Intryck av Nicole Krauss 3 maj 2011

                                                                                                                                                                        

Till er som vill ha en rapport från intervjun (bokstödet, Den besatta (”hur var hon?”)) och ev.andra, som vill veta.

Igår kväll besökte Nicole Krauss Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sin nya roman ”Det stora huset” (”Great House”), som ges ut av Brombergs. Jag var där. Fullt hus. Hon intervjuades av Andreas Ekström (tänk ”Google-koden”), som var mycket bra. Påläst. Nicole Krauss – hur var hon? Mörk, klädd i mörka långbyxor och kavaj, sympatisk, lite försiktig men ingalunda mjäkig, artig (både mot Ekström och publik). Fokuserad. Hon ville berätta om sin nya bok! Inte återberätta den (i så fall onödigt att skriva den), men dela med sig av tankarna bakom, processen.

Nicole Krauss beskriver romanen (skrivandet) som ett hus, byggt inifrån. Inga ritningar, inga skisser, ingen färdig story innan hon börjar skriva. Hon börjar på sidan ett. Ingen får veta vad Nicole Krauss skriver. Först när hon ser en helhet och att ”huset” hänger ihop kan hon läsa ur romanen för någon, göra justeringar. Då är hon trygg i sitt hus. Klart är bygget då det står för sig själv – och då är författaren utelåst. Sedan kan det uppstå ett samtal mellan författaren och läsaren; boken samlar på sig även läsarens tankar. Vi har olika nycklar till huset.

Nicole Krauss ville gärna skriva (ännu) en bok som ”she was ment to write”. Under sin första graviditet sög hon åt sig allt som hade med föräldraskap och barn att göra – något hon ville överföra till denna roman. Samtidigt funderade hon mycket på ”the burden of inheritance”: vad tvingas vi överta, vad lämnar vi över till våra barn - värderingar, föremål – och hon kände en ökad förståelse för sina föräldrar. Som en symbol för detta arv såg hon det anskrämliga och mycket stora skrivbordet, byggt på plats i familjens hus, omöjligt att flytta utan att demontera och förstöra. Under graviditeten läste hon som besatt allt om Chile under Pinochet på 70-talet: om människor som försvann, mördades; familjer som splittrades. Hon läste böcker av Roberto Bolaño (chilensk författare som tidvis levde i landsflykt och dog 2003). Även hennes judiska bakgrund gjorde sig påmind (mor- och farföräldrarna överlevde Förintelsen). När templet i Jerusalem skövlades och brändes år 70 blev judarna utspridda och berövades sin plats för tillbedjan. Som reaktion på denna oerhörda förlust startade en rabbin en skola på en annan plats; skolan kallades ”The Great House”. En drastisk förändring krävdes för att kunna gå vidare. Ordet blev viktigare än orten. Templet blev en bok.

Av dessa byggstenar och intryck skapades romanen ”Det stora huset”, där olika personer kommer till tals, berättar om livsavgörande kriser och förluster, sjunger sina sorgesånger. De flesta berättelserna i romanen byggs runt det anskrämliga skrivbordet.  En chilensk poet hemsöker boken, en författare förlorar förmågan att skriva utan detta skrivbord, en man försöker försonas med en son, en änkeman frilägger hustruns livslånga hemlighet, en antikhandlare letar fanatiskt efter möbler (skrivbordet igen!) som stulits från judar under nazisttiden – medan hans barn tvingas växa upp känslomässigt deformerade och rotlösa. Vad finns istället om vi saknar en plats att komma hem till?

Nicole Krauss' funderingar utlösta av föräldraskap är alltså grunden för ”Det stora huset”. (Hos maken ledde sonens födelse till att han skrev en bok om mat: ”Äta djur”.)

Efter intervjun lyckades jag komma bland de första i kön för att få min bok signerad.

Återkommer ev med en recension – men först ska Kiki och jag träffas och prata om boken!