ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK” 2: LIKNELSEBOKEN

Nu har jag gått igenom mina anteckningar om PO Enquists böcker. Några av dem kommer jag att kopiera, citera, och visa här. Jag börjar bakifrån, med den sista romanen (från 2013):

             LIKNELSEBOKEN

Jag läste boken när den kom ut våren 2013 och skrev (ungefär såhär) om den här på bloggen i september:

Mycket man känner igen

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av Enquist! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). 
Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till; är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth blir tydligare.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja. Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. 

Behöver man kanske som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Ja, vad skall man tro?!

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? 

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern (hon får ibland heta Eeva-Lisa, ibland Eva-Liisa). "Det är om henne han inte får berätta.” Och ”Men om Eeva-Lisa måste han tiga.”
Varför var det så??

Till detta kan läggas: I Eva Beckmans TV-film om PO Enquist finns: En Morsdags-hälsning 1940 från Per-Ola och Sonja. Och det finna ett foto på PO, mamman och fostersystern (?).
Hette systern Sonja (men kallas Eeva-Lisa/Eva-Liisa)? 

ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK”

PO Enquist är död. Hans sista roman, Liknelseboken, nominerades till Augustpriset hösten 2013. Då presenterades romanen av Lunda-prästen Kristina Nielsen-Jerneck. I några få meningar hade hon fångat författarens livsverk och bokens budskap.

”Från det gröna huset i Hjoggböle där synden läggs undan på översta hyllan i skafferiskåpet tar den ranka ynglingen Enquist ett kliv ut, eller är det in?, i frälsning med frihet långt bortom de frommas tal.

Kärleksmötet med den 36 år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet blir den livserfarne Enquists svar till vännerna vid flodens strand, de som snart är på väg över till andra sidan.

Kärlekens väsen är skört, skört som de nio bortrivna bladen i pappans notesblock. Skynda att älska innan du blir tokut, skynda att älska, snart är det kanske din tur att färdas över floden.”

Nu har Enquist själv färdats över floden. Och jag har, likt berättaren i Kapten Nemos bibliotek (1991), ”genomgått” mitt Enquist-bibliotek. Min avsikt är nu att åter presentera några favoriter.

Men först något om en radiointervju 2018 med Sandra Stiskalo.

Den som är det minsta intresserad av PO Enquist och hans författarskap måste lyssna på denna intervju från Lundströms Bokradio P1 den 3 mars 2018!!

Så här presenteras programmet på hemsidan:
Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har P.O. Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talar med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet.

Detta blev ett fantastiskt fint samtal! Sandra Stiskalo var påläst och nyfiken, hon lyssnade och väntade in. Hon kunde sammanfatta och beskriva hur personer och motiv återkommer och håller samman hela författarskapet - som varptrådar i en väv. 

Och hon pekade på en urberättelse med rötter i barndomens landskap.

Lyssna på intervjun här:  Sista radiointervjun med POE

Runt Selma Lagerlöfs sjö Löven

Jag är med i en bokcirkel i Göteborg. Den senaste boken vi läst är Selma Lagerlöfs debutroman: Gösta Berlings saga från 1891. Sen blir det Mankells Kvicksand och 
Anyurus senaste.
Personerna i Selmas roman rör sig på och runt sjön Löven (=Fryken) i Värmland.
Jag har pusslat ihop en karta, där man ser hur gårdarna ligger, några väldigt nära varandra.

Några gårdar i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga.

(Det riktiga namnet i parentes)

Ekeby (Rottneros). Majorskan och major Samzelius bodde här. Västra stranden av Löven (Fryken).

Björne (Sundsbergs gård). Strax norr om Ekeby. Här bodde Melchior Sinclair med fru Gustafva och dotter Marianne.

Ett par km söder om Ekeby låg gården Sjö (Öjervik). Där kunde man träffa på majoren Samzelius och hans björnar.

Norr om Björne, på sjöns västra sida, låg Broby, nuvarande Sunne. Här fanns en välbesökt gästgivargård, en prästgård och en elak präst.

Längre norrut, på Lövens östra sida, låg herrgården Fors med den grymme bruksherren Sintram, som var i maskopi med djävulen.

Söderut, i höjd med Ekeby låg Berga (Angersby). Här bodde den fattiga familjen Uggla med den sjuklige sonen Ferdinand, förlovad med Anna Stjärnhök.

Nära Berga låg Lövdala som Selma kallade sitt älskade Mårbacka.

Några km söderut och på sjöns östra sida låg gården Borg (idag prästgården Herresta) med grevefamiljen Dohna, som regerades av grevinnan Märtha Dohna. Sonen Henrik var gift med Elisabeth, som han träffat i Rom. Några år tidigare dog hans syster Ebba.

Svartsjö kyrka (Ö Ämtevik) låg nära Borg.

Kravlös ordlek

                                                                     

Jag är fortfarande bokläsare men som bokbloggare ganska kass. När Varbergs stadsbibliotek bjöd in till en skrivarcirkel, målgrupp 65+, nappade jag! Det skulle handla om lusten till ord och glädjen i att berätta (inte att bli författare). Det blev väldigt bra, och roligt. Vi plockade fram gamla minnen, hittade på, skrev och läste för varandra. Entusiastisk inspiratör var Mymmel Blomberg (Hitta Mymmel) från Hallands bildningsförbund. En av uppgifterna var att slumpvis välja ut några nyckelord med hjälp av en tärning och sedan skriva en kort berättelse. Jag skulle skriva om kopp, gryning, kanel och på stationen. En morgon på stationen I väntan på bussen satte jag mig i väntsalen på järnvägsstationen. Det var gryning, men kaféet hade just öppnat. Från deras bageri spred sig en ljuvlig doft - nybakta kanelbullar. Jag tog två och en stor kopp kaffe. Bullarna försvann snabbt, kaffet var lite för varmt. Medan det svalnade lutade jag mig bakåt i min varma rock - och slumrade till. Med ett ryck vaknade jag, samlade ihop mina grejer och rusade ut till tåget, som jag precis hann stiga på. På väg ut ur Varberg, i höjd med Varbergs kurort, ryckte jag till, plötsligt klarvaken. Jag skulle ju åka med en buss, till Tvååker!

Ett liv efter pensioneringen??

Trots all tid i världen kan saknaden efter att vara behövd bli stor. Det borde vara hur lätt som helst att finna mening i livet, tid att läsa och promenera, träffa barnbarn och vänner, engagera sig i något viktigt projekt. Men det är lättare sagt än gjort; ibland är ingenting roligt!

En grafikkurs med efterföljande regelbundna träffar ("tisdagsklubben") har blivit ett nav i livet för mig, och öppnat ögonen för andra livstecken.

Kanske kan jag nu skriva något om PO Enquists litterära universum!
Vem hjälper mig?!

Men först en dikt av min huspoet, Eva Magnusson:

"bryt inte nacken min vän
i ditt sökande efter vintergatan
på midsommarnattens himmel

kom hit kära du
   kom hit får du se:

den ramlade ner i vår trädgård i natt
och tusen mjukvita klövermunnar
viskar ur gräsets skyar:
räkna oss du,
    räkna med oss!

visste du inte att stjärnor
    lyser också på marken"

Roy Anderssons duva - årets komedi i Berlin!

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” utsågs till årets komedi på European Film Awards i helgen.

Roy Andersson prisades i Berlin

Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” var nominerad i fem kategorier på European Film Awards i Berlin. På lördagens gala utsågs filmen till årets komedi.

SVT.SE|AV SVERIGES TELEVISION AB, STOCKHOLM, SWEDEN

Roy Andersson prisad

Magiskt måleri med melankoli. Även som bokomslag!

Karin Broos på Waldemarsudde. Måste ses!! 

Bosatt i Varberg tänker jag ändå försöka se utställningen på plats. Innan dess njuter jag av bilder och text från Waldemarsudde.

Denna bild är hämtad från Waldemarsuddes hemsida:

http://www.waldemarsudde.se/utstallningar/utstallning/2015/karin-broos/



Karin Broos, Rosa speglingar. Bild beskuren. Foto: Marc Broos

Karin Broos har dessutom lånat ut sina bilder till två av Cilla Naumanns romaner. 
Båda målningarna är beskurna:

  

Springa med åror handlar bl.a. om sommargäster och bofasta (Halland) och om moderskap ur olika perspektiv. Ungdomsromanen 62 dagar utspelar sig under samma sommar, men med en annan berättare. Dessa två böcker finns utgivna i pocketformat, som en dubbelroman. Läs!
Bära barnet hem handlar också om moderskap, om att vara mor utan att föda ett barn, om en mor som adopterar bort sitt barn, om barnet. Rekommenderas.

The English Bookshop till Göteborg??

Charlotta Larsson ÄR Halta Lotta!

Roy Anderssons nya och redan prisade film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" innehåller så mycket! Och mer finns att se: filmen är nummer tre i en trilogi "om att vara människa".
Roy Andersson må vara den åtrådde i Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande", men hans filmer får mej att tänka på annat. Här är en favoritscen:

Japansk konst med smak av Matisse - och Murakami

Just nu pågår en konstutställning i Konsthallen/Hamnmagasinet i Varberg. Den japanska konstnären Naomi Okubo är inbjuden som "artist in residence" av bl.a. Varbergs kommun och Region Halland. Hon visar nu cirka 15 bilder men kommer även att arbeta med nya verk i en tillfällig ateljé.
Utställningen  kallas "Where should I go?" Vernissagekortet visar följande bild:

Denna bild heter "Camouflage" och är representativ för Naomi Okubos konst. Hon målar på duk med akrylfärger. Bilderna är fyllda av former och färggranna mönster. Man måste titta länge för att upptäcka alla detaljer, som gömmer sig, och då visar sig även mörka sidor. 
På de flesta bilderna finns en eller flera unga kvinnor med svart hår, pagefrisyr och bortvänt huvud; tillsammans utgör det ett självporträtt.

Bilden "Camouflage" får mig att tänka på några av Matisses odalisker (t.ex. en i röda byxor)  - och konstnären har mycket riktigt studerat Matisse.

De unga kvinnorna och de japanska miljöerna leder tankarna till åtminstone två av Haruki Murakamis romaner: Norwegian Wood och Den färglöse herr Tazaki. I båda romanerna återvänder (den manliga) huvudpersonen till 20-årsåldern för att bearbeta traumatiska minnen. (Jag skall försöka återkomma till herr Tazaki!)

Kolla gärna:
Naomi Okubos hemsida
Konsthallen/Hamnmagasinet Varberg

Från Hallands Nyheters websida har jag lånat följande bild (foto: Annika Karlbom):

Lars Lerin Library: Se utställningen i Skärhamn!

Vi har varit i Skärhamn idag och sett Lars Lerins utställning på nordiska akvarellmuseet. 
Trots värme och mycket folk var det resan värt (från Varberg). Pågår 18.5 - 14.9 2014. 
Måste ses!! En hel vägg för boknördar! Den här bilden utgör endast en del av den väggen:

Intresset delades av flera generationer (fint besök från Stockholm):

Lars Lerin på akvarellmuseet 2014

Stadsbiblioteket i Göteborg öppnar igen!

Läs mer här:

Biblioteket vid Götaplatsen

I stället för en bok 6: Dagbok från februari 1988

Ur min dagbok: EN VECKA PÅ MÖSSEBERG ‑ FEBRUARILOV 1988

snön suger men regnet öser ner

i massmedia katastrofer och framgångar

      från OS i Calgary

på västbanken inget nytt

      kravaller, barnamord och brutna armar

mjölk ger starka ben

      i Sverige

nio av tio läser en morgontidning

ännu en pastor ska skilja sig

      utfrysning pågår

snö   i backen och folkilsken älg i spåret

solen har svårt att nå oss

fiasko upprör skidvärlden

      när det går utför går det snabbt

på Medical Center slipper idrottsstjärnor stå i kö

i Rumänien saknas allt

      utom marmelad och ketchup

syster Marianne får inte säja vad hon tycker

      tolkas ojust tycker någon

Waldheim ursäktar skröpligt minne

      alla teg om vad de visste

två år sedan Palme mördades

bokrean bättre än någonsin

Lars Ahlin tar livet av sin livsfrukt

Mister kyrkan bokföringen?

      1000 kanslister utan jobb

många varvsarbetare arbetslösa

industriägarna har vunnit mest

      på regeringens politik

Guld på 10000! (25 varv)

"Årets bild 1987": anonym kvinna

i svensk flyktingförläggning

      stor rädsla, liten tillit

en begagnad Volvo är inte dyr

      80000 eller så

fråga om fördelarna med Volvo‑finans

pappa, jag vill åka buss till farmor!

idag startar bokrean ‑ kaffe med morgondopp

billiga böcker, kaffet går opp

Astras vinst 1,3 miljarder

      sjukvården i Polen saknar det mesta

Jonathans mamma ringer om böjveckseksem

      storasyster dog i leukemi på julafton 86

en pistmaskin krävde liv i Calgary

fristadsrörelsen lär oss gömma människor

störande brister i datasäkerheten

Guld i stafetten!

konsten i New York ‑ en stor affär

Art for Africa på Konstmuséet i Göteborg

kyrkbygge i Varberg ‑ för miljoner

         "vi bär för andras väl"...

