Han förstår inte; hon förklarar med sagor och liknelser. Och hon förstår honom – med känslan. De har liknande barndomsminnen, som förenar. Ja, hon "blev jag".

I bil reser de tre norrut följande dag. Han känner reskamraternas "trygghet, och min". Ändå kan bilens ruta kännas som en glasvägg mot den passerande verkligheten. De reser till Ilenas barndomshem. Hennes far är änkeman - den förlorade dotterns far. Ensam. "Jag har så många barn", säger Ilene. Detta påverkar stämningen. Resenären befinner sig som i en grotta, "ser världen som ett återsken på väggen".  "Nu sitter jag här i min vinternatt." En polarnatt. Rädd att hon skall stanna hos fadern våldtar han Ilene, "på hennes hem,…renhet och öppenhet." Men hon förlåter, villkorslöst.

De stannar några månader. Han får jobb i skogen hos fadern, samlar krafter, känner sig fri, "men utan ledtråd i labyrinten". "Herregud så mycket du har kvar att lära".

Ändå – han har inlett det liv han har kvar "med arbete och sömn". Tidigare kändes det som han (redan) levt halva sitt liv, men "plötsligt strömmar det som en berusning genom mig: jag har ju det mesta av resan kvar!" Denna insikt kostar smärtan av att befrias; kanske förluster. Resenären själv tog bilolyckan som förevändning att bli kvar i sitt rum – men lämnande det.

Mot slutet av sommaren dags för avsked, avslut. Resenären har lämnat oss "den förenklade berättelsen om ett liv". Ilene kör bilen norrut. I backspegeln ser hon delar av hans ansikte – och hans växande tillförsikt. Efter att ha rastat och kört 10 mil in i Danmark händer det. I hög fart går bilen av vägen. "De svävar, lyfta ur smältdegeln, förenade, lånande varandra det bästa och det sämsta". För Resenären, som överlever, återstår "allt".

Kommentarer:

Resenären fick hjälp av sina vänner att mogna, försonas, gå vidare. Tillsammans är de tre som Don Quijotes riddare och hans vänner, ger och tar, speglas, smälter samman som en treenighet (Dulcinea sägs komma från El Toboso!). Även minnet av Ellen spelar med; hennes namn är mycket likt Ilenes.

Flera markörer från det kommande författarskapet finns med: Vridpunkt, frågor om tro och otro, villkorslös förlåtelse, världssamvete, en grotta, polarnatt, reskamrat, beskyddare, speglingar/dubbelseende, en hinna (av glas). Från "Kristallögat" återkommer att samtal om dåtid kan förändra nuet. Och – vid totalt fem tillfällen återvänder berättaren till minnet av den första trafikolyckan, då en ung flicka dog. Han förändrar sin berättelse – till slut var det han själv som körde bilen då. En sann och tidig "smärtpunkt"!

Per Olov Enquists andra: Färdvägen (1963)

           
Jag skall försöka läsa igenom PO Enquists alla böcker och pjäser. "Färdvägen", hans andra bok, kom 1963.
Baksidestexten blir läsbar om man klickar på bilden.
Det känns lite skämmigt: jag klara inte av att läsa den; jag fastnar efter några sidor!


Men jag återvänder gärna till "Ett annan liv" (2008) och där har Enquist själv skrivit 
(sid 371):
Han erinrar sig att Ehnmark i Expressen recenserat hans andra bok "Färdvägen"; denne hade då med en skarpslipad slaktarkniv, kanske en machete, huggit denna begåvade, tekniskt sett komplicerade, bitvis gedigna men fullständigt oläsbara roman i mycket tunna skivor, ... 

Per Olov Enquists första - och jag

                                                                                                                                                                     

SÅ HÄR SKREV JAG HÄR PÅ BLOGGEN I JANUARI:

"Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag 'alltid' gjort.

Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt. Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.

Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer."

OCH SÅ HÄR:

"Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!"

Så – upp till bevis på detta "djupdyk" (som Holly Hock säger)!!

Per Olov Enquist debuterade hösten 1961 – för 50 år sedan! - på Norstedts med romanen ”Kristallögat”. Honorar: 1000 kr. 164 ex sålda. Resten är historia.

1961 var jag flitig kund på biblioteket, bokslukare, Jules Verne, Enid Blyton.

Enquist var då 27 år, medverkade i UNT med bokrecensioner och skrev på en avhandling om författaren Thorsten Jonsson. (Jonsson översatte och var påverkad av Hemingway.) Jag minns inte så mycket från 1961 – det skulle dröja många år innan jag läste något av PO Enquist - men min uppväxt påminner en del om hans...

