JANIVARBERG: Per Olov Enquists första

SÅ HÄR SKREV JAG HÄR PÅ BLOGGEN I JANUARI:

"Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag 'alltid' gjort.

Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt. Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.

Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer."

OCH SÅ HÄR:

"Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!"

Så – upp till bevis på detta "djupdyk" (som Holly Hock säger)!!

Per Olov Enquist debuterade hösten 1961 – för 50 år sedan! - på Norstedts med romanen ”Kristallögat”. Honorar: 1000 kr. 164 ex sålda. Resten är historia.

1961 var jag flitig kund på biblioteket, bokslukare, Jules Verne, Enid Blyton.

Enquist var då 27 år, medverkade i UNT med bokrecensioner och skrev på en avhandling om författaren Thorsten Jonsson. (Jonsson översatte och var påverkad av Hemingway.) Jag minns inte så mycket från 1961 – det skulle dröja många år innan jag läste något av PO Enquist - men min uppväxt påminner en del om hans...

KRISTALLÖGAT 1961

Ung, ensam kvinna (Jenni) möter en vår ung man (Jens) på en fest. De fortsätter att träffas. Jens uppmanar Jenni att berätta om sitt liv. Hon berättar valda fragment, börjar om på samma berättelse, ändrar. Om ensamhet, utanförskap. Ett problembarn. Följande vår reser Jenni ensam på fjällsemester, förändrad, mera öppen, på väg ”mot något annorlunda” tack vare sin berättelse. Hon dansar, har roligt och ”över dem snurrade en kristallkula” (= Kristallögat).

PO Enquist har sagt att han ”döljer sig i” Jenni; vill inte avslöja sig. Genom hela berättelsen speglar sig Jenni i Jens. ”Jens, Jenni: Förväxling intill förblandning.” Tack vare sin berättelse förändras Jenni; försonas med sitt liv, går vidare. Jens blir som en katalystor. Jenni: ”Jag berättade vad som hände.”(sid 46). Jens: ”Du berättade din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande… Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter.” Detta tycks vara bokens budskap: nuet går att påverka, att förändra.

Enligt författaren är "Kristallögat" en "i grunden ointressant roman". Trots att han döljer sig finns tydliga spår av (den kommande) Enquist! När Jenni krossar en vas försöker hon hitta ”nyckelbiten som skulle förena skärvorna till en helhet igen.” Som barn ensam, dold som i en grotta. När Jenni vill sluta berätta säger hon: ”Jag lämnar dig vid grottans mynning, utgångspunkten.” Här finns ”ensamhetens grottor”, ”vinden från ishaven”, april i ”snöviddens tecken”, minne av att sitta längst bak i ett kapell och en gåva från farmor (”Hoppas du inte försmår min lilla gåva”). Och det finns mer! Det är nu han börjat "knåda" språket! "Framtala är ett knådat ord." I "pannrummet i källaren insätter han ett bord och en stol" (båda citaten ur "Ett annat liv").

Flera av Jennis minnen skulle kunna bli det PO Enquist senare kallar ”smärtpunkter”, men endast ett sticker ut, och påminner om novellen ”Mannen i båten” (1969): Jenni och den yngre kamraten Annika har varit och badat. På hemvägen sitter de på randen av ett sandtag. ”Jag minns den dagen särskilt väl” (s 50). ”Jag hade lovat ta hand om henne." ”Så med ens visste jag…” ”Ett stort och mäktigt dån” – och Annika var borta. ”Efter dånet kom lugnet, ett lugn som var stort och mäktigt och förlamande, grep omkring sig, och underlade. Jag tittade ner på sandsidan, men såg henne inte. Bilden av en arm svängande över en glidande yta fanns inom mig, jag visste inte om jag någonsin sett den eller om jag drömt. Hon var försvunnen.” Annika begravs i sanden. Dör. Jenni blir sjuk och vårdas på sjukhus.

Jenni och Jens slutar träffas efter några månader. ”Jenni behöver honom inte längre." ”…han förstörde min sköld.” Hon är ”färdig”, på väg att (kanske) finna "en förändrad utgångspunkt" – med nya ögon, som ”verkade mycket ljusa och stora.”

Den här romanen är ändå inte så dålig! Samtal kan förändra. Men Enquist är ännu inte Enquist. Mycket liknar Hjalmar Söderberg i "Martin Bircks ungdom", som Nina Frid skrev på en blogg 2010. Jag håller med. Och jag tycker det är väldigt roligt med spåren mot framtiden – det är bara att leta. Det är en bra utgångspunkt!

Jämför citatet från Nicole Krauss i GP nyligen: "Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."