”There’s a blaze of light in every word”. Christine Falkenlands brustna halleluja.

Christine Falkenlands (CF) fyra romaner ”Släggan och städet” (1996), ”Skärvor av en sönderslagen spegel” (1997), ”Min skugga” (1998) och ”Själens begär” (2000) behandlar mycket näraliggande teman i spänningsfältet mellan tro och tvivel, med inslag av erotik och självdestruktivitet. CF kallar själv romanerna kammarspel. I de tre första berättar en kvinna i jagform. Den fjärde berättas i tredje person, av en man – men det är en kvinna som är huvudperson. Personerna är olika i de fyra romanerna, men de ligger så nära varandra att de lätt blandas ihop. CF sammanfattar själv: ”Mor och dotter. Kvinna och hennes föräldrar. Ensam kvinna, hennes styvdotter och hennes son. Ensam man med sin käresta kusin, modern och moderns älskare. Jag ser att offer och förövare växlar plats, miljöer skiftar, men anslaget och tonen är likartad och ett sökande pågår. Det kan vara sökandet efter sanningen om en barndom, sökandet efter kärlek, sökandet efter en mening med livet. Teman som jag kan se är uppgörelsen med barndomen, kärlek eller begär. Tvång och gränsöverskridande. Skrämmande närhet eller ödsligt avstånd. Andliga anfäktelser.”

De fyra romanerna är självständiga verk och samtidigt delar och skärvor av en enhet. CF kallar dem ett kalejdoskop för sökandet. Att de getts ut i en volym (”4 x prosa”, pocket 2008, W&W) är logiskt. Sammanlagt blir det cirka 470 mycket innehållsrika sidor.

För mig har dessa romaner känts främmande – och lite skrämmande. Som man, nästan 20 år äldre än CF, har det varit liksom att smyga in i en förbjuden trädgård. Och ändå: jag känner så väl igen bibeltexterna och allusionerna (så är jag uppfostrad). Psaltaren. Jobs bok. Predikaren. CF använder en bibelöversättning, som är äldre än Bibel 2000. Romanerna utspelar sig i början av förra seklet. Ändå – detta igenkännande. Och jag fascineras av den poetiska, ålderdomliga och sparsmaka texten, med upprepningar – ibland som vågor mot en öde, och kall, strand.

I vissa delar av dessa romaner känner jag även igen och kan associera till andra författare:
I Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” från 1895 finns en katt, som rispat en kvinna blodig, en huvudperson som heter Weber. I ”Den allvarsamma leken” finns en Lydia. PO Enqvist talar i ”Kapten Nemos bibliotek” om att vi alla är offer, bödlar, förrädare. I hans novell ”Mannen i båten” har berättaren en minneslucka – så även en av Falkenlands berättare.

Till hjälp att tolka de fyra romanerna har det under våren kommit en avhandling av Anna Clara Törnqvist (ACT): ”Likt ett brustet halleluja. Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa” (Makadam förlag). ACT påvisar hur CF
1. Skrivit in sig, med en egen röst, i en kristen litterär tradition, samtidigt som hon ifrågasätter den kristna föreställningsvärlden. Detta kallar ACT ”ett brustet halleluja”.
2. Bearbetar ”trons och tvivlets tematik” genom återkommande teman, motiv och bilder.
Ordet tro kan då gälla både en människa, och Gud. Tillit. Tvivlet kan svänga mellan en vag obehagskänsla och djupaste förtvivlan.

Alltså: en nutida berättare, en röst i en kristen litterär tradition – och en författare som vågar ställa de kritiska och svåra frågorna. "Jag kan inte leva utan Gud och jag kan inte tro”, säger en av huvudpersonerna.

Anna Clara Törnqvist inleder med en psalm, som CF publicerade 2003 med refrängen ”Hör mitt brustna halleluja” (efter Leonard Cohens ”broken hallelujah”). ”Halleluja” betyder ”prisa Herren”, men istället för med jubel genljuder de fyra romanerna av brustna rop, vädjanden, nödrop. ”Släggan och städet” från 1996 kan t.o.m. utläsas som ”SOS”! Det återkommande temat är den ensamma människans brottning med en dold Gud, och detta kallar ACT ”den falkenlandska urscenen”. Förebild är en berättelse från Gamla testamentet om patriarken Jakob som brottades med Gud, som skadade hans höft. Ändå vägrade Jakob släppa taget innan Gud välsignade honom. Men – om Gud inte finns kan man inte kräva denna välsignelse; det blir en brottning mellan tro och tvivel. Envist återkommer CF till detta; hon bultar på en låst port, stångar mot en stängd dörr, vill inte släppa taget. Urscenen – detta allmänt existentiellt problem, spelas upp hos de olika huvudpersonerna, som för en ständig diskussion, som strider mot varandra.

För att åskådliggöra denna urscen använder sig CF av det mest djuriska och det mest andliga i människan. CF har sagt att hon själv lever i och med dessa ytterligheter, dessa kontraster – hon har inte valt dem. Hennes gudsbild var från början sträng och straffande. Mörk. CF har sagt att "man har en ton i sitt liv". En ton av tro och tvivel.

ACT lyfter fram att trons och tvivlets problematik är ett klassiskt kristet problemkomplex.
Den fundamentala konflikten är mellan ”jord” och ”himmel”, där jord symboliserar människolivets ändlighet, himmel gudomlig evighet. Jordelivet står för fåfänglighet, ett skuggliv, med skräck för döden = skräck för tomheten. Antingen jord eller himmel!

Men kontrasten jord-himmel rymmer även kropp-själ. Kroppen hos Falkenlands kvinnor medför kroppsförakt, äckel; en nästan rituell kontrast mellan rent och orent. Misslyckade försök att kontrollera sexualiteten ger ångest och skuldkänslor. Enda sättet att bli sedd av Gud kan vara att förbryta sig. Först när man syndar vänder Gud sitt ansikte mot, och talar till, människan. Gud blir en obegriplig ödesmakt snarare än en barmhärtig och rättvis Gud.

Romanpersonerna har förlorat sin gudstro – och ändå lever de i en ständig rädsla inför den fördolde Guden, som är gåtfull, ogripbar, obegriplig, vred och straffande. Skuld och rädsla för Gud leder till en allt djupare ensamhet, i familj, samhälle, i världen – och inför det egna jaget, som förvisas till skugga och mörker. Kristus och nåden är långt borta. Romanfigurerna tror på den grymma lagen, och tvivlar på nåden.

Men föreställningen om Gud förändras, nyanseras, genom en mycket långsam process i de fyra romanerna. En strimma av ljus kan skönjas i ”Själens begär”. Den blir tydligare i följande roman, ”Öde” (från 2003), som utspelar sig i nutid. ”Öde” inleds med orden: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig.” Personerna slits mellan tro och tvivel, närvaro och frånvaro, lag och evangelium, mening och tomhet. Både lovsång och klagan: den ensamma människan som kämpar för sin tro, en människa som inför en fördold Gud oavbrutet ropar sitt brustna halleluja!

Anna Clara Törnqvists avhandling innehåller så mycket mer. Med omfattande litterära och teologiska kunskaper presenterar hon tolkningar, som är värda all respekt. Dessutom lockar avhandlingen till ytterligare läsning av Christine Falkenland. Och jag utökar gärna citatet från Leonard Cohen’s ”Hallelujah” till:
”There’s a blaze of light
In every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah”

Om Sándor Márais ”Visdomsord för vardagsbruk” (Sivart förlag 2008)

Den ungerske författaren Sándor Márai föddes 1900 och dog i USA 1989 efter många år i landsflykt. Läs mer här: JANIVARBERG om Márai

1943 gav han ut en bok med sina samlade levnadsregler. Den ungerska titeln är ”Örtabok”. Den finns nu på svenska med titeln ”Visdomsord för vardagsbruk”, översatt av Susanna Fahlström, som också skrivit en inledning och en kort biografi. Boken består av sammanlagt 202 avsnitt, nästan alla får plats på (mindre än) en sida. De kallas t.ex. ”Om syftet med denna bok”, ”Om mänskligt beteende”, ”Om att vi är fria”. En örtabok är egentligen en bok om hur olika växter kan användas för läkedom. Márai säger i boken: ”Denna bok blir alltså som de gamla örtaböckerna, vilka på ett enkelt sätt ville svara på frågor som till exempel vad man ska göra när man har ont i hjärtat eller när man känner sig övergiven av Gud”.

