onsdag 22 december 2010

Om julevangeliet, Philip Pullman och Jesus Kristus

                                                                                                                                                             
Snart är det dags att läsa julevangeliet. Lukas kapitel 2 i Bibeln.
Så här börjar det:




”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Medan Josef och Maria befann sig i Betlehem ”var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade och lade honom i en krubba,…”





Philip Pullman är engelsman född 1946. Han har fått fina priser för sitt författarskap, och är känd för fantasy-trilogin ”Den mörka materian” (del 1 heter ”Guldkompassen” och är filmad). Han är även känd för sin kritik av (den katolska) kyrkan och den etablerade religiösa makten. I år har han publicerat en berättelse om Jesus (och) Kristus – en berättelse ”om hur en berättelse blir till”. Men det ”är inget evangelium”. Bokens titeln är ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” (Leopard förlag).


Evangelium betyder ”goda nyheter”, det kristna frälsningsbudskapet. Pullmans berättelse följer till stora delar, även ordagrant, Bibelns evangelieberättelse, med små modifieringar. Många av de händelser, där Jesus är huvudperson i Bibeln, finns med i Pullmans bok. De följer mycket nära bibeltexten, men med tillägg och jämkningar. Det är ibland svårt att skilja Pullmans text från Bibelns, förutom när han berättar om stallet i Betlehem: Maria föder nämligen tvillingar. Den första pojken är stark och frisk. Han kallas Jesus. Lillebror är ynklig och klen. Han får ett alldeles vanligt namn, men kommer att kallas Kristus (som herdarna sagt). När de växer upp är Jesus aktiv och busig, ställer till problem. Kristus är eftertänksam, iakttagande, grubblande – och ställer till rätta.

Som vuxna hör bröderna Johannes döparen predika. Jesus döps av Johannes. Kristus står i bakgrunden, registrerar. Han ser en fågel sätta sig i ett träd…Därefter börjar Jesus predika, och Kristus antecknar allt, ibland med hjälp av en av lärjungarna. Men Kristus lägger in egna tolkningar. Han uppmuntras till detta av en mystisk man, som besöker honom flera gånger. Vi får aldrig veta vem främlingen är, men han uppmanar Kristus att skriva ned ”sanningen” – inte enbart det som verkligen händer, och sägs. Jesus är i historien och tiden, men Kristus skall skriva Guds ord, det som är utanför tiden. Det som är mörker omvandlas så till ljus – och för detta krävs justeringar. Kristus skall skriva om det ”som borde ha skett”. Hans berättelse om vad som hände när Jesus döptes förändras, liksom många andra händelser. Jesus undervisar om ”Guds rike”, Kristus skriver ”Guds rikes historia”, något att bygga framtiden på.

Även när Jesus protesterar skall Kristus håll fast vid ”sanningen”. Han ändrar och tillrättalägger – genom hela berättelsen. Att Jesus uttrycker tvivel på sitt uppdrag och på Gud i Getsemane trädgård spelar nu egentligen ingen roll. Historien rullar på. Främlingen har även tagit upp frågan om offer, att ”Gud sätter sitt folk på svåra prov”: Kristus måste vara beredd på att någon måste dö, liksom i berättelsen om Abraham och Isak i GT. Han kommer även att delta aktivt när Jesus tas tillfånga – och vid uppståndelsen efter Jesu död.

Pullman återberättar alltså evangeliet med mycket små förskjutningar. Hans sanning är inte Bibelns, men han vill visa på hur Kyrkans dokument bygger på en bedragares tillrättalagda texter. Pullman har själv sagt att en av hans avsikter är att få folk att själva läsa Bibeln, när de läst hans bok – men jag vet inte varför man skall gå den något förvirrande omvägen via Pullman. Vill man sen läsa en tolkning av Bibeln finns andra som gjort det bättre. Göran Tunström har skrivit ”Ökenbrevet”, Lena Einhorn ”Vad hände på vägen till Damaskus?” Eller varför inte se filmen ”Life of Brian” med Monty Python?




                                                                                                                                                                 

lördag 18 december 2010

Erasmus (1466-1536) om att köpa böcker...

                                                                                                                                                                  
Erasmus (av Rotterdam) var verksam som tänkare, författare och akademiker vid flera orter i Europa.
Om att köpa böcker har han sagt:


"When I have a little money, I buy books; and if I have any left,
I buy food and clothes."


 
(Tack Siv M.)

fredag 10 december 2010

"Auggie Wren's Christmas Story" av Paul Auster

                                                                                                                                                                  
När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december förra året (här ).



Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

onsdag 1 december 2010

Paul Auster ”Sunset Park”: Saknad och sorg. En hyllning till livet – som det nu blev.

                                                                                                
Paul Austers 16:e roman ”Sunset Park” (Henry Holt) är ännu ej översatt till svenska. Flera av hans tidigare verk är berättelser i en berättelse. Metaromaner. Flera av romanerna innehåller:

1. En manlig huvudperson med litterära intressen (författare, förlagsmänniska). Han är desillusionerad och har ofta varit utsatt för våld, olycka eller sjukdom, som definitivt ändrat hans liv.
2. En intertextuell lek. I slutet av berättelsen avslöjas, ibland drastiskt, att allt som berättats var osant, inte var som det verkade. Eller historien rinner ut i sanden.
3. Den amerikanska nationalsporten baseboll i ngn form. Så är det redan i ”Sqeeze Play” 1984 (publicerad under pseudonymen Paul Benjamin, Austers två förnamn).


Men: ”Sunset Park” är inte en roman, där vi först lär känna en huvudperson och sen i slutet finner att han är totalt påhittad och obegriplig! Berättelsen utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.

Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.
Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggare, som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son, Miles.

Berättelsen inleds sommaren 2008 i Florida, där Miles jobbar med att fotografera och tömma övergivna hus (i den ekonomiska krisens spår). Han har en minderårig kubansk flickvän, Pilar. En olaglig relation. Miles uppmanar henne till att bli självständig, fortsätta på college. Han ser hennes möjligheter. När Miles utpressas och hotas av Pilars äldre syster flyr han Florida, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Han anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång.

Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”. Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär, samt fastighetsmäklare. Hon gör erotiska bilder.
Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt! Morris är gift med Millie, universitetslärare. Hennes son Bobby dog som tonåring, när Miles knuffat honom ut i gata. Att det var så har han inte berättat för föräldrarna. Dödsfallet har präglat makarnas relationer.

Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.




Paul Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank, som kunde ha blivit något stort. Rädslan att förlora ett barn. Auster gråter i Anne Franks tomma rum, med gamla filmaffischer på väggarna. ”It was there, he later realized, The Book of Memory began”.

”Sunset Park” är en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Jag tror att Auster, 63, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”
                                                                                                                                                                   

måndag 29 november 2010

Ur Paul Austers "Sunset Park": en kärleksförklaring

                                                                                                                                                                        
Boken har två huvudpersoner: en far, en son. Morris och Miles. Deras relation är en berättelse om den förlorade sonen, som varit borta i sju år, och faderns smärtsamma längtan. Miles älskar Pilar, och ger henne följande kärleksförklaring (sid. 203-204):

"The joy of looking at her face again, the joy of holding her again,
the joy of listening to her laugh again, the joy of hearing her voice again,
the joy of watching her eat again, the joy of looking at her hands again,
the joy of looking at her naked body again, the joy of touching her naked body again, the joy of kissing her naked body again, the joy of watching her frown again, the joy of watching her brush her hair again, the joy of watching her paint her nails again, the joy of standing in the shower with her again,

the joy of talking to her about books again,
the joy of watching her eyes fill up with tears again, the joy of watching her walk again,
the joy of listening to her insult Angela again, the joy of reading out loud to her again,
the joy of listening to her burp again, the joy of watching her brush her teeth again,
the joy of undressing her again, the joy of putting his mouth against her mouth again,
the joy of looking at her neck again, the joy of walking down the street with her again,
the joy of putting his arm around her shoulders again, the joy of licking her breasts again,
the joy of entering her body again, the joy of waking up beside her again,
the joy of discussing math with her again, the joy of buying clothes for her again,
the joy of giving and receiving back rubs again, the joy of talking about the future again,
the joy of living in the present with her again, the joy of being told she loves him again,
the joy of telling her he loves her again, the joy of living under the gaze of her fierce dark eyes again,
and then the agony of watching her board the bus at the Port Authority terminal on the afternoon of January third with the certain knowledge that it will not be until April, more than three months from now, that he will have a chance to be with her again."
                                                                                                                                                                    

lördag 27 november 2010

Tranströmer och jag får besök

                                                                                                                                                                      
Vi är många som gillar Tomas Tranströmer.
Drygt 50 år gammal (1983)
publicerade han följande dikt:

Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

På bilderna syns min kranskärlsröntgen från den 22/11. Före: en sytrådstunn artär till delar av hjärtat. Efter: cirkulationen återställd. Blodkärlet restaurerat. Respit. Livet fortsätter, framtid okänd. Dags för en promenad vid havet.
Men jag glömmer inte besöket.


onsdag 24 november 2010

Paul Auster's nya: Sunset Park

                                                                                                                                                                       
                                                                                                                                                                   

Läs i VarbergsPosten om "Den besattas" boksatsning!

                                                                                                                                                                         
"En sida till" kallar Kiki M sin bokhörna - en del av butiken "En trappa ner" centralt i Varberg.
Läs här i dagens nummer av VarbergsPosten: en sida till  (bläddra till sidan 14 (el 13)).
En "litterär salong" à la Malla Silfverstolpe kan ju aldrig vara fel!
Kolla även hemma hos Den (bok)besatta
                                                                                                                                                                        

torsdag 18 november 2010

Another Cherry On Top

                                                                                                          
Nu har även jag fått ett körsbär på toppen. Av Lyran (Lyrans Noblesser), denna fantastiskt kreativa och nästan ständigt bloggskrivande kvinna (när hinner hon läsa?). Tack! Det känns utmärkt, men är förknippat med följande villkor:

1. Tacka den du har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.
        Sedan 30 år tillbaka har jag slutat skicka kedjebrev och liknande vidare.
        Men jag sänder tankar och en blomma från min snickarbod till Lyran.

Dagens tre favoritförfattare:
1. Siri Hustvedt. Just nu "A Plea For Eros" (essäer)

2. Paul Auster: "Att uppfinna ensamheten", speciellt del II "Minnets bok"
3. Alessandro Baricco: "Silke". En underbar saga.




onsdag 17 november 2010

Oline Stig: "Jupiters öga" (Albert Bonniers Förlag 2010, 371 sid.)

                                                                                                                                                                

Blond kvinnlig författare med norskt påbrå skriver roman och väver in farfars anteckningar och liv. Nej, det är inte Siri Hustvedt. Det är Oline Stig, uppvuxen i Varberg, bosatt i Lund. Född 1966. Hon har tidigare gett ut tre novellsamlingar (Ryggen fri 1999, Ett familjeliv och nio andra 2003 och Den andra himlen 2007).

I berättelsen får vi följa några unga människor i Oslo mellan 1924 och 1942. Aksel Engebret och hans syster Dora delar lägenhet. Tidigt blev de föräldralösa. Enligt familjetraditionen kan de ha kungligt påbrå. Kanske hade deras mor judiska rötter. Dora är lärare. Aksel vill bli något stort: magiker, pianist, författare. Han drömmer, han skriver men refuseras. Bland vännerna finns kulturarbetare.
För att försörja sig börjar Aksel arbeta på en bank, där han lär känna Clara, vars ensamstående mor placerade Clara på en klosterskola i Oslo. Clara är katolik. Aksel blir förälskad och lovar konvertera, men det blir aldrig av. Trots att Clara är tveksam gifter de sig och får en bostad på en gård i utkanten av Oslo. Aksel har flera kvinnoaffärer, makarna separerar och förenas igen. De får dottern Mathilde och senare sonen Harald. Kontakten med Dora är ofta spänd, vilket inte förbättras av att Dora döljer en graviditet. Hennes dotter, Helene, adopteras av en judisk familj. Maken där är börsmäklare och ordnar jobb åt Aksel.
Under några år skriver Aksel en berättelse om sig och Clara i form av en tvåsidig tidning. De är "Les Enfants", bosatta på en egen planet, betraktade av Jupiters öga. Denna tidning citeras i romanen, och Aksel är ofta rolig och fyndig.

Oline Stig har ett mycket vackert språk, berättelsen fångar mig, jag vill veta mer om bokens personer. Men författaren har även ett annat ärende. Clara och Aksel är inte enbart fiktiva personer. Deras förebilder är Olines farmor och farfar, som gick med i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling 1942 när Norge var ockuperat av nazisterna. Varför gjorde de det? ”Varför känner jag skam över något som hände för mer än ett halvsekel sedan?" Som nittonåring hittade Oline Stig en plåtkista med dokument på vinden hemma. Där fanns fragment av farföräldrarnas liv (inklusive "Jupiterposten"). Sedan har hon intervjuat släktingar och letat dokument i norska arkiv. Detta är kärnan i berättelsen, som i övrigt är fiktion. I avsnitt kallade "Anteckningar från Oslo" får vi följa det delvis mycket plågsamma letandet. Dessa avsnitt varvas med huvudberättelsen, och tillför efterhand värdefull information.

Men något definitivt svar på barnbarnets frågor får vi inte. Det antyds några tänkbara förklaringar till Aksels och Claras val. Men frågorna är inte enbart privata, de gäller oss alla, inte minst i vår tid. Hur påverkas våra val av olika omständigheter i livet? Kan vi alltid veta vad som är rätt, vad som är fel?


Bokens omslag (här delvis beskuret) är en fantastisk bild, som ger stämning åt hela boken. Den är gjord av den italienske konstnären Primo Sinòpico på 40-talet.




Författarfotot är från Bonniers hemsida.


torsdag 11 november 2010

Siri Hustvedt i "babel" ikväll 11 nov 2010

                                                                                                                                                                 
http://svtplay.se/v/2231751/klipp_siri_hustvedt_i_babel

måndag 8 november 2010

Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm 6 nov 2010

                                                                                                                                                                  
Den amerikanska författaren Siri Hustvedt gästade alltså den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm i lördags. Och jag var där, tillsammans med 4-500 andra bokläsare. Men först fick jag träffa några bokbloggare i Teaterbaren ( Therese från Holly Hock, Cattis, Catrin och Anna från windupwomen). Vi pratade om Siri Hustvedt och Paul Auster!

Först samtalade Johan Schubert, professor i psykoterapi, med Siri Hustvedt om hennes senaste bok, "Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver". Därefter gavs det gott om tid för frågor. Boken har nyligen getts ut av Norstedts, och är översatt av Ulla Roseen. (Hon håller även på att översätta Siri Hustvedts nästa roman, som kommer ut 2011.)

När Siri Hustvedt 2006 skulle hålla ett minnestal över sin döde far började hon plötsligt skada, men varken medvetande eller talförmågan påverkades. Sedan många år lider hon av migrän och har ett stort intresse för neurologi och psykiatri, men hennes egen forskning intensifierades av händelsen. Hon har plöjt igenom massor av facklitteratur, deltagit i tvärvetenskapliga samtal och lett skrivarkurser för personer med psykiatriska diagnoser. Genom sitt stora kontaktnät har hon försökt närma sig en förklaring, en diagnos. Specialister kan mycket om ett litet område, Siri Hustvedt har läst in sig på "allt". Även på så sätt är hon unik, och många vetenskapsmän har tagit vara på hennes engagemang. Redan tidigare tycks hon ha ett känsligt psyke (drömmer mycket, hör röster), vilket hon använt i sitt författarskap. Men nu blev hon på ett helt nytt sätt personligt berörd. Hela boken är en fallstudie men även en historisk exposé över neuropsykiatrin – och en lägesbeskrivning av hur man ser på förhållandet mellan kropp och själ idag. Bland vetenskapsmän som nämns finns Sigmund Freud, Donald Winnicott, Oliver Sacks och Jean-Martin Charcot. Charcot var verksam under andra hälften av 1800-talet och bland hans patienter fanns kvinnor med (mode)diagnosen hysteri (som idag möjligen kan kallas konversionssyndrom). Romanen "Boken om Blanche och Marie" av PO Enquist från 2004 handlar om en av Charcots mest kända patienter.

Men Siri Hustvedt avfärdar tanken på att hon skulle vara en "hysterika" eller ha någon annan diagnos. Hon är den hon är, "The Dreaming Woman" och "The Shaking Woman".

Hela samtalet blev en värdefull genomgång av den nya boken. Därefter tog många tillfället i akt att ställe frågor, vilka besvarades uppmärksamt och med stort engagemang av författaren. Trots att boken inte är en roman tycks många vara intresserade av att läsa den. Åtminstone var kön för att få en signerad bok efteråt mycket lång!

tisdag 26 oktober 2010

Siri Hustvedt, "The Shaking Woman", till Stockholm 6/11




Siri Hustvedt är en amerikansk författare med norska rötter, född 1955. Hon har gett ut fyra romaner, lyrik, essäsamlingar (bl.a. om konst). Förra året kom "The Shaking Woman or A History of My Nerves", nu utgiven på svenska som "Den skakande kvinnan" (Norstedts), recenserad i flera dagstidningar igår.

I många år har Siri Hustvedt läst in sig på psykiatri och neurologi. Hon vet massor om konversionshysteri och epilepsi. Hon har själv svår migrän. Av personligt intresse men även för att använda det i sina romaner har hon skaffat dessa kunskaper. Detta märks i "Sorgesång" (på svenska 2009), där huvudpersonen Erik är psykiater. Att hon sedan kan mycket om konst och är gift med Paul Auster visar sig också i hennes fantastiska romaner. Ett visst "växelbruk" gentemot Auster förekommer, liksom "återbruk" av hennes egna romanfigurer. Sin mors flicknamn Vegan använder Siri Hustvedt i den första romanen "Ögonbindeln" (+ sitt eget förnamn, baklänges).


"The Shaking Woman" är ingen roman utan snarare en fallbeskrivning, om Siri själv.


Mycket av det hon läst in för att använda som författare visar sig ligga så nära det hon nu själv drabbats av, nämligen ofrivilliga ryckningar i samband med ett föredrag.


Det är naket och utlämnande - hela tiden återvänder hon till: men hur passar dessa teorier in på det som händer mej? Det är vetenskap, en hel encyklopedi (med notapparat!). Det är så BRA, och så annorlunda. En recension skulle passa lika bra i Läkartidningen som i DN!


Baksidestext av Oliver Sacks (mycket känd amerikansk neurolog):

"Siri Hustvedt, one of our finest novelists, has long been a brilliant explorer of brain and mind. But recently this investigation has taken a more personal turn: two years after her father’s death, while speaking about him in public, she suddenly found herself seized by convulsions. Was this ‘hysteria,’ a ‘conversion reaction,’ or a ‘coincidental’ attack of epilepsy? The Shaking Woman is the story—provocative but often funny, encyclopedic but down to earth—of her attempt to answer this question…. Her erudite book deepens one's wonder about the relation of body and mind."

Siri Hustvedt kommer till internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm lördagen den 6 november kl 19. Se Siri H till Kulturhuset

Siri Hustvedts hemsida: http://sirihustvedt.net/


Den som vill träffa andra och prata om Siri Hustvedt och hennes böcker: kolla  här!

torsdag 7 oktober 2010

Juli Zeh: ”Corpus Delicti” (Weyler 2010, 247 sid.)



Juli Zeh, som är född i Bonn 1974, är jurist i internationell rätt, och framgångsrik författare. Hon är beläst och samhällsengagerad, och skriver mycket smart. Juli Zeh har skrivit romaner, essäböcker, en reseskildring mm. 2005 var hon den första som fick ”PO Enquists pris till en yngre författare på väg ut i Europa”.

Fyra romaner finns utgivna och översatta till svenska:
”Adler und Engel” 2001 (”Örn och ängel” 2003)
”Spieltrieb” 2004 (”Leklust – eller flickan utan egenskaper” 2005)
”Schilf” 2007 (“Fritt fall” 2009)  Fritt fall
”Corpus Delicti – ein Prozess” 2009 (sv “Corpus Delicti” 2010)

”Corpus Delicti” är inte enbart en roman, utan ett helt projekt. Det började som teater, uruppförd 2007 vid musik- och teaterfestivalen Ruhr-Triennalen. Romanen kom förra året. Dessutom turnerar Zeh och det tyska rockbandet SLUT med ”Corpus Delicti - Eine Schallnovelle” (ett allkonstverk med musik, sånger, recitation, video).

Juli Zeh vill protestera mot att samhället fokuserar på hälsa och kropp, mot att staten inskränker individernas rättigheter, utfärdar biometriska pass (fingeravtryck) mm. Hon utgår även från dagens ”bantningsindustri” och hälsohets. ”Corpus Delicti” är en ilsken protest. Konsekvenserna för den enskilda individen drivs här till sin spets.

Romanen utspelar sig år 2058 och består av 50 korta kapitel/scener (i en domstol, hemma, i en förbjuden skog, i ett fängelse). Aktörerna är få, som i ett kammarspel. Samhället är en hälsodiktatur. Staten, makten, kallas METODEN. Övervakningen av den enskilda individen är minutiös. Motion, sömn, näringsintag och var man befinner sig registreras via chip. Kravet är att uppnå och behålla 100% hälsa – allt annat är straffbart. Koffein, nikotin och alkohol är otillåtna toxiska substanser. Man dricker kokt vatten. Blommorna är av plast, desinfektionsspray och munskydd finns överallt. Pralinerna är chokladfria. Sjukdomar är utrotade, tryggheten är total. DNA och immunsystem styr val av partner.

Huvudpersonen Mia Holl, ung och oberoende, är biolog. I grunden är hon lojal mot systemet. Hennes bror Moritz, som hon älskade mycket, var mer rebellisk och bevakades extra hårt då han var ”metodfiende”. Nyligen har han anklagats för våldtäkt och mord, och tagit sitt liv. Det sista han sa: ”Livet är ett erbjudande som man också kan avböja.” Mia tror inte att Moritz var skyldig, men METODEN är ju ofelbar. Hon sörjer, blir deprimerad, missköter sig, kommer efter med sin träning och obligatoriska rapporter, och ställs därför inför rätta. I domstolen möter hon domaren Sophie, en åklagare, en försvarsadvokat och den mycket märklige Heinrich Kramer, som är snokande journalist, författare, statens fanatiska representant - och mycket falsk. Han blir Mias verkliga fiende. Kramers hälsningsord är ”Santé!” (nästan = Heil…).

Via tillbakablickar lär vi känna Moritz, som markerar sin frihet bl.a. genom att röka. Varje vecka träffas syskonen i en förbjuden skog. Alla aktiviteter registreras via deras chip. Huset där Mia bor är ett ”väktarhus” (certifierat av staten). Grannarna, som är opålitliga, har koll på Mia. I hennes lägenhet finns en imaginär person, ”den perfekta älskarinnan”, som Mia för en (inre) dialog med.

Genom att oavsiktligt trotsa domstolen ställs Mia inför rätta flera gånger. Hon återkommer då till att hennes bror måste vara oskyldig, och hennes försvarsadvokat lyckas komma över raderade dokument, som faktiskt visar det. Att Moritz drabbades av leukemi som barn spelar stor roll. Mias fall blir en statsangelägenhet: METODEN kan inte ha fel! Genom massmedia blir hon känd för alla. Många protesterar. ”Terrororganisationen” RTS (Rätt Till Sjukdom) agerar. Men METODEN kan bara inte tappa ansiktet. Mias öde är beseglat. Så är även domaren Sophies – hon tillät att det avslöjande dokumentet lästes upp. Sophie (ordet sofia betyder vishet) skickas ut i kylan. Och genom en häxprocess, regisserad av den falske Heinrich Kramer, ”bevisas” att Mia är skyldig till ”metodfientliga” aktiviteter, umgänge med toxiska substanser och förberedelser till terrorkrig. Opinionen svänger. Mia döms till METODENS strängaste straff: nedfrysning. Hur det går kan man läsa i det sista kapitlet. ”Corpus Delicti”: kroppen efter brottet.

Juli Zeh väver skickligt ihop denna historia, och gör den rimligt trovärdig. Kritiken går fram. Boken är spännande med en rolig och rapp dialog. Många formuleringar kräver omläsning och eftertanke, några ord kan vara onödigt svåra (facktermer). Trots att man från början får veta hur processen skall sluta är romanen en bladvändare. Jag väntar redan på Juli Zehs nästa.

söndag 3 oktober 2010

PO Enquist: ”Musikanternas uttåg” (P.A. Norstedt & Söners Förlag 1978, 373 sid.)


Denna bok handlar om fackföreningsrörelsens misslyckade mission i det pietistiska Västerbotten i början av 1900-talet, och den rymmer ett familjedrama. Två språk ställs emot varandra: det politiska och det religiösa. Men inget av språken håller. Tro och hopp raseras. Våldtäkt leder till död. För ”de oanvändbara” kan finnas ett hopp: Bokens titel antyder en alternativ utväg.


I boken ”Lewis resa” från 2001 berättar Enquist om en annan folkrörelse i form av den svenska pingströrelsen under en stor del av 1900-talet. De båda böckerna kan ses som en ”diptyk”. Men innehållsmässigt ligger ”Musikanternas uttåg” mycket närmre ”Kapten Nemos bibliotek” från 1991. Flera av huvudpersonernas namn är förvillande lika. ”Kapten Nemos bibliotek” utspelar sig dock cirka 40 år senare.

Berättelsen sträcker sig från 1903 till 1910, och den är indelad i en lång ”Prolog 1903”, ”Del 1”, ”Del 2” och en kort ”Epilog 1910”. Epilogen kallas även ”Utgångspunkter” (jämför ”Kapten Nemos bibliotek”).
Berättaren, jaget, har en huvudsaklig källa, Nicanor Markström, född 1895. Protokoll från Bureå arbetarförening citeras och förstärker det (pseudo)dokumentära intrycket, liksom att jaget vill betona att hans farfar var med på den tiden. Nicanors mor Josefina är den religiösa dominanten, fadern mer en bifigur liksom många andra personer från arbetarklassen och överheten. Nicanors morbror Aron och fostersyster Eva-Liisa har stor betydelse för familjedramat. Den socialdemokratiske agitatorn Elmblad symboliserar den misslyckade politiska väckelsen. I prologen beskrivs hur Elmblad tas till fånga och förnedras av sågverksarbetare, med hjälp av den 8-årige Nicanor. Berättaren säger sedan om Nicanor: ”Jag kände honom väl. Den här boken handlar inte bara om honom, men också om honom.” Efter Nicanors död 1973 var det ”slut med alla samtal. Resten fick jag fylla i själv”. Men som informatör och vittne finns Nicanor med i hela berättelsen. Jämför Efraim Markström i ”Lewis resa”.
Flera händelser återkommer mer än en gång i romanen, men rent kronologiskt får vi först glimtar från åren före 1909. Mamma Josefina övervakar och dömer, i Guds namn. Man skall vara anspråkslös; ett halvt glas saft räcker när man är törstig. Sågverksarbetarnas verklighet beskrivs. När ”rörelsen kom var rörelsen redan där”. Men trots motsättningar är Gud viktigare än Marx för många. Rörelsen avstannar. Morbror Aron utnyttjas av sågverksledningen; aningslöst blir han en förrädare, och förnedras av arbetskamrater. Han doftar ”oanvändbar människa”.
Eva-Liisa, med oklar bakgrund, kommer till familjen Markström. Vid första besöket i bönhuset får hon sitta längst ned på vedlåren med Nicanor. Ett utanförskap drabbar både Eva-Liisa och Aron. Nicanor försöker skydda dem, sträcka ut sin hand. I början av 1909 skriver han ett brev till Elmblad, och ber honom återkomma.

Och Elmblad kommer tillbaka. Men när han knackar på hos Markströms har han drabbats av djup melankoli, och han kan inte kissa. Han blir liggande på kammaren hos Josefina, som tolkar hans elände på sitt sätt: Elmblad har mött Gud. Och undret sker: Han kan tömma sin blåsa! När Elmblad stiger upp, frisk, skall det firas – med nattvard i Skellefteå. Men på vägen dit hoppar fyra av: Nicanor, Aron, Elmblad och Eva-Liisa. Josefina blir grymt besviken, men kan inte hindra dem. Elmblad blir åter agitator, och Nicanor följer med honom till byn Bureträsk, där de båda blir misshandlade. Nicanors tunga skadas och skärs av i tumultet. Josefina lånar häst och släde och kör Nicanor till sjukhus, där de båda stannar i flera dygn.
Under tiden har Aron förlorat arbete och bostad, och flyttat in hos Markströms. Pappan jobbar borta. Eva-Liisa och Aron blir huvudpersoner i det drama, som leder till Arons utdragna och plågsamma självmord.

Denna roman innehåller många för Enquist typiska uttryck, symboler och händelser, som återkommer, i andra böcker och i denna. Himlaharpan sjunger, isen råmar. En ung man förmår inte skydda eller rädda en vän: han når inte fram. Berättaren lägger pussel. Och där det saknas fakta får vi ”fylla ut”.

En återkommande fras i romanen är ”Det gives alltid något bättre än döden”. Citatet kommer från sagan om ”Stadsmusikanterna från Bremen”; de oanvändbara djuren som tillsammans drog vidare. Detta tema antyds enbart i romanen, vilket för mej gör romantiteln svårbegriplig. Men – i tidskriften Vår Lösen 1981 ger PO Enquist en förklaring: ”Boken skrevs mellan åren 1972 och 1978; den var ursprungligen en historia som handlade om den katastrofala norrländska emigrationen till Brasilien och Argentina i seklets början. Den katastrofen finns alltså bara i förlängningen av Musikanterna: boken handlar helt om bakgrunden.” Detta förklarar mycket: Varför Josefina och hennes familj lämnar hembygden, och att hon dör i södra Brasilien 1911. Och vem var Thesleff? Jo, en period var han administratör för skandinaviska utvandrare i nordöstra Argentina
(och kanske var han Eva-Liisas far). Han hade skrivit en ordbok i romani.

