Per Olov Enquists andra: nytt försök!

Efter flera försök har jag äntligen läst Färdvägen, Enquists andra publicerade roman. Den är inte svår att läsa – men svår att riktigt begripa, och komma in i. Till slut började jag med bokens avsnitt II, Vridpunkt – ett begrepp som jag kände igen från "Musikanternas uttåg". Och sen läste jag från början!

Berättelsen är en sorts resa, med flera stopp, genom Europa under ett år. En odyssé mellan två kvinnor, mellan två bilolyckor med dödlig utgång, från ett rum tillbaka till samma rum. Se även baksidestexten!

Rent geografiskt har jag försökt följa resenären på kartan (se bild) – och gissat friskt! Ändå är det den inre resan, minnena, anteckningarna, upplevelserna och mötena med några människor som är bokens innehåll och budskap. Där finns även minst en smärtpunkt – en händelse som berättaren återkommer till, och ändrar.

Berättaren, resenären, är en ung man, 26-27 år. Han kallas han eller jag, ibland du. Bokens första sida är en sorts prolog, en återkomst till det arbetsrum han lämnade ett år tidigare. Rummet är nu oförändrat – berättaren "kanske har förändrats". Han intalar sig att de två reskamraterna Kocken och Ilene fortfarande lever. Innan resan kan fortsätta är han skyldig dem följande redovisning. Och "fönstret står öppet".

Romanen består sedan av 3 delar: Rum, Vridpunkt och Toboso, indelade i 4-6 kapitel. Första sträckan är en tågresa söderut en kväll i augusti. Resenären har svårt att "frilägga orsakerna till resan"; kanske är alla former av verklighet i rummet utforskade. Nu rusar verkligheten förbi och han ser sig själv i tågfönstret, som i en suddig spegel. På så sätt är han två. "Jag är inte i behov av en reskamrat." Han har lämnat flickvännen Ellen, skrivit en lapp: "TILLFÄLLIGT BORTREST".

Under färjeresan mot kontinenten undrar han: hur skulle det kännas att drunkna? Han minns vällusten då han höll en kamrat i benen ovanför en fors – och nästan släppte taget. Minnet av en bilolycka två år tidigare dyker nu upp: En ung flicka blir påkörd och dör vid vägkanten, men han hade inget körkort och satt ju i baksätet!

I Tyskland besöker berättaren ett tivoli, förhindrar en misshandel, bryter sig in i en sommarstuga. Minns bilolyckan igen. "Äckligt." Sen liftar han söderut med en godslastbil och får gott om tid att skriva i sin gula anteckningsbok – han sorterar sina minnen som då blir "ofarliga".

Det första längre resuppehållet blir som turist i staden "med den långa strandpromenaden", "den engelska avenyn" (Nice?). Han funderar över händelser i världen, men "världssamvete får andra ha", och han drömmer (igen). Vandrar omkring, men är missnöjd och känner sig löjlig, men vill ändå redovisa sin färdväg, som nu fortsätter med tåg "över gränsen" (Spanien?). I en stad bland bergen får han jobb som diskare på ett hotell. Nu är det oktober. På hotellet lär resenären känna en dansk kock, "Kocken", 35 år, en företagsam men vänlig man, som har mycket att lära ut. Efter att ha stulit två silverljusstakar lämnar de tillsammans staden och reser med tåg söderut, till en ny kuststad med andra kaféer och nya diskjobb. Den gula anteckningsboken dyker upp igen, liksom – bilolyckan.

