Många sköna människor på bokmässan

Jovisst har jag varit på bokmässan i Göteborg! Två timmar. Min fru fick en hel dag – på arbetstid. Fast för mej räckte två timmar: jag blir yr och går vilse på kortare tid. Men några bekanta stötte jag på (en rabbin, en präst). Jag hörde Mikael Wiehe tala om sin bok ”Aldrig bli som ni”), och jag köpte Juli Zehs nya ”Corpus Delicti” (Weyler förlag). Läs här: Fritt fall

Jo, det är roligt med bokmässa! Men det är inte alltid det stämmer med livet i övrigt (ta hand om barnbarn, eller jobba). Roligt var det att en kort stund få träffa 15-20 av de bokbloggare som jag nästan bara följt i cyberrymden tidigare (finns de på riktigt?!) på franska bageriet. De finns på riktigt, trots fantasifulla masker och pseudonymer!
Börja läsa här: http://www.enbokcirkelföralla.se/  (och här: Mask Leandoer)

Nästan som i Ingemar Olssons låt från 1983 ”Sköna människor”:
”Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm”
Kolla: Ingemar Olsson

Kristoffer Leandoer: ”MASK Litteraturen som gömställe”, PEQUOD PRESS 2010, 259 sidor

Mask: som ansiktsmask (för att försvåra identifikation, eller försköna kanske). Andra betydelser: Skydd vid fäktning. Dödsmask. Varje författare döljer sig i sitt verk bakom en mask – mer eller mindre tydligt.

Boken handlar om: Doftar en ros ros om den kallas något annat? (oleander, tex.). Om författare som i ord gömmer eller lyfter fram sig själva. En lustfylld, kärleksfull och kunskapsmättad exposé! Leandoer tar sig fram som en flämtande spårhund. Boken är full av namn på författare och böcker. Personregistret i slutet av boken upptar cirka 450 namn. All denna uppräkning går styckevis med rasande fart. Själv klarar jag att hänga med bara mellan några pinnar i detta störtlopp - men det räcker, och lockar till mer läsning.

Korta avsnitt (”Kryphål”, ”Viskleken”, ”Vargen kommer”) blandas med essäer. I den första (”Pseudo”) diskuteras bl.a. (författar)namnets betydelse, identitet och begreppen pseudonymitet, anonymitet och incognito. Många namn blir det!
Kapitlet "Skam" tar bla. upp Gunnar Serner, som gick i landsflykt och skrev under pseudonymen Frank Heller för att inte skämma ut sin familj. Här ges en rad andra exempel, bl.a. Greven av Monte Christo, som "handlar om hämnd, om att vända sin oigenkännlighet till styrka". Förändrad och förklädd återvänder han – för hämnd. En av mina favoriter.

Övriga essäer avhandlar
Romain Gary, judisk invandare i Frankrike. Gary var en mycket framgångsrik författare, som drev spelet med olika pseudonymer alltför långt. Han gjorde det omöjliga, vann Goncourtpriset en andra gång under pseudomymen ¬Émile Ajar ("Med livet framför sig" 1975), och anställde en kusins son för att spela Ajar. Situationen blev alltmer ohållbar och innan bubblan sprack begick Gary självmord.
Karen Blixen. "Hon skrev som om hon var fullt förvissad om att Karen Blixen egentligen var en pseudonym för Gud Fader. Och kanske fanns det stunder när hon verkligen var det.”
Olof Lagercrantz. Leandoer säger om de elva författarmonografier som Lagercrantz skrev: "så låter Lagercrantz elva olika karaktärer förklä sig till en enda upphovsman; de blir alla masker för sin författare." "… det är i grunden sig själv han förstår."
Maguerite Duras. Hon är Duras (ett taget namn). Talar om sig själv i tredje person: Duras – "det är allt". Hon ser och beskriver sig själv spegelvänd, ja som en dubbelgångare.
Claes Hylinger, som "har gjort något så ovanligt som att gömma sig bakom vanlighet."
JD Salinger, som debuterade med "Räddaren i nöden". Dessutom skapade han ett fiktivt universum med familjen Glass. Salinger påstod t.o.m. att en av dessa fiktiva personer är den verklige författaren till debutromanen. Salinger hade en uttalade aversion att dela med sig av sin värld.
(Den för mig okände fransmannen) Patrick Mondiano, som är född 1945 och under 40 år "byggt upp ett universum som han försvinner i". Varje ny roman tillför små förskjutningar till de tidigare. Inga exakta påståenden är helt tillförlitliga.

Leandoer ger egna exempel från sin verksamhet som förläggare:
Lars Norén: minnet av vad som sagts kan variera.
Maria Lundgren: fastän många (berörda) läsare av "Myggor och tigrar" visste hur ett skönlitterärt verk fungerar valde de att försvara sig, eller ventilera sin upprördhet.

