PO Enquist: ”Musikanternas uttåg” (P.A. Norstedt & Söners Förlag 1978, 373 sid.)

Denna bok handlar om fackföreningsrörelsens misslyckade mission i det pietistiska Västerbotten i början av 1900-talet, och den rymmer ett familjedrama. Två språk ställs emot varandra: det politiska och det religiösa. Men inget av språken håller. Tro och hopp raseras. Våldtäkt leder till död. För ”de oanvändbara” kan finnas ett hopp: Bokens titel antyder en alternativ utväg.


I boken ”Lewis resa” från 2001 berättar Enquist om en annan folkrörelse i form av den svenska pingströrelsen under en stor del av 1900-talet. De båda böckerna kan ses som en ”diptyk”. Men innehållsmässigt ligger ”Musikanternas uttåg” mycket närmre ”Kapten Nemos bibliotek” från 1991. Flera av huvudpersonernas namn är förvillande lika. ”Kapten Nemos bibliotek” utspelar sig dock cirka 40 år senare.

Berättelsen sträcker sig från 1903 till 1910, och den är indelad i en lång ”Prolog 1903”, ”Del 1”, ”Del 2” och en kort ”Epilog 1910”. Epilogen kallas även ”Utgångspunkter” (jämför ”Kapten Nemos bibliotek”).
Berättaren, jaget, har en huvudsaklig källa, Nicanor Markström, född 1895. Protokoll från Bureå arbetarförening citeras och förstärker det (pseudo)dokumentära intrycket, liksom att jaget vill betona att hans farfar var med på den tiden. Nicanors mor Josefina är den religiösa dominanten, fadern mer en bifigur liksom många andra personer från arbetarklassen och överheten. Nicanors morbror Aron och fostersyster Eva-Liisa har stor betydelse för familjedramat. Den socialdemokratiske agitatorn Elmblad symboliserar den misslyckade politiska väckelsen. I prologen beskrivs hur Elmblad tas till fånga och förnedras av sågverksarbetare, med hjälp av den 8-årige Nicanor. Berättaren säger sedan om Nicanor: ”Jag kände honom väl. Den här boken handlar inte bara om honom, men också om honom.” Efter Nicanors död 1973 var det ”slut med alla samtal. Resten fick jag fylla i själv”. Men som informatör och vittne finns Nicanor med i hela berättelsen. Jämför Efraim Markström i ”Lewis resa”.
Flera händelser återkommer mer än en gång i romanen, men rent kronologiskt får vi först glimtar från åren före 1909. Mamma Josefina övervakar och dömer, i Guds namn. Man skall vara anspråkslös; ett halvt glas saft räcker när man är törstig. Sågverksarbetarnas verklighet beskrivs. När ”rörelsen kom var rörelsen redan där”. Men trots motsättningar är Gud viktigare än Marx för många. Rörelsen avstannar. Morbror Aron utnyttjas av sågverksledningen; aningslöst blir han en förrädare, och förnedras av arbetskamrater. Han doftar ”oanvändbar människa”.
Eva-Liisa, med oklar bakgrund, kommer till familjen Markström. Vid första besöket i bönhuset får hon sitta längst ned på vedlåren med Nicanor. Ett utanförskap drabbar både Eva-Liisa och Aron. Nicanor försöker skydda dem, sträcka ut sin hand. I början av 1909 skriver han ett brev till Elmblad, och ber honom återkomma.

Och Elmblad kommer tillbaka. Men när han knackar på hos Markströms har han drabbats av djup melankoli, och han kan inte kissa. Han blir liggande på kammaren hos Josefina, som tolkar hans elände på sitt sätt: Elmblad har mött Gud. Och undret sker: Han kan tömma sin blåsa! När Elmblad stiger upp, frisk, skall det firas – med nattvard i Skellefteå. Men på vägen dit hoppar fyra av: Nicanor, Aron, Elmblad och Eva-Liisa. Josefina blir grymt besviken, men kan inte hindra dem. Elmblad blir åter agitator, och Nicanor följer med honom till byn Bureträsk, där de båda blir misshandlade. Nicanors tunga skadas och skärs av i tumultet. Josefina lånar häst och släde och kör Nicanor till sjukhus, där de båda stannar i flera dygn.
Under tiden har Aron förlorat arbete och bostad, och flyttat in hos Markströms. Pappan jobbar borta. Eva-Liisa och Aron blir huvudpersoner i det drama, som leder till Arons utdragna och plågsamma självmord.

Denna roman innehåller många för Enquist typiska uttryck, symboler och händelser, som återkommer, i andra böcker och i denna. Himlaharpan sjunger, isen råmar. En ung man förmår inte skydda eller rädda en vän: han når inte fram. Berättaren lägger pussel. Och där det saknas fakta får vi ”fylla ut”.

En återkommande fras i romanen är ”Det gives alltid något bättre än döden”. Citatet kommer från sagan om ”Stadsmusikanterna från Bremen”; de oanvändbara djuren som tillsammans drog vidare. Detta tema antyds enbart i romanen, vilket för mej gör romantiteln svårbegriplig. Men – i tidskriften Vår Lösen 1981 ger PO Enquist en förklaring: ”Boken skrevs mellan åren 1972 och 1978; den var ursprungligen en historia som handlade om den katastrofala norrländska emigrationen till Brasilien och Argentina i seklets början. Den katastrofen finns alltså bara i förlängningen av Musikanterna: boken handlar helt om bakgrunden.” Detta förklarar mycket: Varför Josefina och hennes familj lämnar hembygden, och att hon dör i södra Brasilien 1911. Och vem var Thesleff? Jo, en period var han administratör för skandinaviska utvandrare i nordöstra Argentina
(och kanske var han Eva-Liisas far). Han hade skrivit en ordbok i romani.

Min nästa roman av PO Enquist blir "Legionärerna" från 1966. Om den skrev han 1981:
”Jag har skrivit en dokumentärroman i hela mitt liv: det är Legionärerna.”