På en danslokal lär berättaren känna en ung kvinna, Ilene, och de pratar mycket – även om bilolyckan. Nu har han ändrat sin berättelse: "i förarsätet där jag ju satt". Ilene tar hand om honom, blir hans beskyddare, och han känner sig trygg, som i en grotta. Hon blir hans fågelmamma. Kontakten med Kocken är nu sporadisk, men tillsammans ordnar de en dionysisk brakfest. Berättaren ifrågasätter Ilenas tro, hädar ("Det bevisar att du tror."); förnedrar och förolämpar henne. Hon lämnar festen, försvinner, bryter kontakten. För honom blir festen ändå en sorts vändpunkt, en vridpunkt (men jag förstår nog inte riktigt hur). Kocken finns dock kvar, och han tar initiativ till olika skumraskaffärer. De får polisens ögon på sig – och beslutar att lämna landet. Via brev vet berättaren att Ellen släpper honom, så den sista kvällen letar han efter Ilene – och hittar henne. Hon är skrämd, avvisande, men han övertygar: "Du kan göra något med mig," säger han. De återförenas i en kärlekslek och fortsätter samtala hela natten, om drömmar och minnen. "Jag visste att all vår styrka fanns hos henne." Öppenheten. Ilene säger: "Du måste bli en spegelbild av den du vill vara." Han förstår inte; hon förklarar med sagor och liknelser. Och hon förstår honom – med känslan. De har liknande barndomsminnen, som förenar. Ja, hon "blev jag".

I bil reser de tre norrut följande dag. Han känner reskamraternas "trygghet, och min". Ändå kan bilens ruta kännas som en glasvägg mot den passerande verkligheten. De reser till Ilenas barndomshem. Hennes far är änkeman - den förlorade dotterns far. Ensam. "Jag har så många barn", säger Ilene. Detta påverkar stämningen. Resenären befinner sig som i en grotta, "ser världen som ett återsken på väggen".  "Nu sitter jag här i min vinternatt." En polarnatt. Rädd att hon skall stanna hos fadern våldtar han Ilene, "på hennes hem,…renhet och öppenhet." Men hon förlåter, villkorslöst.

De stannar några månader. Han får jobb i skogen hos fadern, samlar krafter, känner sig fri, "men utan ledtråd i labyrinten". "Herregud så mycket du har kvar att lära".

Ändå – han har inlett det liv han har kvar "med arbete och sömn". Tidigare kändes det som han (redan) levt halva sitt liv, men "plötsligt strömmar det som en berusning genom mig: jag har ju det mesta av resan kvar!" Denna insikt kostar smärtan av att befrias; kanske förluster. Resenären själv tog bilolyckan som förevändning att bli kvar i sitt rum – men lämnande det.

Mot slutet av sommaren dags för avsked, avslut. Resenären har lämnat oss "den förenklade berättelsen om ett liv". Ilene kör bilen norrut. I backspegeln ser hon delar av hans ansikte – och hans växande tillförsikt. Efter att ha rastat och kört 10 mil in i Danmark händer det. I hög fart går bilen av vägen. "De svävar, lyfta ur smältdegeln, förenade, lånande varandra det bästa och det sämsta". För Resenären, som överlever, återstår "allt".

Kommentarer:

Resenären fick hjälp av sina vänner att mogna, försonas, gå vidare. Tillsammans är de tre som Don Quijotes riddare och hans vänner, ger och tar, speglas, smälter samman som en treenighet (Dulcinea sägs komma från El Toboso!). Även minnet av Ellen spelar med; hennes namn är mycket likt Ilenes.

Flera markörer från det kommande författarskapet finns med: Vridpunkt, frågor om tro och otro, villkorslös förlåtelse, världssamvete, en grotta, polarnatt, reskamrat, beskyddare, speglingar/dubbelseende, en hinna (av glas). Från "Kristallögat" återkommer att samtal om dåtid kan förändra nuet. Och – vid totalt fem tillfällen återvänder berättaren till minnet av den första trafikolyckan, då en ung flicka dog. Han förändrar sin berättelse – till slut var det han själv som körde bilen då. En sann och tidig "smärtpunkt"!

Jesper Svenbro, Hitchcock och Tranströmer

                                                                                                                                                                     
Jesper Svenbro är född 1944 i Landskrona, i 30 år bosatt och verksam i Frankrike. Han är litteraturforskare och författare. Valdes in i Svenska Akademien 2006. Forskningsområde: klassisk grekiska och det antika Greklands poetik. Publicerat facklitteratur på franska. I diktform har han bearbetat sina fackkunskaper; som kommunicerande kärl. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Svenbro har även skrivit essäer, om myrstigar, kostigar och fjärilar!

Jag har nyligen läst en av Jesper Svenbros diktsamlingar, ”Himlen och andra upptäckter” från 2005 (Bonniers). Den består av 26 dikter, mininoveller, och innehåller bl.a. familjebilder och minnen. En samling underbar prosa-lyrik. Till hans familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer!

