Efter flera försök har jag äntligen läst Färdvägen, Enquists andra publicerade roman. Den är inte svår att läsa – men svår att riktigt begripa, och komma in i. Till slut började jag med bokens avsnitt II, Vridpunkt – ett begrepp som jag kände igen från "Musikanternas uttåg". Och sen läste jag från början!
Berättelsen är en sorts resa, med flera stopp, genom Europa under ett år. En odyssé mellan två kvinnor, mellan två bilolyckor med dödlig utgång, från ett rum tillbaka till samma rum. Se även baksidestexten!
Rent geografiskt har jag försökt följa resenären på kartan (se bild) – och gissat friskt! Ändå är det den inre resan, minnena, anteckningarna, upplevelserna och mötena med några människor som är bokens innehåll och budskap. Där finns även minst en smärtpunkt – en händelse som berättaren återkommer till, och ändrar.
Berättaren, resenären, är en ung man, 26-27 år. Han kallas han eller jag, ibland du. Bokens första sida är en sorts prolog, en återkomst till det arbetsrum han lämnade ett år tidigare. Rummet är nu oförändrat – berättaren "kanske har förändrats". Han intalar sig att de två reskamraterna Kocken och Ilene fortfarande lever. Innan resan kan fortsätta är han skyldig dem följande redovisning. Och "fönstret står öppet".
Romanen består sedan av 3 delar: Rum, Vridpunkt och Toboso, indelade i 4-6 kapitel. Första sträckan är en tågresa söderut en kväll i augusti. Resenären har svårt att "frilägga orsakerna till resan"; kanske är alla former av verklighet i rummet utforskade. Nu rusar verkligheten förbi och han ser sig själv i tågfönstret, som i en suddig spegel. På så sätt är han två. "Jag är inte i behov av en reskamrat." Han har lämnat flickvännen Ellen, skrivit en lapp: "TILLFÄLLIGT BORTREST".
Under färjeresan mot kontinenten undrar han: hur skulle det kännas att drunkna? Han minns vällusten då han höll en kamrat i benen ovanför en fors – och nästan släppte taget. Minnet av en bilolycka två år tidigare dyker nu upp: En ung flicka blir påkörd och dör vid vägkanten, men han hade inget körkort och satt ju i baksätet!
I Tyskland besöker berättaren ett tivoli, förhindrar en misshandel, bryter sig in i en sommarstuga. Minns bilolyckan igen. "Äckligt." Sen liftar han söderut med en godslastbil och får gott om tid att skriva i sin gula anteckningsbok – han sorterar sina minnen som då blir "ofarliga".
Det första längre resuppehållet blir som turist i staden "med den långa strandpromenaden", "den engelska avenyn" (Nice?). Han funderar över händelser i världen, men "världssamvete får andra ha", och han drömmer (igen). Vandrar omkring, men är missnöjd och känner sig löjlig, men vill ändå redovisa sin färdväg, som nu fortsätter med tåg "över gränsen" (Spanien?). I en stad bland bergen får han jobb som diskare på ett hotell. Nu är det oktober. På hotellet lär resenären känna en dansk kock, "Kocken", 35 år, en företagsam men vänlig man, som har mycket att lära ut. Efter att ha stulit två silverljusstakar lämnar de tillsammans staden och reser med tåg söderut, till en ny kuststad med andra kaféer och nya diskjobb. Den gula anteckningsboken dyker upp igen, liksom – bilolyckan.
På en danslokal lär berättaren känna en ung kvinna, Ilene, och de pratar mycket – även om bilolyckan. Nu har han ändrat sin berättelse: "i förarsätet där jag ju satt". Ilene tar hand om honom, blir hans beskyddare, och han känner sig trygg, som i en grotta. Hon blir hans fågelmamma. Kontakten med Kocken är nu sporadisk, men tillsammans ordnar de en dionysisk brakfest. Berättaren ifrågasätter Ilenas tro, hädar ("Det bevisar att du tror."); förnedrar och förolämpar henne. Hon lämnar festen, försvinner, bryter kontakten. För honom blir festen ändå en sorts vändpunkt, en vridpunkt (men jag förstår nog inte riktigt hur). Kocken finns dock kvar, och han tar initiativ till olika skumraskaffärer. De får polisens ögon på sig – och beslutar att lämna landet. Via brev vet berättaren att Ellen släpper honom, så den sista kvällen letar han efter Ilene – och hittar henne. Hon är skrämd, avvisande, men han övertygar: "Du kan göra något med mig," säger han. De återförenas i en kärlekslek och fortsätter samtala hela natten, om drömmar och minnen. "Jag visste att all vår styrka fanns hos henne." Öppenheten. Ilene säger: "Du måste bli en spegelbild av den du vill vara." Han förstår inte; hon förklarar med sagor och liknelser. Och hon förstår honom – med känslan. De har liknande barndomsminnen, som förenar. Ja, hon "blev jag".
I bil reser de tre norrut följande dag. Han känner reskamraternas "trygghet, och min". Ändå kan bilens ruta kännas som en glasvägg mot den passerande verkligheten. De reser till Ilenas barndomshem. Hennes far är änkeman - den förlorade dotterns far. Ensam. "Jag har så många barn", säger Ilene. Detta påverkar stämningen. Resenären befinner sig som i en grotta, "ser världen som ett återsken på väggen". "Nu sitter jag här i min vinternatt." En polarnatt. Rädd att hon skall stanna hos fadern våldtar han Ilene, "på hennes hem,…renhet och öppenhet." Men hon förlåter, villkorslöst.
De stannar några månader. Han får jobb i skogen hos fadern, samlar krafter, känner sig fri, "men utan ledtråd i labyrinten". "Herregud så mycket du har kvar att lära".
Ändå – han har inlett det liv han har kvar "med arbete och sömn". Tidigare kändes det som han (redan) levt halva sitt liv, men "plötsligt strömmar det som en berusning genom mig: jag har ju det mesta av resan kvar!" Denna insikt kostar smärtan av att befrias; kanske förluster. Resenären själv tog bilolyckan som förevändning att bli kvar i sitt rum – men lämnande det.
Mot slutet av sommaren dags för avsked, avslut. Resenären har lämnat oss "den förenklade berättelsen om ett liv". Ilene kör bilen norrut. I backspegeln ser hon delar av hans ansikte – och hans växande tillförsikt. Efter att ha rastat och kört 10 mil in i Danmark händer det. I hög fart går bilen av vägen. "De svävar, lyfta ur smältdegeln, förenade, lånande varandra det bästa och det sämsta". För Resenären, som överlever, återstår "allt".
Kommentarer:
Resenären fick hjälp av sina vänner att mogna, försonas, gå vidare. Tillsammans är de tre som Don Quijotes riddare och hans vänner, ger och tar, speglas, smälter samman som en treenighet (Dulcinea sägs komma från El Toboso!). Även minnet av Ellen spelar med; hennes namn är mycket likt Ilenes.
Flera markörer från det kommande författarskapet finns med: Vridpunkt, frågor om tro och otro, villkorslös förlåtelse, världssamvete, en grotta, polarnatt, reskamrat, beskyddare, speglingar/dubbelseende, en hinna (av glas). Från "Kristallögat" återkommer att samtal om dåtid kan förändra nuet. Och – vid totalt fem tillfällen återvänder berättaren till minnet av den första trafikolyckan, då en ung flicka dog. Han förändrar sin berättelse – till slut var det han själv som körde bilen då. En sann och tidig "smärtpunkt"!