Boken gavs ut medan andra världskriget pågick som värst. I Europa rådde kaos, och Ungern var ej förskonat. Hela samhället dominerades av den alltmer fascistiska högern. Detta är viktigt att känna till när man läser boken. Márai kallade sig ”borgare” vilket för honom innebar att stå i en europeisk tradition av förnuft, kultur och tro på intellektets styrka, med ett ”ansvarsmedvetande för kontinenten och dess öde” (Kertész om Márai). Márai fick nu uppleva hur allt det goda raserades. Själv kunde han inte acceptera detta. Rakryggad gjorde han civilt motstånd, och blev åtalad för en av sina böcker. Från att ha varit en mycket uppburen författare i hemlandet blev han alltmer kritiserad och isolerad, kände sig hotad. Men hans motstånd innebar en ”inre emigration”; arbetet, skrivandet, blev hans allt, och han var beredd att flytta utomlands och där fortsätta att ”arbeta för ungrarnas fostran”. Hans livsuppgift gick före allt annat: författaren och folkbildaren. När ”örtaboken” gavs ut drabbades Márai även av en svår sjukdom.

Boken inleds med en ”Tillägnan” där han bl.a. lyfter fram Seneca som förebild, ”för han lärde mig: utan moral ingen människa.” Därefter följer alltså 202 korta stycken om allt möjligt, men Márais huskurer handlar mycket om ett lugn inför och ett accepterande av livsödet. Detta innebär inte likgiltighet eller resignation: en dämpad vrede och protest (ibland lätt kamouflerad) lyser igenom texterna. Här finns även distans och lite ironi. Och kostråd! Några exempel:

”Om hjältemod” (nr 67): ”Det största hjältemodet är att vara trogen ditt arbete, vad världen än har för åsikt om detta.”
”Om högtidsdagar” (nr 68): på alla ”röda dagar”, även de som är osynliga och inte finns med i almanackan, ”ska du glömma allt och bara tänka på att fira”.
”Om lättja” (nr 75): den farligaste lättjan är den ”horisontella”, då vi ”avstår från att ringa någon, vi skriver inte det där brevet, eller vi skriver inte ner den viktiga tanken just i det speciella ögonblicket”.
”Om Gud” (nr 127): ”Gud har jag aldrig kunnat föreställa mig, antagligen därför att han inte är mänsklig utan gudomlig.”

Sándor Márais ”Visdomsbok för vardagsbruk” bör inte läsas i ett sträck, men det är bra att ha gått igenom innehållet. Sen kan man återvända till den, erinra sig ett ämne eller en formulering, slå upp, få tips om hur man kan förhålla sig. För även om boken präglas av en författares personliga erfarenheter, tankar och formuleringar så finns väldigt mycket allmängods, och det som inte passar får man ta med en nypa salt.

Crister Enanders har skrivit en mycket bra essä om Márai i allmänhet och speciellt om "Visdomsord..." här: http://www.sivart.se/artiklar/2008_1.pdf

"Smaken" av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 160 sidor 2010)

Den franska författaren Muriel Barberys debutroman “Une Gourmandise” från 2000 har nu kommit på svenska med titeln “Smaken”. Den utspelar sig i samma hus som ”Igelkottens elegans”, hennes första roman på svenska. Portvakten Renée Michel, en av berättarna i ”Igelkotten”, finns med i ett litet avsnitt i ”Smaken”. Muriel Barbery har själv berättat att hon efter ”Smaken” utmanades av sin förläggare att beskriva en portvakt mindre klichéartat; hon skulle kunna utrycka sig som en hertiginna. Det blev Igelkottens elegans, men böckerna ges alltså ut i omvänd ordning på svenska. Marianne Öjerskog har översatt "Smaken".


Huvudpersonen i ”Smaken”, monsieur Pierre Arthens, dör i ”Igelkottens elegans”. Hans lägenhet övertas där av Kakuro Ozu, den japanske affärsmannen som får Renée Michel att blomma upp. Pierre Arthens är en världsberömd matskribent. I ”Smaken” dör han (också), i hjärtsvikt vid 68 års ålder. I 15 avsnitt, på sin dödsbädd i sin flotta lägenhet, tar han med oss på en kulinarisk odyssé. Men hans mål är inte Ithaka, eller Penelope, utan ”la gourmandise”, den ultimata smakupplevelsen. Dessa avsnitt varvas med berättelser av närstående personer, som beskriver hur Pierre Arthens varit under sitt liv. Även en katt och en liten staty lämnar sina bidrag! Hustrun är försmådd. En dotter hade chansen att bli älskad men förkastas då hon svarar fel på frågan ”Varför det?”. Sonen Jean, som förr var stolt över sin far, är nu förnedrad och oälskad. En ung beundrare vinner trollkarlens gunst genom att berätta om sin farmor. Men få kan säga något positivt om Arthens, ”vördad av vissa, avskydd av många”.