Den första dikten, "Himlen", beskriver en tavla som funnits länge i föräldrahemmet: ”Hvens gamla prästgård” av Gustav Rudberg. Den föreställer ”en bondgård i långt framskridet förfall”, med infallet tak i mossgröna fält. ”Rakt fram, i mitten av bilden,/ en port med två tillslutna dörrhalvor." ”Ovanför taket den ljusa himlen.”

När Svenbro och hans bror satt vid moderns dödsbädd hängde tavlan ”ovanför huvudgärden.”

”Så här efteråt

är jag glad att jag inte var ensam om

att se det jag såg.

Vi var två om att se det.

Det som vi båda under hela vår uppväxt

hade uppfattat som en logdörr,

tillstängd och närmast slarvigt vitmålad upptill,

var i själva verket en genomfart;

den vita färgen var himlens.

För första gången förstod vi

att sikten var fri genom vagnporten

och att det var himlen

som där bortom

stod öppen.”

”Fåtöljen” handlar om Svenbros mödosamma renovering av en antik stol, med fjädrar, sadelgjord, krollsplint, nubb… Stolens inre ”likande ett gammalt vindsrum i miniatyr/ där allt hade täckts av damm”. Omklädningen av fåtöljen tog nio dygn. Hantverk – som dikt.

Dikten ”Scen 115” återberättar – med några överraskande ändringar – en av Hitchcocks bästa filmer, ”I sista minuten” från 1959. I filmen misstänks Roger O. Thornhill (Cary Grant) för ett brott han inte begått – och mardrömsjakten, drevet, drar igång. Men dikten säger att filmen handlar ”om Tranströmer”!

Dikten tar retroaktivt Tranströmer i försvar. Under slutet av 60-talet anklagades han av kritiker på vänsterkanten för bristande samhällsengagemang. Ur dikten: ”Man kände igen/tre svenska ’vänstermän’/ i rollen som öststatsspioner.” Tranströmers lyrik kallades världsfrånvänd. Han påstods hålla estetisk distans, vara passiv.

Och Svenbro drar paralleller mellan filmen och Tranströmers situation då. Han återger filmens viktigaste scener – med Tranströmer som huvudperson. ”Att ha iklätt sig amerikansk kostym!” Ett bevis! ”Fast han bedyrar sin oskuld/ vill ingen tro hans berättelse.” I nyckelscenen (”scen 115”) attackeras han av ett besprutningsplan, utrustat med kulsprutor, och han springer för livet genom ett majsfält.

”Länge förberedde Hitchcock 'scen 115'

i filmen om Tranströmer, -

tills den verkliga berättelsen

äntligen kunde framträda."

Läs Kristian Lundberg! Och läs Bernur!

                                                                                                               
Den som har läst Kristian Lundbergs "Yarden" måste fortsätta med "Och allt skall vara kärlek"! Ni andra kan gärna börja med kärleksromanen! Den är som "Yarden" 
- med ett mycket viktigt tillägg.




Bernur har skrivit om den här: Bernur om Lundberg
- det räcker!

Per Olov Enquists andra: Färdvägen (1963)

           
Jag skall försöka läsa igenom PO Enquists alla böcker och pjäser. "Färdvägen", hans andra bok, kom 1963.
Baksidestexten blir läsbar om man klickar på bilden.
Det känns lite skämmigt: jag klara inte av att läsa den; jag fastnar efter några sidor!


Men jag återvänder gärna till "Ett annan liv" (2008) och där har Enquist själv skrivit 
(sid 371):
Han erinrar sig att Ehnmark i Expressen recenserat hans andra bok "Färdvägen"; denne hade då med en skarpslipad slaktarkniv, kanske en machete, huggit denna begåvade, tekniskt sett komplicerade, bitvis gedigna men fullständigt oläsbara roman i mycket tunna skivor, ... 

Om tre bra svenska böcker

                                                                                                                                                                       
Så här skrev Lyran (Lyrans Noblesser) den 7 juni:     

Tematrio - Flaggdagen

                                                                                                                                                         

Nationaldag var det igår och det gjorde att jag glömde att det var måndag och därmed tematriodag. Veckans tema handlar såklart om vår inhemska litteratur. Berätta om tre bra svenska böcker som du läst sedan förra nationaldagen!








Detta är mina bidrag - tre bra svenska böcker som jag läst nyligen:

1."Och allt skall vara kärlek" (2011) av Kristian Lundberg (född 1966). Kristian Lundberg skriver om sitt liv, i Malmö. Han har publicerat ett tjugotal böcker, från lyrik till kriminalromaner. År 2009 kom "Yarden", som han fick Ivar Lo-Johansson-priset för. I den boken berättar författaren om svåra uppväxtförhållanden, missbruk, skrivande. När ekonomin rasar återvänder han i 13 månader till  kroppsarbete under nästan förnedrande förhållanden. Det han skriver under tiden blir "Yarden". Men - han vågade inte skriva om - Kärleken, som återkom, drabbande. Den nya boken är som "Yarden", med ett mycket viktigt tillägg: den villkorslösa kärleken från den kvinna han älskade 17 år tidigare - och alltid har älskat.


2. Nina Solomins "ok, amen" från 2001. Nina Solomin är född 1973 och chefredaktör för tidningen ViLÄSER. 1996-98 bodde hon i stadsdelen Williamsburg i New York för att lära känna  chassidiska, ultraortodoxa  judar. Där lever de enligt gamla mönster i en enklav mitt i storstaden. Efter flera trevande försök blir hon så småningom tillräckligt insläppt i deras krets och får lära känna - om än med många reservationer - flera märkliga personer, livsöden. Som läsare får man en inblick i denna slutna värld, och Nina Solomin berättar rörande och roande.




3. "Jag lutar åt Gud" (2010) av Tomas Sjödin född 1959. Tomas Sjödin är författare, pastor och föreläsare. I 13 år har han skrivit krönikor i Göteborgs-Posten. Här är 85 av dessa. Han utgår från sin vardag, gärna från familjens renoveringsobjekt, huset i Tuve. I centrum av huset finns en massiv murstock - och alla golv lutar mot detta centrum. Även hans vardagsberättelser, underhållande, tankeväckande och med stor igenkänningsfaktor lutar - nämligen åt Gud.

Per Olov Enquists första - och jag

                                                                                                                                                                     

SÅ HÄR SKREV JAG HÄR PÅ BLOGGEN I JANUARI:

"Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag 'alltid' gjort.

Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt. Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.

Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer."

OCH SÅ HÄR:

"Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!"

Så – upp till bevis på detta "djupdyk" (som Holly Hock säger)!!

Per Olov Enquist debuterade hösten 1961 – för 50 år sedan! - på Norstedts med romanen ”Kristallögat”. Honorar: 1000 kr. 164 ex sålda. Resten är historia.

1961 var jag flitig kund på biblioteket, bokslukare, Jules Verne, Enid Blyton.

Enquist var då 27 år, medverkade i UNT med bokrecensioner och skrev på en avhandling om författaren Thorsten Jonsson. (Jonsson översatte och var påverkad av Hemingway.) Jag minns inte så mycket från 1961 – det skulle dröja många år innan jag läste något av PO Enquist - men min uppväxt påminner en del om hans...

KRISTALLÖGAT 1961

Ung, ensam kvinna (Jenni) möter en vår ung man (Jens) på en fest. De fortsätter att träffas. Jens uppmanar Jenni att berätta om sitt liv. Hon berättar valda fragment, börjar om på samma berättelse, ändrar. Om ensamhet, utanförskap. Ett problembarn. Följande vår reser Jenni ensam på fjällsemester, förändrad, mera öppen, på väg ”mot något annorlunda” tack vare sin berättelse. Hon dansar, har roligt och ”över dem snurrade en kristallkula” (= Kristallögat).

PO Enquist har sagt att han ”döljer sig i” Jenni; vill inte avslöja sig. Genom hela berättelsen speglar sig Jenni i Jens. ”Jens, Jenni: Förväxling intill förblandning.” Tack vare sin berättelse förändras Jenni; försonas med sitt liv, går vidare. Jens blir som en katalystor. Jenni: ”Jag berättade vad som hände.”(sid 46). Jens: ”Du berättade din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande… Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter.” Detta tycks vara bokens budskap: nuet går att påverka, att förändra.

Enligt författaren är "Kristallögat" en "i grunden ointressant roman". Trots att han döljer sig finns tydliga spår av (den kommande) Enquist! När Jenni krossar en vas försöker hon hitta ”nyckelbiten som skulle förena skärvorna till en helhet igen.” Som barn ensam, dold som i en grotta. När Jenni vill sluta berätta säger hon: ”Jag lämnar dig vid grottans mynning, utgångspunkten.” Här finns ”ensamhetens grottor”, ”vinden från ishaven”, april i ”snöviddens tecken”, minne av att sitta längst bak i ett kapell och en gåva från farmor (”Hoppas du inte försmår min lilla gåva”). Och det finns mer! Det är nu han börjat "knåda" språket! "Framtala är ett knådat ord."  I "pannrummet i källaren insätter han ett bord och en stol" (båda citaten ur "Ett annat liv").

Flera av Jennis minnen skulle kunna bli det PO Enquist senare kallar ”smärtpunkter”, men endast ett sticker ut, och påminner om novellen ”Mannen i båten” (1969): Jenni och den yngre kamraten Annika har varit och badat. På hemvägen sitter de på randen av ett sandtag. ”Jag minns den dagen särskilt väl” (s 50). ”Jag hade lovat ta hand om henne." ”Så med ens visste jag…” ”Ett stort och mäktigt dån” – och Annika var borta. ”Efter dånet kom lugnet, ett lugn som var stort och mäktigt och förlamande, grep omkring sig, och underlade. Jag tittade ner på sandsidan, men såg henne inte. Bilden av en arm svängande över en glidande yta fanns inom mig, jag visste inte om jag någonsin sett den eller om jag drömt. Hon var försvunnen.” Annika begravs i sanden. Dör. Jenni blir sjuk och vårdas på sjukhus.

Jenni och Jens slutar träffas efter några månader. ”Jenni behöver honom inte längre." ”…han förstörde min sköld.”  Hon är ”färdig”, på väg att (kanske) finna "en förändrad utgångspunkt" – med nya ögon, som ”verkade mycket ljusa och stora.”

Den här romanen är ändå inte så dålig! Samtal kan förändra. Men Enquist är ännu inte Enquist. Mycket liknar Hjalmar Söderberg i "Martin Bircks ungdom", som Nina Frid skrev på en blogg 2010. Jag håller med. Och jag tycker det är väldigt roligt med spåren mot framtiden – det är bara att leta. Det är en bra utgångspunkt!

Jämför citatet från Nicole Krauss i GP nyligen: "Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Per Olov Enquists första

                                                                                                                                                                               

                                                                                                                                                                        

Missa inte filmen Gone Baby Gone (Lehane) ikväll!

                                                                                                                                                                         

Filmen som "får Morden i Midsomer att framstå som Åsa-Nisse" enligt Mats Johnson, GP!!

Nicole Krauss i dagens GP

                                                                                                                                                                                                            I dagens GP (Göteborgs-Posten) har Maria Domellöf-Wik skrivit en intressant artikel om Nicole Krauss och "Det stora huset". Artikeln innehåller en del nytt (jämfört med andra recensenter). Jag hittar ingen länk till artikeln (men till två andra i GP!):

Per Planhammar GP,  Sara Ullberg, GP

Kort sammanfattning av Maria Domellöf-Wiks artikel:

Nicole Krauss är intresserad av arkitektur. Både rent faktiskt och som metafor för sitt skrivande: om poesin är ett rum så är romanen ett helt hus.

Det stora huset är hennes mest personliga roman.

För henne handlar skrivandets hjärta om empati. "När du skriver, särskilt på det viset som jag skriver: väldigt intensivt i första person, som ett slags bekännelse, och du är inuti dessa människors huvuden så börjar det alltid med en undran: hur är det att vara den här personen?"

Sorg, förlust, nostalgi och minne som begrepp ‑ även minnesförlust ‑ är centrala teman i Krauss författarskap. Varför just det är så centralt har med hennes judiska familjehistoria att göra, berättar hon.

"Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Att bli förälder är också något väsentligt i hennes liv, som i grunden förändrat henne på ett oåterkalleligt vis.