Min nästa roman av PO Enquist blir "Legionärerna" från 1966. Om den skrev han 1981:
”Jag har skrivit en dokumentärroman i hela mitt liv: det är Legionärerna.”


söndag 26 september 2010

Många sköna människor på bokmässan



Jovisst har jag varit på bokmässan i Göteborg! Två timmar. Min fru fick en hel dag – på arbetstid. Fast för mej räckte två timmar: jag blir yr och går vilse på kortare tid. Men några bekanta stötte jag på (en rabbin, en präst). Jag hörde Mikael Wiehe tala om sin bok ”Aldrig bli som ni”), och jag köpte Juli Zehs nya ”Corpus Delicti” (Weyler förlag). Läs här: Fritt fall

Jo, det är roligt med bokmässa! Men det är inte alltid det stämmer med livet i övrigt (ta hand om barnbarn, eller jobba). Roligt var det att en kort stund få träffa 15-20 av de bokbloggare som jag nästan bara följt i cyberrymden tidigare (finns de på riktigt?!) på franska bageriet. De finns på riktigt, trots fantasifulla masker och pseudonymer!
Börja läsa här: http://www.enbokcirkelföralla.se/  (och här: Mask Leandoer)

Nästan som i Ingemar Olssons låt från 1983 ”Sköna människor”:
”Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm”
Kolla: Ingemar Olsson

lördag 18 september 2010

Kristoffer Leandoer: ”MASK Litteraturen som gömställe”, PEQUOD PRESS 2010, 259 sidor


Mask: som ansiktsmask (för att försvåra identifikation, eller försköna kanske). Andra betydelser: Skydd vid fäktning. Dödsmask. Varje författare döljer sig i sitt verk bakom en mask – mer eller mindre tydligt.

Boken handlar om: Doftar en ros ros om den kallas något annat? (oleander, tex.). Om författare som i ord gömmer eller lyfter fram sig själva. En lustfylld, kärleksfull och kunskapsmättad exposé! Leandoer tar sig fram som en flämtande spårhund. Boken är full av namn på författare och böcker. Personregistret i slutet av boken upptar cirka 450 namn. All denna uppräkning går styckevis med rasande fart. Själv klarar jag att hänga med bara mellan några pinnar i detta störtlopp - men det räcker, och lockar till mer läsning.

Korta avsnitt (”Kryphål”, ”Viskleken”, ”Vargen kommer”) blandas med essäer. I den första (”Pseudo”) diskuteras bl.a. (författar)namnets betydelse, identitet och begreppen pseudonymitet, anonymitet och incognito. Många namn blir det!
Kapitlet "Skam" tar bla. upp Gunnar Serner, som gick i landsflykt och skrev under pseudonymen Frank Heller för att inte skämma ut sin familj. Här ges en rad andra exempel, bl.a. Greven av Monte Christo, som "handlar om hämnd, om att vända sin oigenkännlighet till styrka". Förändrad och förklädd återvänder han – för hämnd. En av mina favoriter.

Övriga essäer avhandlar
Romain Gary, judisk invandare i Frankrike. Gary var en mycket framgångsrik författare, som drev spelet med olika pseudonymer alltför långt. Han gjorde det omöjliga, vann Goncourtpriset en andra gång under pseudomymen ¬Émile Ajar ("Med livet framför sig" 1975), och anställde en kusins son för att spela Ajar. Situationen blev alltmer ohållbar och innan bubblan sprack begick Gary självmord.
Karen Blixen. "Hon skrev som om hon var fullt förvissad om att Karen Blixen egentligen var en pseudonym för Gud Fader. Och kanske fanns det stunder när hon verkligen var det.”
Olof Lagercrantz. Leandoer säger om de elva författarmonografier som Lagercrantz skrev: "så låter Lagercrantz elva olika karaktärer förklä sig till en enda upphovsman; de blir alla masker för sin författare." "… det är i grunden sig själv han förstår."
Maguerite Duras. Hon är Duras (ett taget namn). Talar om sig själv i tredje person: Duras – "det är allt". Hon ser och beskriver sig själv spegelvänd, ja som en dubbelgångare.
Claes Hylinger, som "har gjort något så ovanligt som att gömma sig bakom vanlighet."
JD Salinger, som debuterade med "Räddaren i nöden". Dessutom skapade han ett fiktivt universum med familjen Glass. Salinger påstod t.o.m. att en av dessa fiktiva personer är den verklige författaren till debutromanen. Salinger hade en uttalade aversion att dela med sig av sin värld.
(Den för mig okände fransmannen) Patrick Mondiano, som är född 1945 och under 40 år "byggt upp ett universum som han försvinner i". Varje ny roman tillför små förskjutningar till de tidigare. Inga exakta påståenden är helt tillförlitliga.

Leandoer ger egna exempel från sin verksamhet som förläggare:
Lars Norén: minnet av vad som sagts kan variera.
Maria Lundgren: fastän många (berörda) läsare av "Myggor och tigrar" visste hur ett skönlitterärt verk fungerar valde de att försvara sig, eller ventilera sin upprördhet.

Den här boken kommer jag att läsa fler gånger, bläddra i. Att de franska författarna dominerar är väl inte så konstigt (se Leandoers hemsida ), men jag saknar t.ex. den anglofile spanjoren Javier Marías (som to.m. har med en dödsmask av en författare i två av sina böcker) och metafiktionens mästare, Paul Auster, som friskt blandar fiktion och verklighet. Hans favorit är Cervantes. Begreppet "metaroman" hade jag gärna läste mera om. Några pseudodokumentära avsnitt från PO Enquists romaner skulle också ha passat in i "Mask".


En rolig, och viktig poäng med "Mask" är att den tillägnas Eugene G Brahms, denne fiktive litteraturvetare från Nesser-land.

Till slut: En författares "sanning" finns alltid i dennes textvärld. Vi läsare uppmanas: "tro mig även då jag ljuger och tar på mig en mask".






måndag 13 september 2010

Lisa Genova: "Fortfarande Alice" ("Still Alice" 2007) Wahlström & Widstrand 2010, 267 sid.


