Mask: som ansiktsmask (för att försvåra identifikation, eller försköna kanske). Andra betydelser: Skydd vid fäktning. Dödsmask. Varje författare döljer sig i sitt verk bakom en mask – mer eller mindre tydligt.
Boken handlar om: Doftar en ros ros om den kallas något annat? (oleander, tex.). Om författare som i ord gömmer eller lyfter fram sig själva. En lustfylld, kärleksfull och kunskapsmättad exposé! Leandoer tar sig fram som en flämtande spårhund. Boken är full av namn på författare och böcker. Personregistret i slutet av boken upptar cirka 450 namn. All denna uppräkning går styckevis med rasande fart. Själv klarar jag att hänga med bara mellan några pinnar i detta störtlopp - men det räcker, och lockar till mer läsning.
Korta avsnitt (”Kryphål”, ”Viskleken”, ”Vargen kommer”) blandas med essäer. I den första (”Pseudo”) diskuteras bl.a. (författar)namnets betydelse, identitet och begreppen pseudonymitet, anonymitet och incognito. Många namn blir det!
Kapitlet "Skam" tar bla. upp Gunnar Serner, som gick i landsflykt och skrev under pseudonymen Frank Heller för att inte skämma ut sin familj. Här ges en rad andra exempel, bl.a. Greven av Monte Christo, som "handlar om hämnd, om att vända sin oigenkännlighet till styrka". Förändrad och förklädd återvänder han – för hämnd. En av mina favoriter.
Övriga essäer avhandlar
Romain Gary, judisk invandare i Frankrike. Gary var en mycket framgångsrik författare, som drev spelet med olika pseudonymer alltför långt. Han gjorde det omöjliga, vann Goncourtpriset en andra gång under pseudomymen ¬Émile Ajar ("Med livet framför sig" 1975), och anställde en kusins son för att spela Ajar. Situationen blev alltmer ohållbar och innan bubblan sprack begick Gary självmord.
Karen Blixen. "Hon skrev som om hon var fullt förvissad om att Karen Blixen egentligen var en pseudonym för Gud Fader. Och kanske fanns det stunder när hon verkligen var det.”
Olof Lagercrantz. Leandoer säger om de elva författarmonografier som Lagercrantz skrev: "så låter Lagercrantz elva olika karaktärer förklä sig till en enda upphovsman; de blir alla masker för sin författare." "… det är i grunden sig själv han förstår."
Maguerite Duras. Hon är Duras (ett taget namn). Talar om sig själv i tredje person: Duras – "det är allt". Hon ser och beskriver sig själv spegelvänd, ja som en dubbelgångare.
Claes Hylinger, som "har gjort något så ovanligt som att gömma sig bakom vanlighet."
JD Salinger, som debuterade med "Räddaren i nöden". Dessutom skapade han ett fiktivt universum med familjen Glass. Salinger påstod t.o.m. att en av dessa fiktiva personer är den verklige författaren till debutromanen. Salinger hade en uttalade aversion att dela med sig av sin värld.
(Den för mig okände fransmannen) Patrick Mondiano, som är född 1945 och under 40 år "byggt upp ett universum som han försvinner i". Varje ny roman tillför små förskjutningar till de tidigare. Inga exakta påståenden är helt tillförlitliga.
Leandoer ger egna exempel från sin verksamhet som förläggare:
Lars Norén: minnet av vad som sagts kan variera.
Maria Lundgren: fastän många (berörda) läsare av "Myggor och tigrar" visste hur ett skönlitterärt verk fungerar valde de att försvara sig, eller ventilera sin upprördhet.
En rolig, och viktig poäng med "Mask" är att den tillägnas Eugene G Brahms, denne fiktive litteraturvetare från Nesser-land.
Till slut: En författares "sanning" finns alltid i dennes textvärld. Vi läsare uppmanas: "tro mig även då jag ljuger och tar på mig en mask".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar