Lisa Genova: "Fortfarande Alice" ("Still Alice" 2007) Wahlström & Widstrand 2010, 267 sid.

Tidigare i år fick jag denna bok som engelsk pocket från Uppsala English Book Club, och nu finns den översatt till svenska av Anna Sandberg. Författaren har en examen i "neuroscience" (neurovetenskap), vilket innebär att hon kan mycket om neurologiska sjukdomar. Som bonus i den engelska pocketupplagan finns en intervju med författaren + ett kapitel ur hennes nästa bok, "Left "Neglect", där huvudpersonen drabbas av en ovanlig hjärnskada efter en trafikolycka. Lisa Genovas förebild och inspiratör är professor Oliver Sacks (som även är inblandad i Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan").

"Fortfarande Alice" beskriver Alzheimers sjukdom "inifrån". Romanfiguren Alice Howland är en 50-årig professor i psykologi vid Harvarduniversitetet (Boston, USA). Hennes specialitet är språkutveckling, hon har fullt upp med att läsa, skriva, undervisa, handleda och resa. Maken John, som också är forskare, är lika upptagen. Tillsammans har de skrivit en lärobok. De tre barnen är vuxna: Anna (gift jurist), Tom (läkare) och Lydia (vill bli skådespelare, vilket hennes mor inte gillar). Familjen Howlands liv känns trovärdigt.

Hösten 2003 börjar Alice få svårt att hitta ord, hon glömmer, hon hittar inte hem efter en joggingtur. Besvären tilltar. Hon förlägger saker, glömmer ämnet för en föreläsning eller presenterar sig två gånger för samma person, så hon beställer tid hos familjens läkare, som snabbt utesluter missbruk, klimakteriebesvär och depression. En neurolog ställer diagnosen tidig Alzheimers sjukdom i januari 2004, behandling med bromsmedicin påbörjas. Två av barnen vill ha genetisk utredning.

Under nära två år får vi följa hur sjukdomen efter hand berövar Alice hennes liv. På olika sätt försöker man hejda förloppet, men utan framgång. Efter hand tvingas hon upphöra med att undervisa, läsa, se på film, jogga. Hon skriver minneslappar, men vet ej vad de betyder. Tidigt programmerar Alice en handdator för att varje morgon ställa 5 enkla frågor: om Alice inte klarar en av dessa frågor skall hon gå vidare och instruerar sig själv för att begå självmord med tabletter. Men när det inträffar glömmer hon bort vad som hon skall göra. Ett gammalt smycke med en vacker fjäril får ett symbolvärde: fjärilen lever ett kort men underbart liv. Alice startar en patientförening och gör succé där med en föreläsning. Men hon borstar tänderna med fuktkräm, försöker ringa med en fjärrkontroll. En dag när Alice har bråttom till toaletten kan hon inte hitta den – och kissar på sig. Hon talar med sin sedan länge döda syster.

Förhållandet till Lydia är från början dåligt men förbättras tack vare att Alice kan leva sig in i, och motläsa, olika teaterstycken. Familjen ser Lydia i en pjäs. Lydia är "lysande" tycker Alice – men hon blandar ihop dottern med hennes rollfigur.

Dottern Anna får två barn utan anlag för Alzheimer. Alice kan förnimma att det är något speciellt med dessa barn. Maken John har mycket svårt att slita sig från arbetet; hans lojalitet mot Alice sviktar. Hon "önskade att hon hade varit hans passion".

Mot slutet befinner sig Alice i en drömvärld, i dimman. Hon registrerar samtal mellan "kvinnan som heter Lydia" och "mannen som ägde huset". De talar om henne. John blir "den snälle främlingen". Alice, som tror hon är en ung flicka, ser en gammal kvinna i spegeln. "Jag saknar mig själv", kan hon säga.

I epilogen finns enbart känslor kvar. "Jag känner kärlek." Men hur bra Lisa Genova än framställer sjukdomen inifrån måste man som läsare ändå fråga sig: Är den drabbade "fortfarande Alice"??