Den här boken kommer jag att läsa fler gånger, bläddra i. Att de franska författarna dominerar är väl inte så konstigt (se Leandoers hemsida ), men jag saknar t.ex. den anglofile spanjoren Javier Marías (som to.m. har med en dödsmask av en författare i två av sina böcker) och metafiktionens mästare, Paul Auster, som friskt blandar fiktion och verklighet. Hans favorit är Cervantes. Begreppet "metaroman" hade jag gärna läste mera om. Några pseudodokumentära avsnitt från PO Enquists romaner skulle också ha passat in i "Mask".


En rolig, och viktig poäng med "Mask" är att den tillägnas Eugene G Brahms, denne fiktive litteraturvetare från Nesser-land.

Till slut: En författares "sanning" finns alltid i dennes textvärld. Vi läsare uppmanas: "tro mig även då jag ljuger och tar på mig en mask".

Lisa Genova: "Fortfarande Alice" ("Still Alice" 2007) Wahlström & Widstrand 2010, 267 sid.

Tidigare i år fick jag denna bok som engelsk pocket från Uppsala English Book Club, och nu finns den översatt till svenska av Anna Sandberg. Författaren har en examen i "neuroscience" (neurovetenskap), vilket innebär att hon kan mycket om neurologiska sjukdomar. Som bonus i den engelska pocketupplagan finns en intervju med författaren + ett kapitel ur hennes nästa bok, "Left "Neglect", där huvudpersonen drabbas av en ovanlig hjärnskada efter en trafikolycka. Lisa Genovas förebild och inspiratör är professor Oliver Sacks (som även är inblandad i Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan").

"Fortfarande Alice" beskriver Alzheimers sjukdom "inifrån". Romanfiguren Alice Howland är en 50-årig professor i psykologi vid Harvarduniversitetet (Boston, USA). Hennes specialitet är språkutveckling, hon har fullt upp med att läsa, skriva, undervisa, handleda och resa. Maken John, som också är forskare, är lika upptagen. Tillsammans har de skrivit en lärobok. De tre barnen är vuxna: Anna (gift jurist), Tom (läkare) och Lydia (vill bli skådespelare, vilket hennes mor inte gillar). Familjen Howlands liv känns trovärdigt.

Hösten 2003 börjar Alice få svårt att hitta ord, hon glömmer, hon hittar inte hem efter en joggingtur. Besvären tilltar. Hon förlägger saker, glömmer ämnet för en föreläsning eller presenterar sig två gånger för samma person, så hon beställer tid hos familjens läkare, som snabbt utesluter missbruk, klimakteriebesvär och depression. En neurolog ställer diagnosen tidig Alzheimers sjukdom i januari 2004, behandling med bromsmedicin påbörjas. Två av barnen vill ha genetisk utredning.

Under nära två år får vi följa hur sjukdomen efter hand berövar Alice hennes liv. På olika sätt försöker man hejda förloppet, men utan framgång. Efter hand tvingas hon upphöra med att undervisa, läsa, se på film, jogga. Hon skriver minneslappar, men vet ej vad de betyder. Tidigt programmerar Alice en handdator för att varje morgon ställa 5 enkla frågor: om Alice inte klarar en av dessa frågor skall hon gå vidare och instruerar sig själv för att begå självmord med tabletter. Men när det inträffar glömmer hon bort vad som hon skall göra. Ett gammalt smycke med en vacker fjäril får ett symbolvärde: fjärilen lever ett kort men underbart liv. Alice startar en patientförening och gör succé där med en föreläsning. Men hon borstar tänderna med fuktkräm, försöker ringa med en fjärrkontroll. En dag när Alice har bråttom till toaletten kan hon inte hitta den – och kissar på sig. Hon talar med sin sedan länge döda syster.

Förhållandet till Lydia är från början dåligt men förbättras tack vare att Alice kan leva sig in i, och motläsa, olika teaterstycken. Familjen ser Lydia i en pjäs. Lydia är "lysande" tycker Alice – men hon blandar ihop dottern med hennes rollfigur.

Dottern Anna får två barn utan anlag för Alzheimer. Alice kan förnimma att det är något speciellt med dessa barn. Maken John har mycket svårt att slita sig från arbetet; hans lojalitet mot Alice sviktar. Hon "önskade att hon hade varit hans passion".

Mot slutet befinner sig Alice i en drömvärld, i dimman. Hon registrerar samtal mellan "kvinnan som heter Lydia" och "mannen som ägde huset". De talar om henne. John blir "den snälle främlingen". Alice, som tror hon är en ung flicka, ser en gammal kvinna i spegeln. "Jag saknar mig själv", kan hon säga.

I epilogen finns enbart känslor kvar. "Jag känner kärlek." Men hur bra Lisa Genova än framställer sjukdomen inifrån måste man som läsare ändå fråga sig: Är den drabbade "fortfarande Alice"??