Tidigare i år fick jag denna bok som engelsk pocket från Uppsala English Book Club, och nu finns den översatt till svenska av Anna Sandberg. Författaren har en examen i "neuroscience" (neurovetenskap), vilket innebär att hon kan mycket om neurologiska sjukdomar. Som bonus i den engelska pocketupplagan finns en intervju med författaren + ett kapitel ur hennes nästa bok, "Left "Neglect", där huvudpersonen drabbas av en ovanlig hjärnskada efter en trafikolycka. Lisa Genovas förebild och inspiratör är professor Oliver Sacks (som även är inblandad i Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan").

"Fortfarande Alice" beskriver Alzheimers sjukdom "inifrån". Romanfiguren Alice Howland är en 50-årig professor i psykologi vid Harvarduniversitetet (Boston, USA). Hennes specialitet är språkutveckling, hon har fullt upp med att läsa, skriva, undervisa, handleda och resa. Maken John, som också är forskare, är lika upptagen. Tillsammans har de skrivit en lärobok. De tre barnen är vuxna: Anna (gift jurist), Tom (läkare) och Lydia (vill bli skådespelare, vilket hennes mor inte gillar). Familjen Howlands liv känns trovärdigt.

Hösten 2003 börjar Alice få svårt att hitta ord, hon glömmer, hon hittar inte hem efter en joggingtur. Besvären tilltar. Hon förlägger saker, glömmer ämnet för en föreläsning eller presenterar sig två gånger för samma person, så hon beställer tid hos familjens läkare, som snabbt utesluter missbruk, klimakteriebesvär och depression. En neurolog ställer diagnosen tidig Alzheimers sjukdom i januari 2004, behandling med bromsmedicin påbörjas. Två av barnen vill ha genetisk utredning.

Under nära två år får vi följa hur sjukdomen efter hand berövar Alice hennes liv. På olika sätt försöker man hejda förloppet, men utan framgång. Efter hand tvingas hon upphöra med att undervisa, läsa, se på film, jogga. Hon skriver minneslappar, men vet ej vad de betyder. Tidigt programmerar Alice en handdator för att varje morgon ställa 5 enkla frågor: om Alice inte klarar en av dessa frågor skall hon gå vidare och instruerar sig själv för att begå självmord med tabletter. Men när det inträffar glömmer hon bort vad som hon skall göra. Ett gammalt smycke med en vacker fjäril får ett symbolvärde: fjärilen lever ett kort men underbart liv. Alice startar en patientförening och gör succé där med en föreläsning. Men hon borstar tänderna med fuktkräm, försöker ringa med en fjärrkontroll. En dag när Alice har bråttom till toaletten kan hon inte hitta den – och kissar på sig. Hon talar med sin sedan länge döda syster.

Förhållandet till Lydia är från början dåligt men förbättras tack vare att Alice kan leva sig in i, och motläsa, olika teaterstycken. Familjen ser Lydia i en pjäs. Lydia är "lysande" tycker Alice – men hon blandar ihop dottern med hennes rollfigur.
Dottern Anna får två barn utan anlag för Alzheimer. Alice kan förnimma att det är något speciellt med dessa barn. Maken John har mycket svårt att slita sig från arbetet; hans lojalitet mot Alice sviktar. Hon "önskade att hon hade varit hans passion".

Mot slutet befinner sig Alice i en drömvärld, i dimman. Hon registrerar samtal mellan "kvinnan som heter Lydia" och "mannen som ägde huset". De talar om henne. John blir "den snälle främlingen". Alice, som tror hon är en ung flicka, ser en gammal kvinna i spegeln. "Jag saknar mig själv", kan hon säga.

I epilogen finns enbart känslor kvar. "Jag känner kärlek." Men hur bra Lisa Genova än framställer sjukdomen inifrån måste man som läsare ändå fråga sig: Är den drabbade "fortfarande Alice"??


tisdag 7 september 2010

Anita Goldman: ”Om jag så måste resa till Los Alamos” (Natur och kultur 2009, 213 s.)



Vi lever alla med hotet att förintas av kärnvapen, att utplånas. Hur kunde det bli så? Hur uthärda denna tanke? Hur tänkte de vetenskapsmän som tog fram atombomben? Om detta har Anita Goldman skrivit en bok, som kom ut för ett år sedan.

Anita Goldman gräver sig tillbaka till tiden när bomben utvecklades under 2:a världskriget, hon läser på, hon söker upp människor – och hon reser till atombombens födelseort, Los Alamos i syvästra USA. På plats registrerar och reflekterar hon. Och hon skriver en sorgesång om detta drama, som vi alla tvingas vara en del i.

Denna dokumentärroman består av två delar:
1. ”Före: Sprickan” 2. ”Efter: Det största ljuset”
Först citerar författaren Leonard Cohen: ”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.” (Ur "Anthem" på skivan "The Future" från 1992: "There is a crack in everything/That's how the light gets in.")

Spricka - ljus. Citatet från Cohen tolkar jag så att man även när allt verkar nattsvart och omöjligt så kan man, måste man, tro att ljuset ändå finns där, hoppet, framtiden, överlevnaden. Anita Goldman belyser detta genom att förankra sin berättelse bl.a. i indianernas cykliska naturmystik och Harry Martinssons naturessäer från 30-talet (han sjunger med sorg om naturen, väl medveten om dödens Europa, och ändå hyllar han livet).

Men sprickan – ljuset representerar hos Goldman även ett före och ett efter den ”lyckade” provsprängningen den 16 juli 1945: det intensiva arbetet före, det dödsbringande ljuset efter.

Anita Goldman säger själv: ”Det är en berättelse om dubbelt ljus; det förgörande och det helande/heliga”. Boken är skriven som en växelsång, där vi dels får följa Robert Oppenheimer då, dels Anita Goldman nu. De olika avsnitten är satta i två olika typsnitt.

Robert Oppenheimer är romanens centralfigur. Vi får lära känna honom, flera olika kvinnor i hans liv, hans medarbetare och den uppgift han tog på sig: Att leda arbetet med att ta fram den ultimata bomben. Han var född 1904 och markerade som ung på olika sätt frigörelsen från sitt judiska arv. Han älskade natur, att rida, att läsa klassisk litteratur och andra mytologier – och han ville bli älskad. Tidigt blev han professor i (teoretisk) fysik. Den upproriska Jean Tatlock var hans älskarinna på 30-talet. Hon tog sitt liv. Den kvinna som Oppenheimer gifte sig med 1940, Katherine, valde honom. De fick två barn.

I största hemlighet valdes en plats i New Mexiko, en bergsplatå mellan fyra bergskedjor. En naturskön plats där ursprungsbefolkningen levt i 100-tals år och vördat naturen. Men 1942 invaderades platsen av militärer, vetenskapsmän och deras familjer. En mönsterstad (an "instant city") byggdes på kort tid. De forskare som utsågs av Oppenheimer lockades med att de skulle sätta stopp för kriget. De flesta var unga européer, flera var flyktingar, några var t.o.m. pacifister. Flera av dem skulle senare få Nobelpris. Tillsammans med den militäre ledaren general Groves drev Oppenheimer på arbetet. Utmaningen var enorm, intellektuellt och tekniskt. Men nästan ingen ifrågasatte öppet sitt moraliska ansvar för att deras arbete skulle leda till 100.000-tals människors död och miljontals förstörda liv.

Bomben och projektet beskrevs med eufemismer. Familjerna fick moderna bostäder, barnen föddes på löpande band – men tystnadsplikten gentemot världen utanför var total. Katherine Oppenheimer vantrivdes, stötte bort sina barn, blev alkoholist.

Provsprängningen ägde rum några mil från Los Alamos den 16 juli 1945. Då hade tyskarna kapitulerat, Hitler var död. Men de två bomberna "Little Boy" och "Fat Man" skulle ändå fällas. Så det fick bli Japan, där det amerikanska flygvapnet sparat några städer. Reservplanen alltså: Hiroshima och Nagasaki, 6 och 9 augusti 1945. Mission completed.

Mot detta svarta och destruktiva ställs bl.a. naturmystik, de omgivande bergens skönhet och några kvinnor: den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe's målningar (verksam i New Mexico 1929-49), Edith Warner som levde vid Rio Grande "In the Shadow of Los Alamos". Oppenheimer och andra deltog i hennes tea parties, och hennes liv står i skarp kontrast till forskarnas.

De tragedier som följde i bombens spår var inte enbart globala utan även mycket personliga. Oppenheimer själv fortsatte sitt liv som forskare och motarbetade atomvapnens spridning, men förklarades som persona non grata efter förnedrande förhör. Han fick inget Nobelpris och dog 1967. Dottern Toni, som var mycket språkbegåvad, vägrades en tolktjänst i FN pga pappans påstådda vänstersympatier, och hon tog sitt liv. Sonen Peter (som intervjuas i boken) har levt hela sitt liv plågsamt påverkad av bomben.

Anita Goldman har skrivit en fantastisk, skrämmande och mycket personlig bok, som jag har svårt att släppa. Hon ger oss en bild av mörkret, men att se något ljust i berättelsen om Los Alamos är svårt, tycker jag. Cohens "I've seen the future, baby: it is murder" stämmer tyvärr mer än "That's how the light gets in."

tisdag 31 augusti 2010

Leonard Cohen Live - i Göteborg 12 augusti 2010

Min bokläsning går trögt: sommarens hög med olästa böcker bara växer. Att börja jobba igen kräver sin tid! Men kommande måndag börjar vår bokcirkel igen, med Marjaneh Bakhtiaris ”Kan du säga shibbolet?”

Efter att ha lyssnat några gånger på Leonard Cohens CD/DVD ”Live in London” (inspelad 2008) bestämde vi oss för att skaffa biljetter till konserten i Scandinavium den 12 augusti. Så vi var där, tillsammans med 7-8000 andra. Och vi fick valuta för pengarna: Cohen stod på scen i 3 timmar, och hann med 31 låtar. Samma musiker och sångare som i London – alla på bästa spelhumör. Det var mycket roligt att få se och höra denne legend, live. Även om många gjort bra covers så är det Cohen själv som gör det bäst. Och han kan handvissla!

Så här såg spellistan ut – ett pärlband av klassiker:
1 Dance Me to the End of Love                            
2 The Future
3 There Ain't No Cure For Love
4 Bird On The Wire
5 Everybody Knows
6 In My Secret Life
7 Who By Fire
8 The Darkness
9 Heart With No Companion
10 Chelsea Hotel #2
11 Waiting For the Miracle
12 Anthem
Efter paus:
13 Tower of Song
14 Suzanne
15 A Singer Must Die
16 Sisters of Mercy
17 The Gypsy’s Wife
18 Feels so Good
19 The Partisan
20 Boogie Street
21 Hallelujah
22 I'm Your Man
23 Born in Chains
24 Take This Waltz
Inrop 1:
25 So Long Marianne
26 First We Take Manhattan
Inrop 2:
27 Famous Blue Raincoat
28 If It Be Your Will
29 Closing Time
Inrop 3:
30 I Tried to Leave You
31 Hey, That’s No Way To Say Goodbye

Cohen uppträdde i hatt och kostym – men när någon annan spelar eller sjunger solo tar han av sig hatten, håller den mot bröstet. Och han presenterar sina musikanter generöst och ödmjukt – flera gånger.

Vid presentationen av ”Take This Waltz” hyllade han sin vän, författaren Göran Tunström (död 2000). De lärde känna varandra på den grekiska ön Hydra under 60-talet och skrev sina första romaner vid samma köksbord.

Cohen ändrar ibland i sina texter, leker med orden. I ”Hallelujah” sjöng han ”I didn't came to Gothenburg to fool you”. Och han tycks välja mellan flera olika verser i just ”Hallelujah”. Åtminstone två sånger var helt nya för mig: ”Feels so Good” och ”Born In Chains”. Troligen håller Cohen nu på och ”filar” på texterna, som ännu inte är publicerade. Men många entusiaster försöker genom att lyssna på olika inspelningar (t.ex. på Youtube) pussla ihop texterna till dessa sånger!

Mot slutet skojade Cohen en del med publiken, genom sitt låtval: ”Closing Time”, ”I Tried to Leave You” och ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”.

För den som är intresserad av Leonard Cohen finns massor att hitta på internet, t.ex.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonard_Cohen
http://www.leonardcohenfiles.com/
http://1heckofaguy.com/