Leonard Cohen Live - i Göteborg 12 augusti 2010

Min bokläsning går trögt: sommarens hög med olästa böcker bara växer. Att börja jobba igen kräver sin tid! Men kommande måndag börjar vår bokcirkel igen, med Marjaneh Bakhtiaris ”Kan du säga shibbolet?”

Efter att ha lyssnat några gånger på Leonard Cohens CD/DVD ”Live in London” (inspelad 2008) bestämde vi oss för att skaffa biljetter till konserten i Scandinavium den 12 augusti. Så vi var där, tillsammans med 7-8000 andra. Och vi fick valuta för pengarna: Cohen stod på scen i 3 timmar, och hann med 31 låtar. Samma musiker och sångare som i London – alla på bästa spelhumör. Det var mycket roligt att få se och höra denne legend, live. Även om många gjort bra covers så är det Cohen själv som gör det bäst. Och han kan handvissla!

Så här såg spellistan ut – ett pärlband av klassiker:

1 Dance Me to the End of Love                            
2 The Future
3 There Ain't No Cure For Love
4 Bird On The Wire
5 Everybody Knows
6 In My Secret Life
7 Who By Fire
8 The Darkness
9 Heart With No Companion
10 Chelsea Hotel #2
11 Waiting For the Miracle
12 Anthem
Efter paus:
13 Tower of Song
14 Suzanne
15 A Singer Must Die
16 Sisters of Mercy
17 The Gypsy’s Wife
18 Feels so Good
19 The Partisan
20 Boogie Street
21 Hallelujah
22 I'm Your Man
23 Born in Chains
24 Take This Waltz
Inrop 1:
25 So Long Marianne
26 First We Take Manhattan
Inrop 2:
27 Famous Blue Raincoat
28 If It Be Your Will
29 Closing Time
Inrop 3:
30 I Tried to Leave You
31 Hey, That’s No Way To Say Goodbye

Cohen uppträdde i hatt och kostym – men när någon annan spelar eller sjunger solo tar han av sig hatten, håller den mot bröstet. Och han presenterar sina musikanter generöst och ödmjukt – flera gånger.

Vid presentationen av ”Take This Waltz” hyllade han sin vän, författaren Göran Tunström (död 2000). De lärde känna varandra på den grekiska ön Hydra under 60-talet och skrev sina första romaner vid samma köksbord.

Cohen ändrar ibland i sina texter, leker med orden. I ”Hallelujah” sjöng han ”I didn't came to Gothenburg to fool you”. Och han tycks välja mellan flera olika verser i just ”Hallelujah”. Åtminstone två sånger var helt nya för mig: ”Feels so Good” och ”Born In Chains”. Troligen håller Cohen nu på och ”filar” på texterna, som ännu inte är publicerade. Men många entusiaster försöker genom att lyssna på olika inspelningar (t.ex. på Youtube) pussla ihop texterna till dessa sånger!

Mot slutet skojade Cohen en del med publiken, genom sitt låtval: ”Closing Time”, ”I Tried to Leave You” och ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”.

För den som är intresserad av Leonard Cohen finns massor att hitta på internet, t.ex.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonard_Cohen
http://www.leonardcohenfiles.com/
http://1heckofaguy.com/

Suzanne I'm Your Man, said The Captain. Leonard Cohen till Sverige

Redan före sin skivdebut var Cohen etablerad författare i sitt hemland Kanada, med både prosa och lyrik. Han debuterade med diktsamlingen "Let Us Compare Mythologies" 1956. Fram till 2006 har han publicerat 20 böcker.

Med sin första LP "Songs of Leonard Cohen" 1967 blev han snabbt känd på båda sidor av Atlanten. Första spåret är "Suzanne". Sedan dess har han skrivit mer än 100 sånger, gett ut ytterligare 10 original-album, 5 live albums + några ”Best of...” inklusive ”The Essential of Leonard Cohen” 2002 (Sony BMG).

Leonard Cohen är född 1934 (Elvis Presley var född 1935) i Montreal. På 60-talet bodde han på den grekiska ön Hydra, och lärde känna Göran Tunström. Han har två barn tillsammans med Suzanne Elrod: Adam född 1972, Lorca 1974. Idag lever Cohen tillsammmans med sångerskan Anjani (Thomas) och bor i Los Angeles.

Förankrad i den judiska traditionen (”an observant Jew") använder Cohen många bilder från Gamla testamentet (uttryck, böner, namn). Han är även väl bekant med den kristna mytologin och han har levt flera år som zenbuddhistisk munk (1994-99). Detta märks i hans sångtexter.

Ett viktigt tema är hans kärlek till kvinnan (som musa, sångmö). Han sjunger om kärlek, romantik, lust, ensamhet, otro, förtvivlan, om problem att leva i en fast relation (”like a fish on a hook”).
Många av texterna är mörka. De är "songs to slit your wrist by" har någon sagt. Men vid konserten i London 2008 sa Cohen: " I have studied deeply in the philosophies and religions but cheerfulness kept breaking through. But I will tell you: There ain't no cure for love.”Denna humor kan man upptäcka i hans texter.
Ibland tar han upp politiska teman, sjukdomar, självmord och sociala orättvisor, tar ställning mot krig, tortyr och abort, och han kan profetiskt sjunga om en dyster framtid (I sången ”The Future” upprepas ”I've seen the future, brother: it is murder.” Men, säger Cohen: “"Love's the only engine of survival.”)

Generellt är Cohens texter mångtydiga. Ibland är det lättare att tolka en bild av Matisse än en text av Cohen! Ändå är de skrivna på ett precist, exakt sätt – ingen flummighet här. Texterna rymmer en egen värld och behöver egentligen inte dissekeras. Många melodier biter sig fast – och musiken är ofta organiskt förenad med texten. Texternas rytm matchar musiken! Inte ett ord, inte en ton för mycket. Själva musiken, melodins uppbyggnad – och Cohens sångröst - kommenteras ibland i texten (”Tower of Song”, ”Hallelujah”, ”A singer must die”). Hans röstomfång är begränsat och röstläget har sjunkit till en låg baryton. Hans sätt att sjunga är lätt tillbakalutat (”lazy”). Men nästan alltid finns där passion och precision.

Cohens popularitet har varierat sedan debuten. Han har spelat in de flesta av sina sånger själv, några av dem mer än en gång, ibland med ändrad text. Och han gör det bäst själv, men – ibland kan en tolkning (annan artist, svensk text) tillföra något. 1987, 3 år efter skivbolaget vägrat ge ut en av hans skivor i USA, spelade Jennifer Warnes in ett helt album (”The Famous Blue Raincoat”) med Cohens sånger – en "vänlig gest" – som ledde till ”a rewival”. Idag står kända artister på rad och hyllar Cohen med covers: U2/Bono, Rufus Wrainwright, Nick Cave, REM, Sting. Förklaringen finns i hans texter och melodier.

Om några sånger:
”Suzanne” är en verklig kvinna, som bodde vid vattnet utanför Montreal. Cohen beskriver henne och miljön, med trånande kärlek och religiös meditation. Som i ”Joan of Arc”.
”Famous Blue Raincoat”: en man med ett krashat äktenskap. Hustrun otrogen med mannens vän. Berättaren skriver ett brev till vännen – eller till sig själv?
”Everybody Knows”: om sociala rättvisor och om AIDS
”Chelsea Hotel #2”: Cohens affär med Janis Joplin
”Hallelujah”: Om kung Davids förbjudna kärlek till Batseba – och mycket annat. ”There's a blaze of light/ In every word/ It doesn't matter which you heard/ The holy or the broken Hallelujah”. Inspelad av Cohen i två helt olika versioner.
”Take this Waltz”: bygger på en text av Lorca, Cohens favoritpoet.
”Anthem”: ”There is a crack in everything That's how the light gets in”
”Bird on a Wire”: ”I have tried in my way to be free”.
”If It Be Your Will”: en ”enkel” och avskalad bön.

2008 startade Cohen – för första gången på 25 år - en turné, som fortfarande pågår.
Konserten i O2 Arena i London spelades in 2008 och kom som DVD 2009, med 25 låtar. Ett texthäfte med drygt 100 av Cohens sånger kom ut 2009: ”World of Love and Hate” med en inledning + korta kommentarer till varje låt. Tre svenska album med Cohen-sånger kom ut 2009 (Cohen fyllde 75): Ebba Forsberg (Mikael Wiehe hade översatt), Tomas Boström (“Mitt gömda jag” med egna översättningar) och “ The Scandinavian Report” med svenska artister.
I år ger Cohen flera konserter i Sverige. Han kommer till Göteborg 12 aug.

Bokbiten blir träbiten - om en utställning i Varberg

Nu på måndag den 19 juli börjar min utställning av trätavlor i Varbergs kyrka, "Kyrkan vid torget". En utställning med träsmak, på temat "Öppna ditt fönster - mot utsikt och insikt".

Utställningen pågår 3 veckor, och några kvällar är det föredrag (Ylva Eggehorn m.fl.).

Jag inleder på måndag kl 19 med att berätta - om talrika tavlor och sågade symboler.

Välkommen!

”There’s a blaze of light in every word”. Christine Falkenlands brustna halleluja.

Christine Falkenlands (CF) fyra romaner ”Släggan och städet” (1996), ”Skärvor av en sönderslagen spegel” (1997), ”Min skugga” (1998) och ”Själens begär” (2000) behandlar mycket näraliggande teman i spänningsfältet mellan tro och tvivel, med inslag av erotik och självdestruktivitet. CF kallar själv romanerna kammarspel. I de tre första berättar en kvinna i jagform. Den fjärde berättas i tredje person, av en man – men det är en kvinna som är huvudperson. Personerna är olika i de fyra romanerna, men de ligger så nära varandra att de lätt blandas ihop. CF sammanfattar själv: ”Mor och dotter. Kvinna och hennes föräldrar. Ensam kvinna, hennes styvdotter och hennes son. Ensam man med sin käresta kusin, modern och moderns älskare. Jag ser att offer och förövare växlar plats, miljöer skiftar, men anslaget och tonen är likartad och ett sökande pågår. Det kan vara sökandet efter sanningen om en barndom, sökandet efter kärlek, sökandet efter en mening med livet. Teman som jag kan se är uppgörelsen med barndomen, kärlek eller begär. Tvång och gränsöverskridande. Skrämmande närhet eller ödsligt avstånd. Andliga anfäktelser.”

De fyra romanerna är självständiga verk och samtidigt delar och skärvor av en enhet. CF kallar dem ett kalejdoskop för sökandet. Att de getts ut i en volym (”4 x prosa”, pocket 2008, W&W) är logiskt. Sammanlagt blir det cirka 470 mycket innehållsrika sidor.

För mig har dessa romaner känts främmande – och lite skrämmande. Som man, nästan 20 år äldre än CF, har det varit liksom att smyga in i en förbjuden trädgård. Och ändå: jag känner så väl igen bibeltexterna och allusionerna (så är jag uppfostrad). Psaltaren. Jobs bok. Predikaren. CF använder en bibelöversättning, som är äldre än Bibel 2000. Romanerna utspelar sig i början av förra seklet. Ändå – detta igenkännande. Och jag fascineras av den poetiska, ålderdomliga och sparsmaka texten, med upprepningar – ibland som vågor mot en öde, och kall, strand.

I vissa delar av dessa romaner känner jag även igen och kan associera till andra författare:
I Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” från 1895 finns en katt, som rispat en kvinna blodig, en huvudperson som heter Weber. I ”Den allvarsamma leken” finns en Lydia. PO Enqvist talar i ”Kapten Nemos bibliotek” om att vi alla är offer, bödlar, förrädare. I hans novell ”Mannen i båten” har berättaren en minneslucka – så även en av Falkenlands berättare.

Till hjälp att tolka de fyra romanerna har det under våren kommit en avhandling av Anna Clara Törnqvist (ACT): ”Likt ett brustet halleluja. Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa” (Makadam förlag). ACT påvisar hur CF
1. Skrivit in sig, med en egen röst, i en kristen litterär tradition, samtidigt som hon ifrågasätter den kristna föreställningsvärlden. Detta kallar ACT ”ett brustet halleluja”.
2. Bearbetar ”trons och tvivlets tematik” genom återkommande teman, motiv och bilder.
Ordet tro kan då gälla både en människa, och Gud. Tillit. Tvivlet kan svänga mellan en vag obehagskänsla och djupaste förtvivlan.

Alltså: en nutida berättare, en röst i en kristen litterär tradition – och en författare som vågar ställa de kritiska och svåra frågorna. "Jag kan inte leva utan Gud och jag kan inte tro”, säger en av huvudpersonerna.

Anna Clara Törnqvist inleder med en psalm, som CF publicerade 2003 med refrängen ”Hör mitt brustna halleluja” (efter Leonard Cohens ”broken hallelujah”). ”Halleluja” betyder ”prisa Herren”, men istället för med jubel genljuder de fyra romanerna av brustna rop, vädjanden, nödrop. ”Släggan och städet” från 1996 kan t.o.m. utläsas som ”SOS”! Det återkommande temat är den ensamma människans brottning med en dold Gud, och detta kallar ACT ”den falkenlandska urscenen”. Förebild är en berättelse från Gamla testamentet om patriarken Jakob som brottades med Gud, som skadade hans höft. Ändå vägrade Jakob släppa taget innan Gud välsignade honom. Men – om Gud inte finns kan man inte kräva denna välsignelse; det blir en brottning mellan tro och tvivel. Envist återkommer CF till detta; hon bultar på en låst port, stångar mot en stängd dörr, vill inte släppa taget. Urscenen – detta allmänt existentiellt problem, spelas upp hos de olika huvudpersonerna, som för en ständig diskussion, som strider mot varandra.

För att åskådliggöra denna urscen använder sig CF av det mest djuriska och det mest andliga i människan. CF har sagt att hon själv lever i och med dessa ytterligheter, dessa kontraster – hon har inte valt dem. Hennes gudsbild var från början sträng och straffande. Mörk. CF har sagt att "man har en ton i sitt liv". En ton av tro och tvivel.

ACT lyfter fram att trons och tvivlets problematik är ett klassiskt kristet problemkomplex.
Den fundamentala konflikten är mellan ”jord” och ”himmel”, där jord symboliserar människolivets ändlighet, himmel gudomlig evighet. Jordelivet står för fåfänglighet, ett skuggliv, med skräck för döden = skräck för tomheten. Antingen jord eller himmel!

Men kontrasten jord-himmel rymmer även kropp-själ. Kroppen hos Falkenlands kvinnor medför kroppsförakt, äckel; en nästan rituell kontrast mellan rent och orent. Misslyckade försök att kontrollera sexualiteten ger ångest och skuldkänslor. Enda sättet att bli sedd av Gud kan vara att förbryta sig. Först när man syndar vänder Gud sitt ansikte mot, och talar till, människan. Gud blir en obegriplig ödesmakt snarare än en barmhärtig och rättvis Gud.

Romanpersonerna har förlorat sin gudstro – och ändå lever de i en ständig rädsla inför den fördolde Guden, som är gåtfull, ogripbar, obegriplig, vred och straffande. Skuld och rädsla för Gud leder till en allt djupare ensamhet, i familj, samhälle, i världen – och inför det egna jaget, som förvisas till skugga och mörker. Kristus och nåden är långt borta. Romanfigurerna tror på den grymma lagen, och tvivlar på nåden.

Men föreställningen om Gud förändras, nyanseras, genom en mycket långsam process i de fyra romanerna. En strimma av ljus kan skönjas i ”Själens begär”. Den blir tydligare i följande roman, ”Öde” (från 2003), som utspelar sig i nutid. ”Öde” inleds med orden: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig.” Personerna slits mellan tro och tvivel, närvaro och frånvaro, lag och evangelium, mening och tomhet. Både lovsång och klagan: den ensamma människan som kämpar för sin tro, en människa som inför en fördold Gud oavbrutet ropar sitt brustna halleluja!

Anna Clara Törnqvists avhandling innehåller så mycket mer. Med omfattande litterära och teologiska kunskaper presenterar hon tolkningar, som är värda all respekt. Dessutom lockar avhandlingen till ytterligare läsning av Christine Falkenland. Och jag utökar gärna citatet från Leonard Cohen’s ”Hallelujah” till:
”There’s a blaze of light
In every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah”

Om Sándor Márais ”Visdomsord för vardagsbruk” (Sivart förlag 2008)

Den ungerske författaren Sándor Márai föddes 1900 och dog i USA 1989 efter många år i landsflykt. Läs mer här: JANIVARBERG om Márai

1943 gav han ut en bok med sina samlade levnadsregler. Den ungerska titeln är ”Örtabok”. Den finns nu på svenska med titeln ”Visdomsord för vardagsbruk”, översatt av Susanna Fahlström, som också skrivit en inledning och en kort biografi. Boken består av sammanlagt 202 avsnitt, nästan alla får plats på (mindre än) en sida. De kallas t.ex. ”Om syftet med denna bok”, ”Om mänskligt beteende”, ”Om att vi är fria”. En örtabok är egentligen en bok om hur olika växter kan användas för läkedom. Márai säger i boken: ”Denna bok blir alltså som de gamla örtaböckerna, vilka på ett enkelt sätt ville svara på frågor som till exempel vad man ska göra när man har ont i hjärtat eller när man känner sig övergiven av Gud”.

Boken gavs ut medan andra världskriget pågick som värst. I Europa rådde kaos, och Ungern var ej förskonat. Hela samhället dominerades av den alltmer fascistiska högern. Detta är viktigt att känna till när man läser boken. Márai kallade sig ”borgare” vilket för honom innebar att stå i en europeisk tradition av förnuft, kultur och tro på intellektets styrka, med ett ”ansvarsmedvetande för kontinenten och dess öde” (Kertész om Márai). Márai fick nu uppleva hur allt det goda raserades. Själv kunde han inte acceptera detta. Rakryggad gjorde han civilt motstånd, och blev åtalad för en av sina böcker. Från att ha varit en mycket uppburen författare i hemlandet blev han alltmer kritiserad och isolerad, kände sig hotad. Men hans motstånd innebar en ”inre emigration”; arbetet, skrivandet, blev hans allt, och han var beredd att flytta utomlands och där fortsätta att ”arbeta för ungrarnas fostran”. Hans livsuppgift gick före allt annat: författaren och folkbildaren. När ”örtaboken” gavs ut drabbades Márai även av en svår sjukdom.

Boken inleds med en ”Tillägnan” där han bl.a. lyfter fram Seneca som förebild, ”för han lärde mig: utan moral ingen människa.” Därefter följer alltså 202 korta stycken om allt möjligt, men Márais huskurer handlar mycket om ett lugn inför och ett accepterande av livsödet. Detta innebär inte likgiltighet eller resignation: en dämpad vrede och protest (ibland lätt kamouflerad) lyser igenom texterna. Här finns även distans och lite ironi. Och kostråd! Några exempel:

”Om hjältemod” (nr 67): ”Det största hjältemodet är att vara trogen ditt arbete, vad världen än har för åsikt om detta.”
”Om högtidsdagar” (nr 68): på alla ”röda dagar”, även de som är osynliga och inte finns med i almanackan, ”ska du glömma allt och bara tänka på att fira”.
”Om lättja” (nr 75): den farligaste lättjan är den ”horisontella”, då vi ”avstår från att ringa någon, vi skriver inte det där brevet, eller vi skriver inte ner den viktiga tanken just i det speciella ögonblicket”.
”Om Gud” (nr 127): ”Gud har jag aldrig kunnat föreställa mig, antagligen därför att han inte är mänsklig utan gudomlig.”

Sándor Márais ”Visdomsbok för vardagsbruk” bör inte läsas i ett sträck, men det är bra att ha gått igenom innehållet. Sen kan man återvända till den, erinra sig ett ämne eller en formulering, slå upp, få tips om hur man kan förhålla sig. För även om boken präglas av en författares personliga erfarenheter, tankar och formuleringar så finns väldigt mycket allmängods, och det som inte passar får man ta med en nypa salt.

Crister Enanders har skrivit en mycket bra essä om Márai i allmänhet och speciellt om "Visdomsord..." här: http://www.sivart.se/artiklar/2008_1.pdf

"Smaken" av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 160 sidor 2010)

Den franska författaren Muriel Barberys debutroman “Une Gourmandise” från 2000 har nu kommit på svenska med titeln “Smaken”. Den utspelar sig i samma hus som ”Igelkottens elegans”, hennes första roman på svenska. Portvakten Renée Michel, en av berättarna i ”Igelkotten”, finns med i ett litet avsnitt i ”Smaken”. Muriel Barbery har själv berättat att hon efter ”Smaken” utmanades av sin förläggare att beskriva en portvakt mindre klichéartat; hon skulle kunna utrycka sig som en hertiginna. Det blev Igelkottens elegans, men böckerna ges alltså ut i omvänd ordning på svenska. Marianne Öjerskog har översatt "Smaken".


Huvudpersonen i ”Smaken”, monsieur Pierre Arthens, dör i ”Igelkottens elegans”. Hans lägenhet övertas där av Kakuro Ozu, den japanske affärsmannen som får Renée Michel att blomma upp. Pierre Arthens är en världsberömd matskribent. I ”Smaken” dör han (också), i hjärtsvikt vid 68 års ålder. I 15 avsnitt, på sin dödsbädd i sin flotta lägenhet, tar han med oss på en kulinarisk odyssé. Men hans mål är inte Ithaka, eller Penelope, utan ”la gourmandise”, den ultimata smakupplevelsen. Dessa avsnitt varvas med berättelser av närstående personer, som beskriver hur Pierre Arthens varit under sitt liv. Även en katt och en liten staty lämnar sina bidrag! Hustrun är försmådd. En dotter hade chansen att bli älskad men förkastas då hon svarar fel på frågan ”Varför det?”. Sonen Jean, som förr var stolt över sin far, är nu förnedrad och oälskad. En ung beundrare vinner trollkarlens gunst genom att berätta om sin farmor. Men få kan säga något positivt om Arthens, ”vördad av vissa, avskydd av många”.

Pierre Arthens är en osympatisk person, ett snille med smak, ett geni på sitt specialområde men helt asocial mot sina närmaste. På sin dödsbädd vill han helst vara ifred. I minnet söker han det enda sanna som sagts eller gjorts i hans liv. För att återfinna denna mycket speciell smakupplevelse tar han bl.a. med oss till farmors kök, en oplanerad festmåltid på en bondgård, en köksträdgård och en japansk måltid. Men ingenstans finner han det han söker, även om det bränns ibland. Desperationen tilltar. Han är inte rädd för att dö, han ångrar ingenting – men han är rädd för att inte finna det han söker.
Till slut kommer han rätt, minns så intensivt att minnet av en berusande extatisk upplevelse är nog. Och han sammanfattar meningen med livet: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.”

Själv har jag svårt att förstå denne destruktive och elake man. Kanske kan han hjälpa oss att söka och finna en pärla mitt i vardagen, ja kanske att uppskatta en alldaglig portvakts – och vårt eget – till synes enahanda och tråkiga liv. Jag vet inte, men fortsätter att fundera!

”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 348 sidor, 2009)

Muriel Barbery är född 1969 i Casablanca, Marocko. Hon är lärare i filosofi – och författare. 2000 debuterade hon med ”Une gourmandise” - en succé, översatt till en mängd språk. Den har nyss kommit ut på svenska (”Smaken”).
”Igelkottens elegans” är hennes andra roman, men den första utgiven i Sverige. Boken har sålts i över en miljon exemplar bara i Frankrike. Idag bor Muriel Barbery i Japan och arbetar med sin tredje roman. Hennes make är fotograf. Hans bilder kan ses här: http://muriel.barbery.net/