ännu en TV‑pastor gör avbön i USA

      "syndat med prostituerad"

melodifestival på lördag

      "i en ding ding värld"

svensk ekonomi beröms i USA

i Kina gör Volvo‑mjölken succé

dumt stänga Ringhals‑tvåan, säjer anställda

      man har ju investerat miljarder

sportrubrik: verkligheten väcker oss ur drömmarna

utredning pågår om Bofors‑direktör

      nytt åtal hotar vapenhandlare

Ska vi spela pingis, pappa?

ishockeylaget har greppet om guldet

att skriva schlager är ett seriöst jobb

      vem har tid med kvinnomisshandel på TV?

Klaus Brinkmann har problem med hjärtat

Dramaten spelar Mäster Olof

teolog säger: bön och fasta

      är inte nog

hjärndöd fransman försökskanin

Sydafrikas regering slår till mot anti‑apartheid

      tillstånd krävs för att säja vad man tycker

mera sport: framgång är ingen tillfällighet

genetiker gör tvillingar - på kor

katastrof i spåren

israelerna vill inte lyssna

      palestinierna inte tala

halva priset på reapriset ‑ kom och köp!

babbel på TV

polis grep polis som kramade träd

vår tonårsdotter tvättar sitt tvättade hår

         så gjorde även Lennart Dahls

en sydafrikansk pingstpastor av blandras

besöker Sverige

femton kom för att lyssna

      man kan ju inte hinna allt

Stenmark körde dåligt i storslalom

melodifestival mellan åken på lördag

      och femmilen

video måste vi ha ‑ köp idag utan ränta

      betala nästa år

men först ska vi åka på berget en sista gång

två och en halv kilometer

Amanda, 6, stakar på

fortfarande är de kidnappade i Libanon

      kidnappade

oro i Armenien trots Gorbatjovs vädjan

      partiledare avsatt

Reagan säger oron inte spontan

pojkar dödade i snögrotta

när solen lyser så smälter snön bort

         men inte människor

sa Amanda

Bättre oskrivet än oläst!

"Lev livet läsande!" uppmanar  Biblioteket i Varberg. Och det gör jag, hela tiden. Hemma, på café, på tåget, i väntrummet.   

Fast just nu syns det inte alls på den här bloggen! Jag läser mer än jag skriver...
Dock "skriver" jag mycket i tankarna medan jag läser, men sätter det inte på pränt.
A writer's block, kanske.

Och Barnens bokklubb har följande slogan:





Under de senaste månaderna har jag läst flera nya böcker. Och läst om några av de böcker som kom ut 2013.

ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers förlag. (Faktiskt från 2012! Men läst av mig 2013.)
Decenniets viktigaste bok. Augustprisvinnare.
Vuxen son följer i sin fars fotspår. Försöker förstå, lägga pussel. Det som för fadern enbart blir "ett kort uppehåll" (Södertälje, Sverige) blir för sonen universum; Livet. Så gott det nu går har Göran Rosenberg samlat ihop och nedtecknat sin pappas liv. Språket är mycket vackert. Ibland är han heligt förbannad (mellan raderna). Berättelsen är mycket personlig - och allmän; den gäller oss alla. Hur kunde allt detta (få) hända?
På köpet får vi del av det svenska samhällets tillväxt efter 2:a världskriget.
Läs boken!!




September av Kristoffer Leandoer, NATUR & KULTUR. Utgiven september 2013.
Vuxen son (född 1962) följer i sin mors fotspår. Skriver i 3:e person. "Hon" är född 1936. Får vara namnlös. Växer upp i prästfamilj på Söder. Har ambitioner; språkstudier i England, universitetsstudier i Lund. Vill forska. Drabbas av den stora kärleken, gifter sig, blir hemmafru, flyttar in i radhusområde, får tre barn... Börjar vikariera som lärare, trivs. Ser en fortsatt framtid där hon kan få göra det hon vill, forska, skriva. Då kommer cancern...
Mamman dör då författaren är 16 år.

