Överallt alla dessa fåglar, som ”sett det mesta, eftersom alltid minst en av oss var med”. Platsen för berättelsen, och brottet, presenteras genom en inflygning mot staden Freiburg. Och i epilogen lämnar fåglarna staden flygande, återkallade för att avlägga rapport – till bergen. ”Ungefär så var det”, säger de.
Två av huvudpersonerna är fysiker. De möttes på universitetet, två udda personer som fann varandra. Med en arm över den andres axel satt de på biblioteket, med en krita i handen löste de matematiska gåtor. I fysiken möttes de, som älskande. Men deras vägar skildes: Sebastian valde kärlek till en kvinna, barn, fast arbete i staden Freiburg. Oskar gick vidare till Cern. Deras relation präglas av en hat-kärlek, mest tydlig hos Oskar. Ändå träffas de regelbundet hemma hos Sebastian en fredag i månaden, för en måltid, för att diskutera idéer. Sebastians fru Maike vill att de träffas, sonen Liam beundrar både sin far och Oskar. De båda männen är nu i 40-årsåldern.
Efter att ha skrivit en artikel i Der Spiegel om parallella universa/flervärldsteorin kritiseras Sebastian hårt av sin gamle vän. I en direktsänd TV-debatt möts de. Mötet avbryts, i kaos. När den ene spelar den andre ett spratt hamnar den drabbade i fritt fall; marken rämnar. Ett missuppfattat ord får dödliga och livsavgörande konsekvenser.
Två poliser får i uppdrag att utreda kidnappningen av ett barn, och ett läskigt mord av en cyklande narkosläkare (dr Dabbeling, vän till Maike). Barnet är Liam. Parallellt utreder de även en sjukhusskandal (där Dabbeling kan vara inblandad) och en serie mord begångna av en påstådd tidsresenär. Kommissarie Rita Skura är ambitiös och har stora krav på sig att visa upp resultat. En äldre kollega, Schilf, kallas in. Han var tidigare hennes lärare på polishögskolan, och betonade att hennes troskyldighet var en tillgång, men att alltid utgå från motsatsen till vad hon egentligen trodde var sant. Schilf jobbar mycket på intuition, ensam, resonerande med sig själv. Han har nyligen 1. träffat sin flickvän, Julia. 2. fått besked om att han har en dödlig hjärntumör. Tumören kallar han fågelägget; den ser ut så, på datortomografin. Detta är hans sista fall; han befinner sig i fritt fall. Mycket rör sig i Schilfs huvud, och han registrerar alla fåglar runt om honom. Pratar med dem. Rita Skura hatar fåglar. Om det behövs hämtar hon sin katt.
De både poliserna jobbar parallellt utan att egentligen vilja samarbeta. Schilf avslöjar
”tidsresenären” på ren intuition, Dabbeling har inte dödats en kollega – men han är inte heller inblandad i ett triangeldrama med Maike och Sebastian, vilket Skura tror. Istället avslöjas ett grymt iscensatt practical joke, som definitivt avslutar vänskapen, och kärleken, mellan de båda fysikerna. Sveket är totalt.
Boken vävs samman av en mängd teorier och idéer, stora och små: flervärldsteorin, om tidens väsen, materialism, om ogripbarhet och slump, om sant eller falskt, om ”Doublething” från Orwells bok ”1984”. Samtidigt är det ett relationsdrama, men de inblandade kan i viss mån kännas som schackpjäser, med specifika egenskaper, och där olika drag testas. Kanske är det hela en kamp mellan Freddy och Anatolij ur ”Chess”, regisserad av och utspelad i Schilfs huvud.
Juli Zeh är en fantastisk berättare, men det krävs lite ansträngning att komma in i berättelsen. Med fyndiga och nyskapande formuleringar och överraskande iakttagelser, kombinerad med en oerhörd energi, driver hon berättelsen framåt. Den kräver noggrann och uppmärksam läsning för att inte missa viktiga detaljer, och nästan allt faller på plats, ibland helt överraskande. Jag tror att Zeh sett både ”Sliding Doors” och ”Seven”, och där finns kopplingar till Paul Austers tankar (liksom till Giordano Bruno, som hävdade att universum innehåller oändligt många världar – och brändes på bål år 1600 för sina idéer).
Den svenska titeln är vitsig, men ligger långt ifrån den tyska titeln ”Schilf”. Ordet betyder växten vass, men används i boken synonymt med kaveldun. Kommissarien får vid ett tillfälle något som liknar blommor – tre bruna, sammetslena kolvar, som liknar mikrofoner. Kaveldun. Dessa har en tendens att explodera. Så har även Schilfs huvud.
Som narkosläkare undrar jag vad Dabbeling gjort för ont! Men nu skall jag gå och bygga fågelholkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar