Juli Zeh: ”Corpus Delicti” (Weyler 2010, 247 sid.)

Juli Zeh, som är född i Bonn 1974, är jurist i internationell rätt, och framgångsrik författare. Hon är beläst och samhällsengagerad, och skriver mycket smart. Juli Zeh har skrivit romaner, essäböcker, en reseskildring mm. 2005 var hon den första som fick ”PO Enquists pris till en yngre författare på väg ut i Europa”.

Fyra romaner finns utgivna och översatta till svenska:
”Adler und Engel” 2001 (”Örn och ängel” 2003)
”Spieltrieb” 2004 (”Leklust – eller flickan utan egenskaper” 2005)
”Schilf” 2007 (“Fritt fall” 2009)  Fritt fall
”Corpus Delicti – ein Prozess” 2009 (sv “Corpus Delicti” 2010)

”Corpus Delicti” är inte enbart en roman, utan ett helt projekt. Det började som teater, uruppförd 2007 vid musik- och teaterfestivalen Ruhr-Triennalen. Romanen kom förra året. Dessutom turnerar Zeh och det tyska rockbandet SLUT med ”Corpus Delicti - Eine Schallnovelle” (ett allkonstverk med musik, sånger, recitation, video).

Juli Zeh vill protestera mot att samhället fokuserar på hälsa och kropp, mot att staten inskränker individernas rättigheter, utfärdar biometriska pass (fingeravtryck) mm. Hon utgår även från dagens ”bantningsindustri” och hälsohets. ”Corpus Delicti” är en ilsken protest. Konsekvenserna för den enskilda individen drivs här till sin spets.

Romanen utspelar sig år 2058 och består av 50 korta kapitel/scener (i en domstol, hemma, i en förbjuden skog, i ett fängelse). Aktörerna är få, som i ett kammarspel. Samhället är en hälsodiktatur. Staten, makten, kallas METODEN. Övervakningen av den enskilda individen är minutiös. Motion, sömn, näringsintag och var man befinner sig registreras via chip. Kravet är att uppnå och behålla 100% hälsa – allt annat är straffbart. Koffein, nikotin och alkohol är otillåtna toxiska substanser. Man dricker kokt vatten. Blommorna är av plast, desinfektionsspray och munskydd finns överallt. Pralinerna är chokladfria. Sjukdomar är utrotade, tryggheten är total. DNA och immunsystem styr val av partner.

Huvudpersonen Mia Holl, ung och oberoende, är biolog. I grunden är hon lojal mot systemet. Hennes bror Moritz, som hon älskade mycket, var mer rebellisk och bevakades extra hårt då han var ”metodfiende”. Nyligen har han anklagats för våldtäkt och mord, och tagit sitt liv. Det sista han sa: ”Livet är ett erbjudande som man också kan avböja.” Mia tror inte att Moritz var skyldig, men METODEN är ju ofelbar. Hon sörjer, blir deprimerad, missköter sig, kommer efter med sin träning och obligatoriska rapporter, och ställs därför inför rätta. I domstolen möter hon domaren Sophie, en åklagare, en försvarsadvokat och den mycket märklige Heinrich Kramer, som är snokande journalist, författare, statens fanatiska representant - och mycket falsk. Han blir Mias verkliga fiende. Kramers hälsningsord är ”Santé!” (nästan = Heil…).

Via tillbakablickar lär vi känna Moritz, som markerar sin frihet bl.a. genom att röka. Varje vecka träffas syskonen i en förbjuden skog. Alla aktiviteter registreras via deras chip. Huset där Mia bor är ett ”väktarhus” (certifierat av staten). Grannarna, som är opålitliga, har koll på Mia. I hennes lägenhet finns en imaginär person, ”den perfekta älskarinnan”, som Mia för en (inre) dialog med.

Genom att oavsiktligt trotsa domstolen ställs Mia inför rätta flera gånger. Hon återkommer då till att hennes bror måste vara oskyldig, och hennes försvarsadvokat lyckas komma över raderade dokument, som faktiskt visar det. Att Moritz drabbades av leukemi som barn spelar stor roll. Mias fall blir en statsangelägenhet: METODEN kan inte ha fel! Genom massmedia blir hon känd för alla. Många protesterar. ”Terrororganisationen” RTS (Rätt Till Sjukdom) agerar. Men METODEN kan bara inte tappa ansiktet. Mias öde är beseglat. Så är även domaren Sophies – hon tillät att det avslöjande dokumentet lästes upp. Sophie (ordet sofia betyder vishet) skickas ut i kylan. Och genom en häxprocess, regisserad av den falske Heinrich Kramer, ”bevisas” att Mia är skyldig till ”metodfientliga” aktiviteter, umgänge med toxiska substanser och förberedelser till terrorkrig. Opinionen svänger. Mia döms till METODENS strängaste straff: nedfrysning. Hur det går kan man läsa i det sista kapitlet. ”Corpus Delicti”: kroppen efter brottet.

Juli Zeh väver skickligt ihop denna historia, och gör den rimligt trovärdig. Kritiken går fram. Boken är spännande med en rolig och rapp dialog. Många formuleringar kräver omläsning och eftertanke, några ord kan vara onödigt svåra (facktermer). Trots att man från början får veta hur processen skall sluta är romanen en bladvändare. Jag väntar redan på Juli Zehs nästa.