Anita Goldman: ”Om jag så måste resa till Los Alamos” (Natur och kultur 2009, 213 s.)

Vi lever alla med hotet att förintas av kärnvapen, att utplånas. Hur kunde det bli så? Hur uthärda denna tanke? Hur tänkte de vetenskapsmän som tog fram atombomben? Om detta har Anita Goldman skrivit en bok, som kom ut för ett år sedan.

Anita Goldman gräver sig tillbaka till tiden när bomben utvecklades under 2:a världskriget, hon läser på, hon söker upp människor – och hon reser till atombombens födelseort, Los Alamos i syvästra USA. På plats registrerar och reflekterar hon. Och hon skriver en sorgesång om detta drama, som vi alla tvingas vara en del i.

Denna dokumentärroman består av två delar:
1. ”Före: Sprickan” 2. ”Efter: Det största ljuset”
Först citerar författaren Leonard Cohen: ”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.” (Ur "Anthem" på skivan "The Future" från 1992: "There is a crack in everything/That's how the light gets in.")

Spricka - ljus. Citatet från Cohen tolkar jag så att man även när allt verkar nattsvart och omöjligt så kan man, måste man, tro att ljuset ändå finns där, hoppet, framtiden, överlevnaden. Anita Goldman belyser detta genom att förankra sin berättelse bl.a. i indianernas cykliska naturmystik och Harry Martinssons naturessäer från 30-talet (han sjunger med sorg om naturen, väl medveten om dödens Europa, och ändå hyllar han livet).

Men sprickan – ljuset representerar hos Goldman även ett före och ett efter den ”lyckade” provsprängningen den 16 juli 1945: det intensiva arbetet före, det dödsbringande ljuset efter.

Anita Goldman säger själv: ”Det är en berättelse om dubbelt ljus; det förgörande och det helande/heliga”. Boken är skriven som en växelsång, där vi dels får följa Robert Oppenheimer då, dels Anita Goldman nu. De olika avsnitten är satta i två olika typsnitt.

Robert Oppenheimer är romanens centralfigur. Vi får lära känna honom, flera olika kvinnor i hans liv, hans medarbetare och den uppgift han tog på sig: Att leda arbetet med att ta fram den ultimata bomben. Han var född 1904 och markerade som ung på olika sätt frigörelsen från sitt judiska arv. Han älskade natur, att rida, att läsa klassisk litteratur och andra mytologier – och han ville bli älskad. Tidigt blev han professor i (teoretisk) fysik. Den upproriska Jean Tatlock var hans älskarinna på 30-talet. Hon tog sitt liv. Den kvinna som Oppenheimer gifte sig med 1940, Katherine, valde honom. De fick två barn.

I största hemlighet valdes en plats i New Mexiko, en bergsplatå mellan fyra bergskedjor. En naturskön plats där ursprungsbefolkningen levt i 100-tals år och vördat naturen. Men 1942 invaderades platsen av militärer, vetenskapsmän och deras familjer. En mönsterstad (an "instant city") byggdes på kort tid. De forskare som utsågs av Oppenheimer lockades med att de skulle sätta stopp för kriget. De flesta var unga européer, flera var flyktingar, några var t.o.m. pacifister. Flera av dem skulle senare få Nobelpris. Tillsammans med den militäre ledaren general Groves drev Oppenheimer på arbetet. Utmaningen var enorm, intellektuellt och tekniskt. Men nästan ingen ifrågasatte öppet sitt moraliska ansvar för att deras arbete skulle leda till 100.000-tals människors död och miljontals förstörda liv.

Bomben och projektet beskrevs med eufemismer. Familjerna fick moderna bostäder, barnen föddes på löpande band – men tystnadsplikten gentemot världen utanför var total. Katherine Oppenheimer vantrivdes, stötte bort sina barn, blev alkoholist.

Provsprängningen ägde rum några mil från Los Alamos den 16 juli 1945. Då hade tyskarna kapitulerat, Hitler var död. Men de två bomberna "Little Boy" och "Fat Man" skulle ändå fällas. Så det fick bli Japan, där det amerikanska flygvapnet sparat några städer. Reservplanen alltså: Hiroshima och Nagasaki, 6 och 9 augusti 1945. Mission completed.

Mot detta svarta och destruktiva ställs bl.a. naturmystik, de omgivande bergens skönhet och några kvinnor: den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe's målningar (verksam i New Mexico 1929-49), Edith Warner som levde vid Rio Grande "In the Shadow of Los Alamos". Oppenheimer och andra deltog i hennes tea parties, och hennes liv står i skarp kontrast till forskarnas.

De tragedier som följde i bombens spår var inte enbart globala utan även mycket personliga. Oppenheimer själv fortsatte sitt liv som forskare och motarbetade atomvapnens spridning, men förklarades som persona non grata efter förnedrande förhör. Han fick inget Nobelpris och dog 1967. Dottern Toni, som var mycket språkbegåvad, vägrades en tolktjänst i FN pga pappans påstådda vänstersympatier, och hon tog sitt liv. Sonen Peter (som intervjuas i boken) har levt hela sitt liv plågsamt påverkad av bomben.

Anita Goldman har skrivit en fantastisk, skrämmande och mycket personlig bok, som jag har svårt att släppa. Hon ger oss en bild av mörkret, men att se något ljust i berättelsen om Los Alamos är svårt, tycker jag. Cohens "I've seen the future, baby: it is murder" stämmer tyvärr mer än "That's how the light gets in."

Leonard Cohen Live - i Göteborg 12 augusti 2010

Min bokläsning går trögt: sommarens hög med olästa böcker bara växer. Att börja jobba igen kräver sin tid! Men kommande måndag börjar vår bokcirkel igen, med Marjaneh Bakhtiaris ”Kan du säga shibbolet?”

Efter att ha lyssnat några gånger på Leonard Cohens CD/DVD ”Live in London” (inspelad 2008) bestämde vi oss för att skaffa biljetter till konserten i Scandinavium den 12 augusti. Så vi var där, tillsammans med 7-8000 andra. Och vi fick valuta för pengarna: Cohen stod på scen i 3 timmar, och hann med 31 låtar. Samma musiker och sångare som i London – alla på bästa spelhumör. Det var mycket roligt att få se och höra denne legend, live. Även om många gjort bra covers så är det Cohen själv som gör det bäst. Och han kan handvissla!

Så här såg spellistan ut – ett pärlband av klassiker:

1 Dance Me to the End of Love                            
2 The Future
3 There Ain't No Cure For Love
4 Bird On The Wire
5 Everybody Knows
6 In My Secret Life
7 Who By Fire
8 The Darkness
9 Heart With No Companion
10 Chelsea Hotel #2
11 Waiting For the Miracle
12 Anthem
Efter paus:
13 Tower of Song
14 Suzanne
15 A Singer Must Die
16 Sisters of Mercy
17 The Gypsy’s Wife
18 Feels so Good
19 The Partisan
20 Boogie Street
21 Hallelujah
22 I'm Your Man
23 Born in Chains
24 Take This Waltz
Inrop 1:
25 So Long Marianne
26 First We Take Manhattan
Inrop 2:
27 Famous Blue Raincoat
28 If It Be Your Will
29 Closing Time
Inrop 3:
30 I Tried to Leave You
31 Hey, That’s No Way To Say Goodbye

Cohen uppträdde i hatt och kostym – men när någon annan spelar eller sjunger solo tar han av sig hatten, håller den mot bröstet. Och han presenterar sina musikanter generöst och ödmjukt – flera gånger.

Vid presentationen av ”Take This Waltz” hyllade han sin vän, författaren Göran Tunström (död 2000). De lärde känna varandra på den grekiska ön Hydra under 60-talet och skrev sina första romaner vid samma köksbord.

Cohen ändrar ibland i sina texter, leker med orden. I ”Hallelujah” sjöng han ”I didn't came to Gothenburg to fool you”. Och han tycks välja mellan flera olika verser i just ”Hallelujah”. Åtminstone två sånger var helt nya för mig: ”Feels so Good” och ”Born In Chains”. Troligen håller Cohen nu på och ”filar” på texterna, som ännu inte är publicerade. Men många entusiaster försöker genom att lyssna på olika inspelningar (t.ex. på Youtube) pussla ihop texterna till dessa sånger!

Mot slutet skojade Cohen en del med publiken, genom sitt låtval: ”Closing Time”, ”I Tried to Leave You” och ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”.

För den som är intresserad av Leonard Cohen finns massor att hitta på internet, t.ex.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonard_Cohen
http://www.leonardcohenfiles.com/
http://1heckofaguy.com/

Suzanne I'm Your Man, said The Captain. Leonard Cohen till Sverige

Redan före sin skivdebut var Cohen etablerad författare i sitt hemland Kanada, med både prosa och lyrik. Han debuterade med diktsamlingen "Let Us Compare Mythologies" 1956. Fram till 2006 har han publicerat 20 böcker.

Med sin första LP "Songs of Leonard Cohen" 1967 blev han snabbt känd på båda sidor av Atlanten. Första spåret är "Suzanne". Sedan dess har han skrivit mer än 100 sånger, gett ut ytterligare 10 original-album, 5 live albums + några ”Best of...” inklusive ”The Essential of Leonard Cohen” 2002 (Sony BMG).

Leonard Cohen är född 1934 (Elvis Presley var född 1935) i Montreal. På 60-talet bodde han på den grekiska ön Hydra, och lärde känna Göran Tunström. Han har två barn tillsammans med Suzanne Elrod: Adam född 1972, Lorca 1974. Idag lever Cohen tillsammmans med sångerskan Anjani (Thomas) och bor i Los Angeles.