"Jag har svårt att tänka mig något som skulle kunna påverka mig mer. Jag kommer nog att i resten av mitt liv se tillbaka på den här boken som min enda möjlighet att ab­sorbera alla dessa nya känslor av bräcklighet, alla nya frågor, orosmoment och reflektioner. Det här var mitt svar på att just ha fått barn, och halvvägs in i skrivandet bli mamma en gång till."

Intryck av Nicole Krauss 3 maj 2011

                                                                                                                                                                        

Till er som vill ha en rapport från intervjun (bokstödet, Den besatta (”hur var hon?”)) och ev.andra, som vill veta.

Igår kväll besökte Nicole Krauss Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sin nya roman ”Det stora huset” (”Great House”), som ges ut av Brombergs. Jag var där. Fullt hus. Hon intervjuades av Andreas Ekström (tänk ”Google-koden”), som var mycket bra. Påläst. Nicole Krauss – hur var hon? Mörk, klädd i mörka långbyxor och kavaj, sympatisk, lite försiktig men ingalunda mjäkig, artig (både mot Ekström och publik). Fokuserad. Hon ville berätta om sin nya bok! Inte återberätta den (i så fall onödigt att skriva den), men dela med sig av tankarna bakom, processen.

Nicole Krauss beskriver romanen (skrivandet) som ett hus, byggt inifrån. Inga ritningar, inga skisser, ingen färdig story innan hon börjar skriva. Hon börjar på sidan ett. Ingen får veta vad Nicole Krauss skriver. Först när hon ser en helhet och att ”huset” hänger ihop kan hon läsa ur romanen för någon, göra justeringar. Då är hon trygg i sitt hus. Klart är bygget då det står för sig själv – och då är författaren utelåst. Sedan kan det uppstå ett samtal mellan författaren och läsaren; boken samlar på sig även läsarens tankar. Vi har olika nycklar till huset.

Nicole Krauss ville gärna skriva (ännu) en bok som ”she was ment to write”. Under sin första graviditet sög hon åt sig allt som hade med föräldraskap och barn att göra – något hon ville överföra till denna roman. Samtidigt funderade hon mycket på ”the burden of inheritance”: vad tvingas vi överta, vad lämnar vi över till våra barn - värderingar, föremål – och hon kände en ökad förståelse för sina föräldrar. Som en symbol för detta arv såg hon det anskrämliga och mycket stora skrivbordet, byggt på plats i familjens hus, omöjligt att flytta utan att demontera och förstöra. Under graviditeten läste hon som besatt allt om Chile under Pinochet på 70-talet: om människor som försvann, mördades; familjer som splittrades. Hon läste böcker av Roberto Bolaño (chilensk författare som tidvis levde i landsflykt och dog 2003). Även hennes judiska bakgrund gjorde sig påmind (mor- och farföräldrarna överlevde Förintelsen). När templet i Jerusalem skövlades och brändes år 70 blev judarna utspridda och berövades sin plats för tillbedjan. Som reaktion på denna oerhörda förlust startade en rabbin en skola på en annan plats; skolan kallades ”The Great House”. En drastisk förändring krävdes för att kunna gå vidare. Ordet blev viktigare än orten. Templet blev en bok.

Av dessa byggstenar och intryck skapades romanen ”Det stora huset”, där olika personer kommer till tals, berättar om livsavgörande kriser och förluster, sjunger sina sorgesånger. De flesta berättelserna i romanen byggs runt det anskrämliga skrivbordet.  En chilensk poet hemsöker boken, en författare förlorar förmågan att skriva utan detta skrivbord, en man försöker försonas med en son, en änkeman frilägger hustruns livslånga hemlighet, en antikhandlare letar fanatiskt efter möbler (skrivbordet igen!) som stulits från judar under nazisttiden – medan hans barn tvingas växa upp känslomässigt deformerade och rotlösa. Vad finns istället om vi saknar en plats att komma hem till?

Nicole Krauss' funderingar utlösta av föräldraskap är alltså grunden för ”Det stora huset”. (Hos maken ledde sonens födelse till att han skrev en bok om mat: ”Äta djur”.)

Efter intervjun lyckades jag komma bland de första i kön för att få min bok signerad.

Återkommer ev med en recension – men först ska Kiki och jag träffas och prata om boken!