Den amerikanske författaren
Paul Auster är född den 3 februari 1947. Sin senaste bok påbörjade han i januari
2011, mitt i vintern: "Winter Journal". Boken publicerades på
engelska i september och kommer på svenska i januari 2013 ("Vinterdagbok",
Bonniers).
Auster har gett ut 17-18 romaner.
Tidigt ville han bli författare och skrev då mest poesi och essäer. Han
försörjde sig på bokrecensioner och översättningar (franska). Ett arv efter fadern, som
dog oväntat 1979, gjorde att Auster kunde skriva det han själv ville.
Att uppfinna ensamheten
1982 kom den
självbiografiska "The Invention of Solitude" (på svenska 1992: "Att
uppfinna ensamheten"). Boken består av två delar: del ett är ett porträtt
av den osynlige fadern och hans släkt, del två är en mycket personlig
betraktelse över att själv bli far/förälder, och över hur slumpen och ödet kan
styra våra liv. De flesta av Austers kommande teman finns redan med där, och
den boken leder direkt vidare till hans debut som romanförfattare: "Stad
av glas" som tillsammans med "Vålnader" och "Det låsta
rummet" utgör "New York-trilogin" (1987), som gjorde Auster
berömd.
Om Austers romaner
I New York-trilogin är
formen viktigare än innehållet. Det är metafiktion och laborerande med detektivromanens
byggstenar. Karaktärernas identitet svajar. Berättelserna är smarta byggen –
komplicerade och lätt att gå vilse i. Kaos är nära – ett telefonsamtal bort! Det
var detta sätt att skriva som gjorde Auster omtyckt (och imiterad)!
De följande romanerna är
ofta (men inte alltid!) en sorts metaromaner med följande pusselbitar: En eller
flera berättelser i berättelsen. Slumpartat olycksdrabbad manlig
desillusionerad huvudperson med litterära intressen. Ofta en intertextuell,
litterär lek (med läsaren!). Baseboll avhandlas ofta, liksom film (hela filmer
kan återberättas).
Under årens lopp har Auster
skrivit fler böcker med självbiografisk karaktär (tex "Ur hand i mun –
minnen av en misslyckad början" 1998), han har skrivit filmmanus och
regisserat filmer ("Smoke" 1995), men fra är han känd för sina
romaner. Efter hand har metafiktionen ersatts (?) av traditionella berättelser,
med trovärdiga relationer mot bakgrunden av aktuella händelser (krig, ekonomisk
kris). Men den typen av berättelser finns andra som gör lika bra – eller
bättre. Dit hör "Sunset Park" (2010).
Winter Journal
30 år efter "The
Invention of Solitude" kommer nu en bok med stark självbiografisk
förankring, på gott och ont. Det är inte en politikers memoarer utan kroppens
minnen av ett levt liv, inte en rapport om kroppens förfall utan snarare en uppräkning
av allt man kan göra med och i sin kropp. Auster är personlig, lite rörande, sensuell
och sentimental – och så långt ifrån en deckarpastisch man kan komma! Boken
sägs vara komponerad som en "fuga", en musikalisk term som beskriver
hur ett eller flera teman återkommer i verket. Och, ja så är det. Boken har
ingen kapitelindelning utan består av olika långa avsnitt, textblock. Huvudtemat
är alltså kroppens minnen av att vara Paul Auster! Författaren tilltalar sig
själv i andra person; det blir många "you". Du (som ibland kan tolkas
man). Detta tilltal kan i vissa stycken drabba även mig som läsare personligt;
hur skulle jag göra i en liknande situation?
Kroppen minns
Auster säger (till sig
själv): Det är vinterns tid i ditt liv, dags att "put aside your stories
for now". Allt det som han aldrig trodde skulle hända eller drabba honom,
det hände! Om det vill han berätta. Han börjar vid 3-4 års ålder och går
successivt, men ej kronologiskt, framåt. Han är 6 år, eller 64, och levererar
en del roliga och tänkvärda iakttagelser, tillräckligt många av allmänt
intresse, ändå onödigt många.
Auster minns lekar och spel,
sårskador, saker han ångrar, olyckor, oförrätter. Kärlek, tjejer och sex tar ganska
stor plats. På drygt 50 sidor beskriver Auster alla de platser han bott på,
permanent: 21 bostäder. Han räknar upp resandets alla "inte-platser"
han vistats på (flygplatser).
Och hela tiden kroppen: Man
kan inte se hela sig själv i en spegel, bara fragment. Vad allt kan man inte
göra med högerhanden?! Helst vill han placera den på sin hustru: "Some of the
most beautiful places in the world are on your wife's body." Ett långt stycke är en enda kärleksförklaring till
kvinnan han är gift med sedan 30 år, Siri Hustvedt (se foton). Och Auster hyllar sin mamma
(föräldrarna skilde sig tidigt). De sista åren var hon totalt beroende av sin
son, och hennes död 2002 utlöste en allvarlig krisreaktion hos Auster. Om denna
berättar han utförligt, om ett elakt samtal från en faster, om alkohol och
tabletter. Hans oförmåga att gråta fram till när allt brast: Kroppen sörjer,
men ingen gråt.
Och, jodå, både baseboll och
en hel film dyker upp. Han känner sig efter moderns död som den stackars jagade
huvudpersonen i en gammal film! Efter en delvis självförvållad trafikolycka på
senare år slutar han köra bil. Propp i benet och synproblem stör livsharmonin.
Osv.
Auster ville alltså
rapportera från sitt livs vinter (det är inte bara höst!). Han avslutar:
"How many mornings are left? A door has closed. Another door has
opened.
You have entered the winter of your life."
Minns!
Boken har alltså starka kopplingar
till "Att upptäcka ensamheten" (som är min Auster-favorit). "Minnets
bok" (= del 2) slutade så här: "Det var. Det kommer aldrig att vara igen.
Minns."
Mycket är värt att berättas;
det är både personligt och allmängiltigt, och jag gillar det. Alltför långa
stycken tycks dock vara fria associationer som borde beskurits av en omtänksam
redaktör. Men det fanns kanske ingen som vågade.