Förankrad i den judiska traditionen (”an observant Jew") använder Cohen många bilder från Gamla testamentet (uttryck, böner, namn). Han är även väl bekant med den kristna mytologin och han har levt flera år som zenbuddhistisk munk (1994-99). Detta märks i hans sångtexter.

Ett viktigt tema är hans kärlek till kvinnan (som musa, sångmö). Han sjunger om kärlek, romantik, lust, ensamhet, otro, förtvivlan, om problem att leva i en fast relation (”like a fish on a hook”).
Många av texterna är mörka. De är "songs to slit your wrist by" har någon sagt. Men vid konserten i London 2008 sa Cohen: " I have studied deeply in the philosophies and religions but cheerfulness kept breaking through. But I will tell you: There ain't no cure for love.”Denna humor kan man upptäcka i hans texter.
Ibland tar han upp politiska teman, sjukdomar, självmord och sociala orättvisor, tar ställning mot krig, tortyr och abort, och han kan profetiskt sjunga om en dyster framtid (I sången ”The Future” upprepas ”I've seen the future, brother: it is murder.” Men, säger Cohen: “"Love's the only engine of survival.”)

Generellt är Cohens texter mångtydiga. Ibland är det lättare att tolka en bild av Matisse än en text av Cohen! Ändå är de skrivna på ett precist, exakt sätt – ingen flummighet här. Texterna rymmer en egen värld och behöver egentligen inte dissekeras. Många melodier biter sig fast – och musiken är ofta organiskt förenad med texten. Texternas rytm matchar musiken! Inte ett ord, inte en ton för mycket. Själva musiken, melodins uppbyggnad – och Cohens sångröst - kommenteras ibland i texten (”Tower of Song”, ”Hallelujah”, ”A singer must die”). Hans röstomfång är begränsat och röstläget har sjunkit till en låg baryton. Hans sätt att sjunga är lätt tillbakalutat (”lazy”). Men nästan alltid finns där passion och precision.

Cohens popularitet har varierat sedan debuten. Han har spelat in de flesta av sina sånger själv, några av dem mer än en gång, ibland med ändrad text. Och han gör det bäst själv, men – ibland kan en tolkning (annan artist, svensk text) tillföra något. 1987, 3 år efter skivbolaget vägrat ge ut en av hans skivor i USA, spelade Jennifer Warnes in ett helt album (”The Famous Blue Raincoat”) med Cohens sånger – en "vänlig gest" – som ledde till ”a rewival”. Idag står kända artister på rad och hyllar Cohen med covers: U2/Bono, Rufus Wrainwright, Nick Cave, REM, Sting. Förklaringen finns i hans texter och melodier.

Om några sånger:
”Suzanne” är en verklig kvinna, som bodde vid vattnet utanför Montreal. Cohen beskriver henne och miljön, med trånande kärlek och religiös meditation. Som i ”Joan of Arc”.
”Famous Blue Raincoat”: en man med ett krashat äktenskap. Hustrun otrogen med mannens vän. Berättaren skriver ett brev till vännen – eller till sig själv?
”Everybody Knows”: om sociala rättvisor och om AIDS
”Chelsea Hotel #2”: Cohens affär med Janis Joplin
”Hallelujah”: Om kung Davids förbjudna kärlek till Batseba – och mycket annat. ”There's a blaze of light/ In every word/ It doesn't matter which you heard/ The holy or the broken Hallelujah”. Inspelad av Cohen i två helt olika versioner.
”Take this Waltz”: bygger på en text av Lorca, Cohens favoritpoet.
”Anthem”: ”There is a crack in everything That's how the light gets in”
”Bird on a Wire”: ”I have tried in my way to be free”.
”If It Be Your Will”: en ”enkel” och avskalad bön.

2008 startade Cohen – för första gången på 25 år - en turné, som fortfarande pågår.
Konserten i O2 Arena i London spelades in 2008 och kom som DVD 2009, med 25 låtar. Ett texthäfte med drygt 100 av Cohens sånger kom ut 2009: ”World of Love and Hate” med en inledning + korta kommentarer till varje låt. Tre svenska album med Cohen-sånger kom ut 2009 (Cohen fyllde 75): Ebba Forsberg (Mikael Wiehe hade översatt), Tomas Boström (“Mitt gömda jag” med egna översättningar) och “ The Scandinavian Report” med svenska artister.
I år ger Cohen flera konserter i Sverige. Han kommer till Göteborg 12 aug.

Bokbiten blir träbiten - om en utställning i Varberg

Nu på måndag den 19 juli börjar min utställning av trätavlor i Varbergs kyrka, "Kyrkan vid torget". En utställning med träsmak, på temat "Öppna ditt fönster - mot utsikt och insikt".

Utställningen pågår 3 veckor, och några kvällar är det föredrag (Ylva Eggehorn m.fl.).

Jag inleder på måndag kl 19 med att berätta - om talrika tavlor och sågade symboler.

Välkommen!

”There’s a blaze of light in every word”. Christine Falkenlands brustna halleluja.

Christine Falkenlands (CF) fyra romaner ”Släggan och städet” (1996), ”Skärvor av en sönderslagen spegel” (1997), ”Min skugga” (1998) och ”Själens begär” (2000) behandlar mycket näraliggande teman i spänningsfältet mellan tro och tvivel, med inslag av erotik och självdestruktivitet. CF kallar själv romanerna kammarspel. I de tre första berättar en kvinna i jagform. Den fjärde berättas i tredje person, av en man – men det är en kvinna som är huvudperson. Personerna är olika i de fyra romanerna, men de ligger så nära varandra att de lätt blandas ihop. CF sammanfattar själv: ”Mor och dotter. Kvinna och hennes föräldrar. Ensam kvinna, hennes styvdotter och hennes son. Ensam man med sin käresta kusin, modern och moderns älskare. Jag ser att offer och förövare växlar plats, miljöer skiftar, men anslaget och tonen är likartad och ett sökande pågår. Det kan vara sökandet efter sanningen om en barndom, sökandet efter kärlek, sökandet efter en mening med livet. Teman som jag kan se är uppgörelsen med barndomen, kärlek eller begär. Tvång och gränsöverskridande. Skrämmande närhet eller ödsligt avstånd. Andliga anfäktelser.”

De fyra romanerna är självständiga verk och samtidigt delar och skärvor av en enhet. CF kallar dem ett kalejdoskop för sökandet. Att de getts ut i en volym (”4 x prosa”, pocket 2008, W&W) är logiskt. Sammanlagt blir det cirka 470 mycket innehållsrika sidor.

För mig har dessa romaner känts främmande – och lite skrämmande. Som man, nästan 20 år äldre än CF, har det varit liksom att smyga in i en förbjuden trädgård. Och ändå: jag känner så väl igen bibeltexterna och allusionerna (så är jag uppfostrad). Psaltaren. Jobs bok. Predikaren. CF använder en bibelöversättning, som är äldre än Bibel 2000. Romanerna utspelar sig i början av förra seklet. Ändå – detta igenkännande. Och jag fascineras av den poetiska, ålderdomliga och sparsmaka texten, med upprepningar – ibland som vågor mot en öde, och kall, strand.

I vissa delar av dessa romaner känner jag även igen och kan associera till andra författare:
I Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” från 1895 finns en katt, som rispat en kvinna blodig, en huvudperson som heter Weber. I ”Den allvarsamma leken” finns en Lydia. PO Enqvist talar i ”Kapten Nemos bibliotek” om att vi alla är offer, bödlar, förrädare. I hans novell ”Mannen i båten” har berättaren en minneslucka – så även en av Falkenlands berättare.

Till hjälp att tolka de fyra romanerna har det under våren kommit en avhandling av Anna Clara Törnqvist (ACT): ”Likt ett brustet halleluja. Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa” (Makadam förlag). ACT påvisar hur CF
1. Skrivit in sig, med en egen röst, i en kristen litterär tradition, samtidigt som hon ifrågasätter den kristna föreställningsvärlden. Detta kallar ACT ”ett brustet halleluja”.
2. Bearbetar ”trons och tvivlets tematik” genom återkommande teman, motiv och bilder.
Ordet tro kan då gälla både en människa, och Gud. Tillit. Tvivlet kan svänga mellan en vag obehagskänsla och djupaste förtvivlan.

Alltså: en nutida berättare, en röst i en kristen litterär tradition – och en författare som vågar ställa de kritiska och svåra frågorna. "Jag kan inte leva utan Gud och jag kan inte tro”, säger en av huvudpersonerna.

Anna Clara Törnqvist inleder med en psalm, som CF publicerade 2003 med refrängen ”Hör mitt brustna halleluja” (efter Leonard Cohens ”broken hallelujah”). ”Halleluja” betyder ”prisa Herren”, men istället för med jubel genljuder de fyra romanerna av brustna rop, vädjanden, nödrop. ”Släggan och städet” från 1996 kan t.o.m. utläsas som ”SOS”! Det återkommande temat är den ensamma människans brottning med en dold Gud, och detta kallar ACT ”den falkenlandska urscenen”. Förebild är en berättelse från Gamla testamentet om patriarken Jakob som brottades med Gud, som skadade hans höft. Ändå vägrade Jakob släppa taget innan Gud välsignade honom. Men – om Gud inte finns kan man inte kräva denna välsignelse; det blir en brottning mellan tro och tvivel. Envist återkommer CF till detta; hon bultar på en låst port, stångar mot en stängd dörr, vill inte släppa taget. Urscenen – detta allmänt existentiellt problem, spelas upp hos de olika huvudpersonerna, som för en ständig diskussion, som strider mot varandra.

För att åskådliggöra denna urscen använder sig CF av det mest djuriska och det mest andliga i människan. CF har sagt att hon själv lever i och med dessa ytterligheter, dessa kontraster – hon har inte valt dem. Hennes gudsbild var från början sträng och straffande. Mörk. CF har sagt att "man har en ton i sitt liv". En ton av tro och tvivel.

ACT lyfter fram att trons och tvivlets problematik är ett klassiskt kristet problemkomplex.
Den fundamentala konflikten är mellan ”jord” och ”himmel”, där jord symboliserar människolivets ändlighet, himmel gudomlig evighet. Jordelivet står för fåfänglighet, ett skuggliv, med skräck för döden = skräck för tomheten. Antingen jord eller himmel!

Men kontrasten jord-himmel rymmer även kropp-själ. Kroppen hos Falkenlands kvinnor medför kroppsförakt, äckel; en nästan rituell kontrast mellan rent och orent. Misslyckade försök att kontrollera sexualiteten ger ångest och skuldkänslor. Enda sättet att bli sedd av Gud kan vara att förbryta sig. Först när man syndar vänder Gud sitt ansikte mot, och talar till, människan. Gud blir en obegriplig ödesmakt snarare än en barmhärtig och rättvis Gud.

Romanpersonerna har förlorat sin gudstro – och ändå lever de i en ständig rädsla inför den fördolde Guden, som är gåtfull, ogripbar, obegriplig, vred och straffande. Skuld och rädsla för Gud leder till en allt djupare ensamhet, i familj, samhälle, i världen – och inför det egna jaget, som förvisas till skugga och mörker. Kristus och nåden är långt borta. Romanfigurerna tror på den grymma lagen, och tvivlar på nåden.

Men föreställningen om Gud förändras, nyanseras, genom en mycket långsam process i de fyra romanerna. En strimma av ljus kan skönjas i ”Själens begär”. Den blir tydligare i följande roman, ”Öde” (från 2003), som utspelar sig i nutid. ”Öde” inleds med orden: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig.” Personerna slits mellan tro och tvivel, närvaro och frånvaro, lag och evangelium, mening och tomhet. Både lovsång och klagan: den ensamma människan som kämpar för sin tro, en människa som inför en fördold Gud oavbrutet ropar sitt brustna halleluja!

Anna Clara Törnqvists avhandling innehåller så mycket mer. Med omfattande litterära och teologiska kunskaper presenterar hon tolkningar, som är värda all respekt. Dessutom lockar avhandlingen till ytterligare läsning av Christine Falkenland. Och jag utökar gärna citatet från Leonard Cohen’s ”Hallelujah” till:
”There’s a blaze of light
In every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah”

Om Sándor Márais ”Visdomsord för vardagsbruk” (Sivart förlag 2008)

Den ungerske författaren Sándor Márai föddes 1900 och dog i USA 1989 efter många år i landsflykt. Läs mer här: JANIVARBERG om Márai

1943 gav han ut en bok med sina samlade levnadsregler. Den ungerska titeln är ”Örtabok”. Den finns nu på svenska med titeln ”Visdomsord för vardagsbruk”, översatt av Susanna Fahlström, som också skrivit en inledning och en kort biografi. Boken består av sammanlagt 202 avsnitt, nästan alla får plats på (mindre än) en sida. De kallas t.ex. ”Om syftet med denna bok”, ”Om mänskligt beteende”, ”Om att vi är fria”. En örtabok är egentligen en bok om hur olika växter kan användas för läkedom. Márai säger i boken: ”Denna bok blir alltså som de gamla örtaböckerna, vilka på ett enkelt sätt ville svara på frågor som till exempel vad man ska göra när man har ont i hjärtat eller när man känner sig övergiven av Gud”.

Boken gavs ut medan andra världskriget pågick som värst. I Europa rådde kaos, och Ungern var ej förskonat. Hela samhället dominerades av den alltmer fascistiska högern. Detta är viktigt att känna till när man läser boken. Márai kallade sig ”borgare” vilket för honom innebar att stå i en europeisk tradition av förnuft, kultur och tro på intellektets styrka, med ett ”ansvarsmedvetande för kontinenten och dess öde” (Kertész om Márai). Márai fick nu uppleva hur allt det goda raserades. Själv kunde han inte acceptera detta. Rakryggad gjorde han civilt motstånd, och blev åtalad för en av sina böcker. Från att ha varit en mycket uppburen författare i hemlandet blev han alltmer kritiserad och isolerad, kände sig hotad. Men hans motstånd innebar en ”inre emigration”; arbetet, skrivandet, blev hans allt, och han var beredd att flytta utomlands och där fortsätta att ”arbeta för ungrarnas fostran”. Hans livsuppgift gick före allt annat: författaren och folkbildaren. När ”örtaboken” gavs ut drabbades Márai även av en svår sjukdom.

Boken inleds med en ”Tillägnan” där han bl.a. lyfter fram Seneca som förebild, ”för han lärde mig: utan moral ingen människa.” Därefter följer alltså 202 korta stycken om allt möjligt, men Márais huskurer handlar mycket om ett lugn inför och ett accepterande av livsödet. Detta innebär inte likgiltighet eller resignation: en dämpad vrede och protest (ibland lätt kamouflerad) lyser igenom texterna. Här finns även distans och lite ironi. Och kostråd! Några exempel:

”Om hjältemod” (nr 67): ”Det största hjältemodet är att vara trogen ditt arbete, vad världen än har för åsikt om detta.”
”Om högtidsdagar” (nr 68): på alla ”röda dagar”, även de som är osynliga och inte finns med i almanackan, ”ska du glömma allt och bara tänka på att fira”.
”Om lättja” (nr 75): den farligaste lättjan är den ”horisontella”, då vi ”avstår från att ringa någon, vi skriver inte det där brevet, eller vi skriver inte ner den viktiga tanken just i det speciella ögonblicket”.
”Om Gud” (nr 127): ”Gud har jag aldrig kunnat föreställa mig, antagligen därför att han inte är mänsklig utan gudomlig.”

Sándor Márais ”Visdomsbok för vardagsbruk” bör inte läsas i ett sträck, men det är bra att ha gått igenom innehållet. Sen kan man återvända till den, erinra sig ett ämne eller en formulering, slå upp, få tips om hur man kan förhålla sig. För även om boken präglas av en författares personliga erfarenheter, tankar och formuleringar så finns väldigt mycket allmängods, och det som inte passar får man ta med en nypa salt.

Crister Enanders har skrivit en mycket bra essä om Márai i allmänhet och speciellt om "Visdomsord..." här: http://www.sivart.se/artiklar/2008_1.pdf

"Smaken" av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 160 sidor 2010)

Den franska författaren Muriel Barberys debutroman “Une Gourmandise” från 2000 har nu kommit på svenska med titeln “Smaken”. Den utspelar sig i samma hus som ”Igelkottens elegans”, hennes första roman på svenska. Portvakten Renée Michel, en av berättarna i ”Igelkotten”, finns med i ett litet avsnitt i ”Smaken”. Muriel Barbery har själv berättat att hon efter ”Smaken” utmanades av sin förläggare att beskriva en portvakt mindre klichéartat; hon skulle kunna utrycka sig som en hertiginna. Det blev Igelkottens elegans, men böckerna ges alltså ut i omvänd ordning på svenska. Marianne Öjerskog har översatt "Smaken".


Huvudpersonen i ”Smaken”, monsieur Pierre Arthens, dör i ”Igelkottens elegans”. Hans lägenhet övertas där av Kakuro Ozu, den japanske affärsmannen som får Renée Michel att blomma upp. Pierre Arthens är en världsberömd matskribent. I ”Smaken” dör han (också), i hjärtsvikt vid 68 års ålder. I 15 avsnitt, på sin dödsbädd i sin flotta lägenhet, tar han med oss på en kulinarisk odyssé. Men hans mål är inte Ithaka, eller Penelope, utan ”la gourmandise”, den ultimata smakupplevelsen. Dessa avsnitt varvas med berättelser av närstående personer, som beskriver hur Pierre Arthens varit under sitt liv. Även en katt och en liten staty lämnar sina bidrag! Hustrun är försmådd. En dotter hade chansen att bli älskad men förkastas då hon svarar fel på frågan ”Varför det?”. Sonen Jean, som förr var stolt över sin far, är nu förnedrad och oälskad. En ung beundrare vinner trollkarlens gunst genom att berätta om sin farmor. Men få kan säga något positivt om Arthens, ”vördad av vissa, avskydd av många”.

Pierre Arthens är en osympatisk person, ett snille med smak, ett geni på sitt specialområde men helt asocial mot sina närmaste. På sin dödsbädd vill han helst vara ifred. I minnet söker han det enda sanna som sagts eller gjorts i hans liv. För att återfinna denna mycket speciell smakupplevelse tar han bl.a. med oss till farmors kök, en oplanerad festmåltid på en bondgård, en köksträdgård och en japansk måltid. Men ingenstans finner han det han söker, även om det bränns ibland. Desperationen tilltar. Han är inte rädd för att dö, han ångrar ingenting – men han är rädd för att inte finna det han söker.
Till slut kommer han rätt, minns så intensivt att minnet av en berusande extatisk upplevelse är nog. Och han sammanfattar meningen med livet: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.”

Själv har jag svårt att förstå denne destruktive och elake man. Kanske kan han hjälpa oss att söka och finna en pärla mitt i vardagen, ja kanske att uppskatta en alldaglig portvakts – och vårt eget – till synes enahanda och tråkiga liv. Jag vet inte, men fortsätter att fundera!