KRISTALLÖGAT 1961

Ung, ensam kvinna (Jenni) möter en vår ung man (Jens) på en fest. De fortsätter att träffas. Jens uppmanar Jenni att berätta om sitt liv. Hon berättar valda fragment, börjar om på samma berättelse, ändrar. Om ensamhet, utanförskap. Ett problembarn. Följande vår reser Jenni ensam på fjällsemester, förändrad, mera öppen, på väg ”mot något annorlunda” tack vare sin berättelse. Hon dansar, har roligt och ”över dem snurrade en kristallkula” (= Kristallögat).

PO Enquist har sagt att han ”döljer sig i” Jenni; vill inte avslöja sig. Genom hela berättelsen speglar sig Jenni i Jens. ”Jens, Jenni: Förväxling intill förblandning.” Tack vare sin berättelse förändras Jenni; försonas med sitt liv, går vidare. Jens blir som en katalystor. Jenni: ”Jag berättade vad som hände.”(sid 46). Jens: ”Du berättade din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande… Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter.” Detta tycks vara bokens budskap: nuet går att påverka, att förändra.

Enligt författaren är "Kristallögat" en "i grunden ointressant roman". Trots att han döljer sig finns tydliga spår av (den kommande) Enquist! När Jenni krossar en vas försöker hon hitta ”nyckelbiten som skulle förena skärvorna till en helhet igen.” Som barn ensam, dold som i en grotta. När Jenni vill sluta berätta säger hon: ”Jag lämnar dig vid grottans mynning, utgångspunkten.” Här finns ”ensamhetens grottor”, ”vinden från ishaven”, april i ”snöviddens tecken”, minne av att sitta längst bak i ett kapell och en gåva från farmor (”Hoppas du inte försmår min lilla gåva”). Och det finns mer! Det är nu han börjat "knåda" språket! "Framtala är ett knådat ord."  I "pannrummet i källaren insätter han ett bord och en stol" (båda citaten ur "Ett annat liv").

Flera av Jennis minnen skulle kunna bli det PO Enquist senare kallar ”smärtpunkter”, men endast ett sticker ut, och påminner om novellen ”Mannen i båten” (1969): Jenni och den yngre kamraten Annika har varit och badat. På hemvägen sitter de på randen av ett sandtag. ”Jag minns den dagen särskilt väl” (s 50). ”Jag hade lovat ta hand om henne." ”Så med ens visste jag…” ”Ett stort och mäktigt dån” – och Annika var borta. ”Efter dånet kom lugnet, ett lugn som var stort och mäktigt och förlamande, grep omkring sig, och underlade. Jag tittade ner på sandsidan, men såg henne inte. Bilden av en arm svängande över en glidande yta fanns inom mig, jag visste inte om jag någonsin sett den eller om jag drömt. Hon var försvunnen.” Annika begravs i sanden. Dör. Jenni blir sjuk och vårdas på sjukhus.

Jenni och Jens slutar träffas efter några månader. ”Jenni behöver honom inte längre." ”…han förstörde min sköld.”  Hon är ”färdig”, på väg att (kanske) finna "en förändrad utgångspunkt" – med nya ögon, som ”verkade mycket ljusa och stora.”

Den här romanen är ändå inte så dålig! Samtal kan förändra. Men Enquist är ännu inte Enquist. Mycket liknar Hjalmar Söderberg i "Martin Bircks ungdom", som Nina Frid skrev på en blogg 2010. Jag håller med. Och jag tycker det är väldigt roligt med spåren mot framtiden – det är bara att leta. Det är en bra utgångspunkt!

Jämför citatet från Nicole Krauss i GP nyligen: "Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Per Olov Enquists första

                                                                                                                                                                               

                                                                                                                                                                        

Virtuell bokcirkel - "Nedstörtad ängel" av PO Enquist

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         
I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

På söndag kväll den 3 april kl 20 leder Nina Frid en virtuell bokcirkel om den boken!
Gå in på: http://www.bokcirklar.se/

                                                                                                                        
            

PO Enquist: ”Musikanternas uttåg” (P.A. Norstedt & Söners Förlag 1978, 373 sid.)

Denna bok handlar om fackföreningsrörelsens misslyckade mission i det pietistiska Västerbotten i början av 1900-talet, och den rymmer ett familjedrama. Två språk ställs emot varandra: det politiska och det religiösa. Men inget av språken håller. Tro och hopp raseras. Våldtäkt leder till död. För ”de oanvändbara” kan finnas ett hopp: Bokens titel antyder en alternativ utväg.


I boken ”Lewis resa” från 2001 berättar Enquist om en annan folkrörelse i form av den svenska pingströrelsen under en stor del av 1900-talet. De båda böckerna kan ses som en ”diptyk”. Men innehållsmässigt ligger ”Musikanternas uttåg” mycket närmre ”Kapten Nemos bibliotek” från 1991. Flera av huvudpersonernas namn är förvillande lika. ”Kapten Nemos bibliotek” utspelar sig dock cirka 40 år senare.

Berättelsen sträcker sig från 1903 till 1910, och den är indelad i en lång ”Prolog 1903”, ”Del 1”, ”Del 2” och en kort ”Epilog 1910”. Epilogen kallas även ”Utgångspunkter” (jämför ”Kapten Nemos bibliotek”).
Berättaren, jaget, har en huvudsaklig källa, Nicanor Markström, född 1895. Protokoll från Bureå arbetarförening citeras och förstärker det (pseudo)dokumentära intrycket, liksom att jaget vill betona att hans farfar var med på den tiden. Nicanors mor Josefina är den religiösa dominanten, fadern mer en bifigur liksom många andra personer från arbetarklassen och överheten. Nicanors morbror Aron och fostersyster Eva-Liisa har stor betydelse för familjedramat. Den socialdemokratiske agitatorn Elmblad symboliserar den misslyckade politiska väckelsen. I prologen beskrivs hur Elmblad tas till fånga och förnedras av sågverksarbetare, med hjälp av den 8-årige Nicanor. Berättaren säger sedan om Nicanor: ”Jag kände honom väl. Den här boken handlar inte bara om honom, men också om honom.” Efter Nicanors död 1973 var det ”slut med alla samtal. Resten fick jag fylla i själv”. Men som informatör och vittne finns Nicanor med i hela berättelsen. Jämför Efraim Markström i ”Lewis resa”.
Flera händelser återkommer mer än en gång i romanen, men rent kronologiskt får vi först glimtar från åren före 1909. Mamma Josefina övervakar och dömer, i Guds namn. Man skall vara anspråkslös; ett halvt glas saft räcker när man är törstig. Sågverksarbetarnas verklighet beskrivs. När ”rörelsen kom var rörelsen redan där”. Men trots motsättningar är Gud viktigare än Marx för många. Rörelsen avstannar. Morbror Aron utnyttjas av sågverksledningen; aningslöst blir han en förrädare, och förnedras av arbetskamrater. Han doftar ”oanvändbar människa”.
Eva-Liisa, med oklar bakgrund, kommer till familjen Markström. Vid första besöket i bönhuset får hon sitta längst ned på vedlåren med Nicanor. Ett utanförskap drabbar både Eva-Liisa och Aron. Nicanor försöker skydda dem, sträcka ut sin hand. I början av 1909 skriver han ett brev till Elmblad, och ber honom återkomma.

Och Elmblad kommer tillbaka. Men när han knackar på hos Markströms har han drabbats av djup melankoli, och han kan inte kissa. Han blir liggande på kammaren hos Josefina, som tolkar hans elände på sitt sätt: Elmblad har mött Gud. Och undret sker: Han kan tömma sin blåsa! När Elmblad stiger upp, frisk, skall det firas – med nattvard i Skellefteå. Men på vägen dit hoppar fyra av: Nicanor, Aron, Elmblad och Eva-Liisa. Josefina blir grymt besviken, men kan inte hindra dem. Elmblad blir åter agitator, och Nicanor följer med honom till byn Bureträsk, där de båda blir misshandlade. Nicanors tunga skadas och skärs av i tumultet. Josefina lånar häst och släde och kör Nicanor till sjukhus, där de båda stannar i flera dygn.
Under tiden har Aron förlorat arbete och bostad, och flyttat in hos Markströms. Pappan jobbar borta. Eva-Liisa och Aron blir huvudpersoner i det drama, som leder till Arons utdragna och plågsamma självmord.

Denna roman innehåller många för Enquist typiska uttryck, symboler och händelser, som återkommer, i andra böcker och i denna. Himlaharpan sjunger, isen råmar. En ung man förmår inte skydda eller rädda en vän: han når inte fram. Berättaren lägger pussel. Och där det saknas fakta får vi ”fylla ut”.

En återkommande fras i romanen är ”Det gives alltid något bättre än döden”. Citatet kommer från sagan om ”Stadsmusikanterna från Bremen”; de oanvändbara djuren som tillsammans drog vidare. Detta tema antyds enbart i romanen, vilket för mej gör romantiteln svårbegriplig. Men – i tidskriften Vår Lösen 1981 ger PO Enquist en förklaring: ”Boken skrevs mellan åren 1972 och 1978; den var ursprungligen en historia som handlade om den katastrofala norrländska emigrationen till Brasilien och Argentina i seklets början. Den katastrofen finns alltså bara i förlängningen av Musikanterna: boken handlar helt om bakgrunden.” Detta förklarar mycket: Varför Josefina och hennes familj lämnar hembygden, och att hon dör i södra Brasilien 1911. Och vem var Thesleff? Jo, en period var han administratör för skandinaviska utvandrare i nordöstra Argentina
(och kanske var han Eva-Liisas far). Han hade skrivit en ordbok i romani.

Min nästa roman av PO Enquist blir "Legionärerna" från 1966. Om den skrev han 1981:
”Jag har skrivit en dokumentärroman i hela mitt liv: det är Legionärerna.”