1 timme sedan
söndag 22 maj 2011
Missa inte filmen Gone Baby Gone (Lehane) ikväll!
Nicole Krauss i dagens GP
I dagens GP (Göteborgs-Posten) har Maria Domellöf-Wik skrivit en intressant artikel om Nicole Krauss och "Det stora huset". Artikeln innehåller en del nytt (jämfört med andra recensenter). Jag hittar ingen länk till artikeln (men till två andra i GP!):
Kort sammanfattning av Maria Domellöf-Wiks artikel:
Kort sammanfattning av Maria Domellöf-Wiks artikel:
Nicole Krauss är intresserad av arkitektur. Både rent faktiskt och som metafor för sitt skrivande: om poesin är ett rum så är romanen ett helt hus.
Det stora huset är hennes mest personliga roman.
För henne handlar skrivandets hjärta om empati. "När du skriver, särskilt på det viset som jag skriver: väldigt intensivt i första person, som ett slags bekännelse, och du är inuti dessa människors huvuden så börjar det alltid med en undran: hur är det att vara den här personen?"
Sorg, förlust, nostalgi och minne som begrepp ‑ även minnesförlust ‑ är centrala teman i Krauss författarskap. Varför just det är så centralt har med hennes judiska familjehistoria att göra, berättar hon.
"Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."
Att bli förälder är också något väsentligt i hennes liv, som i grunden förändrat henne på ett oåterkalleligt vis.
"Jag har svårt att tänka mig något som skulle kunna påverka mig mer. Jag kommer nog att i resten av mitt liv se tillbaka på den här boken som min enda möjlighet att absorbera alla dessa nya känslor av bräcklighet, alla nya frågor, orosmoment och reflektioner. Det här var mitt svar på att just ha fått barn, och halvvägs in i skrivandet bli mamma en gång till."
onsdag 4 maj 2011
Intryck av Nicole Krauss 3 maj 2011
Till er som vill ha en rapport från intervjun (bokstödet, Den besatta (”hur var hon?”)) och ev.andra, som vill veta.
Igår kväll besökte Nicole Krauss Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sin nya roman ”Det stora huset” (”Great House”), som ges ut av Brombergs. Jag var där. Fullt hus. Hon intervjuades av Andreas Ekström (tänk ”Google-koden”), som var mycket bra. Påläst. Nicole Krauss – hur var hon? Mörk, klädd i mörka långbyxor och kavaj, sympatisk, lite försiktig men ingalunda mjäkig, artig (både mot Ekström och publik). Fokuserad. Hon ville berätta om sin nya bok! Inte återberätta den (i så fall onödigt att skriva den), men dela med sig av tankarna bakom, processen.
Nicole Krauss beskriver romanen (skrivandet) som ett hus, byggt inifrån. Inga ritningar, inga skisser, ingen färdig story innan hon börjar skriva. Hon börjar på sidan ett. Ingen får veta vad Nicole Krauss skriver. Först när hon ser en helhet och att ”huset” hänger ihop kan hon läsa ur romanen för någon, göra justeringar. Då är hon trygg i sitt hus. Klart är bygget då det står för sig själv – och då är författaren utelåst. Sedan kan det uppstå ett samtal mellan författaren och läsaren; boken samlar på sig även läsarens tankar. Vi har olika nycklar till huset.
Nicole Krauss ville gärna skriva (ännu) en bok som ”she was ment to write”. Under sin första graviditet sög hon åt sig allt som hade med föräldraskap och barn att göra – något hon ville överföra till denna roman. Samtidigt funderade hon mycket på ”the burden of inheritance”: vad tvingas vi överta, vad lämnar vi över till våra barn - värderingar, föremål – och hon kände en ökad förståelse för sina föräldrar. Som en symbol för detta arv såg hon det anskrämliga och mycket stora skrivbordet, byggt på plats i familjens hus, omöjligt att flytta utan att demontera och förstöra. Under graviditeten läste hon som besatt allt om Chile under Pinochet på 70-talet: om människor som försvann, mördades; familjer som splittrades. Hon läste böcker av Roberto Bolaño (chilensk författare som tidvis levde i landsflykt och dog 2003). Även hennes judiska bakgrund gjorde sig påmind (mor- och farföräldrarna överlevde Förintelsen). När templet i Jerusalem skövlades och brändes år 70 blev judarna utspridda och berövades sin plats för tillbedjan. Som reaktion på denna oerhörda förlust startade en rabbin en skola på en annan plats; skolan kallades ”The Great House”. En drastisk förändring krävdes för att kunna gå vidare. Ordet blev viktigare än orten. Templet blev en bok.
Av dessa byggstenar och intryck skapades romanen ”Det stora huset”, där olika personer kommer till tals, berättar om livsavgörande kriser och förluster, sjunger sina sorgesånger. De flesta berättelserna i romanen byggs runt det anskrämliga skrivbordet. En chilensk poet hemsöker boken, en författare förlorar förmågan att skriva utan detta skrivbord, en man försöker försonas med en son, en änkeman frilägger hustruns livslånga hemlighet, en antikhandlare letar fanatiskt efter möbler (skrivbordet igen!) som stulits från judar under nazisttiden – medan hans barn tvingas växa upp känslomässigt deformerade och rotlösa. Vad finns istället om vi saknar en plats att komma hem till?
Nicole Krauss' funderingar utlösta av föräldraskap är alltså grunden för ”Det stora huset”. (Hos maken ledde sonens födelse till att han skrev en bok om mat: ”Äta djur”.)
Efter intervjun lyckades jag komma bland de första i kön för att få min bok signerad.
lördag 30 april 2011
lördag 16 april 2011
"Lyran" får beröm av Dorotea!
I dagens GP en artikel om bokbloggar av Maria Domellöf-Wik: "Bokbloggar tar över". Dorotea Bromberg berömmer Jessica Björkäng (från Bokhora) och Lyrans Noblesser.
Om "Lyran" säger Dorotea Bromberg: "Hon som driver Lyrans nobless är påläst som tusan, ja, det är så man förundrar sig."
Bra jobbat, och GRATTIS säjer jag.
måndag 11 april 2011
Finns författare från Falköping?
I dagens bokblogg har Lyran (Lyrans Noblesser idag) temat Hembygden. Med tre exempel från Värmland uppmanar hon sina läsare: ”Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!”
Ronnie Sandahl. Född i Falköping 1984. Författare, regissör. Krönikör i Aftonbladet.
”Vi som aldrig sa hora” (W & W 2007) – en roman vars titel verkade stämma med min uppväxt 30-35 år tidigare. Om vilsenhet i 20-årsåldern. Killar och tjejer. Lämna småstaden eller inte? Huvudpersonen Hannes misslyckas i Stockholm och återvänder med svansen mellan benen. Här finns Falbygdens Ost, gånggrifter, staden i skuggan av platåberget Mösseberg. Ändå - kanske allmängiltig.
Marianne Ahrne (född 1940). Bodde som barn hos sina morföräldrar i Falköping.
I ”Falköpings fångna leoparder” (2001) återvänder hon som vuxen till småstaden och minns.
Lennart Dahl: blind poet. Levande 1922-1993. Han stannade kvar, fann sin roll som sanningssägande poet – med skarp syn. Diktade om stad och bygd – och mycket annat. Jantelagen i Falköpingstappning (Ranten är en del av Falköping):
”Inga träd
får växa upp
i himlen här”
Ur ”Berättelsen om träden i Rantestad”
En minnesbok om Lennart Dahl kom 1996, av Jan-Olof Andersson (Förlag Norders bokhandel).
Och det finns fler:
Niklas Schiöler (född 1964). Författare och litteraturvetare. Produktiv fd pingisspelare!
fredag 8 april 2011
Juli Zeh - "omodern och politisk"
I Göteborgs-Posten (GP Kultur) fanns förra lördagen (den 2 april) en intressant intervju med Juli Zeh. Jag har inte lyckats hitta artikeln på GPs hemsida, men författaren Martin Röshammar har en blogg, där han publicerat artikeln.
Läs här: Zeh, Röshammar, GP Kultur
"Filosofi och litteratur hör ihop och
då kan du inte bli för filosofisk!"
Nytaget foto från GP
lördag 2 april 2011
Virtuell bokcirkel - "Nedstörtad ängel" av PO Enquist
I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.
På söndag kväll den 3 april kl 20 leder Nina Frid en virtuell bokcirkel om den boken!
Gå in på: http://www.bokcirklar.se/
Bokomslag som liknar varandra
När Kim Thúys "ru" kom ut och började synas på olika bokbloggar tyckte jag att jag kände igen boken, ja att jag hade läst den! Men det var ju orimligt!
Samma sak tyckte jag om omslaget till "ingen riktig kvinna" av Virginie Mouzat. Men det var ju inte heller rimligt!
Fast när man ser bilderna/bokomslagen kan man väl ändå förstå min förvirring?
Om "Snö" (på sv 2004) av fransmannen Maxence Fermine, föddd 1968, skriver förlaget Forum:
Fast när man ser bilderna/bokomslagen kan man väl ändå förstå min förvirring?
Om "Snö" (på sv 2004) av fransmannen Maxence Fermine, föddd 1968, skriver förlaget Forum:
"17-årige Yuko lever i norra Japan i slutet av 1800-talet. Alla i hans familj är antingen präster eller krigare, men Yuko trotsar traditionen och bestämmer sig för att bli poet. Han fascineras av snön och skriver underbara haikudikter som försöker fånga dess vithet. Till sin läromästare får han den gamle, blinde Soseki, Japans störste målare och före detta samuraj. Han berättar för sin elev om sitt händelserika liv och om kärleken till lindanserskan Snö. Och han lär Yuko att om man vill bli en fulländad poet måste man även behärska målerikonsten, musiken och kalligrafin. Och inte minst kärlekens konst…
Snö är en oförglömlig, vacker berättelse som vibrerar av skönhet och är fylld av livsvisdom."
Jag kan bara instämma. 109 sidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









