Om julevangeliet, Philip Pullman och Jesus Kristus

                                                                                                                                                             

Snart är det dags att läsa julevangeliet. Lukas kapitel 2 i Bibeln.
Så här börjar det:




”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Medan Josef och Maria befann sig i Betlehem ”var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade och lade honom i en krubba,…”

Philip Pullman är engelsman född 1946. Han har fått fina priser för sitt författarskap, och är känd för fantasy-trilogin ”Den mörka materian” (del 1 heter ”Guldkompassen” och är filmad). Han är även känd för sin kritik av (den katolska) kyrkan och den etablerade religiösa makten. I år har han publicerat en berättelse om Jesus (och) Kristus – en berättelse ”om hur en berättelse blir till”. Men det ”är inget evangelium”. Bokens titeln är ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” (Leopard förlag).


Evangelium betyder ”goda nyheter”, det kristna frälsningsbudskapet. Pullmans berättelse följer till stora delar, även ordagrant, Bibelns evangelieberättelse, med små modifieringar. Många av de händelser, där Jesus är huvudperson i Bibeln, finns med i Pullmans bok. De följer mycket nära bibeltexten, men med tillägg och jämkningar. Det är ibland svårt att skilja Pullmans text från Bibelns, förutom när han berättar om stallet i Betlehem: Maria föder nämligen tvillingar. Den första pojken är stark och frisk. Han kallas Jesus. Lillebror är ynklig och klen. Han får ett alldeles vanligt namn, men kommer att kallas Kristus (som herdarna sagt). När de växer upp är Jesus aktiv och busig, ställer till problem. Kristus är eftertänksam, iakttagande, grubblande – och ställer till rätta.

Som vuxna hör bröderna Johannes döparen predika. Jesus döps av Johannes. Kristus står i bakgrunden, registrerar. Han ser en fågel sätta sig i ett träd…Därefter börjar Jesus predika, och Kristus antecknar allt, ibland med hjälp av en av lärjungarna. Men Kristus lägger in egna tolkningar. Han uppmuntras till detta av en mystisk man, som besöker honom flera gånger. Vi får aldrig veta vem främlingen är, men han uppmanar Kristus att skriva ned ”sanningen” – inte enbart det som verkligen händer, och sägs. Jesus är i historien och tiden, men Kristus skall skriva Guds ord, det som är utanför tiden. Det som är mörker omvandlas så till ljus – och för detta krävs justeringar. Kristus skall skriva om det ”som borde ha skett”. Hans berättelse om vad som hände när Jesus döptes förändras, liksom många andra händelser. Jesus undervisar om ”Guds rike”, Kristus skriver ”Guds rikes historia”, något att bygga framtiden på.

Även när Jesus protesterar skall Kristus håll fast vid ”sanningen”. Han ändrar och tillrättalägger – genom hela berättelsen. Att Jesus uttrycker tvivel på sitt uppdrag och på Gud i Getsemane trädgård spelar nu egentligen ingen roll. Historien rullar på. Främlingen har även tagit upp frågan om offer, att ”Gud sätter sitt folk på svåra prov”: Kristus måste vara beredd på att någon måste dö, liksom i berättelsen om Abraham och Isak i GT. Han kommer även att delta aktivt när Jesus tas tillfånga – och vid uppståndelsen efter Jesu död.

Pullman återberättar alltså evangeliet med mycket små förskjutningar. Hans sanning är inte Bibelns, men han vill visa på hur Kyrkans dokument bygger på en bedragares tillrättalagda texter. Pullman har själv sagt att en av hans avsikter är att få folk att själva läsa Bibeln, när de läst hans bok – men jag vet inte varför man skall gå den något förvirrande omvägen via Pullman. Vill man sen läsa en tolkning av Bibeln finns andra som gjort det bättre. Göran Tunström har skrivit ”Ökenbrevet”, Lena Einhorn ”Vad hände på vägen till Damaskus?” Eller varför inte se filmen ”Life of Brian” med Monty Python?

                                                                                                                                                                 

Erasmus (1466-1536) om att köpa böcker...

                                                                                                                                                                  

Erasmus (av Rotterdam) var verksam som tänkare, författare och akademiker vid flera orter i Europa.
Om att köpa böcker har han sagt:


"When I have a little money, I buy books; and if I have any left,
I buy food and clothes."


 
(Tack Siv M.)

"Auggie Wren's Christmas Story" av Paul Auster

                                                                                                                                                                  

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december förra året (här ).



Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Paul Auster ”Sunset Park”: Saknad och sorg. En hyllning till livet – som det nu blev.

                                                                                                

Paul Austers 16:e roman ”Sunset Park” (Henry Holt) är ännu ej översatt till svenska. Flera av hans tidigare verk är berättelser i en berättelse. Metaromaner. Flera av romanerna innehåller:

1. En manlig huvudperson med litterära intressen (författare, förlagsmänniska). Han är desillusionerad och har ofta varit utsatt för våld, olycka eller sjukdom, som definitivt ändrat hans liv.
2. En intertextuell lek. I slutet av berättelsen avslöjas, ibland drastiskt, att allt som berättats var osant, inte var som det verkade. Eller historien rinner ut i sanden.
3. Den amerikanska nationalsporten baseboll i ngn form. Så är det redan i ”Sqeeze Play” 1984 (publicerad under pseudonymen Paul Benjamin, Austers två förnamn).


Men: ”Sunset Park” är inte en roman, där vi först lär känna en huvudperson och sen i slutet finner att han är totalt påhittad och obegriplig! Berättelsen utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.

Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.
Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggare, som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son, Miles.

Berättelsen inleds sommaren 2008 i Florida, där Miles jobbar med att fotografera och tömma övergivna hus (i den ekonomiska krisens spår). Han har en minderårig kubansk flickvän, Pilar. En olaglig relation. Miles uppmanar henne till att bli självständig, fortsätta på college. Han ser hennes möjligheter. När Miles utpressas och hotas av Pilars äldre syster flyr han Florida, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Han anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång.

Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”. Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär, samt fastighetsmäklare. Hon gör erotiska bilder.
Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt! Morris är gift med Millie, universitetslärare. Hennes son Bobby dog som tonåring, när Miles knuffat honom ut i gata. Att det var så har han inte berättat för föräldrarna. Dödsfallet har präglat makarnas relationer.

Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.




Paul Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank, som kunde ha blivit något stort. Rädslan att förlora ett barn. Auster gråter i Anne Franks tomma rum, med gamla filmaffischer på väggarna. ”It was there, he later realized, The Book of Memory began”.

”Sunset Park” är en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Jag tror att Auster, 63, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”
                                                                                                                                                                   

Ur Paul Austers "Sunset Park": en kärleksförklaring

                                                                                                                                                                        

Boken har två huvudpersoner: en far, en son. Morris och Miles. Deras relation är en berättelse om den förlorade sonen, som varit borta i sju år, och faderns smärtsamma längtan. Miles älskar Pilar, och ger henne följande kärleksförklaring (sid. 203-204):

"The joy of looking at her face again, the joy of holding her again,
the joy of listening to her laugh again, the joy of hearing her voice again,
the joy of watching her eat again, the joy of looking at her hands again,
the joy of looking at her naked body again, the joy of touching her naked body again, the joy of kissing her naked body again, the joy of watching her frown again, the joy of watching her brush her hair again, the joy of watching her paint her nails again, the joy of standing in the shower with her again,

the joy of talking to her about books again,
the joy of watching her eyes fill up with tears again, the joy of watching her walk again,
the joy of listening to her insult Angela again, the joy of reading out loud to her again,
the joy of listening to her burp again, the joy of watching her brush her teeth again,
the joy of undressing her again, the joy of putting his mouth against her mouth again,
the joy of looking at her neck again, the joy of walking down the street with her again,
the joy of putting his arm around her shoulders again, the joy of licking her breasts again,
the joy of entering her body again, the joy of waking up beside her again,
the joy of discussing math with her again, the joy of buying clothes for her again,
the joy of giving and receiving back rubs again, the joy of talking about the future again,
the joy of living in the present with her again, the joy of being told she loves him again,
the joy of telling her he loves her again, the joy of living under the gaze of her fierce dark eyes again,
and then the agony of watching her board the bus at the Port Authority terminal on the afternoon of January third with the certain knowledge that it will not be until April, more than three months from now, that he will have a chance to be with her again."
                                                                                                                                                                    

Tranströmer och jag får besök

                                                                                                                                                                      

Vi är många som gillar Tomas Tranströmer.
Drygt 50 år gammal (1983)
publicerade han följande dikt:

Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

På bilderna syns min kranskärlsröntgen från den 22/11. Före: en sytrådstunn artär till delar av hjärtat. Efter: cirkulationen återställd. Blodkärlet restaurerat. Respit. Livet fortsätter, framtid okänd. Dags för en promenad vid havet.
Men jag glömmer inte besöket.

Paul Auster's nya: Sunset Park

                                                                                                                                                                       

                                                                                                                                                                   

Läs i VarbergsPosten om "Den besattas" boksatsning!

                                                                                                                                                                         
"En sida till" kallar Kiki M sin bokhörna - en del av butiken "En trappa ner" centralt i Varberg.
Läs här i dagens nummer av VarbergsPosten: en sida till  (bläddra till sidan 14 (el 13)).
En "litterär salong" à la Malla Silfverstolpe kan ju aldrig vara fel!
Kolla även hemma hos Den (bok)besatta
                                                                                                                                                                       

Another Cherry On Top

                                                                                                          

Nu har även jag fått ett körsbär på toppen. Av Lyran (Lyrans Noblesser), denna fantastiskt kreativa och nästan ständigt bloggskrivande kvinna (när hinner hon läsa?). Tack! Det känns utmärkt, men är förknippat med följande villkor:

1. Tacka den du har mottagit priset ifrån.

2. Kopiera prismärket till din blogg.

3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

        Sedan 30 år tillbaka har jag slutat skicka kedjebrev och liknande vidare.
        Men jag sänder tankar och en blomma från min snickarbod till Lyran.

Dagens tre favoritförfattare:
1. Siri Hustvedt. Just nu "A Plea For Eros" (essäer)
2. Paul Auster: "Att uppfinna ensamheten", speciellt del II "Minnets bok"
3. Alessandro Baricco: "Silke". En underbar saga.




Oline Stig: "Jupiters öga" (Albert Bonniers Förlag 2010, 371 sid.)

                                                                                                                                                                

Blond kvinnlig författare med norskt påbrå skriver roman och väver in farfars anteckningar och liv. Nej, det är inte Siri Hustvedt. Det är Oline Stig, uppvuxen i Varberg, bosatt i Lund. Född 1966. Hon har tidigare gett ut tre novellsamlingar (Ryggen fri 1999, Ett familjeliv och nio andra 2003 och Den andra himlen 2007).

I berättelsen får vi följa några unga människor i Oslo mellan 1924 och 1942. Aksel Engebret och hans syster Dora delar lägenhet. Tidigt blev de föräldralösa. Enligt familjetraditionen kan de ha kungligt påbrå. Kanske hade deras mor judiska rötter. Dora är lärare. Aksel vill bli något stort: magiker, pianist, författare. Han drömmer, han skriver men refuseras. Bland vännerna finns kulturarbetare.
För att försörja sig börjar Aksel arbeta på en bank, där han lär känna Clara, vars ensamstående mor placerade Clara på en klosterskola i Oslo. Clara är katolik. Aksel blir förälskad och lovar konvertera, men det blir aldrig av. Trots att Clara är tveksam gifter de sig och får en bostad på en gård i utkanten av Oslo. Aksel har flera kvinnoaffärer, makarna separerar och förenas igen. De får dottern Mathilde och senare sonen Harald. Kontakten med Dora är ofta spänd, vilket inte förbättras av att Dora döljer en graviditet. Hennes dotter, Helene, adopteras av en judisk familj. Maken där är börsmäklare och ordnar jobb åt Aksel.
Under några år skriver Aksel en berättelse om sig och Clara i form av en tvåsidig tidning. De är "Les Enfants", bosatta på en egen planet, betraktade av Jupiters öga. Denna tidning citeras i romanen, och Aksel är ofta rolig och fyndig.

Oline Stig har ett mycket vackert språk, berättelsen fångar mig, jag vill veta mer om bokens personer. Men författaren har även ett annat ärende. Clara och Aksel är inte enbart fiktiva personer. Deras förebilder är Olines farmor och farfar, som gick med i det norska nazistpartiet Nasjonal Samling 1942 när Norge var ockuperat av nazisterna. Varför gjorde de det? ”Varför känner jag skam över något som hände för mer än ett halvsekel sedan?" Som nittonåring hittade Oline Stig en plåtkista med dokument på vinden hemma. Där fanns fragment av farföräldrarnas liv (inklusive "Jupiterposten"). Sedan har hon intervjuat släktingar och letat dokument i norska arkiv. Detta är kärnan i berättelsen, som i övrigt är fiktion. I avsnitt kallade "Anteckningar från Oslo" får vi följa det delvis mycket plågsamma letandet. Dessa avsnitt varvas med huvudberättelsen, och tillför efterhand värdefull information.

Men något definitivt svar på barnbarnets frågor får vi inte. Det antyds några tänkbara förklaringar till Aksels och Claras val. Men frågorna är inte enbart privata, de gäller oss alla, inte minst i vår tid. Hur påverkas våra val av olika omständigheter i livet? Kan vi alltid veta vad som är rätt, vad som är fel?


Bokens omslag (här delvis beskuret) är en fantastisk bild, som ger stämning åt hela boken. Den är gjord av den italienske konstnären Primo Sinòpico på 40-talet.




Författarfotot är från Bonniers hemsida.