”Igelkottens elegans” är hennes andra roman, men den första utgiven i Sverige. Boken har sålts i över en miljon exemplar bara i Frankrike. Idag bor Muriel Barbery i Japan och arbetar med sin tredje roman. Hennes make är fotograf. Hans bilder kan ses här: http://muriel.barbery.net/
”Igelkottens elegans” ges ut på förlaget Sekwa (sekwa), som startats av Johanna Daehli och Helén Enqvist. De ger ut fransk litteratur av samtida, kvinnliga författare. Romanen är översatt av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist. Omslaget är gjort av Magnus Petersson.
Boken består av en prolog + fyra sektioner (Marx, Kamelior, Grammatik, Sommarregn och Paloma), alla indelade i kapitel. Två kvinnor berättar. De flesta kapitlen är skrivna av Renée Michel, övriga av Paloma Josse. Palomas kapitel kallas antingen ”Djup tanke” eller ”Dagbok över världens rörelse”. De båda berättarna bor i ett fd privatpalats, nu med åtta paradvåningar. Renée är 54 år och portvakt, sedan 27 år. Hon är änka, beskriver sig som ful och småfet. Inte omtyckt men ändå respekterad, sällan vänlig, alltid artig. Renée beter sig som man förväntar sig av en portvakt. Hon lagar mat som luktar i trappan. Att TVn står på kan alla höra. Hon är självklar; ointressant. Hennes feta katt heter Leo. Men – hon gömmer sig bakom en fasad, en kuliss. För egentligen lever hon ett hemligt inre liv, genom böcker, musik och filmer.
Även Paloma döljer sina talanger för omvärlden. Hon är 12 år och bor i en av dessa rikemansvåningar med mamma, pappa och storasyster. Paloma vantrivs med sin familj, hon är lillgammal och formulerar djupa tankar. När hon blir tretton skall hon ta livet av sig – och tända eld på huset. Ett av hennes intressen är japansk kultur, manga, hokku.
Renée har en enda förtrogen: Manuela, städerska hos några i huset. I 20 år har hon ”jagat dammtussar”, dvs gjort skitjobbet. De två träffas regelbundet för en rituell fikapaus.
Renée har ingen formell utbildning men är självlärd, och mycket begåvad. Hon behärskar litteratur, filosofi, musik, film – men allt detta vill hon dölja. I sina anteckningar avfärdar hon snobbism på ett mycket underhållande sätt.
När en av de gamla hyresgästerna (Pierre Arthens, huvudperson i ”Smaken”) dör, flyttar en japansk affärsman in (Kakuro Ozu), efter omfattande renovering. Alla i huset är extremt nyfikna på honom. Herr Ozu är mycket artig och korrekt. Och han upptäcker att Renée är en annan än den fasad hon visar upp. När de träffas första gången mumlar Renée: ”Alla lyckliga familjer liknar ju varandra”. Och Ozu svarar: ”men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Hon har citerat Leo Tolstoj; han svarar med fortsättningen på det citatet. Hon har avslöjat sig; han har fattat det. Och detta leder till en oväntad och pirrande lycklig vänskap, med måltider och samtal, musik och skratt. Renée blommar upp.
När Paloma inser att den nya grannen är japan tänker hon ”Typiskt, precis innan jag dör!” Tillsammans råkar de fastna i hissen. Ozu har hört att Paloma läser japanska, och frågar om han får hjälpa henne med att rätta hennes uttal. Han smickrar inte. Och han frågar Paloma om portvakten: ”Jag är mycket intresserad av vår portvakt, madame Michel. Jag tror inte att hon är den man tror”. Ozu ger sedan Renée en present: Leo Tolstojs ”Anna Karenina” med hälsningen: ”Kära madame Michel! Hjärtliga hälsningar till er katt.” Och hon fattar – hon är avslöjad. De tre lär känna varandra, blir bundsförvanter och bildar en stark trojka. Paloma får en fristad i portvaktens krypin. Hon fortsätter att skriva, och i sin dagbok karaktäriserar hon madame Michel så här: taggig utåt, raffinerad inåt; otroligt elegant.
Se där: ”Igelkottens elegans”. Läs boken!
Mycket bra sammanfattning!
SvaraRadera