Repris: Auster Christmas

                                                                                                                                                                   

När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990. 



Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.

Holly Hock skrev om boken i december 2009 (här ).



Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.

Nesser, Selén, Russell – och Auster

I sin nya roman "Himmel över London" (Bonniers 2011) berättar Håkan Nesser om Lars Gustav Selén och hans värld. Selén är den som skrivit London-romanen. Under pseudonymen Steven G. Russell (ett icke perfekt anagram på Seléns namn) har Selén även skrivit romanen ”En sömngångares bekännelser”, som citeras i ”Himmel över London”.

Enligt romanens skyddsomslag heter den ”Himmel över London” och är skriven av Håkan Nesser, men bokpärmens fram- och baksida säger att det är Russells bok. Tillsammans utgör de drygt 500 sidorna en avancerad metafiktion, som ständigt utmanar läsaren. Nesser är i sitt esse, och jag är förtjust!

Lars Gustav Selén är född i den svenska staden K- den 21 februari 1948 enligt hans id-kort (sid. 384) – samma födelsedag som Nesser, som dock är född 1950. Ändå tog de studenten samma år (1968)! Den våren var Lars Gustav ihop med skolans snyggaste tjej, Rigmor ”Carla” Carlund. Carlas pappa var dömd för spioneri. Tillsammans med några studentkamrater skulle de resa till London på sommaren, men Lars Gustav blev smittad av scharlakansfeber och kunde inte följa med. I London lade Leo Wermelin beslag på Carla, och sedan dess vill Lars Gustav mörda honom.

Selén är pensionerad taxichaufför, och han flyttade aldrig från K-. I hela sitt liv har han levt mycket ensam, läst massor av böcker, mestadels romaner – och han har skrivit dagligen, i svarta anteckningsböcker (”Svarta spyor”), och sedan renskrivit på skrivmaskin eller dator. Under flera år har han (delvis i en gul anteckningsbok) skrivit på sin London-roman.

”Himmel över London” inleds med att en döende Leonard Vermin kommer från Nesser-land till London för att fira sin 70-årsdag på en restaurang. Han och sambon Maud anländer 1 vecka före den planerade middagen, dit även Mauds två barn Irina och Gregorius + ytterligare två gäster är bjudna. Efter hand får vi lära känna 5 av de 6 inblandade. Flera overkliga situationer beskrivs: Leonard drömmer att han är någon annan med det konstiga namnet Lars Gustav Selén, Irina läser av en slump boken ”En sömngångares bekännelser” som vänder sig direkt till henne – och hon hittar Seléns plånbok! Efter hand börjar den förvirrade läsaren inse att författaren Nesser korsat hinnan mellan fiktion och ”verklighet” (som också är fiktion) inte bara en gång – utan hela tiden!

En stor del av ”Himmel över London” berättar om Leonard Vermins liv på 60- och 70-talen, då han vistades mycket i London, träffade den tjeckiska Carla och blev indragen i en spionhistoria. Allt finns nedskrivet i ”Den gula anteckningsboken”.

De olika personerna/karaktärerna är alltså (fiktivt) skapade av Lars Gustav Selén. En månad innan Vermins sista måltid (han är ju döende) reser Selén till London för att övervaka dramat. I bakgrunden härjar en seriemördare (”The Watch Killer”), och Selén träffar en av utredarna på en pub. Denne kriminalintendent McEvans verkar se ut som Nesser – och vara en kopia av Selén. Selén medverkar, även ”i verkligheten”, till att klockmördaren fångas (men betalar ett högt pris för det). Han får även uppleva hur romanfigurerna, styrda av Vermin, interagerar med sin skapare, genom att byta restaurang, men måltiden avslutas planenligt.

I mycket ringa omfattning är detta en deckare, i större är det en spionhistoria. Det är även en berättelse om kärlek, om stor ensamhet, om att minnas – eller inte - och om romanskrivandets möjligheter. Många litterära referenser finns det, till Nessers eget skapande (exempel: Eugen G Brahms, anagram och litteraturvetare), och till andra författare. Agatha Christie finns med, liksom den fantastiske Alessandro Baricco, ”Sekondens” skapare PO Enquist och Paul Auster, metaromanens mästare (också Auster gillar anagram: en av hans huvudpersoner heter Trause). Auster slutar ”The Book of Memory” så här: ”It was. It will never be again. Remember”. Det visste Nesser, skrev av det. Och tillägger: “Eller forget, snarare”.

ViLÄSER nr 6/2011 + svenska deckare

Nytt nummer av ViLÄSER!

      

Jan Eliasson om Dag Hammarskjöld

                                                                                                                                                                   
The Dag Hammarskjöld Lecture 2011

Dag Hammarskjöld (1905-1961) var FN:s andre generalsekreterare 1953-61, och han har präglat FN för all framtid. En som vet mycket om detta är den kände diplomaten och medlaren Jan Eliasson. Han höll årets "Dag Hammarskjöld Lecture" i Uppsala på Hammarskjölds dödsdag den 18 september. Rubriken på detta tal var "Peace, Development and Human Rights – the Indispensable Connection".

Utgångspunkt är FN:s uttalande från 2005 att arbetet ska baseras på de tre hörnstenarna fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Jan Eliasson pekar på deras inbördes beroende och talar också om Dag Hammarskjölds intresse för natur, kultur och poesi som utgångspunkt för diplomatin. Hans professionella liv gick ej att skilja från hans privata. Hammarskjöld gjorde en snabb ämbetsmannakarriär, och fick tidigt ansvarsfulla uppgifter och uppdrag, i Sverige och internationellt. Ändå var han okänd för de flesta, ett överraskande val april 1953. Under sina år inom FN gjorde han starka intryck och skapade en standard för hur en generalsekreterare kan arbeta. I allt hade han respekt för ordet. Det stora intresset för musik, natur och litteratur hämmade inte hans arbete; han orkade med tack vare!

Hela talet kan ses och höras här: the-dag-hammarskjold-lecture-2011

En kväll kring Dag Hammarskjöld

Den 27:e september gästade Jan Eliasson tillsammans med Olof Buchard Göteborg. Buchard är samhällsdebattör och föreläsare. På Konstmuseet samtalade de om Dag Hammarskjöld, om konstens, musikens och poesins betydelse under rubriken: Måste Gud och Bach sitta med i Säkerhetsrådet?

Två år efter Hammarskjölds död publicerades hans privata dagbok "Vägmärken" (eng "Markings" 1964). Boken blev en bestseller på engelska, även om dess innehåll förbryllade många. Där avslöjade Hammarskjöld en andlig sida, om vilken han sällan talat. Under samtalet mellan Eliasson och Buchard citerades "Vägmärken" vid flera tillfällen, men även flera diplomatiska exempel nämndes. Denna fragmentariska presentation kompletterades av en nyproducerad film.

Hammarskjöld hade i alla situationer stor respekt för språket, för ordet. Han skrev i Vägmärken 1955:
"Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg."

Fler citat:

"Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande."

"Att 'tro på Gud' är i detta perspektiv att tro på sig själv. Lika självklart, lika "ologiskt" och lika omöjligt att förklara: om jag kan vara, är Gud.

Ja, Dag Hammarskjöld var en allvarlig man – men kunde vara både skämtsam och uppsluppen; boyish, enligt vännen Greta Beskow som Buchard talat med. Och han ägnade sig åt "vågade övningar i hjärnakrobatik", litade på både förnuft - och religiös mystik (som han inte talade mycket om – men han skrev).

Jan Eliasson sammanfattade i sitt tal den 18 september:
Ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och ingen bestående fred och utveckling utan respekt för mänskliga rättigheter.

Dag Hammarskjöld både lyckades och misslyckades i sina uppdrag som FN's generalsekreterare. FN-stadgan gav möjligheter men begränsade även hans handlingsförmåga. I USA blev han mycket berömd för sin insats att genom tyst diplomati få några amerikanska piloter frisläppta av Kina 1955.

Se även "Dag Hammarskjölds minnesfond" ("The Dag Hammarskjöld Foundation")    http://www.dhf.uu.se/                                                                                                                           
                                                                                                                   

Tomas Tranströmer - äntligen!

                                                                                                                                                                                     

Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur med motiveringen

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Det var verkligen på tiden.

Dag Hammarskjölds dödsdag

Den 18:e september 1961 - för 50 år sedan - omkom Dag Hammarskjöld vid en flygolycka i centralafrika (dåvarande Nordrhodesia). Orsaken till olyckan har diskuterats sedan dess, och nu i september publiceras ännu en bok i ämnet.


Författare: Susan S Williams
Förlag C Hurst & Co, London


Idag publicerar många svenska och utländska tidningar artiklar om 
Dag Hammarskjölds liv - och död.


Dag Hammarskjöld föddes 1905 och gjorde en snabb ämbetsmannakarriär. Han var en klassiskt bildad man, kännare av konst och litteratur, medlem i Svenska Akademien. Ett stort naturintresse fr.a. för fjällvärden gjorde att han mycket väl platsade i Svenska Turistföreningens ledning.
Trots att han tidigare haft internationella uppgifter var Hammarskjöld tämligen okänd då han utsågs till FNs generalsekreterare 1953. Dag Hammarskjölds arbetssätt präglade organisationen under dessa år - och för all framtid. För att hedra minnet av Dag Hammarskjöld grundades 1966 ett bibliotek i Uppsala inriktat på internationella relationer.
Efter Dag Hammarskjölds död fann man ett bokmanuskript med att stort antal aforismer, tankar, böner, dikter och citat; en kristen bekännelseskrift.  Boken publicerades på svensk 1963 (Vägmärken), på engelska 1964 (Markings). Under sin livstid hade Dag Hammarskjöld talat mycket lite om sitt inre liv, så bokens innehåll blev en överraskning för många.
Ämnet tro hade han dock avhandlat redan 1953 i ett radiotal: Lyssna här


Ett stort antal böcker har skrivits om Dag Hammarskjöld - och om "Vägmärken".
Biografier, analyser, vänporträtt, teologiska avhandlingar etc. Här är några exempel:

Lyran lyckades men inte jag!

                                                                                                                                                                                       
Lyran har gjort det jag inte klarade - skrivit en lysande och känslig presentation av Nicole Krauss' "Det stora huset"! Jag skrev en introduktion (Intryck av Nicole Krauss) och försökte skriva mer. Så här:

Sorgesång i fyra stämmor

I timmar och dagar har jag nu läst Nicole Krauss' nya bok, och grubblat över vad det är hon egentligen berättar. I den fantastiska "Kärlekens historia" (The History of Love, 2005), som är både rolig och sorglig, fick vi följa Leo Gursky och hans liv i skuggan av förintelsen. I den romanen har en bok en central roll. I "Great House" ("Det stora huset") är ett gammalt skrivbord viktigt, men hur viktigt är det, egentligen??

Sen tog min förmåga och inspiration slut!

Läs Lyrans Noblesser i stället!

Hustvedts och Austers nya - snart på svenska!

Vilken dag som helst kommer Siri Hustvedts nya roman ut på svenska: "Sommaren utan män".
Och maken Paul Auster kommer med sin, lite senare! Jag har läst båda på engelska.

Så här kändes det för mig att läsa ”The Summer Without Men”: som att sitta i Siri Hustvedts arbetsrum i huset i Brooklyn och hon berättar, bara för mig. Om hur det är för en 55-årig kvinna att bli övergiven av sin man efter 30 års äktenskap, att bli psykiskt sjuk av det, att bygga upp sitt liv igen, att förändras, att överleva och komma tillbaka. Efter ganska många sidors läsning drar Siri sig tillbaka och ger plats för romanens berättare, den 55-åriga läraren och poeten Mia Fredricksen.
Berättelsen börjar vårvintern 2009 när maken Boris meddelar att han tänker ta en ”paus” från Mia. Hon drabbas av en akut psykisk reaktion, läggs in på sjukhus, medicineras, får terapi. Efter utskrivningen fortsätter hon att ha kontakt med dr S. Under sommaren hyr hon ett hus i sin födelsestad Bonden, Minnesota. Sommaren utan män. Men med många kvinnor, i olika åldrar. Och mycket innehållsrika möten. Hon träffar sin gamla mamma och hennes väninnor ("The five swans") i en bokcirkel. Sju tonårstjejer i en poesigrupp ("The seven poetic flowers of Bonden"). Den unga grannfrun med två små barn; dottern heter Flora. Mias egen dotter heter Daisy. Blomnamn har Hustvedt använt sig av tidigare!
Och hon gör utvikningar; essäer, mininoveller om olika ämnen. Vänder sig ibland direkt till läsaren. Boken är så full av - vishet -, rolig, lättläst (men inte "lätt"). Mia leker med sitt namn (I am). Minst två blinkningar till Auster; så här (sid 166): "It is just 'the music of chance', as one prominent American novelist has phrased it."
Min enda anmärkning är att hon citerar lite för många - män!
Hur det går? Det berättar jag inte. Läs själv!

Paul Austers ”Sunset Park” utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.
Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggaren som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son.
Sommaren 2008 måste Miles lämna Florida och sin flickvän, Pilar, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Bing anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång. Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”.
Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär. Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt!
Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.
Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank. Rädslan att förlora ett barn.


Jag uppfattar ”Sunset Park” som en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Och jag tror att Auster, född 47, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”

Något om Bolaños "Om natten i Chile"

Roberto Bolaño föddes i Chile 1953. Hans familj flyttade till Mexico City 1968.  Bolaño slutade skolan tidigt, försörjde sig på olika jobb, läste mycket, och skrev hela tiden poesi. Under några år tycks han ha varit en rotlös vagabond. 1973 skall han ha återvänt till Chile, fängslats som vänsterradikal efter kuppen i september men frigetts och utvisats. Han bosatte sig i Spanien 1977. Efter flera års leversjukdom dog Bolaño 2003 i Barcelona. Han efterlämnade fru och två barn, födda på 90-talet. För att kunna försörja sin familj började Bolaño skriva prosa. 1998 slog han igenom i den spansktalande världen med "Los detectives salvajes". Han var mycket produktiv fram till sin död.

På svenska finns utgivet:

De vilda detektiverna  2007

Om natten i Chile   2008

2666   2010

Amulett 2011

Det okända universitetet 2011 (Den poesi Bolaño själv ville ge ut)

Om natten i Chile är en tunn men mycket innehållsrik bok. Den som vet något om Chiles historia under 1900-talets andra hälft, Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid.

En gammal prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta. Under en natt berättar han sina minnen, reder ut. Vill förklara men egentligen inte försvara, rättfärdiga men inte bekänna eller ångra. Han värjer sig mot anklagelser om svek från "den åldrade ynglingen" som dyker upp (Vem är han? Det dåliga samvetet? En ung Urrutia? Författaren Bolaño??). Prästen drog sig tillbaka under Allendes tid (läste klassiker), ställde sig aningslöst på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. Boken är full av minnesbilder; alla dessa, tror jag, har en avsikt (men alla är inte lätta att tolka).

Sebastián Urrutia Lacroix är troligen född på 30-talet. Han är katolsk präst, men ville själv, till varje pris, bli känd som kritiker och poet, beredd att släppa kyrkans krav på rättvisa och tjänande. Och han lyckades. Han får träffa Pablo Neruda (som fick Nobelpriset 1971) en helg på landet. När han tar en promenad i omgivningarna äcklas han av lantarbetarna. Han avvisar Guds inre röst som bl.a. påminner om händelser i Uppenbarelseboken och om Judas träd (där förrädaren Judas hängde sig).

Under en period av leda och missmod kontaktas Urrutia av två mystiska män: Asaf och Tah (namnen kan läsas baklänges), som ger honom ett känsligt uppdrag från Ärkestiftets forskningsavdelning. Han skall studera bevarandet av kyrkor i Europa. I nästan alla städer han besöker skadas kyrkorna av duvskit. Därför dödar och utrotar prästerna alla duvor - med hjälp av falkar. Prästerna är falkenerare. Att även fredens duva, Picassos duva, stryker med stör inte Urrutia särskilt mycket.

När Allende vinner valet 1970 och blir president i en vänsterkoalition stänger Urrutia in sig och läser de gamla grekerna. Åren 1970-73 i Chile blir som ett grekiskt drama i hans berättelse. Den 11 sept 1973 tar general Pinochet makten. Allende störtas. "Då blev jag lugn", säger Urrutia. Med viss tvekan åtar han sig sedan att undervisa de nya makthavarna i marxism. Juntan vill veta hur långt deras motståndare är beredda att gå. Man samtalar bl.a. om den chilenska författaren och socialisten Marta Harnecker.

Under denna tid har författaren Maria Canales i sin villa litterära fester – senare avslöjas att det samtidigt förekom tortyr i husets källare. Men ingen talar om det; alla är fega.

Maria Canales finns i verkligheten (Mariana Callejas) och hon var gift med en amerikansk CIA-agent som samarbetade med Pinochets hemliga polis, DINA.

Med denna bok levererar Bolaño en skarp och mycket kritisk satir över hur konst/litteratur och religion misslyckas med att förmedla rättvisa. Urrutia väljer kulturens skönhet men undviker vanliga människor, våld och förtryck. Både han och Kyrkan sviker. Bolaño visar hur konst och religion kan rättfärdiga makt och tortyr, hur godhet och (naiv) ondska kan finnas i samma människa. Boken är full av litterära, teologiska och politiska referenser. Flera symboler finns på bokens omslag. Duvor och duvskit står för folket, falkar för makten i olika former.

Men folket ger igen. Bokens sista rad: "Och sedan bryter skitstormen lös".

Herta Müller till årets bokmässa

Temat vid årets bokmässa 22-25 sept är tyskspråkig litteratur: 
"Tre länder – ett språk, Tyskland Österrike Schweiz". Nobelpristagaren 2009, Herta Müller, är en av gästerna.

Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa något av Herta Müller, men när vi i bokcirkeln bestämde oss för att läsa ”Hjärtdjur” blev jag tvungen! Först gick jag bet på språket, begrep inte vad Müller menade, vem som sa vad etc. Jag saknade kapitelindelning. Och jag visste för litet om författaren. Men när jag kämpat mej igenom boken till sista meningen (som är samma som den första) var jag fast och läste boken en gång till!

Herta Müller är född 1953 i byn Nitchidorf nära staden Timisoara i västra Rumänien. Till detta område invandrade många tyskar för flera 100 år sedan. Man har behållit sitt språk, en ålderdomlig tyska. Denna tyska minoritet kallas schwaber. I slutet av 1980-talet var de cirka 100000 men idag har många lämnat landet. Müller var student i Timisoara under 4 år. Efter några år som översättare på en fabrik tvingades hon pga sin regimkritik till landsflykt 1987. Rumänien var under många år en diktatur, ledd av Nicolau Ceaucesco.

Herta Müller är idag bosatt i Berlin. Återkommande teman i hennes författarskap är kritiken av polisstat och korruption (även bland tyskarna i Rumänien), men hon brottas även med sin identitet (uppvuxen som tyska i Rumänien men i Tyskland betraktad som – rumänska). Hennes språkbehandling är mycket speciell, med oväntade associationer och nybildade ord. 

Om sin uppväxt, studietid, några år som översättare på en fabrik och om utvandring berättar Herta Müller i ”Hjärtdjur”. På engelska heter boken ”The Land of Green Plums”, en titel som förklaras i boken.

Herta Müller skriver vittneslitteratur. Boken är uppdelad i olika stycken, textblock, men inga kapitel. Flera stycken består av tillbakablickar till barndomen. Hon berättar det självupplevda, men på sitt eget sätt. Och hennes sätt att skriva är mycket speciellt! Poetiskt. Vissa stycken måste man läsa mycket uppmärksamt – annars tappar man bort sig. Hon bildar nya ord (som ibland måste vara en svår utmaning för översättaren), klipper och klistrar, byter fokus mellan meningar i samma stycke. Vid ett biobesök kan samtalet med grannen i salongen blandas med vad som sägs i filmen. Industrin tillverkar trämeloner och plåtfår. Månen är en giffel. Människans inre är ett hjärtdjur. Inga vanliga ord kan beskriva det hemska.

Berättaren är en ung kvinna. Hon delar under några år ett studentrum med 4-5 andra kvinnor. En av dem (Lola) tar sitt liv; hon står inte ut längre. Då kallas hon landets fiende av skolans ledning. Tre unga män (Edgar, Kurt och Rikard) söker någon som känt Lola, och får kontakt med vår berättare. Mellan dessa fyra utvecklas en vänskap, men deras liv styrs av ständiga trakasserier och förhör. Överallt finns poliser, vakter och angivare (Securitate). Deras girighet och korruption symboliseras just av att de ständigt samlar på sig och äter – gröna plommon. När vännerna skriver brev har de olika kodord, stoppar ett hårstrå i kuvertet, gömmer dokument i en sommarstuga. Men det mesta genomskådas av den falske kapten Pjele.

Som yrkesarbetande hyr berättaren senare ett rum av en ungersk kvinna, och de har svårt att förstå varandra. De fyra vännerna skiljs åt, får olika yrken. Två av dem lämnar landet, men snart kommer rapporter om att de dött (en s.k. naturlig död!). Även huvudpersonen söker senare utresetillstånd och flyttar till Tyskland.

Herta Müller: ”Hjärtdjur” Bonnier Pocket 2009 (ty ”Herztier” 1994, 212 sidor)