"Smaken" av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 160 sidor 2010)

Den franska författaren Muriel Barberys debutroman “Une Gourmandise” från 2000 har nu kommit på svenska med titeln “Smaken”. Den utspelar sig i samma hus som ”Igelkottens elegans”, hennes första roman på svenska. Portvakten Renée Michel, en av berättarna i ”Igelkotten”, finns med i ett litet avsnitt i ”Smaken”. Muriel Barbery har själv berättat att hon efter ”Smaken” utmanades av sin förläggare att beskriva en portvakt mindre klichéartat; hon skulle kunna utrycka sig som en hertiginna. Det blev Igelkottens elegans, men böckerna ges alltså ut i omvänd ordning på svenska. Marianne Öjerskog har översatt "Smaken".


Huvudpersonen i ”Smaken”, monsieur Pierre Arthens, dör i ”Igelkottens elegans”. Hans lägenhet övertas där av Kakuro Ozu, den japanske affärsmannen som får Renée Michel att blomma upp. Pierre Arthens är en världsberömd matskribent. I ”Smaken” dör han (också), i hjärtsvikt vid 68 års ålder. I 15 avsnitt, på sin dödsbädd i sin flotta lägenhet, tar han med oss på en kulinarisk odyssé. Men hans mål är inte Ithaka, eller Penelope, utan ”la gourmandise”, den ultimata smakupplevelsen. Dessa avsnitt varvas med berättelser av närstående personer, som beskriver hur Pierre Arthens varit under sitt liv. Även en katt och en liten staty lämnar sina bidrag! Hustrun är försmådd. En dotter hade chansen att bli älskad men förkastas då hon svarar fel på frågan ”Varför det?”. Sonen Jean, som förr var stolt över sin far, är nu förnedrad och oälskad. En ung beundrare vinner trollkarlens gunst genom att berätta om sin farmor. Men få kan säga något positivt om Arthens, ”vördad av vissa, avskydd av många”.

Pierre Arthens är en osympatisk person, ett snille med smak, ett geni på sitt specialområde men helt asocial mot sina närmaste. På sin dödsbädd vill han helst vara ifred. I minnet söker han det enda sanna som sagts eller gjorts i hans liv. För att återfinna denna mycket speciell smakupplevelse tar han bl.a. med oss till farmors kök, en oplanerad festmåltid på en bondgård, en köksträdgård och en japansk måltid. Men ingenstans finner han det han söker, även om det bränns ibland. Desperationen tilltar. Han är inte rädd för att dö, han ångrar ingenting – men han är rädd för att inte finna det han söker.
Till slut kommer han rätt, minns så intensivt att minnet av en berusande extatisk upplevelse är nog. Och han sammanfattar meningen med livet: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.”

Själv har jag svårt att förstå denne destruktive och elake man. Kanske kan han hjälpa oss att söka och finna en pärla mitt i vardagen, ja kanske att uppskatta en alldaglig portvakts – och vårt eget – till synes enahanda och tråkiga liv. Jag vet inte, men fortsätter att fundera!