Pierre Arthens är en osympatisk person, ett snille med smak, ett geni på sitt specialområde men helt asocial mot sina närmaste. På sin dödsbädd vill han helst vara ifred. I minnet söker han det enda sanna som sagts eller gjorts i hans liv. För att återfinna denna mycket speciell smakupplevelse tar han bl.a. med oss till farmors kök, en oplanerad festmåltid på en bondgård, en köksträdgård och en japansk måltid. Men ingenstans finner han det han söker, även om det bränns ibland. Desperationen tilltar. Han är inte rädd för att dö, han ångrar ingenting – men han är rädd för att inte finna det han söker.
Till slut kommer han rätt, minns så intensivt att minnet av en berusande extatisk upplevelse är nog. Och han sammanfattar meningen med livet: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.”

Själv har jag svårt att förstå denne destruktive och elake man. Kanske kan han hjälpa oss att söka och finna en pärla mitt i vardagen, ja kanske att uppskatta en alldaglig portvakts – och vårt eget – till synes enahanda och tråkiga liv. Jag vet inte, men fortsätter att fundera!

”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 348 sidor, 2009)

Muriel Barbery är född 1969 i Casablanca, Marocko. Hon är lärare i filosofi – och författare. 2000 debuterade hon med ”Une gourmandise” - en succé, översatt till en mängd språk. Den har nyss kommit ut på svenska (”Smaken”).
”Igelkottens elegans” är hennes andra roman, men den första utgiven i Sverige. Boken har sålts i över en miljon exemplar bara i Frankrike. Idag bor Muriel Barbery i Japan och arbetar med sin tredje roman. Hennes make är fotograf. Hans bilder kan ses här: http://muriel.barbery.net/

”Igelkottens elegans” ges ut på förlaget Sekwa (sekwa), som startats av Johanna Daehli och Helén Enqvist. De ger ut fransk litteratur av samtida, kvinnliga författare. Romanen är översatt av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist. Omslaget är gjort av Magnus Petersson.
Boken består av en prolog + fyra sektioner (Marx, Kamelior, Grammatik, Sommarregn och Paloma), alla indelade i kapitel. Två kvinnor berättar. De flesta kapitlen är skrivna av Renée Michel, övriga av Paloma Josse. Palomas kapitel kallas antingen ”Djup tanke” eller ”Dagbok över världens rörelse”. De båda berättarna bor i ett fd privatpalats, nu med åtta paradvåningar. Renée är 54 år och portvakt, sedan 27 år. Hon är änka, beskriver sig som ful och småfet. Inte omtyckt men ändå respekterad, sällan vänlig, alltid artig. Renée beter sig som man förväntar sig av en portvakt. Hon lagar mat som luktar i trappan. Att TVn står på kan alla höra. Hon är självklar; ointressant. Hennes feta katt heter Leo. Men – hon gömmer sig bakom en fasad, en kuliss. För egentligen lever hon ett hemligt inre liv, genom böcker, musik och filmer.
Även Paloma döljer sina talanger för omvärlden. Hon är 12 år och bor i en av dessa rikemansvåningar med mamma, pappa och storasyster. Paloma vantrivs med sin familj, hon är lillgammal och formulerar djupa tankar. När hon blir tretton skall hon ta livet av sig – och tända eld på huset. Ett av hennes intressen är japansk kultur, manga, hokku.
Renée har en enda förtrogen: Manuela, städerska hos några i huset. I 20 år har hon ”jagat dammtussar”, dvs gjort skitjobbet. De två träffas regelbundet för en rituell fikapaus.
Renée har ingen formell utbildning men är självlärd, och mycket begåvad. Hon behärskar litteratur, filosofi, musik, film – men allt detta vill hon dölja. I sina anteckningar avfärdar hon snobbism på ett mycket underhållande sätt.
När en av de gamla hyresgästerna (Pierre Arthens, huvudperson i ”Smaken”) dör, flyttar en japansk affärsman in (Kakuro Ozu), efter omfattande renovering. Alla i huset är extremt nyfikna på honom. Herr Ozu är mycket artig och korrekt. Och han upptäcker att Renée är en annan än den fasad hon visar upp. När de träffas första gången mumlar Renée: ”Alla lyckliga familjer liknar ju varandra”. Och Ozu svarar: ”men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Hon har citerat Leo Tolstoj; han svarar med fortsättningen på det citatet. Hon har avslöjat sig; han har fattat det. Och detta leder till en oväntad och pirrande lycklig vänskap, med måltider och samtal, musik och skratt. Renée blommar upp.
När Paloma inser att den nya grannen är japan tänker hon ”Typiskt, precis innan jag dör!” Tillsammans råkar de fastna i hissen. Ozu har hört att Paloma läser japanska, och frågar om han får hjälpa henne med att rätta hennes uttal. Han smickrar inte. Och han frågar Paloma om portvakten: ”Jag är mycket intresserad av vår portvakt, madame Michel. Jag tror inte att hon är den man tror”. Ozu ger sedan Renée en present: Leo Tolstojs ”Anna Karenina” med hälsningen: ”Kära madame Michel! Hjärtliga hälsningar till er katt.” Och hon fattar – hon är avslöjad. De tre lär känna varandra, blir bundsförvanter och bildar en stark trojka. Paloma får en fristad i portvaktens krypin. Hon fortsätter att skriva, och i sin dagbok karaktäriserar hon madame Michel så här: taggig utåt, raffinerad inåt; otroligt elegant.

