ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK” 2: LIKNELSEBOKEN

Nu har jag gått igenom mina anteckningar om PO Enquists böcker. Några av dem kommer jag att kopiera, citera, och visa här. Jag börjar bakifrån, med den sista romanen (från 2013):

             LIKNELSEBOKEN

Jag läste boken när den kom ut våren 2013 och skrev (ungefär såhär) om den här på bloggen i september:

Mycket man känner igen

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av Enquist! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). 
Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till; är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth blir tydligare.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja. Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. 

Behöver man kanske som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Ja, vad skall man tro?!

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? 

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern (hon får ibland heta Eeva-Lisa, ibland Eva-Liisa). "Det är om henne han inte får berätta.” Och ”Men om Eeva-Lisa måste han tiga.”
Varför var det så??

Till detta kan läggas: I Eva Beckmans TV-film om PO Enquist finns: En Morsdags-hälsning 1940 från Per-Ola och Sonja. Och det finna ett foto på PO, mamman och fostersystern (?).
Hette systern Sonja (men kallas Eeva-Lisa/Eva-Liisa)? 

ÅTERBESÖK I ”KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK”

PO Enquist är död. Hans sista roman, Liknelseboken, nominerades till Augustpriset hösten 2013. Då presenterades romanen av Lunda-prästen Kristina Nielsen-Jerneck. I några få meningar hade hon fångat författarens livsverk och bokens budskap.

”Från det gröna huset i Hjoggböle där synden läggs undan på översta hyllan i skafferiskåpet tar den ranka ynglingen Enquist ett kliv ut, eller är det in?, i frälsning med frihet långt bortom de frommas tal.

Kärleksmötet med den 36 år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet blir den livserfarne Enquists svar till vännerna vid flodens strand, de som snart är på väg över till andra sidan.

Kärlekens väsen är skört, skört som de nio bortrivna bladen i pappans notesblock. Skynda att älska innan du blir tokut, skynda att älska, snart är det kanske din tur att färdas över floden.”

Nu har Enquist själv färdats över floden. Och jag har, likt berättaren i Kapten Nemos bibliotek (1991), ”genomgått” mitt Enquist-bibliotek. Min avsikt är nu att åter presentera några favoriter.

Men först något om en radiointervju 2018 med Sandra Stiskalo.

Den som är det minsta intresserad av PO Enquist och hans författarskap måste lyssna på denna intervju från Lundströms Bokradio P1 den 3 mars 2018!!

Så här presenteras programmet på hemsidan:
Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har P.O. Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talar med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet.

Detta blev ett fantastiskt fint samtal! Sandra Stiskalo var påläst och nyfiken, hon lyssnade och väntade in. Hon kunde sammanfatta och beskriva hur personer och motiv återkommer och håller samman hela författarskapet - som varptrådar i en väv. 

Och hon pekade på en urberättelse med rötter i barndomens landskap.

Lyssna på intervjun här:  Sista radiointervjun med POE

Runt Selma Lagerlöfs sjö Löven

Jag är med i en bokcirkel i Göteborg. Den senaste boken vi läst är Selma Lagerlöfs debutroman: Gösta Berlings saga från 1891. Sen blir det Mankells Kvicksand och 
Anyurus senaste.
Personerna i Selmas roman rör sig på och runt sjön Löven (=Fryken) i Värmland.
Jag har pusslat ihop en karta, där man ser hur gårdarna ligger, några väldigt nära varandra.

Några gårdar i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga.

(Det riktiga namnet i parentes)

Ekeby (Rottneros). Majorskan och major Samzelius bodde här. Västra stranden av Löven (Fryken).

Björne (Sundsbergs gård). Strax norr om Ekeby. Här bodde Melchior Sinclair med fru Gustafva och dotter Marianne.

Ett par km söder om Ekeby låg gården Sjö (Öjervik). Där kunde man träffa på majoren Samzelius och hans björnar.

Norr om Björne, på sjöns västra sida, låg Broby, nuvarande Sunne. Här fanns en välbesökt gästgivargård, en prästgård och en elak präst.

Längre norrut, på Lövens östra sida, låg herrgården Fors med den grymme bruksherren Sintram, som var i maskopi med djävulen.

Söderut, i höjd med Ekeby låg Berga (Angersby). Här bodde den fattiga familjen Uggla med den sjuklige sonen Ferdinand, förlovad med Anna Stjärnhök.

Nära Berga låg Lövdala som Selma kallade sitt älskade Mårbacka.

Några km söderut och på sjöns östra sida låg gården Borg (idag prästgården Herresta) med grevefamiljen Dohna, som regerades av grevinnan Märtha Dohna. Sonen Henrik var gift med Elisabeth, som han träffat i Rom. Några år tidigare dog hans syster Ebba.

Svartsjö kyrka (Ö Ämtevik) låg nära Borg.

Kravlös ordlek

                                                                     

Jag är fortfarande bokläsare men som bokbloggare ganska kass. När Varbergs stadsbibliotek bjöd in till en skrivarcirkel, målgrupp 65+, nappade jag! Det skulle handla om lusten till ord och glädjen i att berätta (inte att bli författare). Det blev väldigt bra, och roligt. Vi plockade fram gamla minnen, hittade på, skrev och läste för varandra. Entusiastisk inspiratör var Mymmel Blomberg (Hitta Mymmel) från Hallands bildningsförbund. En av uppgifterna var att slumpvis välja ut några nyckelord med hjälp av en tärning och sedan skriva en kort berättelse. Jag skulle skriva om kopp, gryning, kanel och på stationen. En morgon på stationen I väntan på bussen satte jag mig i väntsalen på järnvägsstationen. Det var gryning, men kaféet hade just öppnat. Från deras bageri spred sig en ljuvlig doft - nybakta kanelbullar. Jag tog två och en stor kopp kaffe. Bullarna försvann snabbt, kaffet var lite för varmt. Medan det svalnade lutade jag mig bakåt i min varma rock - och slumrade till. Med ett ryck vaknade jag, samlade ihop mina grejer och rusade ut till tåget, som jag precis hann stiga på. På väg ut ur Varberg, i höjd med Varbergs kurort, ryckte jag till, plötsligt klarvaken. Jag skulle ju åka med en buss, till Tvååker!

Ett liv efter pensioneringen??

Trots all tid i världen kan saknaden efter att vara behövd bli stor. Det borde vara hur lätt som helst att finna mening i livet, tid att läsa och promenera, träffa barnbarn och vänner, engagera sig i något viktigt projekt. Men det är lättare sagt än gjort; ibland är ingenting roligt!

En grafikkurs med efterföljande regelbundna träffar ("tisdagsklubben") har blivit ett nav i livet för mig, och öppnat ögonen för andra livstecken.

Kanske kan jag nu skriva något om PO Enquists litterära universum!
Vem hjälper mig?!

Men först en dikt av min huspoet, Eva Magnusson:

"bryt inte nacken min vän
i ditt sökande efter vintergatan
på midsommarnattens himmel

kom hit kära du
   kom hit får du se:

den ramlade ner i vår trädgård i natt
och tusen mjukvita klövermunnar
viskar ur gräsets skyar:
räkna oss du,
    räkna med oss!

visste du inte att stjärnor
    lyser också på marken"

Roy Anderssons duva - årets komedi i Berlin!

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” utsågs till årets komedi på European Film Awards i helgen.

Roy Andersson prisades i Berlin

Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” var nominerad i fem kategorier på European Film Awards i Berlin. På lördagens gala utsågs filmen till årets komedi.

SVT.SE|AV SVERIGES TELEVISION AB, STOCKHOLM, SWEDEN

Roy Andersson prisad

Magiskt måleri med melankoli. Även som bokomslag!

Karin Broos på Waldemarsudde. Måste ses!! 

Bosatt i Varberg tänker jag ändå försöka se utställningen på plats. Innan dess njuter jag av bilder och text från Waldemarsudde.

Denna bild är hämtad från Waldemarsuddes hemsida:

http://www.waldemarsudde.se/utstallningar/utstallning/2015/karin-broos/



Karin Broos, Rosa speglingar. Bild beskuren. Foto: Marc Broos

Karin Broos har dessutom lånat ut sina bilder till två av Cilla Naumanns romaner. 
Båda målningarna är beskurna:

  

Springa med åror handlar bl.a. om sommargäster och bofasta (Halland) och om moderskap ur olika perspektiv. Ungdomsromanen 62 dagar utspelar sig under samma sommar, men med en annan berättare. Dessa två böcker finns utgivna i pocketformat, som en dubbelroman. Läs!
Bära barnet hem handlar också om moderskap, om att vara mor utan att föda ett barn, om en mor som adopterar bort sitt barn, om barnet. Rekommenderas.

The English Bookshop till Göteborg??

Charlotta Larsson ÄR Halta Lotta!

Roy Anderssons nya och redan prisade film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" innehåller så mycket! Och mer finns att se: filmen är nummer tre i en trilogi "om att vara människa".
Roy Andersson må vara den åtrådde i Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande", men hans filmer får mej att tänka på annat. Här är en favoritscen:

Japansk konst med smak av Matisse - och Murakami

Just nu pågår en konstutställning i Konsthallen/Hamnmagasinet i Varberg. Den japanska konstnären Naomi Okubo är inbjuden som "artist in residence" av bl.a. Varbergs kommun och Region Halland. Hon visar nu cirka 15 bilder men kommer även att arbeta med nya verk i en tillfällig ateljé.
Utställningen  kallas "Where should I go?" Vernissagekortet visar följande bild:

Denna bild heter "Camouflage" och är representativ för Naomi Okubos konst. Hon målar på duk med akrylfärger. Bilderna är fyllda av former och färggranna mönster. Man måste titta länge för att upptäcka alla detaljer, som gömmer sig, och då visar sig även mörka sidor. 
På de flesta bilderna finns en eller flera unga kvinnor med svart hår, pagefrisyr och bortvänt huvud; tillsammans utgör det ett självporträtt.

Bilden "Camouflage" får mig att tänka på några av Matisses odalisker (t.ex. en i röda byxor)  - och konstnären har mycket riktigt studerat Matisse.

De unga kvinnorna och de japanska miljöerna leder tankarna till åtminstone två av Haruki Murakamis romaner: Norwegian Wood och Den färglöse herr Tazaki. I båda romanerna återvänder (den manliga) huvudpersonen till 20-årsåldern för att bearbeta traumatiska minnen. (Jag skall försöka återkomma till herr Tazaki!)

Kolla gärna:
Naomi Okubos hemsida
Konsthallen/Hamnmagasinet Varberg

Från Hallands Nyheters websida har jag lånat följande bild (foto: Annika Karlbom):