En undflyende författare funnen!

Sedan oktober 2009 har jag försökt få tag i ett eget exemplar av boken "A Reader's Guide to Dag Hammarskjold's Waymarks". Boken är en alternativ översättning till "Vägmärken", försedd med kommentarer.

Jag lånade boken 2 veckor från Hammarskjölds-biblioteket. En forskare i Tyskland erbjöd mig sitt exemplar - men endast till låns. Kolla Spaning, Undflyende, Nästan

För några dagar sedan tog jag återigen kontakt med Berhard Erling's college - för en påminnelse.

Samma dag fick jag ett brev på posten: från den eftersökte författaren, Berhard Erling, som alltså svarade efter 4 månader. Han har reviderat boken, och tryckt en ny upplaga.

Jan på Uppsala English Bookshop (http://www.ueb.se/) kommer att ta hem boken nu. Då slipper jag själv krångla med import, tull, frakt och skatt.

Boken kommer troligen också att finnas till salu på Hammarskjölds Backåkra till sommaren (Backåkra).

Hustvedt och Auster aktuella igen

Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt är aktuellt igen:

Austers "Invisible" (ännu ej översatt till svenska) kom ut i oktober. För några dagar sedan fanns en kunnig och positiv recension i DN av Örjan Abrahamsson. Där finns även några kommentarer (DN 13 febr.). Jag skrev själv om "Invisible" i oktober, men ville då inte avslöja för mycket om storyn (JanB ). Själv återvänder jag gärna till den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten" och fr.a. till del 2: "Minnets bok" från 1982. Finns i pocket.

Siri Hustvedts nya bok heter "The Shaking Woman or A History of My Nerves" och kom ut i år. Hennes fyra tidigare romaner finns på svenska. Den senaste heter "Sorgesång" ("The Sorrows of an American"), och det finns ett klart samband mellan denna och hennes nya bok.

"The Shaking Woman" är så HELT ANNORLUNDA!
Hela boken är en fallbeskrivning - om Siri själv och vad som drabbat henne. Det är naket och utlämnande - hela tiden återvänder hon till: Men hur passar dessa teorier in på det som händer mej? Det är vetenskap, en hel encyklopedi (med notapparat!). Det är så BRA!
En recension skulle passa lika bra i Läkartidningen som i DN!

Baksidestext av Oliver Sacks:
"Siri Hustvedt, one of our finest novelists, has long been a brilliant explorer of brain and mind. But recently this investigation has taken a more personal turn: two years after her father’s death, while speaking about him in public, she suddenly found herself seized by convulsions. Was this ‘hysteria,’ a ‘conversion reaction,’ or a ‘coincidental’ attack of epilepsy? The Shaking Woman is the story—provocative but often funny, encyclopedic but down to earth—of her attempt to answer this question…. Her erudite book deepens one's wonder about the relation of body and mind."

UTAN ÄRENDE av Claes Hylinger (Bonniers 2009)

Förra året gav Claes Hylinger ut en ny bok, "Utan ärende". På hans hemsida (Claes Hylinger) kan man se att det är bok nummer 15 sedan 1972. Owe Wikström har sagt att Hylingers författarskap är en (dold) attack mot märkvärdigheten. Kanske kan detta hjälpa till att tolka den nya bokens titel.

Boken är indelad i en sorts prolog + 4 avsnitt som kallas: I. Den tålmodige dervishen, II. De imaginära lösningarna, III. Den siste upptäcktsresande och IV. Livets salt. Den består av cirka 175 sidor, och har ett behändigt format.

Upptakten är en kort berättelse om en stockholmare som lyckats bestiga Kebnekajse. Stolt försöker han få beröm för detta av en man från lokalbefolkningen, en same. Men inte. Samen har aldrig själv varit på Kebnekajses topp. Han har ”int’ haft ärende”!
I prologen ingår även en dröm där flera av bokens följande berättelser finns med i någon form.

Att läsa Hylinger är som att sitta mitt emot en vän på ett café. Vännen berättar minnen men de är så fulla av detaljer så man tappar snabbt tråden – eller så känner man bara igen en bråkdel av alla de namn om nämns, och blir förvirrad. Ändå sitter man kvar och vill lyssna mer; och han är ju en vän!
Hylinger ber om ursäkt för sin innehållslösa historia, men – när han tänker tillbaka på den ser han hur innehållsrik den är. Och det stämmer. Han berättar om muslimska mystiker och stora upptäcksresanden, om möten med dansande dervischer i Istanbul och en vanlig svensk begravning, han återvänder till Paris och London men Göteborg med rosorna i Trädgårdsföreningen är ändå hans viktigaste oas. Flera av hans intressen fick han tidigt, och de går som en röd tråd genom bokens olika delar. Även Göte Andersson, den svenske sufiern anställd vid SAS, figurerar (se ”Kvällarna på pärlan”). Göte dog 1989 men påverkade Hylinger mycket. Och naturligtvis finns Rumi, Nasruddin-historier och Patafysiken med! Patafysiken fastnade Hylinger för tidigt; ”de imaginära (=inbillade) lösningarnas vetenskap”. I någon mån hade den patafysiska verksamheten tagit en paus under 25 år; den var ”förmörkad”, ”oculterad”. Vi får en oväntat detaljerad beskrivning av både patafysiken och av den högtidliga ”desockultationen” i Paris (i avsnitt II. De imaginära lösningarna). Se även Mathias Rydstrands bok ”Antikvariatshandlaren i Visby och andra berättelser”, utgiven av Rönells antikvariat 2009.

Hylinger säger i boken även att vi bör sträva efter att ”lyckas med att misslyckas”, och han ger två exempel på misslyckade hemresor (en från Lund, en från London). Livets salt (från del IV) är – besvikelse. Och vi får flera exempel på detta. Men, ”den tålmodige dervischen når sitt mål”.

Ja, det mesta är bekant, och mycket intressant att läsa om. Nytt för mig är kontakterna i Istanbul liksom berättelsen om den store engelske upptäcktsresanden Wilfred Thesiger. ”Old men ought to be explorers” skrev T.S. Eliot en gång. Hylinger tog fasta på detta, tidigt – och fortsätter, nu i 67-årsåldern. Nästa gång kanske vi får en rapport från Kina.

NEDSTÖRTAD ÄNGEL av PO Enquist (Norstedt 1985, 140 sidor)

I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

Romanen är komponerad som ett musikstycke, med Försång, 4 sånger och Coda. Fyra berättelser flätas samman i form av självständiga fragment och textblock (strofer). Berättelserna introduceras i Försång och samtliga återkommer i övriga sånger, men utan kronologisk ordning. De fyra sångerna kallas ”Sången om likkortet”, ”Sången om pannlampan”, Sången om björntråden” och ”Sången om den nedstörtade ängeln”.
Detta är en smärtsam, svårbegriplig och oroande roman om kärleken och dess gränser, om livet, om döden – och rätten att få upphöra -, om skrivandet och sökandet. Finns villkorslös oförtjänt förlåtelse – för ett ”monster”? De existentiella frågorna ställs, ordlöst, i mellanrummen. Som läsare ges man möjlighet att försöka förstå, lägga pussel, och pusselbitarna känns igen från tidigare och kommande verk av Enquist! Man känner igen, bläddrar, försöker passa ihop.

Pasqual Pinon är fysiskt missbildad, med en utväxt i pannan: en kvinnas ansikte. Han hittas i en gruva. Där lever han som en maskot. En nedstörtad ängel, ”ett Satans barn, sa vägvisaren”. Ett skydd mot katastrofer. Ansiktet i pannan (Maria) är inlindat i ett tygstycke. Ovanför gruvan svävar en albatross. Pinon tas därifrån, får uppträda i en ”freak show”. Han vill kyssa Marian, men når henne inte. I slutet av sitt liv är han medlem i en kyrka för deformerade människor.
Doktor K och hans fru har en hatkärlek till varandra. Skilda, men träffas ändå. Deras dotter mördas, obegripligt, av en pojke, kallad "Vargen från Säter". Romanens berättarjag och K är goda vänner. Både K och hans fru har ett märkligt förhållande till pojken, mördaren. Denna berättelse slutar med att pojken begår självmord. K och hans fru återförenas.
Den tredje historien handlar om Ruth Berlau, om hennes obesvarade kärlek till Bertold Brecht. Blir man inte sedd, då är man ingenting. Efter hans död går Ruth omkring med en gipsbyst av Brecht.
Den fjärde berättelsen handlar om berättaren, ”jaget”, en vuxen man. Det är han som valt de tre andra berättelserna, bestämt vad som skall berättas. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Vi får även se hans kropp från insidan, vid en gastroskopi. Han sitter ensam på sitt rum och tittar ut genom fönstret mot sjön nedanför. Han är författare. Fadern dog när berättaren var 6 månader.
I slutet av romanen, i Codan, står det: ”Det var en känsla av stillsam lycka och beslutsamhet, vi skulle alla hjälpa till. Ruth och pojken och K och hans hustru och jag och Pascal och Maria. Tillsammans var vi en människa.” Dessa människor, några besatta av döden, som levde i tillvarons utkanter, illustrerar var och en olika delar av berättaren själv. Flera befinner sig på gränsen för det mänskliga. Ett tema i romanen är dödslängtan kontra viljan att leva. ”Det mänskliga” definieras t.o.m. som dödslängtan. Alla sidor av en människa är ”mänskliga”. Alla är vi nedstörtade och utjagade ur paradiset. Kärlekens dilemma är ett annat tema. Berättaren söker den omöjliga kärleken – till sin döde far. Nu vill han återskapa det som stod i faderns anteckningsblock. Återskapa fadern, och sig själv. Bli hel. Men – går det att förena kärlek och skapande? Pinon vill kyssa Maria. Ruth vill bli sedd. Doktor K och hans hustru når inte varandra.

Flera av de bilder och grepp som finns i så många av Enquists romaner finns med även här: En fågel (eller en fjäderpenna), en tunn ishinna, himmelsharpan, det till synes dokumentära…
”Precis så måste det ha varit när Pinon dog. Som en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta.”

En pusselbit: ”Mannen i båten” av PO Enquist från 1969

I ”Kapten Nemos bibliotek” bygger berättaren och Johannes en flotte. Johannes faller i vattnet, han försvinner, han dör. Detta avsnitt är en återgivning av en novell, som Enquist skrev redan 1969. Länge letade jag förgäves efter ”Mannen i båten”. Men häromdagen fick jag hjälp på Stadsbiblioteket i Göteborg, ungdomsavdelningen. Där fanns den, min eftersökta novell. Den ingår i en samling berättelser för ungdomar: ”Hej vi skriver till dej”.
Som vuxen försöker novellens berättare komma ihåg vad som hände en sommardag när han var 9 år. Vi får ta del av historien, ”som jag berättade den för Mats”. Tillsammans med Håkan, ”min enda vän”, bygger berättaren en flotte av tre timmerstockar. Flotten förses med vapen och proviant. Håkan är ett år äldre, mer kunnig, företagsam, erfaren. Ändå faller han i vattnet. ”Och så minns jag lika tydligt hans ansikte i vattnet, jag såg hur han på samma gång var rädd och generad (rädd för att han inte kunde simma så bra, generad för att han varit så klumpig).” ” Jag räckte ut handen mot honom.”
Men han nådde inte sin vän Håkan med handen. Och timmarna går. När Håkan föll i vattnet gick vågorna höga. ”Men det märkligaste var ändå något annat: och jag har tänkt mycket på det efteråt och på något sätt förstått att det finns en lucka i minnet någonstans. Det märkliga var att blåsten alldeles hade upphört. Det var alldeles lugnt, vågorna hade lugnat sig, vattnet var spegelblankt.”

Och pojken ser sedan Håkan sitta längst fram på flotten. Då hörs ljudet av årtag. En okänd man i en roddbåt. Håkan tar plats i båten. Tyst. Mannen ror bort. ”Jag kunde inte ropa. Jag stod stilla, som förstenad. Jag måste ha stått så en lång stund.”
Allt är förvirrat. ”Jag måste ha satt mig.” ”Jag måste ha frusit”. När den 9-årige berättaren hittas på flotten är morfar med. Pojken förs hem, blir liggande sjuk, med feber och konstiga drömmar.
Senare läser pojken om den flygande holländaren. Han som begått ett fruktansvärt brott genom att bara tänka på sig själv och inte räcka ut handen mot drunknande sjömän. Pojken letar efter Håkan. Och han förstår: Håkan är död, han drunknade.

En mängd detaljer i berättelsen är identiska med avsnittet i ”Kapten Nemo”.
Berättelsen är den vuxne mannens försök till rekonstruktion, ”som jag berättade den för Mats”, med minnesluckor. Vad hände, egentligen? Och som läsare undrar jag samma sak. Har detta hänt PO Enquist som barn? Är det en av hans ”smärtpunkter”?
Gjorde han inte tillräckligt för att rädda sin ende vän? Känner han skuld? Det vi vet är att han använder händelsen när han lägger sitt livs pussel. Som författare kan han ta ett steg tillbaka, iaktta, väva in. Och det gör han redan 1969, i en novell på 17 sidor.

"Burnt Shadows" av Kamila Shamsie 2009

The Uppsala English Bookshop har en bokklubb, a Book Club. Varje månad kan man få en engelsk pocket och det kostar 100 kr inkl porto. I november fick jag ”Burnt Shadows” av Kamila Shamsie. Kamila Shamsie är född 1973 och uppvuxen i Karachi, Pakistan. Hon har studerat i England och USA. Två noveller är översatta till svenska, men ingen av hennes fem romaner. Shamsie har läst både ”Den engelske patienten” och ”Hamlet”! Boken är indelad i en prolog + 4 avsnitt.

Prolog sid. 1

I den korta prologen möter vi en fängslad, förvirrad man. Han tvingas klä av sig naken. Snart skall ha ta på sig den brandgula dräkten. Guantánamo.

“How did it come to this, he wonders.”

Del 1: ”The Yet Unknowing World”, Nagasaki 9 aug 1945. sid. 3-29

Berättelsens överlevare Hiroko Tanaka är 21 år. Hon är lärare och översättare och har just lovat gifta sig med Konrad Weiss, tysk författare, som kom till Japan 1938. Han bor i ett hus, som ägs av hans svåger James Burton, bosatt i Dehli, Indien. James är gift med Konrads halvsyster Ilse, numera Elisabeth. Konrad berättar om sina släktingar för Hiroko, om deras anställde Sajjad (den ende han gillar där), som är indisk muslim. Detta avsnitt är det bästa, och trots få sidor fullt av liv, kärlek, förväntan. Mycket lycklig tar hon på sig sin döda mammas kimono, med tre tranor på ryggen. Och plötsligt blir allt vitt. ”The New Bomb”, igen. Tanaka bränns svårt, men överlever. På ryggen för evigt: tre inbrända tranor.

Del 2: ”Veiled Birds”, Dehli 1947. s 31-126

Hiroko lämnar Japan och söker upp Konrads släktingar, som tar hand om henne. De har en son, Henry, och en anställd, Sajjad. Han lär Hiroko sitt språk, Urdu; de blir förälskade och gifter sig, trots invändningar från Burtons. Under denna tid lämnar England den indiska halvön och det "rena" muslimska Pakistan bildas. De nygifta tvingas lämna Indien och bosätta sig i Karachi i Pakistan. Elisabeth lämnar sin make och flyttar till USA med sonen Henry.

