På spaning efter minnets fragment

Kerstin Norborgs första roman ”Min faders hus” kom 2002, och för den fick hon välförtjänt pris av SR. Innan dess hade hon skrivit tre diktsamlingar. 2005 kom novellsamlingen ”Missed abortion” (ett medicinskt uttryck för en förlust, ett missfall). Och i år han hon gett ut ”Kommer aldrig att få veta om hon hör”, som hon redan fått GP´s litteraturpris för. KNs farfar var prästen, som förlorade kontakten med Gud i ”Min faders hus”. När KNs mor var mycket liten dog hennes mamma. Berättaren i den nya boken är en kvinna, som varit med om samma sak, och omkring detta spinner KN sin berättelse. Den utspelas i två tidsperioder: tiden före och några år efter berättarens födelse (jag gissar 40-tal), och berättaren i övre medelåldern. Kan hon minnas sin biologiska mor? Eller består hela hennes liv av en dröm – om att minnas, om tillhörighet? Berättelsen är en vemodig resa tillbaka, en längtan att väcka till liv.
Kvinnan som dör av bröstcancer, Estrid, berättarens mor, växte upp i Lund. Hon har två bröder, Martin och Axel. Sin mamma kallar hon Alma. Hon var pappas flicka, men han dör när hon är i 30-årsåldern. En tid senare flyttar Estrid hemifrån. Samtidigt, i byn Skogssjön, nära Söderhamn, växer Johannes upp, yngst, med två äldre systrar, Stina och Gertrud, och en bror, Lars. Det fjärde barnet dog innan han hunnit fylla sex efter att ha försökt svälja ett kornax. Han hette också Johannes. Fadern Per är välbärgad bonde, mor heter Karin. Per har svårt att begripa sig på sin yngste son, som både sjunger i kör, läser Strindberg och sitter hemma och målar tavlor.
Estrid kommer till Skogssjön som byns småskolelärarinna. Johannes återvänder från ett sanatorium, där han behandlats för tuberkulos. Han är 34. Hon drygt 30. De båda möts i kyrkokören, där Estrid spelar orgel – och tycke uppstår. Tillsammans besöker de Lund, och Johannes letar vetgirigt efter sevärdheter. Påläst. Estrid och Johannes får fem barn: det första, en pojke, dör direkt efter födelsen. Sen kommer Sigrid, Agnes och Edvard. Den yngsta dottern är bokens berättare, ”jag”, som långt senare försöker göra de döda verkliga; minnas. Som mycket liten överlämnas hon på en järnvägsstation av den svårt sjuka Estrid till sin faster Gertrud och hennes man Erik. Under hela livet, som vuxen, vill hon så gärna minnas sin mamma. Hon minns – eller är det en dröm – att hon önskade att mamman skulle hör hennes gråt. Men hon kommer aldrig att få veta!
Några år går, med besök hos syskonen (nästan som kusiner) på gården. Och pappan Johannes tiger. Sedan hopar sig katastroferna i Skogssjö: Johannes dör av sin lungsjukdom, farmor dör, faster Stina dör; ”året då alla dog”. De kvarvarande syskonen splittras: Sigrid får komma till Gertrud och Erik (där vår berättare redan är fosterbarn), Agnes till morbror Martin, Edvard till en avlägsen släkting.
Om allt detta handlar berättelsen; den växlar mellan de olika tidsperioderna (ibland blir det lite svårt att hänga med). Nu, efter att ha levt i många år med sin längtan, barnlös och med ett oförsonat förhållande till sambon Hilding, sitter berättaren i en sommarstuga och skriver. Hon lyssnar bakåt; hon vill bli hörd och sedd, vill minnas att hon en gång låg i mammas famn, höll hennes finger, hårt. Men hon kommer aldrig att få veta…Övergiven. Sorgligt. Och ändå: genom berättelsen får vi följa en väg till tillhörighet – och försoning med livet, som det nu blev. Och minnena ser henne, visar sig. Där finns en labradoren Lappo (som i "Min faders hus"), där finns en koltrast – hoppets fågel – som kanske sjunger ”timman innan gryningen” (Sv psalm 717).