Se där: ”Igelkottens elegans”. Läs boken!

Márai, igen. Och Hermia!

Igår skrev jag att "snowflake" med flera skrivit om Márais "Glöd" - så det var onödigt för mej att skriva om den boken. Och då hade jag ändå missat hermia!  Förlåt!
Det är nog bäst jag ägnar mej åt att förkovra mig i visdom, så det får bli Márais "Visdomsord för vardagsbruk" från 1943, utgiven på svenska 2008 av Sivarts förlag. Och jag skall försöka få tag i hans dagböcker (på ett språk jag kan läsa!).

Snöflinga med glöd

Nu hade jag tänkt skriva om Sándor Márais "Glöd". Men det behöver jag inte. Snowflake med flera har gjort det så bra!  Kolla  snowflake


Så nästa gång blir det nog Muriel Barbery istället (se Sekwa förlag).

Sándor Márai: ett liv i inre exil – och landsflykt

Vem är då Sándor Márai? En ungersk författare, född år 1900 i dåvarande Österrike-Ungern. Som ung upplevde han första världskriget. Freden 1920 innebar att Ungern tvingades avstå från två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Márais födelseort hamnade i nuvarande Slovakien. Efter studier och arbete i Tyskland och Frankrike bosatte han sig 1928 tillsammans med sin fru Lola i utkanten av Budapest.
Márai blev redaktör för en tidning, debuterade som författare 1924 och fick en stor ungersk läsekrets under 30-talet. Han skrev endast på ungerska. Makarna fick 1939 en son som dog tidigt och de adopterade senare sonen Janós.
1933 var Márai utlandskorrespondent i Berlin. Han var mycket kritisk mot den framväxande fascismen och fördömde Hitler. Om detta och mycket annat kan man läsa i hans dagböcker, där han även berättar om en svår sjukdom han drabbades av. I december 1943 valdes Marai in i den ungerska vetenskapsakademien. Ungern ockuperades av Tyskland 1944, och Márais hus bombades 1945. Hela huset och alla hans böcker förstördes. Ungern ”befriades” av ryssarna 1945 och därefter växte sig kommunismen allt starkare i landet. Márai höll fast vid sina ”borgerliga” åsikter och gjorde tyst motstånd även mot de nya makthavarna. Han trakasserades för detta, en bok konfiskerades och upplagan förstördes. Vid ett besök 1948 i Schweiz gick familjen i landsflykt, för gott, och Márai återvände aldrig till Ungern. Då utesluts han ur akademien, hans böcker tas bort från bibliotek och bokhandlare, och han själv utplånas i litteraturhistoriska verk. Márai går under denna period i ”inre emigration” och vänder sig inåt, mot sitt arbete.
Även i yttre bemärkelse lever familjen ett emigrantliv: Efter flera år i Italien och New York flyttar Márai till San Diego 1980. Han blev amerikansk medborgare. 1986 dör Lola, och adoptivsonen Janos dör 1987. Ensam, deprimerad och glömd begick Márai 1989 självmord genom att skjuta sig i huvudet. För att barnbarnen inte skulle vara de första som fann honom ringde Márai till polisen innan han sköt sig.
Under exilen fortsatta Marais att skriva på ungerska. Han publicerade totalt cirka 60 böcker, de flesta romaner, men även poesi och dagböcker. Han skrev dagbok från 1943 och livet ut. Upplagorna var små, läsarna få. Böckerna handlar om vänskap och passion, om svek och om hur världshistorien påverkar individer. När man förlorat nästan allt kan ändå språket finnas kvar, som ens hemland. Márais böcker är spännande men hans eget liv överträffar fiktionen. Attityden till det öde som blev hans är både vemodig resignation och ett envist civilkurage.

I början av 1990-talet återupptäcktes han av en italiensk förläggare och har sedan fått stor internationell framgång och översatts till flera språk. Márai är svår att hitta i författarlexikon men han anses idag vara en betydande europeisk författare.

Två av Márais böcker översattes till svenska på 40-talet (”Den rätta” och ”Gästspel i Bolzano”), och tre böcker har översatts efter ”återupptäckten”:
”Glöd” (på ungerska 1942, svenska 2000). Den engelska titeln är ”Embers”. Originaltiteln betyder ungefär ”Medan ljusen brinner ned (till stumpar)”. Boken har spelats som teater i London med bl.a. Jeromy Irons (2006).
”Eszter's arv” från 1939, på svenska 2002.
"Visdomsord för vardagsbruk" (en tänkebok, en bok om konsten att leva, först publicerad 1943, på svenska 2008 på Sivarts förlag).
Det finns även en ungersk film om Sandor och Lola Márai: Emigranten (2007). Där beskrivs de långa åren i exil.

Om en utställning: "Öppna ditt fönster - för utsikt och insikt"

Jag har inte tid att läsa böcker just nu. Jo, läsa hinner jag. Men inte skriva. Och det beror på att jag lovat att ha en utställning med tolv ganska stora trätavlor i "Kyrkan vid torget" i Varberg i sommar. Så all min fritid går åt till att vara i snickarboden, där jag jobbar "på egen hand".

Utställningen är kopplad till några temaveckor med föredrag vecka 29-31 och arrangeras av Svenska kyrkan i Varberg. Start på kvällen den 19 juli. Då skall jag berätta om mina trätavlor. Kom gärna dit och titta!

Under veckorna kommer bl.a. Tomas Sjödin, Göran Skytte och Peter Halldorf att medverka.
Och - Ylva Eggehorn tillsammans med Dan-Erik Sahlberg, som tar med sig flöjten.

"Duvan och Lejonet" av Ylva Eggehorn 2007 (Bonniers)

Ylva Eggehorn har skrivit så mycket! Kärlekslyrik, romaner, psalmer, krönikor. Hon har uppmärksammat hängivenhet som motstånd (under 2:a världskriget), skrivit om bibliska och historiska personer. Och hon har berättat för oss om kyrkofadern Augustinus' konkubin, i ”Duvan och Lejonet” från 2007. Augustinus levde 354-440 och betraktas som en stor kyrkofader. Mot slutet av sitt liv skrev kan ”Confessiones” (Bekännelser).
Chania heter hon. Hennes mamma är död. Pappan är krukmakare i Tagaste. Chania hjälper sin far i verkstaden, hon kan läsa och skriva. När mamman levde var Chania ofta med henne på jobbet, badinrättningen. Och mamma berättade. Chania skriver ned vad hon minns: ökenmödrarnas berättelser vävs in som i en matta. Och hon saknar sin mamma mycket.
Pga hotande stordrift och minskad lönsamhet bestämmer pappan att de två skall flytta till Karthago. Chania får där snabbt nya vänner, och hon är som tonårsdöttrar kan vara: ”Vart ska du?” –”Ingenstans.” På stranden lär hon känna studenten Augustinus. Och de blir ett par, vill alltid vara tillsammans. Hon tror på livslång kärlek, han vet att det är för stunden. I den fortsatta karriären passade hon inte in. När hon blir med barn flyttar de ändå ihop, utan större dramatik, med pappans goda minne och med hjälp av Monnica, Augustinus’ mor.

Några år senare, när studenten är färdig med sin utbildning, flyttar de två med sin son till Rom, mot Monnicas vilja. Augustinus tror att han kan göra karriär, via Rom till hovet i Mediolanum (Milano). Chania står för marktjänsten och tar hand om sonen. Men – traditionen kräver ett normalt romerskt äktenskap, och Chania har ingen giftermålsrätt. Augustinus bryter grymt med henne, skickar hem henne till Karthago, behåller sonen, och går vidare i sin karriär. Långt senare skall han skriva sina bekännelser, bli en stor kyrkofader. Men nu dominerar sveket.
Chania är djupt olycklig, tvingas rätta sig. Innan hon reser har hon tvättat och noga vikt ihop mannens kläder. Hon fortsätter att skriva, om ökenmödrarna, de som gav sig ut i öknen för att leva ensamma, med Gud. De som blev förebilder och vägvisare, som trängde djupt in i frågor om skönhet och kärlek. Och Ylva Eggehorn har genom denna bok synliggjort Chanias skönhet, kärlek – och smärta.

Bokens omslag är gjort av Nina Ulmaja.

Från vår bokcirkel: "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones (Bonnier 2008, 226 sid)

I en liten by på ön Bougainville i västra Stilla havet, nära Papua Nya Guinea, växer Matilda upp. Ön är rik på koppar, som brutits av ett australiensiskt bolag. Gruvdriften upphörde 1989 då invånarna gjorde motstånd mot exploatering och rovdrift. Dåligt utrustade rebeller ställdes emot inhyrda legosoldater. Blockad, våldtäkt, mordbrand och utrotning följde. Liknande berättelser har vi hört om alltför många gånger, både förr och idag. För Matilda och hennes by inträffade detta i början av 1990-talet, då Matilda är 13 år. I boken berättar hon själv, men författare till boken är Lloyd Jones från Nya Zeeland.

Lloyd Jones är född 1955 och har skrivit ett 10-tal romaner. För ”Mister Pip”, som kom ut 2006, vann han the Commonwealth Writer's Prize för Best Book 2007. Sedan 2008 finns boken på svenska: ”Att tro på Mister Pip”. På årets bokrea kostade den 69 kronor, inbunden.

Men trots alla hemskheter blir de enbart en fond till berättelsen, som beskriver ett annat motstånd, ett annat sätt att överleva: Läsningen av en bok, förmågan att minnas, att kunna skriva, berätta och rekonstruera – att genom detta kunna skapa ett annat liv, ett eget liv - blir huvudbudskapet.

Inbördeskriget och konflikten ledde till att alla vita människor lämnade ön: gruvbolagets anställda, prästen och nunnorna, läraren. Endast en vit man blev kvar: Mr Watts. Han är gift med en infödd kvinna, som han en gång träffade utomlands. De båda beter sig konstigt, passar inte in. Men när alla viktiga personer lämnat ön är det Mr Watts som visar handlingskraft och mod. En dag öppnar han skolan. Barnen får renovera den själva. Skrivmateriel och böcker saknas, och Mr Watts är ingen pedagog. Men han har en vision: Genom att läsa högt ur en av sina böcker vill han hjälpa barnen hitta sina egna vägar. Och han väljer Charles Dickens' ”Lysande utsikter”, som handlar om Pip, en föräldralös pojke, som trots dåliga förutsättningar lyckas i livet. Denna berättelse varvas med att barnens egna föräldrar kommer till skolan och berättar för dem om saker de är bra på. Dessa berättelser är ibland mycket rörande, och förmedlar de inföddas kunskaper till sina barn.

Efter hand som Mr Watts läser tillför han barnen en annan verklighet, som de memorerar och återberättar. När boken försvinner övar barnen upp förmågan att minnas detaljer och meningar. Under några dagar finns även några av rebellerna med och lyssnar; några av dem kommer från byn. Men då ryktet sprids om en ”Mister Pip” blir denne okände vite man ett hot för legosoldaterna, som bränner ner och mördar för att avslöja hans identitet. Mr Watts ”blir” då Mr Pip, men straffas grymt.

För Matilda blir berättelsen om mister Pip ett sätt att överleva; hon finner tack vare honom en väg framåt i livet. Det fortsatta studiet av Dickens blir för henne t.o.m. en livsuppgift när hon under dramatiska förhållande har lämnat ön.