Del 3: “Part-Angel Warriors”, Pakistan 1982-83. sid. 127-243

Efter missfall med ett missbildat barn föder Hiroko i 40-årsåldern sonen Raza, som likt mamman är mycket språkbegåvad. Sovjet för krig i grannlandet Afghanistan. USA stöder motståndsmän. Burtons son, Harry (Henry) är inblandad. Ett misstag gör att Sajjad dödas. Sonen Raza har problem med identitet, är mest förvirrad, och under falsk identitet får han kontakt med en afghansk flykting, Abdullah.

Del 4: ”The Speed Necessary to Replace Loss”, New York och Pakistan 2001-02. sid. 245-363

Hiroko bor nu hos Elisabeth Burton i New York. Rädslan för ännu en atombomb har fört henne dit. Elisabets sondotter Kim finns också där. Harry och Raza jobbar tillsammans, åt USA, i Pakistan. Abdullah visar sig leva som illegal flykting i USA. Men terroristjakten drabbar både honom och Raza. Genom en rad händelser och svek, där flera av huvudpersonerna är iblandade, får vi en förklaring till prologen.

Under nära 50 år, på tre kontinenter och påverkade av flera stora världskriser får vi följa två familjers sammanflätade livsöden. Det är nästan i mesta laget, men visar ändå trovärdigt hur detta skulle kunna hända. Mest berör mej det första korta avsnittet från Nagasaki. Övriga kapitel engagerar inte lika mycket. Genom hela berättelsen löper en sägen om en spindel, vars nät skyddar några flyktingar. Och det kan vara bra att veta: tranan kan symbolisera lycka och ett långt liv.

"Lewis resa" av PO Enquist. 598 sidor. Norstedts 2001

”Lewis resa” är en roman om Lewi Pethrus och den svenska pingströrelsen under 1900-talets första hälft. PO Enquist har skrivit romaner om många historiska personer. Han använder ofta vissa berättargrepp, ger oss fragment och pusselbitar, ibland bilder från barndomen. Så även i denna roman. Trots att boken är både tung och "smal" blev den en stor framgång, bland pingstvänner och bland andra läsare.
"Lewis resa" handlar för mej om 6 "huvudpersoner":

1. Efraim Markström
Namnet Efraim kan tolkas som "ett talrikt folk" och/eller symbolisera "sorg". Efraim Markström är en påhittad person, men vid hans begravning 1982 var PO Enquist inbjuden (av den döde). De kom från samma trakt, hade träffats 1972 (när Enquist skrev om fackföreningsrörelsen). Förutom pingstvän var Efraim även medlem i Brödraförsamlingen (herrnhutismen). Vid begravningen läste prästen ur Efraims "Lebenslauf" – hans levnadsberättelse, ofullständig men nedskriven under många år, medan livet pågick. Minst 1000 sidor hade Efraim samlat: tidningsklipp, fotostatkopior, handskrivna kommentarer. Även sidor ur Lewi Pethrus' och Sven Lidmans memoarer var sparade, alltid med kommentarer. Det visade sig att Efraims Lebenslauf egentligen var – Lewi Pethrus' levnadsberättelse, och denna ligger till grund för hela romanen. Efraim blir vittne till nästan allt som händer. Han är iakttagare, en skugga, och sanningssägare, som (vilket senare visar sig) visste för mycket. Efraim träffade LP första gången 1901; hans äldste vän. I 35 år var Efraim församlingsäldste i Filadelfia. Han uteslöts 1949; som söndrare, illojal mot LP och ledningen.

2. Lewi Pethrus (LP)
Föddes 1884 och dog 1974. Han kom från mycket enkla förhållanden. Blev troende 1899. Utbildade sig en tid på en predikantskola, men höll då på att förlora sin tro. 1910 (26 år gammal) blev han pastor i Filadelfia i Stockholm, med 29 medlemmar. 1913 gifte han sig med Lydia; Efraim var bröllopsvittne. Hustrun blir svårt sjuk under en graviditet. LP lämnar sjukvården till Gud. Lydia överlevde och LP skrev då sången "Löftena kunna ej svika". Men Efraim var arg! LP's politiska sympatier låg till vänster. Samtidigt som han var hårt engagerad i socialt hjälparbete byggde han upp ett frikyrkoimperium, grundat på en väckelserörelse. Han var självlärd med stor bildning. LP gick segrande ur flera interna strider, men när en schism med Sven Lidman seglade upp drabbades han av en personlig kris och flyttade ensam till USA under brinnande krig 1941. Han återvände dock samma år till Stockholm med förnyade krafter och kampglöd. Lewi Pethrus hade förmågan att utnyttja modern teknik, ofta under protester från Lidman. LP kvarstod som oomstridd ledare fram till sin död, men mot slutet sa han att man gjort Gud alltför religiös – och betonade att Gud alltid vill möta de troende en och en.

3. Den svenska pingströrelsen och fr.a. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
Filadelfia var den 7:e baptistförsamlingen i Stockholm. Uteslöts ur samfundet i april 1913, formellt pga oenighet om hur nattvard skall firas. Detta innebar samtidigt att den svenska pingströrelsen föddes. Därefter skedde en enorm expansion, en väckelse, i Stockholm och i hela landet. Lewi Pethrus drev utvecklingen så att den svenska pingströrelsen aldrig blev en fast organisation, men ändå bedrev ett omfattande socialt arbete och mission, byggde kyrkor etc. På 30-talet var antalet svenska pingstvänner över 100.000. Kvinnorna dominerade till antalet, männen hade makten. Gudsmötet var Kristocentrerat med mycket tal om Jesu sår och blod, och olika uttryck för den Helige Ande prioriterades. Som en andra lagbok talade man gärna om "syndakatalogen": kvinnors klädsel och frisyr, om att bekänna synder mm.
Detta skapade enligt Efraim ett "märkeligt intresse" för – synden.

4. Sven Lidman
Född 1882, död 1960. Författare. Som ung skrev han erotiskt frispråkig lyrik. Åren 1910-13 skrev han 5 romaner. Redaktör för högertidningen Svensk Lösen. Reservofficer. Gift, skild. Upplevde en religiös omvändelse 1917. Skrev 1918 "Huset med de gamla fröknarna". Efter att ha försvarat pingströrelsen i en dagstidning fick ha kontakt med LP. Medlem i Filadelfia 1921. Redaktör och predikant. Gav ut flera predikosamlingar. Skrev sången ”O salighet, o gåtfullhet”. I motsats till Lewi Pethrus var han "en riktig syndare". Många fängslades av hans predikokonst; han talade gärna om Jesu blod och drog mycket folk. Efter en konflikt med LP uteslöts han ur Filadelfia 1948. På 1950-talet gav han ut fyra självbiografiska romaner (den första "Gossen i grottan" ).

5. Författaren, PO Enquist
Finns med redan i romanens början (på Efraims begravning), och, liksom Efraim, genom hela berättelsen. Ett "Guds barnbarn från Västerbotten". Han är väl förtrogen med svensk frikyrklighet. Med utgångspunkt från Efraims (Lewis) "Lebenslauf" och sitt eget liv försöker han förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv". Hans mor, Maja, finns med som en viktig referens. Vissa av redskapen för "rekonstruktion" känns igen från andra av hans romaner. Han säger också att romanen handlar om hur "Lewi blev människa". "Kanske", säger Enquist, "var konflikten nödvändig" och livgivande. "För vad hade annars hänt?"

6. Jag själv, läsaren
På 60-talet var jag tonåring i en pingstförsamling, uppväxt och uppfostrad därefter. Allt det som bestämdes av "bröderna" i Filadelfia Stockholm omsattes lokalt – ofta sannolikt i en hårdare och mer oförsonlig form än vad LP kanske menat. Jag är inte säker på att detta i samma omfattning drabbade vår författare.

Till sist: Romanen inleds med att författaren deltar i Efraims begravning och finner hans "Lebenslauf". Genom denna fiktiva person kan vi alltså följa väckelsen. "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva", säger Efraim. Vid några tillfällen efterlyser han barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande.
Från två olika håll får vi följa de två huvudpersonernas resa tills de möts 1921. Lidman gjorde en klassresa, ifrågasatt av hans tidigare vänner. LP och han är varandras motsatser, men älskar varandra; de är som "Guds tvillingar". Deras relation dominerar en stor del av romanen. De står ofta för två olika synsätt. Under 40-talet leder deras olika värderingar till en destruktiv schism och kamp. Denna når sin kulmen vid ett församlingsmöte i Filadelfia 1948 med 4000 deltagare, och slutar med att Lidman tvingas gå. Ett år senare utesluts Efraim pga bristande lojalitet.
Titeln "Lewis resa" tolkar jag i första hand som en livsresa med bilder från Bunyans ”Kristens resa”, där Lewi Pethrus är Kristen (eng. Pilgrim) och Efraim är Trofast, som orättvist blir illa behandlad. Kanske står titeln även för LP’s resa till USA: den symboliserar en avgörande vändpunkt i dramat. Där finns även (liksom i andra romaner av Enquist) Reskamraten. I Lewis fall hans mor, Kristina.Vad som till slut är sant eller fiktion är svårt att veta. Romanen är en "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga.”

Julklappstips: kort om tunna böcker

Jag tågpendlar mellan Varberg och Göteborg. Veckovis. Pocketshop ligger bra till, på stationen i Göteborg. En tunn bok får plats i rockfickan. Med tunn menar jag runt 100 sidor, max 150. Det kan räcka för att ge bestående intryck. Några favoriter:

Alessandro Baricco är en italiensk författare , född 1958. Tillsammans med andra kulturpersoner driver han ett skrivaruniversitet i Turin. Han är en mästare på kortromaner. På svenska finns bl.a. ”Silke” (sv 1998, 120 s. 59 kr.), Nittonhundra (2000; antikvariat) och Utan blod (2005, 98 sid. ej pocket men väldigt bra).

”Silke” är en fåordig, innehållsrik, stiliserad och rytmisk berättelse från 1800-talets Frankrike. Vad gör man när silkesmaskarna dör, och hela samhället lever på att producera silke? Hervé Joncour får uppdraget att resa till Japan (enkel resa 3 månader) för att köpa silkesmaskar. Trots kulturkrock är de första resorna dit lyckosamma. En tid. Och Hervé vill gärna återvända. Förbjuden kärlek komplicerar hans liv – och hustruns.




”Silke” finns även som film på DVD.




Paul Auster född 1947 kräver ingen presentation, men boken ”Resor i skriptoriet” gör det. Auster är mest känd för ”New York-trilogin” och har skrivit totalt 15 romaner, senast ”Invisible” som kom ut i höst. Han är även filmmakare (”Smoke” till exempel). Ofta är huvudpersonen en man (en författare som drabbats av olycka), men i den dystopiska ”I de sista tingens land” är det en kvinna.

”Resor i skriptoriet” (sv 2007, 144 s. 59 kr.) väver samman två berättelser: en gammal förvirrad man (Blank) är instängd i ett rum (en vårdinrättning) där han på olika sätt påminns om sitt liv, och sina berättelser. På hans skrivbord ligger några foton och ett manuskript, som han skall läsa och komplettera (en berättelse om händelser i ”Konfederationen”; kanske en allegori). Blank får flera besök. Han känner inte igen dessa, men alla påstår att de är bekanta, att de alla tidigare fått olika uppdrag av Blank.

Att ha läst Austers tidigare romaner är nog en förutsättning för att uppskatta denna bok: alla personerna har funnits med i tidigare romaner. Att kombinera rätt namn med rätt bok är som att spela ”Memory”!





Andrea Maria Schenkel är född 1962, bosatt i Regensburg, Tyskland.
Hennes första roman heter Mordbyn (ty Tannöd), utgiven på sv. 2009 (155 sidor, 65 kr.).

På ett förrädiskt enkelt, nästan fridfullt, sätt berättas om mordet på en hel familj. Redan efter två sidor är man fast: en kuslig stämning, något som inte stämmer. I mycket korta kapitel får vi efter hand veta vad som hänt. Viktiga pusselbitar är samtal/intervjuer med personer i trakten (allt från skvaller till verkliga iakttagelser). Efter hand ser man ett mönster, och att mördaren måste vara en av de intervjuade. Utan vare sig blöjbyten eller alkoholiserade poliser berättar Schenkel om mänskliga reaktioner på kärlekslöshet och svek. Boken bygger på en sann händelse.


Dessutom finns på sv Fallet Kaltheis (2009) och Bunker (2009), men ej som pocket.





Roberto Bolaño (1953-2003) har blivit mer berömd efter sin död än innan. Han dog 50 år gammal i väntan på levertransplantation.

Om natten i Chile (149 sidor), på svenska 2008. Finns dock ej på pocketshop. Den som vet något om Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid. En prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta, tänker igenom sitt liv, hoppas på försoning. Aningslöst ställde han sig på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. När Allendes parti fick makten gick Urrutia ”i kloster”, och läste klassiker. Nu försöker han försvara sitt liv.

Roberto Bolaño finns även som tjockt paket:
"De vilda detektiverna" (sv 2007, pocket 747 sid. 79 kr. pocketshop).

På tåget hem idag läste jag Kamila Shamsie's Burnt Shadows - ett utskick från The English Bookshop i Uppsala.

ETT BESÖK I "KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK" - om en bok av PO Enquist från 1991

Boken handlar om att bearbeta svåra barndomsminnen för att kunna gå vidare. PO Enquist kallar dessa minnen för "smärtpunkter". Som vuxen man, drygt 55, började han skriva denna bok; "den sista" (så blev det inte!) – för att sammanfatta, "lägga ihop". Han vrider och vänder på sina minnen; vill komma fram till "så var det".

För bokens berättare, den namnlöse pojken, handlar det om:
En sträng religiös uppfostran av en ensam mamma, Josefina Marklund (de första 6 åren). "Hårdhet och tårar." Problem med identiteten pga förväxling av nyfödda barn (vår berättare och Johannes) och byte av familj vid 6 års ålder. Han tvingas då flytta från det gröna huset, det som den döde pappan byggt. Ensamhet. Vem kan ersätta en far, när Kristus, Människosonen, aldrig har tid? En ung flickas graviditet, missfall och död. Att vi alla är bödlar, offer och förrädare. Vad är sant, vad är inte sant? Att minnas, rekonstruera, förstå, "lägga samman" – för att kunna gå vidare i livet, bli fri. PO Enquist kallar detta återuppståndelse.

Om att läsa "Kapten Nemos bibliotek"
Boken beskriver ett yttre skeende men handlar om ett inre. Att läsa boken är verkligen en utmaning. Det är som att lägga pussel i flera lager med genomskinliga bitar, som inte alltid passar. Eller som att titta in i ett kalejdoskop med ständigt nya mönster. Berättelsen är uppdelad i småstycken, fragmenterad – ibland med små skillnader. Som läsare blir man ofta förbryllad, bläddrar i boken: Har jag inte redan läst detta? Vem berättade samma sak i ett annat kapitel – eller i en annan bok? Berättaren (någon stans kallad Ingen) ger sin version, men citerar även anteckningar gjorda av Johannes, hans bäste vän. Men Johannes ljuger.

Kort sammanfattning av berättelsen
Två sexåringar tvingas pga en tidig förväxling byta familj, lämna tryggheten. Innan dess är de båda pojkarna bästa vänner. Berättarens riktiga mamma blir psykiskt sjuk, måste bindas som en häst, hamnar på sjukhus, dör. Johannes flyttar till Josefina; kontakten bryts. När Johannes får en fostersyster, Eeva-Lisa, blir den namnlöse pojken intresserad av henne, och träffar därför Johannes oftare. De båda spionerar svartsjukt på Eeva-Lisa och hennes pojkvän, "fienden". Då hon blir gravid, en katastrof för Josefina, en stor synd, förråder Johannes henne, berättar för mamman, som vill skicka iväg fosterdottern. Pojken kan aldrig förlåta Johannes detta. En natt får hon värkar, blöder, och söker upp vår berättare, som hjälper henne. Eeva-Lisa föder en död pojke i familjens vedbod, och hon dör där. Men först lovar hon att återuppstå.
När pojken läser Jules Vernes' "Den hemlighetsfulla ön" blir kapten Nemo hans vän och Välgörare i fantasin. Nemo betyder Ingen. Av Nemo får han hjälp och råd, bl.a. att senare bege sig till Franklinön (Ryssholmen i sjön Hjoggböleträsket), där han finner "döpojken", Eeva-Lisas barn. På väg till ön försvinner Johannes, först under vattnet, men sen in i skogen. Det döda barnet placerar pojken i "de döda katternas grotta". Dit kommer Eeva-Lisa i form av en vacker svart katt, och de samtalar under 16 dagar. Eftersom berättaren då är försvunnen letar man efter honom. När han hittas försvinner den svarta katten. Pojken förs vidare "till förvaring" under drygt 4 år.
Som vuxen, 45 år senare, återvänder berättaren symboliskt till ön, till den grotta där kapten Nemos ubåt Nautilus ligger. Boken "Den hemlighetsfulla ön" binder samman barndomen med vuxenlivet. Och han återfinner en döende Johannes i biblioteket. Där läser han Johannes' anteckningar ("besvärjelser"). Berättaren fyller sedan ubåtens tankar med vatten, Nautilus går till botten – för alltid. Han lämnar grottan, och barndomen, och ror ut mot friheten, försonad.

En sorts tolkning
Det går inte att komma undan tolkningen att Johannes är en fantasifigur, berättarens alter ego. När pojken gör något han skäms för (smyger på Eeva-Lisa) får ”Johannes” ta skulden. Successivt försvinner Johannes ur berättelsen. Berättaren frigör sig från sitt alter ego. De återses först 45 år senare, vid det tänkta mötet i biblioteket, då Johannes dör. Till sist. Först då släpper berättaren definitivt taget om honom; medger att Johannes aldrig funnits (det är "helt naturligt"). Kanske har han ibland velat vara som Johannes, men nu står han på egna ben. Även kapten Nemo är en fantasifigur, skapad av pojken, vilket är tydligare, lättare att förstå. Han är ”Ingen” – och han är en befriare från pojkens tunga religiösa börda. Välgörare, rådgivare, alltid nära. Även han kan tolkas som ett alter ego för pojken.
Boken bearbetar svåra minnen, inre "smärtpunkter". Den ställer frågor om vad som är sant och vad som är falskt. Existentiella frågor. Och den måste tolkas! Som ett mantra återkommer: ”Det finns bara tre slags människor: bödlarna, offren och förrädarna.” Pojken och hans två alter ego antar alla tre dessa olika roller. Och de tre personerna läggs ihop till en. Sammantaget blir berättelsen en återuppståndelse för den vuxne mannen, som ”en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta, och återvänder, som klockans visare, men förändrad, fast ej till det yttre”.

Ankomsten till kapten Nemos bibliotek i Hjoggböle. Startpunkt: "Ett annat liv" av PO Enquist 2008

Att läsa "Ett annat liv" ger många nycklar till PO Enquists författarskap, inte minst "Kapten Nemos bibliotek" från 1991. Första delen av "Ett annat liv" heter "Oskuld" och täcker barndomsåren. Boken är självbiografisk, men inga memoarer.Efter många år som alkoholist, ”det förlorade 80-talet”, lyckas författaren bryta 1990. Han insåg att han fortfarande kunde skriva och påbörjade "Kapten Nemos bibliotek", som gavs ut 1991. Boken är "den sista roman han skall skriva" – och den räddade hans liv. Enquist säger själv att det är en bok om återuppståndelsen. Den handlar om livet i Sjön/Hjoggböle, om hans mor, döpojken, Välgöraren, fostersystern Eeva-Lisa och honom själv som barn, och om alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu gått som gåva. Och han visste att han var räddad.

Föräldrar, familj, tron
Enquists pappa Elof dog 1935 på sjukstugan i Bureå när pojken var 6 månader efter en blindtarmsoperation. Fadern var bl.a. skogshuggare. Han blev ”tvärfrälst” genom hustruns förböner. ”En fantastisk far”, sa mamman, Maja. Hon dog 1992. Hon var folkskollärare, men för henne var livets centrum mötena i bönhuset (EFS). Sonen uppfostrades därefter – strängt religiöst. Hon har svårt att ge beröm, men kan ändå säga att han duger. De bodde fram till mitten av 40-talet i ett grönt hus som pappan byggt. Under några år bodde sannolikt en fosterflicka i familjen (men man kan inte vara helt säker på det!). Senare skall Enquist omskapa sina minnen av denna tid. Hans bild av mamman förändras: det var inte bara Bibeln, Gud, Kristi sår, nåden, bönen, blodet, melankolin. Hon var egentligen så mycket mer, hon vägrade att krossas av ensamheten.

