Vi lever alla med hotet att förintas av kärnvapen, att utplånas. Hur kunde det bli så? Hur uthärda denna tanke? Hur tänkte de vetenskapsmän som tog fram atombomben? Om detta har Anita Goldman skrivit en bok, som kom ut för ett år sedan.
Anita Goldman gräver sig tillbaka till tiden när bomben utvecklades under 2:a världskriget, hon läser på, hon söker upp människor – och hon reser till atombombens födelseort, Los Alamos i syvästra USA. På plats registrerar och reflekterar hon. Och hon skriver en sorgesång om detta drama, som vi alla tvingas vara en del i.
Denna dokumentärroman består av två delar:
1. ”Före: Sprickan” 2. ”Efter: Det största ljuset”
Först citerar författaren Leonard Cohen: ”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.” (Ur "Anthem" på skivan "The Future" från 1992: "There is a crack in everything/That's how the light gets in.")
Spricka - ljus. Citatet från Cohen tolkar jag så att man även när allt verkar nattsvart och omöjligt så kan man, måste man, tro att ljuset ändå finns där, hoppet, framtiden, överlevnaden. Anita Goldman belyser detta genom att förankra sin berättelse bl.a. i indianernas cykliska naturmystik och Harry Martinssons naturessäer från 30-talet (han sjunger med sorg om naturen, väl medveten om dödens Europa, och ändå hyllar han livet).
Men sprickan – ljuset representerar hos Goldman även ett före och ett efter den ”lyckade” provsprängningen den 16 juli 1945: det intensiva arbetet före, det dödsbringande ljuset efter.
Anita Goldman säger själv: ”Det är en berättelse om dubbelt ljus; det förgörande och det helande/heliga”. Boken är skriven som en växelsång, där vi dels får följa Robert Oppenheimer då, dels Anita Goldman nu. De olika avsnitten är satta i två olika typsnitt.
Robert Oppenheimer är romanens centralfigur. Vi får lära känna honom, flera olika kvinnor i hans liv, hans medarbetare och den uppgift han tog på sig: Att leda arbetet med att ta fram den ultimata bomben. Han var född 1904 och markerade som ung på olika sätt frigörelsen från sitt judiska arv. Han älskade natur, att rida, att läsa klassisk litteratur och andra mytologier – och han ville bli älskad. Tidigt blev han professor i (teoretisk) fysik. Den upproriska Jean Tatlock var hans älskarinna på 30-talet. Hon tog sitt liv. Den kvinna som Oppenheimer gifte sig med 1940, Katherine, valde honom. De fick två barn.
I största hemlighet valdes en plats i New Mexiko, en bergsplatå mellan fyra bergskedjor. En naturskön plats där ursprungsbefolkningen levt i 100-tals år och vördat naturen. Men 1942 invaderades platsen av militärer, vetenskapsmän och deras familjer. En mönsterstad (an "instant city") byggdes på kort tid. De forskare som utsågs av Oppenheimer lockades med att de skulle sätta stopp för kriget. De flesta var unga européer, flera var flyktingar, några var t.o.m. pacifister. Flera av dem skulle senare få Nobelpris. Tillsammans med den militäre ledaren general Groves drev Oppenheimer på arbetet. Utmaningen var enorm, intellektuellt och tekniskt. Men nästan ingen ifrågasatte öppet sitt moraliska ansvar för att deras arbete skulle leda till 100.000-tals människors död och miljontals förstörda liv.
Bomben och projektet beskrevs med eufemismer. Familjerna fick moderna bostäder, barnen föddes på löpande band – men tystnadsplikten gentemot världen utanför var total. Katherine Oppenheimer vantrivdes, stötte bort sina barn, blev alkoholist.
Provsprängningen ägde rum några mil från Los Alamos den 16 juli 1945. Då hade tyskarna kapitulerat, Hitler var död. Men de två bomberna "Little Boy" och "Fat Man" skulle ändå fällas. Så det fick bli Japan, där det amerikanska flygvapnet sparat några städer. Reservplanen alltså: Hiroshima och Nagasaki, 6 och 9 augusti 1945. Mission completed.
Mot detta svarta och destruktiva ställs bl.a. naturmystik, de omgivande bergens skönhet och några kvinnor: den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe's målningar (verksam i New Mexico 1929-49), Edith Warner som levde vid Rio Grande "In the Shadow of Los Alamos". Oppenheimer och andra deltog i hennes tea parties, och hennes liv står i skarp kontrast till forskarnas.
De tragedier som följde i bombens spår var inte enbart globala utan även mycket personliga. Oppenheimer själv fortsatte sitt liv som forskare och motarbetade atomvapnens spridning, men förklarades som persona non grata efter förnedrande förhör. Han fick inget Nobelpris och dog 1967. Dottern Toni, som var mycket språkbegåvad, vägrades en tolktjänst i FN pga pappans påstådda vänstersympatier, och hon tog sitt liv. Sonen Peter (som intervjuas i boken) har levt hela sitt liv plågsamt påverkad av bomben.
Anita Goldman har skrivit en fantastisk, skrämmande och mycket personlig bok, som jag har svårt att släppa. Hon ger oss en bild av mörkret, men att se något ljust i berättelsen om Los Alamos är svårt, tycker jag. Cohens "I've seen the future, baby: it is murder" stämmer tyvärr mer än "That's how the light gets in."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar