Matisse: Reader Against a Black Background 1939

                                                                                                                                                                   

Siri och August - även i Varberg

                                                                                                                                                                 
Vi har fått ett nytt kulturhus i Varberg, Komedianten, med ombyggt och nytt bibliotek, konsthall - och kafé! 

Och - bokcirklar. 

Läs även här: Mer om Siri och August

Morgon i Jenin och På flykt från ett sorgebud

                                                                                                            
Jag har nyligen läst, men är inte klar med, två böcker, som hör ihop:
Palestinska Susan Abulhawas ”Morgon i Jenin” (2010, 380 sidor) och ”På flykt från ett sorgebud” (2011, drygt 700 sidor) av israelen David Grossman (född 1954).

Susan Abulhawa är född 1970 i Kuwait, dit hennes föräldrar flytt från Israel.
”Morgon i Jenin” tar sin början i den lugna och fredliga byn Ein Hod på
40-talet. Bokens berättare, Amal, är då en liten flicka, och vi får följa henne till år 2002. Hon berättar sin familjs och sitt folks historia, om krig, ockupation, flyktingläger och övergrepp. Från att ha varit fria och stolta jordägare blir de plågade och hemlösa. Amal berättar enkelt och rakt om sin släkt, om glädje och sorg, om död och livsvilja. Men det är även en berättelse om kärlek, om liv trots allt, och längtan efter försoning. Susan Abulhawa lägger även in en komplikation: en baby i familjen rövas bort och växer upp som jude. Den dramatiska inledningen av boken får en oväntad - eller snarare konsekvent - avslutning.

”På flykt från ett sorgebud” har en prolog 1967: Tre tonåringar ligger isolerade på ett fältsjukhus i Israel pga en smittsam infektion. En flicka, Ora, två pojkar, Avram och Ilan. I ett febertöcken möts de tre, och blir vänner för livet.
Sedan förflyttas vi till år 2000. Ora har varit gift med Ilan i 30 år, men de har nyligen separerat. Han ”hade delat hennes liv och under de goda åren berikat godheten”.  De har två söner: Ilan är far till David, Avram är far till Ofer, men han har aldrig träffat sin son. Avram är svårt fysiskt och psykiskt skadad efter fångenskap och tortyr i Egypten 1973. Efter tre års militärtjänst muckar Ofer. Mor och son har sedan länge planerat en fotvandring i Galileen, ryggsäckarna är packade. Men Ofer har utan att berätta för Ora förlängt sin tjänstgöring en månad. På väg till uppsamlingsplatsen tar de en taxi med en palestinsk chaufför, Sami. Ofer sitter i baksätet med sitt gevär. Inte bra. Sedan tvingar Ora Avram att följa med henne på fotvandringen, och de tar samma taxi. Då Sami frågar vart de vill åka svarar Ora: ”Kör tills landet tar slut”. ”För mig tog det slut för längesen”, svarar han.

Genom att inte ta med mobiltelefon, och vägra läsa några nyheter, blir vandringen en sorts besvärjelse: så länge de inte hör något annat är Ofer vid liv. Ora berättar om sitt liv för Avram, som efterhand får livsviljan tillbaka. Han får på så sätt lära känna sin son; Ofer berättas fram, ”föds”. Det blir en strapatsrik resa genom vacker natur  - och genom drygt 30 år.
Bokens titel på hebreiska är "Kvinna på flykt från nyheterna", på engelska "To the End of the Land". När Grossman höll på att avsluta boken brändes hans egen son Uri till döds i en stridsvagn. Skrivandet, som besvärjelse för att hålla sonen vid liv, fungerade inte. Paul Auster har hedrat Uri i sin roman ”Mannen i mörkret” (där det berättas om en ung man som heter Titus). David Grossman är en känd fredsivrare (liksom Amos Oz). 1993 skrev han en bok, som tog sin början i den palestinska byn Ein Hod 1948: ”Se den andre”. Läs gärna alla tre böckerna. Där finns mycket att samtala om.                                                                              
                                               

Julian Barnes, vinnare av The Man Booker prize 2011

                                                                                                                                                                                                                             
"The Sense of an Ending" av Julian Barnes 2011

Julian Barnes är en känd engelsk författare, född 1946, i klass med Ian Mc Ewan. Flera av Barnes romaner finns översatta till svenska (”Flauberts papegoja” 1986, ”Arthur & George” 2006).
2011 vann Barnes det prestigefyllda brittiska litterära priset The Man Booker prize med romanen ”The Sense of an Ending”. En kort (cirka 150 sidor) och innehållsrik berättelse om medelålder, ungdom, kärlek och död – och om problemet att minnas rätt.

Huvudpersonen Tony Webster är pensionär, 60+. Odramatiskt skild. Träffar sin ex-hustru över en lunch ibland. En vuxen dotter, ett barnbarn. Lever ensam. Ett odramatiskt liv med en känsla av att det snart är slut. Hela hans liv har bara rullat på utan dramatiska val, slumpvis. Jobbet han haft började han som trainee, och blev kvar.

Men en dag får han ett brev från en advokat: Han har ärvt sin vän Adrians dagbok och en summa pengar, av en mrs Ford. Adrian dog ung genom självmord. Hur kan detta hänga ihop? Tony måste återvända 40 år tillbaka, i minnet, som är ofullständigt, och kräver revision. Och ställas mot oväntade händelser idag.

Under skoltiden hade Tony tre nära vänner. Gruppen, ”the clique”, utökades sista året med Adrian Finn, en smart och slagfärdig ung man. Som studenter spreds vännerna till olika universitetsorter, och tappade kntakten. Tony var tillsammans med Veronica ett år, men relationen var inte särskilt bra. Veronica lämnade Tony för Adrian, Tony skrev i affekt ett elakt brev till dem – men han minns det som ganska hovsamt och snällt. Tony minns även ett misslyckat besök hos Veronicas föräldrar – endast Veronicas mor var trevlig mot honom.

Nu har hon nyss dött, och testamenterat dagboken och pengarna till Tony. Eftersom dagboken finns hos Veronica måste Tony kontakta henne, men hon vill inte släppa den ifrån sig. De två har inte setts på 40 år. Efter ett otal försök lyckas Tony få Veronica att träffa honom, men hon är mycket negativ och avvisande. - Du fattar ingenting och har aldrig gjort det, säger hon. Till sist får Tony några fotostakopior ut dagboken + kopia av det brev han skrev för länge sedan… Och han inser att brevet var mycket ovänligt formulerat. Hans minnesbild av brevet och mycket annat skiljer sig i mycket hög grad från hur det verkligen var.

Tony tvingas inse att livet, och minnet, är föränderligt – något som gäller oss alla. En insikt som kanske kräver 60+. Och det som är gjort går ej att ändra. Boken är kort och koncentrerad och vinner på att läsas mer än en gång. Den slutar med en total överaskning – och det gillar jag! ”The Sense of an Ending” kommer på svenska i vår med titeln ”Känslan av ett slut” (Forum).

Strindberg i tiden: I afton soaré

"ord och inga visor" utmanar: Läs 3-4 valfria Strindberg-titlar under 2012.
Läs här: Läsutmaning 2012

Jag fortsätter med att besöka en soaré hos Strindberg!

1999 gav IRIS förlag (= Bonnier Audio.) ut en dubbel-CD med texter av August Strindberg. Uppläsare Per Myrberg. Texterna inramas av musik, anpassad till texterna. Strindberg samlade gärna sina vänner till soaréer med musik och uppläsningar. Han spelade själv både piano och gitarr, på amatörnivå.

Texterna är smakprov på Strindbergs produktion, musiken i de flesta fall hans favoritmusik – eller kopplad till texterna.

Innehåll:

Ur Skärselden (Inferno från 1897)

Här skriver Strindberg i Paris, förföljd av olyckor, utsatt och full av ångest - kanske drabbad av vanföreställningar. Vid ett tillfälle hör han Aufscwung av Robert Schuman – och tolkar det som ett omen om personlig olycka.

Ett halvt ark papper (Sagor från år 1903)
En ung mans glädje och stora sorg, med utgångspunkt från anteckningarna på en papperslapp under 2 års tid (telefonnummer, namn, sjukdom, begravning mm). Under de lyckliga stunderna besökte mannen och hans hustru operan. Därför en duett ur Mozarts Don Juan (Ge mig din hand eller Du bör ej fruktan bära). Inspelningen är från 1905!

Stora grusharpan (Sagor)
Ett litet piano faller i vattnet i Stockholms skärgård, faller ur flyttkarlarnas händer. Pianot betraktas av fiskar, människor och andra djur, som uppfattar det på olika sätt. En rolig och fantasifull berättelse – med mycket musik. Till detta (med tanke på flyttkarlarna) en Arbetsvisa (Hej och hå).

Villemo (Ordalek och småkonst från 1905)

När Strindberg blev tvungen att skiljas från sin dotter med Harriet Bosse skrev han denna ”folkliga vallvisa”, tonsatt 1909 av Ture Rangström, god vän till Strindberg.

Villemo, Villemo,
vi gick du, gick du?
Min vilja, min tro
den fick du, den fick du.

Hillevi, Hillevi,
din tro har du åter;
jag kan icke si
att du gråter, gråter.

Villemo, Villemo,
vad hör jag, hör jag?
En ann med dig bo?
Då dör jag, dör jag.

Villemo kan vara både ett flicknamn och ett pojknamn.

Sjusovaren (ur Sagor)
En gammal man sörjer sina döda hustru och blandar ihop verklighet och fantasi. Utspelas i en lägenhet i Stockholm, i ljus och mörker. Två kompositörer nämns i berättelsen, Grieg och Beethoven.

Ur En dåres försvarstal (på svenska först 1914 i redigerad form)

Per Myrberg läser avsnittet där Strindberg första gången möter Siri, en komplott som leder till att han blir djupt förälskad i henne. Förloppet i romanen blir senare hätskt och stormande; därför ”Stormen” av Beethoven.

Professor Stenkåhls spökdiné (ur Svarta fanor från 1904)

En mycket elak – och rolig - nyckelroman med bl.a. Strindbergs författarkollegor. De riktiga namnen är (lätt) förvanskade – Ellen Key kallas Hanna Paj – men alla visste vilka som menades. Grieg var inte en av Strindbergs favoriter! Gästerna blev alla berusade; därför en snapsvisa!

Vid sista udden (Ordalek och småkonst)

En seglare hör musik av Chopin från en villa i skärgården, som Strindberg älskade.
Vacker kommunikation, och musik, uppstår!

Musiken kommer från Caprice Records, BIS, Proprius förlag och SR’s arkiv.
Jag köpte ”I afton: Soaré hos Strindberg” från Storytel.


20120213  Kompletterar med en läslig "meny"!!

I afton soaré hos Strindberg:

Ur Skärselden (Inferno)

Inramas av Robert Schumann: Aufschwung; Piano Lucia Negro

Ett halvt ark papper (Sagor)

Ur W A Mozart: Don Giovanni - Là ci darem la mano;

John Forsell och Anna Oscàr (1905?)

(Don Juan: Du bör ej fruktan bära)

Stora grusharpan (Sagor)

Hej och hå, arbetsvisa (SR:s arkiv)

Villemo (Ordalek och småkonst)

Ture Rangström: Villemo; sång Helge Brillioth

Edward Grieg: Andante molto; piano  Eva Knardahl

Sjusovaren (Sagor)

E Grieg: Alla menuetto; piano  Eva Knardahl

Ur En dåres försvarstal (Första delen, Oslomanuskriptet)

L v Beethoven: d-moll-sonat, Stormen; Käbi Laretei

Professor Stenkåhls spökdiné (Svarta fanor)

E Grieg: Vandring i skoven

Snapsvisa: Helan går (SR:s arkiv)

Vid sista udden (Ordalek och småkonst)

F Chopin: Etyd ciss-moll; Jacob Moscovicz

Antikvariatsfynd!

Igår köpte jag dessa två böcker på ett antikvariat i Göteborg (Faust):

Espmarks bok omfattar Tranströmers dikter från debuten t.o.m. 1983. Nästan 100 dikter analyseras och kommenteras.

PO Enquists pjäs "I lodjurets timma" hade premiär 1988. Texten är kort men rymmer en stor längtan hem till "det gröna huset" i Västerbotten. Frågan om mänskligt och icke-mänskligt sätts på sin spets. Mottot är en version av en text ur Johannes evangelium:

"I min Morfars hus

äro många boningar; ..."

Gästabud med PO Enquist i svt´s "go'kväll"

Häromkvällen var PO Enquist gäst i "go'kväll" (svt1). Han skulle då, tillsammans med programledaren Beppe Starbrink, vara värd vid en fiktiv middag tillsammans med fyra önskegäster. Innan dess fick vi se Enquist som programledare i "Kvällsöppet" från 1971. Som gäster hade han Wilhelm Moberg och Olof Palme. Intressant!

För PO Enquist skulle samtalet vara huvudsaken, viktigare än maten. Han ville träffa följande gäster runt bordet:

1. Ulrike Meinhof (1934-1976)

Enquist hade själv träffat och lyssnat till Ulrike Meinhof, på 60-talet. Då var hon en uppskattad tysk intellektuell, en "publicistisk stjärna". Klok och mjuk. Men något hände: hon blev terrorist, gled in i illegaliteter, mord, bankrån.

Hon måste ha stått inför ett val, en skiljeväg. Om just den punkten skulle Enquist vilja tala med henne. Vad hände? Hur kunde det hända? Fanns ingen väg tillbaka?

2. Stieg Larsson (1954-2004)

Känd författar till Millennium-trilogin. PO Enquist växte upp i Västerbotten. Hans mormor Johanna bodde på en gård utanför Bureå, Gammelstället. I granngården bodde Larssons; Erland (född samma år som Enquist) bodde där, de var lekkamrater. Erland skulle senare bli Stieg Larssons pappa.

Med Stieg Larsson skulle Enquist vilja tala, inte bara om Västerbotten, utan också om hur Stieg hade kunnat bli en storsäljande författare, hur Stieg hade tänkt omkring sin enorma framgång. "Vi skulle kunna reda upp en massa problem". "Det är en tragedi när hederliga mänskor kommer i konflikt med varandra".

3. Thorsten Jonsson (1919-1950)

Jonsson är väldigt känd bland författare, "författarnas författare", introducerade och översatte Hemingway, och gav ut två novellsamlingar. Han använde sig av västerbottnisk dialekt (den förste som gjorde det), var föregångare till Sara Lidman, Torgny Lindgren och Enquist själv. En lysande stilist, skrev "kliniskt rent".

Under andra världskriget var Jonsson DN's utlandskorrespondent.  Han återvände till Sverige efter kriget under en tid då den svenska författarkåren var i konflikt, uppdelad mellan USA och Sovjet. Jonsson förespråkade en tredje linje. Enquist skrev sin licentiat-avhandling om Jonsson och skulle ha mycket att diskutera med honom om!

4. PO Enquist själv som 8-åring

Hur var han? Hur såg han ut? Pratade han dialekt? Kunde han delta i samtalet?

Hela "go'kväll" från den 20 januari kan ses här: go'kväll 20120120  t.o.m. den 19 februari.

Utmaning: Läs 3-4 Strindberg 2012

"ord och inga visor" utmanar: Läs 3-4 valfria Strindberg-titlar under 2012.
Läs här: Läsutmaning 2012

Jag började med En dåres försvarstal  (+ Siri av Lena Einhorn + Tribadernas natt av PO Enquist).
Fler förslag:

Strindberg i tiden - triad i tribader

Lena Einhorns bok Siri om Siri von Essen, Strindbergs första fru, kom ut i somras.

Författaren skriver "Siri fångade mitt intresse redan när jag första gången läste PO Enquists enastående pjäs Tribadernas natt, för säkert trettio år sedan,…"

August Strindberg (1849-1912) och Siri von Essen (1850-1912) var gifta 1877-1891. De träffades första gången 1875, då Siri var gift med Carl Gustaf Wrangel. De hade en dotter.

Siri drömde om en teaterkarriär, vilket var mycket opassande.

August hade efter studentexamen studerat sporadiskt och haft ströjobb. 1874 och några år framåt var han anställd som eo amanuens vid Kungliga biblioteket, men hans livsuppgift var att bli författare. Han var redan då en mycket flitig brevskrivare. Breven levererades på den tiden nästan lika snabbt som e-post!

Genom en väninna, som Strindberg under en tid uppvaktar, arrangerar Siri ett möte med Strindberg – och sen är han fast. Tillsammans med Siris make umgås de flitigt på tre man hand. August blir förälskad i Siri, men försöker dölja detta. Hon ser en möjlighet att bli skådespelare med Augusts hjälp och då hennes make har en affär med Siris kusin arrangeras en acceptabel skilsmässa. Strindberg tvekar, ämnar fly till Frankrike – men hoppar av i Dalarö, där han t.o.m. försöker begå självmord. Han uppvaktar Siri, våren 1876 blir deras kärleksvår. Skilsmässan från Wrangel blir giltig juni 1876. Siri och August gifter sig dec 1877, då Siri är i 7:e månaden. Barnet föds och dör i januari 1878. Hennes första barn hade dött av tbc januari 1876. Under denna period av svallande känslor, katastrofer, stora förändringar, glädje och sorg gör Siri även en karriär som skådespelare. Och hon lyckas, under några år. 1882 fyller hon Nya teatern med 1230 personer! Och hon föder barn (1880, 1881 och 1884). De har det ganska bra, under 5 år.

Under tiden gör August karriär som författare och dramatiker, med flera framgångar. Röda rummet kom 1879. Men han gör även skandal (Det nya riket 1882), får många fiender – och de går i landsflykt 1883. Under en tid umgås de med den svenska konstnärskolonien i franska Grez, men de flyttar även runt i Europa. Under denna period lär de känna danskan Marie David, som blir en god vän till Siri, och de båda anklagas av Strindberg för att ha ett homosexuellt förhållande - att vara tribader.

Till Sverige återvänder familjen 1889, till Stockholm och till Stockholms skärgård. Förhållanden mellan Siri och August är dåligt, och försämras. Skilsmässa har varit aktuell i flera år, och genomförs 1891. Marie hjälper Siri och barnen på olika sätt, men dör 1897. Siri bor under de sista åren med barnen hos sin släkt i Finland.

Under åren 1887-88 skriver Strindberg En dåres försvarstal – på franska! Den gavs ut på tyska 1893 (och väckte åtal) och på franska 1895. På svenska trycktes den först 1914, två år efter Strindbergs död. Personerna i boken är lätt kamouflerade med andra namn. Boken är både en intensiv kärleksförklaring till Siri och en våldsam, frustande anklagelse för otrohet och mycket annat. Han erkänner att han tidvis är på gränsen till vansinne, men hävdar sin rätt att i bokens form framställa sin sak. Som oftast går det inte att skilja fiktion från fakta.

1975 publicerade PO Enquist sitt första teaterstycke, Tribadernas natt. På en scen i Danmark möts Siri och August vid en repetition av Strindbergs Den starkare. Med på scenen finns även en regissör och – Marie David. Hon skall spela en stum kvinna, men repetitionerna avbryts hela tiden av personliga angrepp, fr.a. mellan Siri och August, som ligger i skilsmässa. De kan varandras känsliga och ömma punkter. Ett våldsamt ordkrig uppstår. Dialogen är mycket underhållande. Tribadernas natt kommer att spelas på Stockholms stadsteater maj-juni i år.

Romanen Siri av Lena Einhorn bygger på en rad källor – ett försök att berätta hur det verkligen var, fr.a. under de första gemensamma åren, och de sista innan skilsmässan blev klar. Siris försvarstal, skulle man kunna säga. Boken är bra. Lugnt, sakligt och systematiskt presenterar Einhorn sin bild av makarnas gemensamma liv på ett mycket vackert språk. 

Läs mer om Strindbergsåret 2012 här: Strindbergsåret 2012

The Friendly Beasts (Amanda´s Version)

Jesus, our brother, kind and good, 

Was humbly born in a stable rude; 

And the friendly beasts around Him stood. 

Jesus, our brother, kind and good.

"I," said the Donkey, shaggy and brown, 

"I carried His mother up hill and down; 

I carried His mother to Bethlehem town." 

"I," said the Donkey, shaggy and brown.

"I," said the Cow, all white and red, 

"I gave Him my manger for His bed; 

I gave Him my hay to pillow His head." 

"I," said the Cow, all white and red.

"I," said the Sheep, with the curly horn, 

"I gave Him my wool for His blanket warm; 

He wore my coat on Christmas morn." 

"I," said the Sheep, with the curly horn.

"I," said the Dove, from the rafters high, 

"I cooed Him to sleep that He should not cry; 

We cooed Him to sleep, my mate and I." 

"I," said the Dove, from the rafters high.

Thus every beast by some glad spell, 

In the stable dark was glad to tell 

Of the gift he gave Emmanuel, 

The gift he gave Emmanuel.