”Igelkottens elegans” ges ut på förlaget Sekwa (sekwa), som startats av Johanna Daehli och Helén Enqvist. De ger ut fransk litteratur av samtida, kvinnliga författare. Romanen är översatt av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist. Omslaget är gjort av Magnus Petersson.
Boken består av en prolog + fyra sektioner (Marx, Kamelior, Grammatik, Sommarregn och Paloma), alla indelade i kapitel. Två kvinnor berättar. De flesta kapitlen är skrivna av Renée Michel, övriga av Paloma Josse. Palomas kapitel kallas antingen ”Djup tanke” eller ”Dagbok över världens rörelse”. De båda berättarna bor i ett fd privatpalats, nu med åtta paradvåningar. Renée är 54 år och portvakt, sedan 27 år. Hon är änka, beskriver sig som ful och småfet. Inte omtyckt men ändå respekterad, sällan vänlig, alltid artig. Renée beter sig som man förväntar sig av en portvakt. Hon lagar mat som luktar i trappan. Att TVn står på kan alla höra. Hon är självklar; ointressant. Hennes feta katt heter Leo. Men – hon gömmer sig bakom en fasad, en kuliss. För egentligen lever hon ett hemligt inre liv, genom böcker, musik och filmer.
Även Paloma döljer sina talanger för omvärlden. Hon är 12 år och bor i en av dessa rikemansvåningar med mamma, pappa och storasyster. Paloma vantrivs med sin familj, hon är lillgammal och formulerar djupa tankar. När hon blir tretton skall hon ta livet av sig – och tända eld på huset. Ett av hennes intressen är japansk kultur, manga, hokku.
Renée har en enda förtrogen: Manuela, städerska hos några i huset. I 20 år har hon ”jagat dammtussar”, dvs gjort skitjobbet. De två träffas regelbundet för en rituell fikapaus.
Renée har ingen formell utbildning men är självlärd, och mycket begåvad. Hon behärskar litteratur, filosofi, musik, film – men allt detta vill hon dölja. I sina anteckningar avfärdar hon snobbism på ett mycket underhållande sätt.
När en av de gamla hyresgästerna (Pierre Arthens, huvudperson i ”Smaken”) dör, flyttar en japansk affärsman in (Kakuro Ozu), efter omfattande renovering. Alla i huset är extremt nyfikna på honom. Herr Ozu är mycket artig och korrekt. Och han upptäcker att Renée är en annan än den fasad hon visar upp. När de träffas första gången mumlar Renée: ”Alla lyckliga familjer liknar ju varandra”. Och Ozu svarar: ”men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Hon har citerat Leo Tolstoj; han svarar med fortsättningen på det citatet. Hon har avslöjat sig; han har fattat det. Och detta leder till en oväntad och pirrande lycklig vänskap, med måltider och samtal, musik och skratt. Renée blommar upp.
När Paloma inser att den nya grannen är japan tänker hon ”Typiskt, precis innan jag dör!” Tillsammans råkar de fastna i hissen. Ozu har hört att Paloma läser japanska, och frågar om han får hjälpa henne med att rätta hennes uttal. Han smickrar inte. Och han frågar Paloma om portvakten: ”Jag är mycket intresserad av vår portvakt, madame Michel. Jag tror inte att hon är den man tror”. Ozu ger sedan Renée en present: Leo Tolstojs ”Anna Karenina” med hälsningen: ”Kära madame Michel! Hjärtliga hälsningar till er katt.” Och hon fattar – hon är avslöjad. De tre lär känna varandra, blir bundsförvanter och bildar en stark trojka. Paloma får en fristad i portvaktens krypin. Hon fortsätter att skriva, och i sin dagbok karaktäriserar hon madame Michel så här: taggig utåt, raffinerad inåt; otroligt elegant.

Se där: ”Igelkottens elegans”. Läs boken!

Márai, igen. Och Hermia!

Igår skrev jag att "snowflake" med flera skrivit om Márais "Glöd" - så det var onödigt för mej att skriva om den boken. Och då hade jag ändå missat hermia!  Förlåt!
Det är nog bäst jag ägnar mej åt att förkovra mig i visdom, så det får bli Márais "Visdomsord för vardagsbruk" från 1943, utgiven på svenska 2008 av Sivarts förlag. Och jag skall försöka få tag i hans dagböcker (på ett språk jag kan läsa!).

Snöflinga med glöd

Nu hade jag tänkt skriva om Sándor Márais "Glöd". Men det behöver jag inte. Snowflake med flera har gjort det så bra!  Kolla  snowflake


Så nästa gång blir det nog Muriel Barbery istället (se Sekwa förlag).

Sándor Márai: ett liv i inre exil – och landsflykt

Vem är då Sándor Márai? En ungersk författare, född år 1900 i dåvarande Österrike-Ungern. Som ung upplevde han första världskriget. Freden 1920 innebar att Ungern tvingades avstå från två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Márais födelseort hamnade i nuvarande Slovakien. Efter studier och arbete i Tyskland och Frankrike bosatte han sig 1928 tillsammans med sin fru Lola i utkanten av Budapest.
Márai blev redaktör för en tidning, debuterade som författare 1924 och fick en stor ungersk läsekrets under 30-talet. Han skrev endast på ungerska. Makarna fick 1939 en son som dog tidigt och de adopterade senare sonen Janós.
1933 var Márai utlandskorrespondent i Berlin. Han var mycket kritisk mot den framväxande fascismen och fördömde Hitler. Om detta och mycket annat kan man läsa i hans dagböcker, där han även berättar om en svår sjukdom han drabbades av. I december 1943 valdes Marai in i den ungerska vetenskapsakademien. Ungern ockuperades av Tyskland 1944, och Márais hus bombades 1945. Hela huset och alla hans böcker förstördes. Ungern ”befriades” av ryssarna 1945 och därefter växte sig kommunismen allt starkare i landet. Márai höll fast vid sina ”borgerliga” åsikter och gjorde tyst motstånd även mot de nya makthavarna. Han trakasserades för detta, en bok konfiskerades och upplagan förstördes. Vid ett besök 1948 i Schweiz gick familjen i landsflykt, för gott, och Márai återvände aldrig till Ungern. Då utesluts han ur akademien, hans böcker tas bort från bibliotek och bokhandlare, och han själv utplånas i litteraturhistoriska verk. Márai går under denna period i ”inre emigration” och vänder sig inåt, mot sitt arbete.
Även i yttre bemärkelse lever familjen ett emigrantliv: Efter flera år i Italien och New York flyttar Márai till San Diego 1980. Han blev amerikansk medborgare. 1986 dör Lola, och adoptivsonen Janos dör 1987. Ensam, deprimerad och glömd begick Márai 1989 självmord genom att skjuta sig i huvudet. För att barnbarnen inte skulle vara de första som fann honom ringde Márai till polisen innan han sköt sig.
Under exilen fortsatta Marais att skriva på ungerska. Han publicerade totalt cirka 60 böcker, de flesta romaner, men även poesi och dagböcker. Han skrev dagbok från 1943 och livet ut. Upplagorna var små, läsarna få. Böckerna handlar om vänskap och passion, om svek och om hur världshistorien påverkar individer. När man förlorat nästan allt kan ändå språket finnas kvar, som ens hemland. Márais böcker är spännande men hans eget liv överträffar fiktionen. Attityden till det öde som blev hans är både vemodig resignation och ett envist civilkurage.

I början av 1990-talet återupptäcktes han av en italiensk förläggare och har sedan fått stor internationell framgång och översatts till flera språk. Márai är svår att hitta i författarlexikon men han anses idag vara en betydande europeisk författare.

Två av Márais böcker översattes till svenska på 40-talet (”Den rätta” och ”Gästspel i Bolzano”), och tre böcker har översatts efter ”återupptäckten”:
”Glöd” (på ungerska 1942, svenska 2000). Den engelska titeln är ”Embers”. Originaltiteln betyder ungefär ”Medan ljusen brinner ned (till stumpar)”. Boken har spelats som teater i London med bl.a. Jeromy Irons (2006).
”Eszter's arv” från 1939, på svenska 2002.
"Visdomsord för vardagsbruk" (en tänkebok, en bok om konsten att leva, först publicerad 1943, på svenska 2008 på Sivarts förlag).
Det finns även en ungersk film om Sandor och Lola Márai: Emigranten (2007). Där beskrivs de långa åren i exil.