Levande och döda i Winsford  av Håkan Nesser (Albert Bonniers förlag juli 2013). Den här boken läser jag som förströelse - och för att Nesser skriver så bra!
Hon hade anlänt till Winsford i början av november, med hund, i en svenskregistrerad blå Audi. "Maria Andersson" hette egentligen Maria Holinek. TV-kändis. Gift med Martin i 30 år. Under våren hade de varit utsatta för ett mediedrev: Martin var anklagad för våldtäkt. Han nekade. Maria visste inte om han talade sant. Tillsammans lämnade de Sverige.

Men nu, på en hed i sydvästra England, är Maria ensam. Månaderna går, hon trivs. Läser, jobbar med texter, promenerar. Blir förälskad. 
Som läsare tycker jag om henne, trots att hon är en brottsling. Och om det inte vore för en bilnyckel så...



En liten bagatell var Jonas Karlssons berättelse GOD JUL från W & W (oktober 2013). Den passade bra att läsa till jul.
I ett kommunalhus i Sverige skall man hitta på något roligt inför julen; det får inte kosta något. Kommunalhusets fasad är slät, med många fönster. Någon får idén att med hjälp av adventsljusstakar i fönstren skriva - GOD JUL. Jonas Karlsson fångar på pricken de beslutsvägar, invändningar, hinder och konflikter som detta uppdrag innebär! En vikarie tar på sig ett stort ansvar och ett krångligt arbete, men "belönas" med att bli uppsagd. Hennes hämnd blir bokstavligt talat grym!

Halvblodsblues av kanadensiska (familjen invandrad från Ghana) Esi Edugyan kom ut i september 2013 på Leopard förlag. Detta är hennes andra roman.

Berättelsen utspelar sig i Berlin och Paris 1939 - och idag. Två kanadensiska färgade jazzmusiker har lockats av bättre förhållanden till Berlin och spelar tillsammans med en ung färgad tysk trumpetare och två vita tyskar, en av dem jude. De hotas till livet när nazisterna tar makten. I nutid sker en återförening och gamla dolda svek avslöjas. 
Boken känns på ett sätt konstruerad men beskriver sannolikt en verklighet som sällan berättats. Språket är modernt, med många slangord. Jazzigt!



Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett tag till! Några böcker kommer jag inte att nämna alls här. Men jag kommer definitivt att presentera andra (om jag nu kan fortsätta att skriva). Hit hör:
Therése Söderlind: Vägen mot Bålberget. Om häxjakt på 1600-talet (och idag?). Finns nu även som pocket.
Ferdinand von Schirachs Fallet Collini. Tysk efterkrigslitteratur i klass med Uwe Timm och hans currywurst! von Schirach är född 1964, Timm 1940.
Javier Mariás kommer igen här på bloggen med Förälskelser, liksom Liknelseboken av PO Enquist.

En alldeles färsk svensk bok av Negar Naseh är Under all denna vinter, som jag håller på och läser just nu. Miljöerna är helsvenska, Västerbotten och en ö i den stockholmska skärgården, men hennes namn klingar - persiskt?! Boken består av både själva romanen och en arbetsbok, i samma band, vilket ju är annorlunda. Kolla den!
Negar Naseh är född 1984. 50 år tidigare föddes PO Enquist (i Västerbotten) och Carl-Henning Wijkmark. Wijkmark debuterade 1972 med Jägarna på Karinhall. Jag läser just nu hans bok från 2013: Vi ses igen i nästa dröm. Den tänker jag också berätta om, nån gång!!

Nu börjar snart  veckans avsnitt av Sherlock på TV, med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman - det enda jag ser på TV ikväll. Doktor Watson gifter sig.

GOD JUL

Åke Edwardsons 12:e deckarroman (av 10) om Erik Winter

Erik Winter

Första gången jag blev bekant med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg var 1997. Detta var i Åke Edwardsons kriminalroman Dans med en ängel. Winter: ung, ogift, med dyrbara vanor; duktig och på bettet. Fram till 2008 blev det total 10 böcker om Winter, och vi får följa hans karriär, hans styrkor och svagheter. Efter hand tar hans team större plats, bl.a. Fredrik Halders, Aneta Djanali och mentorn Bertil Ringmar. Några av böckerna är riktigt spännande och otäcka; ibland drabbas Winter personligen. Jobbet sätter djupa spår. Mardrömmar, melankoli, tinnitus, slitningar. Mot slutet av serien är han gift med Angela, och har två döttrar.