Det gröna huset och byn
Huset och den urgamla byn Hjoggböle var centrum i världen för den lilla familjen. Nedanför huset låg sjön Hjoggböleträsk. Där fanns en brygga med blodiglar i vattnet. Dessa och andra djur blev som lekkamrater för barnet. I sjön ligger Ryssholmen. Byn är indelad i en ogudaktig och en andlig halva. De första har Folkets hus och fotboll, de andra bönhuset.

Djur och natur
Skogen och omgivningarna, olika träd, djuren, fåglarna – och trollsländor (borta länge, tillbaka 1990) – betyder mycket. Barnet drömmer om en svart katt.

Döda och bortbytta barn
Familjen första barn dog vid födseln, en son som döptes till Per-Ola. Som död fotograferades han i en kista, ett likkort. "Döingen". Två år senare föds vår huvudperson – och han får samma namn. För berättaren blir detta under några år väldigt oklart, misstänkt. Var det verkligen han, eller var det den äldre brodern, som levde? Eller var det samma barn hela tiden? Hade han själv först dött och sedan återuppstått?
Under denna period skedde en barnförväxling: två pojkar födda på Bureå sjukstuga och från Hjoggböle hamnade i fel familjer; den ena mamman var Enquists faster Vilma. Ärendet med "de bortbytta enqvistska barnen" blev en nationell nyhet och avgjordes i HD: pojkarna skulle återlämnas till "rätt" familj. Detta bidrog till att Enquist tvivlade på sin egen identitet. Först osäker på om det var han själv eller brodern som dött, sen dök det upp ett rykte i trakten att han själv blivit förväxlad, att "han var en annan". Men han vågade aldrig fråga sin mor om hur det verkligen var.
Modern var en vacker kvinna, men ibland kunde hennes ansikte förvridas. Ett sådant tillfälle var då barnet opererades – i Bureå – med borttagning av tonsiller, av samma doktor som skött maken/sonen. Här finns alltså döpojken, pappan, och han själv – utsatt för dödsfara. Modern besöker honom varje dag, men får inte komma in pga en epidemi. Hon står utanför fönstret, med ansiktet förvridet av skräck, som en utestängd fågel som flaxar emot rutan.

Eeva-Lisa
Fostersystern Eeva-Lisa får stor betydelse för pojken. Hon är några år äldre, och vi får veta väldigt lite om henne. Troligen hände något förbjudet, att hon blev gravid. "Det är om henne han inte får berätta", "Men om Eeva-Lisa måste han tiga". Hon kan efter hand inte hålla sams med modern, som vill göra sig av med henne.
Som barn är PO Enquist snäll, han är klen och "rank" (som en fura) och han är ett ensamt barn. Eeva-Lisa blir hans enda vän. Det är viktigt att bekänna sina synder, och han hittar på en synd: att han stulit karameller. Men detta avslöjas! Med avsikt sviker han sitt lag under ett snöbollskrig, kallas förrädare – och blir lycklig av det. Han kräver en gång att mamman skall be Eeva-Lisa om förlåtelse – och de regelbundna ”unisona” lördagsbekännelserna upphör.

Om att dikta och rita kartor
Pojken drabbas tidigt av skrivandets beroende, hur det nu kan komma sig. Varifrån kommer denna ådra? Mamman har anteckningsböcker med uppsatser från sin utbildning, pappan skrev dikter i en notesbok – men den brände mamman efter hans död. Sonen skriver dikter – och han ritar kartor, kopierar först på smörpapper från skolkartan. Hjoggböle är centrum, världen runt omskapas. Han ritar om, ritar "fel" – men på ett inre sätt rättvisare än skolkartan. Han hittar på: i fantasin och på kartan finns "de döda katternas grotta", där man kan hålla sig gömd för förföljare. Han finner senare den grottan på riktigt! Kartan har förutskickat verkligheten.

Välgöraren
Det gröna huset var världens centrum, där telefontrådarna sjunger vintertid (huset blir en resonanslåda) – som en himlaharpa. Men ovanför alltsammans svävar hans döde far. Han fanns som likkort – och som skyddsängel. När PO är rädd och ensam tänker han fram fadern, 31 år, i svart kostym. Och fadern kommer alltid, i stunder av yttersta nöd och stor fara, gränslös utsatthet och villfarelse, ”halverst en välgörare”. Den ende. Vid 8 års ålder läser pojken Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön” där en liknande välgörare, kapten Nemo, hjälper de nödställda på ön. Nemo förändrar allt; kapten Nemo och fadern flyter ihop. En fantasifigur alltid till hands – en osynlig Välgörare, mer pålitlig än Gud och Jesus (som aldrig hade tid). Pappan är tillbaka idag – som reskamrat – men han blev ej insläppt när det var svårt på 80-talet.
1990 vill författaren ta de döda tillbaka, berätta hur det verkligen var.