Göteborg

Alla böckerna utspelas i Göteborg i nutid men ofta med tillbakablickar och utflykter. Det är väldigt roligt att få följa med i och runt Göteborg (liksom i filmerna om Johan Falk). Edwardson är bra på att berätta; dialogerna är ibland lysande. Jag läser ofta med en karta i närheten!

Nästan död man 2007

är den nionde boken. Den tionde heter Den sista vintern, och har ett mycket öppet slut vad gäller om Winter dör eller inte. De flesta läsare inklusive jag själv trodde han var död, att serien var slut. Men författaren visade sig vara av en annan uppfattning. Efter 2 år i Spanien var Winter tillbaka på banan igen!

Åke Edwardson har någon stans berättat, att

han själv kraschlandade i livet ungefär när Den sista vintern skrevs. Han blev fartblind, körde i motorvägens ytterfil, fick tinnitus som ökade av stress. Lät som ett godståg; blev som en barometer på hur han mådde. Och han började fundera på hur Winter hade det i Spanien (inte alls död). "Mina karaktärer är ju jag". "Man blir en annan, som i en dröm." Därför fick det bli fler än tio delar i kriminalserien om Winter. Men när Edwardson inte mådde så bra gjorde inte heller Winter det.

Hus vid världens ände kom 2012

Winter är nu 52. Sliten, märkt av jobb och nära-drunkning två år tidigare, bara nästan återhämtad. Familjen är kvar i Spanien. Ett komplicerat familjedrama med flera mord utspelas i Göteborg; i Spanien blir Winters mamma svårt sjuk – och dör. Han blir allt mer pressad, mer whisky, mer tinnitus. Men han är tillbaka!!

Marconi park har nyss kommit ut (2013)

Jag har precis läst den 12:e boken (av 10!) om kriminalkommissarie Erik Winter. Där finns allt med: Winter och hans polisteam, (mar)drömmar, rökning, whisky, familjen i Spanien, saknad (eller inte), telefonsamtal med Angela. "Nånting kommer att hända, och du kommer att försvinna, Erik," sa hon. "Försvinna?" "Försvinna in i dig själv."

Frågorna. Skall vi bosätta oss för gott i Spanien? Eller bygga hus nära Göteborg? Söka annat jobb? Ensam i Göteborg långa perioder ökar Winters spritkonsumtion,  tinnitus vid ansträngning, depression. Fortfarande är dialogen fantastiskt bra. Winters samtal med Ringmar är nästan telepatiska och för utredningen framåt med snabba frågor-svar:

"Här handlar det inte om pengar," sa Winter.

"Det handlar om vrede", sa Ringmar.

"Stor vrede.

"Varför där? Varför just där?"

"Enda stället där dom inte syntes", sa Winter.

"Var det förberett?"

"Svar ja."

"Då bor gärningsmannen i närheten", sa Ringmar.

"Inte nödvändigtvis", sa Winter.

"Han bor i närheten", sa Ringmar.

"Vänta och se", sa Winter. :

"På vad?"

"Nästa offer."

Välkända platser (som Frölunda Torg) och gator i Göteborg. Napoleon på Ahlströms kafé. Men allt är inte det samma: Winter har bytt musik: från jazz till - Michael Bolton! "Said I Loved You ... But I Lied"

Alltså: Han skriver bra, Edwardson. Bäst vad gäller att följa med i karaktärernas liv, att skapa en trovärdig och spännande dialog. Men själva deckardramat känns mer som – rutin, påklistrat, utan större spänning.

  

De tolv kriminalromanerna:

1997 Dans med en ängel 

1998 Rop från långt avstånd

1999 Sol och skugga

2000 Låt det aldrig ta slut

2001 Himlen är en plats på jorden 

2002 Segel av sten

2005 Rum nummer 10

2006 Vänaste land

2007 Nästan död man

2008 Den sista vintern

Och så nummer 11 och 12:

2012 Hus vid världens ände

2013 Marconi park

På DVD har jag sett Den sista vintern för att komma i stämning. Den är ruskigt bra.

Foto på författaren från Bonniers hemsida: