Julklappstips: kort om tunna böcker

Jag tågpendlar mellan Varberg och Göteborg. Veckovis. Pocketshop ligger bra till, på stationen i Göteborg. En tunn bok får plats i rockfickan. Med tunn menar jag runt 100 sidor, max 150. Det kan räcka för att ge bestående intryck. Några favoriter:

Alessandro Baricco är en italiensk författare , född 1958. Tillsammans med andra kulturpersoner driver han ett skrivaruniversitet i Turin. Han är en mästare på kortromaner. På svenska finns bl.a. ”Silke” (sv 1998, 120 s. 59 kr.), Nittonhundra (2000; antikvariat) och Utan blod (2005, 98 sid. ej pocket men väldigt bra).

”Silke” är en fåordig, innehållsrik, stiliserad och rytmisk berättelse från 1800-talets Frankrike. Vad gör man när silkesmaskarna dör, och hela samhället lever på att producera silke? Hervé Joncour får uppdraget att resa till Japan (enkel resa 3 månader) för att köpa silkesmaskar. Trots kulturkrock är de första resorna dit lyckosamma. En tid. Och Hervé vill gärna återvända. Förbjuden kärlek komplicerar hans liv – och hustruns.




”Silke” finns även som film på DVD.




Paul Auster född 1947 kräver ingen presentation, men boken ”Resor i skriptoriet” gör det. Auster är mest känd för ”New York-trilogin” och har skrivit totalt 15 romaner, senast ”Invisible” som kom ut i höst. Han är även filmmakare (”Smoke” till exempel). Ofta är huvudpersonen en man (en författare som drabbats av olycka), men i den dystopiska ”I de sista tingens land” är det en kvinna.

”Resor i skriptoriet” (sv 2007, 144 s. 59 kr.) väver samman två berättelser: en gammal förvirrad man (Blank) är instängd i ett rum (en vårdinrättning) där han på olika sätt påminns om sitt liv, och sina berättelser. På hans skrivbord ligger några foton och ett manuskript, som han skall läsa och komplettera (en berättelse om händelser i ”Konfederationen”; kanske en allegori). Blank får flera besök. Han känner inte igen dessa, men alla påstår att de är bekanta, att de alla tidigare fått olika uppdrag av Blank.

Att ha läst Austers tidigare romaner är nog en förutsättning för att uppskatta denna bok: alla personerna har funnits med i tidigare romaner. Att kombinera rätt namn med rätt bok är som att spela ”Memory”!





Andrea Maria Schenkel är född 1962, bosatt i Regensburg, Tyskland.
Hennes första roman heter Mordbyn (ty Tannöd), utgiven på sv. 2009 (155 sidor, 65 kr.).

På ett förrädiskt enkelt, nästan fridfullt, sätt berättas om mordet på en hel familj. Redan efter två sidor är man fast: en kuslig stämning, något som inte stämmer. I mycket korta kapitel får vi efter hand veta vad som hänt. Viktiga pusselbitar är samtal/intervjuer med personer i trakten (allt från skvaller till verkliga iakttagelser). Efter hand ser man ett mönster, och att mördaren måste vara en av de intervjuade. Utan vare sig blöjbyten eller alkoholiserade poliser berättar Schenkel om mänskliga reaktioner på kärlekslöshet och svek. Boken bygger på en sann händelse.


Dessutom finns på sv Fallet Kaltheis (2009) och Bunker (2009), men ej som pocket.





Roberto Bolaño (1953-2003) har blivit mer berömd efter sin död än innan. Han dog 50 år gammal i väntan på levertransplantation.

Om natten i Chile (149 sidor), på svenska 2008. Finns dock ej på pocketshop. Den som vet något om Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid. En prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta, tänker igenom sitt liv, hoppas på försoning. Aningslöst ställde han sig på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. När Allendes parti fick makten gick Urrutia ”i kloster”, och läste klassiker. Nu försöker han försvara sitt liv.

Roberto Bolaño finns även som tjockt paket:
"De vilda detektiverna" (sv 2007, pocket 747 sid. 79 kr. pocketshop).

På tåget hem idag läste jag Kamila Shamsie's Burnt Shadows - ett utskick från The English Bookshop i Uppsala.

ETT BESÖK I "KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK" - om en bok av PO Enquist från 1991

Boken handlar om att bearbeta svåra barndomsminnen för att kunna gå vidare. PO Enquist kallar dessa minnen för "smärtpunkter". Som vuxen man, drygt 55, började han skriva denna bok; "den sista" (så blev det inte!) – för att sammanfatta, "lägga ihop". Han vrider och vänder på sina minnen; vill komma fram till "så var det".

För bokens berättare, den namnlöse pojken, handlar det om:
En sträng religiös uppfostran av en ensam mamma, Josefina Marklund (de första 6 åren). "Hårdhet och tårar." Problem med identiteten pga förväxling av nyfödda barn (vår berättare och Johannes) och byte av familj vid 6 års ålder. Han tvingas då flytta från det gröna huset, det som den döde pappan byggt. Ensamhet. Vem kan ersätta en far, när Kristus, Människosonen, aldrig har tid? En ung flickas graviditet, missfall och död. Att vi alla är bödlar, offer och förrädare. Vad är sant, vad är inte sant? Att minnas, rekonstruera, förstå, "lägga samman" – för att kunna gå vidare i livet, bli fri. PO Enquist kallar detta återuppståndelse.

Om att läsa "Kapten Nemos bibliotek"
Boken beskriver ett yttre skeende men handlar om ett inre. Att läsa boken är verkligen en utmaning. Det är som att lägga pussel i flera lager med genomskinliga bitar, som inte alltid passar. Eller som att titta in i ett kalejdoskop med ständigt nya mönster. Berättelsen är uppdelad i småstycken, fragmenterad – ibland med små skillnader. Som läsare blir man ofta förbryllad, bläddrar i boken: Har jag inte redan läst detta? Vem berättade samma sak i ett annat kapitel – eller i en annan bok? Berättaren (någon stans kallad Ingen) ger sin version, men citerar även anteckningar gjorda av Johannes, hans bäste vän. Men Johannes ljuger.

Kort sammanfattning av berättelsen
Två sexåringar tvingas pga en tidig förväxling byta familj, lämna tryggheten. Innan dess är de båda pojkarna bästa vänner. Berättarens riktiga mamma blir psykiskt sjuk, måste bindas som en häst, hamnar på sjukhus, dör. Johannes flyttar till Josefina; kontakten bryts. När Johannes får en fostersyster, Eeva-Lisa, blir den namnlöse pojken intresserad av henne, och träffar därför Johannes oftare. De båda spionerar svartsjukt på Eeva-Lisa och hennes pojkvän, "fienden". Då hon blir gravid, en katastrof för Josefina, en stor synd, förråder Johannes henne, berättar för mamman, som vill skicka iväg fosterdottern. Pojken kan aldrig förlåta Johannes detta. En natt får hon värkar, blöder, och söker upp vår berättare, som hjälper henne. Eeva-Lisa föder en död pojke i familjens vedbod, och hon dör där. Men först lovar hon att återuppstå.
När pojken läser Jules Vernes' "Den hemlighetsfulla ön" blir kapten Nemo hans vän och Välgörare i fantasin. Nemo betyder Ingen. Av Nemo får han hjälp och råd, bl.a. att senare bege sig till Franklinön (Ryssholmen i sjön Hjoggböleträsket), där han finner "döpojken", Eeva-Lisas barn. På väg till ön försvinner Johannes, först under vattnet, men sen in i skogen. Det döda barnet placerar pojken i "de döda katternas grotta". Dit kommer Eeva-Lisa i form av en vacker svart katt, och de samtalar under 16 dagar. Eftersom berättaren då är försvunnen letar man efter honom. När han hittas försvinner den svarta katten. Pojken förs vidare "till förvaring" under drygt 4 år.
Som vuxen, 45 år senare, återvänder berättaren symboliskt till ön, till den grotta där kapten Nemos ubåt Nautilus ligger. Boken "Den hemlighetsfulla ön" binder samman barndomen med vuxenlivet. Och han återfinner en döende Johannes i biblioteket. Där läser han Johannes' anteckningar ("besvärjelser"). Berättaren fyller sedan ubåtens tankar med vatten, Nautilus går till botten – för alltid. Han lämnar grottan, och barndomen, och ror ut mot friheten, försonad.

En sorts tolkning
Det går inte att komma undan tolkningen att Johannes är en fantasifigur, berättarens alter ego. När pojken gör något han skäms för (smyger på Eeva-Lisa) får ”Johannes” ta skulden. Successivt försvinner Johannes ur berättelsen. Berättaren frigör sig från sitt alter ego. De återses först 45 år senare, vid det tänkta mötet i biblioteket, då Johannes dör. Till sist. Först då släpper berättaren definitivt taget om honom; medger att Johannes aldrig funnits (det är "helt naturligt"). Kanske har han ibland velat vara som Johannes, men nu står han på egna ben. Även kapten Nemo är en fantasifigur, skapad av pojken, vilket är tydligare, lättare att förstå. Han är ”Ingen” – och han är en befriare från pojkens tunga religiösa börda. Välgörare, rådgivare, alltid nära. Även han kan tolkas som ett alter ego för pojken.
Boken bearbetar svåra minnen, inre "smärtpunkter". Den ställer frågor om vad som är sant och vad som är falskt. Existentiella frågor. Och den måste tolkas! Som ett mantra återkommer: ”Det finns bara tre slags människor: bödlarna, offren och förrädarna.” Pojken och hans två alter ego antar alla tre dessa olika roller. Och de tre personerna läggs ihop till en. Sammantaget blir berättelsen en återuppståndelse för den vuxne mannen, som ”en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta, och återvänder, som klockans visare, men förändrad, fast ej till det yttre”.

Ankomsten till kapten Nemos bibliotek i Hjoggböle. Startpunkt: "Ett annat liv" av PO Enquist 2008

Att läsa "Ett annat liv" ger många nycklar till PO Enquists författarskap, inte minst "Kapten Nemos bibliotek" från 1991. Första delen av "Ett annat liv" heter "Oskuld" och täcker barndomsåren. Boken är självbiografisk, men inga memoarer.Efter många år som alkoholist, ”det förlorade 80-talet”, lyckas författaren bryta 1990. Han insåg att han fortfarande kunde skriva och påbörjade "Kapten Nemos bibliotek", som gavs ut 1991. Boken är "den sista roman han skall skriva" – och den räddade hans liv. Enquist säger själv att det är en bok om återuppståndelsen. Den handlar om livet i Sjön/Hjoggböle, om hans mor, döpojken, Välgöraren, fostersystern Eeva-Lisa och honom själv som barn, och om alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu gått som gåva. Och han visste att han var räddad.

Föräldrar, familj, tron
Enquists pappa Elof dog 1935 på sjukstugan i Bureå när pojken var 6 månader efter en blindtarmsoperation. Fadern var bl.a. skogshuggare. Han blev ”tvärfrälst” genom hustruns förböner. ”En fantastisk far”, sa mamman, Maja. Hon dog 1992. Hon var folkskollärare, men för henne var livets centrum mötena i bönhuset (EFS). Sonen uppfostrades därefter – strängt religiöst. Hon har svårt att ge beröm, men kan ändå säga att han duger. De bodde fram till mitten av 40-talet i ett grönt hus som pappan byggt. Under några år bodde sannolikt en fosterflicka i familjen (men man kan inte vara helt säker på det!). Senare skall Enquist omskapa sina minnen av denna tid. Hans bild av mamman förändras: det var inte bara Bibeln, Gud, Kristi sår, nåden, bönen, blodet, melankolin. Hon var egentligen så mycket mer, hon vägrade att krossas av ensamheten.

Det gröna huset och byn
Huset och den urgamla byn Hjoggböle var centrum i världen för den lilla familjen. Nedanför huset låg sjön Hjoggböleträsk. Där fanns en brygga med blodiglar i vattnet. Dessa och andra djur blev som lekkamrater för barnet. I sjön ligger Ryssholmen. Byn är indelad i en ogudaktig och en andlig halva. De första har Folkets hus och fotboll, de andra bönhuset.

Djur och natur
Skogen och omgivningarna, olika träd, djuren, fåglarna – och trollsländor (borta länge, tillbaka 1990) – betyder mycket. Barnet drömmer om en svart katt.

Döda och bortbytta barn
Familjen första barn dog vid födseln, en son som döptes till Per-Ola. Som död fotograferades han i en kista, ett likkort. "Döingen". Två år senare föds vår huvudperson – och han får samma namn. För berättaren blir detta under några år väldigt oklart, misstänkt. Var det verkligen han, eller var det den äldre brodern, som levde? Eller var det samma barn hela tiden? Hade han själv först dött och sedan återuppstått?
Under denna period skedde en barnförväxling: två pojkar födda på Bureå sjukstuga och från Hjoggböle hamnade i fel familjer; den ena mamman var Enquists faster Vilma. Ärendet med "de bortbytta enqvistska barnen" blev en nationell nyhet och avgjordes i HD: pojkarna skulle återlämnas till "rätt" familj. Detta bidrog till att Enquist tvivlade på sin egen identitet. Först osäker på om det var han själv eller brodern som dött, sen dök det upp ett rykte i trakten att han själv blivit förväxlad, att "han var en annan". Men han vågade aldrig fråga sin mor om hur det verkligen var.
Modern var en vacker kvinna, men ibland kunde hennes ansikte förvridas. Ett sådant tillfälle var då barnet opererades – i Bureå – med borttagning av tonsiller, av samma doktor som skött maken/sonen. Här finns alltså döpojken, pappan, och han själv – utsatt för dödsfara. Modern besöker honom varje dag, men får inte komma in pga en epidemi. Hon står utanför fönstret, med ansiktet förvridet av skräck, som en utestängd fågel som flaxar emot rutan.

Eeva-Lisa
Fostersystern Eeva-Lisa får stor betydelse för pojken. Hon är några år äldre, och vi får veta väldigt lite om henne. Troligen hände något förbjudet, att hon blev gravid. "Det är om henne han inte får berätta", "Men om Eeva-Lisa måste han tiga". Hon kan efter hand inte hålla sams med modern, som vill göra sig av med henne.
Som barn är PO Enquist snäll, han är klen och "rank" (som en fura) och han är ett ensamt barn. Eeva-Lisa blir hans enda vän. Det är viktigt att bekänna sina synder, och han hittar på en synd: att han stulit karameller. Men detta avslöjas! Med avsikt sviker han sitt lag under ett snöbollskrig, kallas förrädare – och blir lycklig av det. Han kräver en gång att mamman skall be Eeva-Lisa om förlåtelse – och de regelbundna ”unisona” lördagsbekännelserna upphör.

Om att dikta och rita kartor
Pojken drabbas tidigt av skrivandets beroende, hur det nu kan komma sig. Varifrån kommer denna ådra? Mamman har anteckningsböcker med uppsatser från sin utbildning, pappan skrev dikter i en notesbok – men den brände mamman efter hans död. Sonen skriver dikter – och han ritar kartor, kopierar först på smörpapper från skolkartan. Hjoggböle är centrum, världen runt omskapas. Han ritar om, ritar "fel" – men på ett inre sätt rättvisare än skolkartan. Han hittar på: i fantasin och på kartan finns "de döda katternas grotta", där man kan hålla sig gömd för förföljare. Han finner senare den grottan på riktigt! Kartan har förutskickat verkligheten.

Välgöraren
Det gröna huset var världens centrum, där telefontrådarna sjunger vintertid (huset blir en resonanslåda) – som en himlaharpa. Men ovanför alltsammans svävar hans döde far. Han fanns som likkort – och som skyddsängel. När PO är rädd och ensam tänker han fram fadern, 31 år, i svart kostym. Och fadern kommer alltid, i stunder av yttersta nöd och stor fara, gränslös utsatthet och villfarelse, ”halverst en välgörare”. Den ende. Vid 8 års ålder läser pojken Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön” där en liknande välgörare, kapten Nemo, hjälper de nödställda på ön. Nemo förändrar allt; kapten Nemo och fadern flyter ihop. En fantasifigur alltid till hands – en osynlig Välgörare, mer pålitlig än Gud och Jesus (som aldrig hade tid). Pappan är tillbaka idag – som reskamrat – men han blev ej insläppt när det var svårt på 80-talet.
1990 vill författaren ta de döda tillbaka, berätta hur det verkligen var.

"Fritt fall" (ty "Schilf", 2007) av Juli Zeh. 416 sidor. Weyler 2009

Överallt alla dessa fåglar, som ”sett det mesta, eftersom alltid minst en av oss var med”. Platsen för berättelsen, och brottet, presenteras genom en inflygning mot staden Freiburg. Och i epilogen lämnar fåglarna staden flygande, återkallade för att avlägga rapport – till bergen. ”Ungefär så var det”, säger de.
Två av huvudpersonerna är fysiker. De möttes på universitetet, två udda personer som fann varandra. Med en arm över den andres axel satt de på biblioteket, med en krita i handen löste de matematiska gåtor. I fysiken möttes de, som älskande. Men deras vägar skildes: Sebastian valde kärlek till en kvinna, barn, fast arbete i staden Freiburg. Oskar gick vidare till Cern. Deras relation präglas av en hat-kärlek, mest tydlig hos Oskar. Ändå träffas de regelbundet hemma hos Sebastian en fredag i månaden, för en måltid, för att diskutera idéer. Sebastians fru Maike vill att de träffas, sonen Liam beundrar både sin far och Oskar. De båda männen är nu i 40-årsåldern.
Efter att ha skrivit en artikel i Der Spiegel om parallella universa/flervärldsteorin kritiseras Sebastian hårt av sin gamle vän. I en direktsänd TV-debatt möts de. Mötet avbryts, i kaos. När den ene spelar den andre ett spratt hamnar den drabbade i fritt fall; marken rämnar. Ett missuppfattat ord får dödliga och livsavgörande konsekvenser.
Två poliser får i uppdrag att utreda kidnappningen av ett barn, och ett läskigt mord av en cyklande narkosläkare (dr Dabbeling, vän till Maike). Barnet är Liam. Parallellt utreder de även en sjukhusskandal (där Dabbeling kan vara inblandad) och en serie mord begångna av en påstådd tidsresenär. Kommissarie Rita Skura är ambitiös och har stora krav på sig att visa upp resultat. En äldre kollega, Schilf, kallas in. Han var tidigare hennes lärare på polishögskolan, och betonade att hennes troskyldighet var en tillgång, men att alltid utgå från motsatsen till vad hon egentligen trodde var sant. Schilf jobbar mycket på intuition, ensam, resonerande med sig själv. Han har nyligen 1. träffat sin flickvän, Julia. 2. fått besked om att han har en dödlig hjärntumör. Tumören kallar han fågelägget; den ser ut så, på datortomografin. Detta är hans sista fall; han befinner sig i fritt fall. Mycket rör sig i Schilfs huvud, och han registrerar alla fåglar runt om honom. Pratar med dem. Rita Skura hatar fåglar. Om det behövs hämtar hon sin katt.
De både poliserna jobbar parallellt utan att egentligen vilja samarbeta. Schilf avslöjar
”tidsresenären” på ren intuition, Dabbeling har inte dödats en kollega – men han är inte heller inblandad i ett triangeldrama med Maike och Sebastian, vilket Skura tror. Istället avslöjas ett grymt iscensatt practical joke, som definitivt avslutar vänskapen, och kärleken, mellan de båda fysikerna. Sveket är totalt.
Boken vävs samman av en mängd teorier och idéer, stora och små: flervärldsteorin, om tidens väsen, materialism, om ogripbarhet och slump, om sant eller falskt, om ”Doublething” från Orwells bok ”1984”. Samtidigt är det ett relationsdrama, men de inblandade kan i viss mån kännas som schackpjäser, med specifika egenskaper, och där olika drag testas. Kanske är det hela en kamp mellan Freddy och Anatolij ur ”Chess”, regisserad av och utspelad i Schilfs huvud.
Juli Zeh är en fantastisk berättare, men det krävs lite ansträngning att komma in i berättelsen. Med fyndiga och nyskapande formuleringar och överraskande iakttagelser, kombinerad med en oerhörd energi, driver hon berättelsen framåt. Den kräver noggrann och uppmärksam läsning för att inte missa viktiga detaljer, och nästan allt faller på plats, ibland helt överraskande. Jag tror att Zeh sett både ”Sliding Doors” och ”Seven”, och där finns kopplingar till Paul Austers tankar (liksom till Giordano Bruno, som hävdade att universum innehåller oändligt många världar – och brändes på bål år 1600 för sina idéer).
Den svenska titeln är vitsig, men ligger långt ifrån den tyska titeln ”Schilf”. Ordet betyder växten vass, men används i boken synonymt med kaveldun. Kommissarien får vid ett tillfälle något som liknar blommor – tre bruna, sammetslena kolvar, som liknar mikrofoner. Kaveldun. Dessa har en tendens att explodera. Så har även Schilfs huvud.
Som narkosläkare undrar jag vad Dabbeling gjort för ont! Men nu skall jag gå och bygga fågelholkar.

På spaning efter minnets fragment

Kerstin Norborgs första roman ”Min faders hus” kom 2002, och för den fick hon välförtjänt pris av SR. Innan dess hade hon skrivit tre diktsamlingar. 2005 kom novellsamlingen ”Missed abortion” (ett medicinskt uttryck för en förlust, ett missfall). Och i år han hon gett ut ”Kommer aldrig att få veta om hon hör”, som hon redan fått GP´s litteraturpris för. KNs farfar var prästen, som förlorade kontakten med Gud i ”Min faders hus”. När KNs mor var mycket liten dog hennes mamma. Berättaren i den nya boken är en kvinna, som varit med om samma sak, och omkring detta spinner KN sin berättelse. Den utspelas i två tidsperioder: tiden före och några år efter berättarens födelse (jag gissar 40-tal), och berättaren i övre medelåldern. Kan hon minnas sin biologiska mor? Eller består hela hennes liv av en dröm – om att minnas, om tillhörighet? Berättelsen är en vemodig resa tillbaka, en längtan att väcka till liv.
Kvinnan som dör av bröstcancer, Estrid, berättarens mor, växte upp i Lund. Hon har två bröder, Martin och Axel. Sin mamma kallar hon Alma. Hon var pappas flicka, men han dör när hon är i 30-årsåldern. En tid senare flyttar Estrid hemifrån. Samtidigt, i byn Skogssjön, nära Söderhamn, växer Johannes upp, yngst, med två äldre systrar, Stina och Gertrud, och en bror, Lars. Det fjärde barnet dog innan han hunnit fylla sex efter att ha försökt svälja ett kornax. Han hette också Johannes. Fadern Per är välbärgad bonde, mor heter Karin. Per har svårt att begripa sig på sin yngste son, som både sjunger i kör, läser Strindberg och sitter hemma och målar tavlor.
Estrid kommer till Skogssjön som byns småskolelärarinna. Johannes återvänder från ett sanatorium, där han behandlats för tuberkulos. Han är 34. Hon drygt 30. De båda möts i kyrkokören, där Estrid spelar orgel – och tycke uppstår. Tillsammans besöker de Lund, och Johannes letar vetgirigt efter sevärdheter. Påläst. Estrid och Johannes får fem barn: det första, en pojke, dör direkt efter födelsen. Sen kommer Sigrid, Agnes och Edvard. Den yngsta dottern är bokens berättare, ”jag”, som långt senare försöker göra de döda verkliga; minnas. Som mycket liten överlämnas hon på en järnvägsstation av den svårt sjuka Estrid till sin faster Gertrud och hennes man Erik. Under hela livet, som vuxen, vill hon så gärna minnas sin mamma. Hon minns – eller är det en dröm – att hon önskade att mamman skulle hör hennes gråt. Men hon kommer aldrig att få veta!
Några år går, med besök hos syskonen (nästan som kusiner) på gården. Och pappan Johannes tiger. Sedan hopar sig katastroferna i Skogssjö: Johannes dör av sin lungsjukdom, farmor dör, faster Stina dör; ”året då alla dog”. De kvarvarande syskonen splittras: Sigrid får komma till Gertrud och Erik (där vår berättare redan är fosterbarn), Agnes till morbror Martin, Edvard till en avlägsen släkting.
Om allt detta handlar berättelsen; den växlar mellan de olika tidsperioderna (ibland blir det lite svårt att hänga med). Nu, efter att ha levt i många år med sin längtan, barnlös och med ett oförsonat förhållande till sambon Hilding, sitter berättaren i en sommarstuga och skriver. Hon lyssnar bakåt; hon vill bli hörd och sedd, vill minnas att hon en gång låg i mammas famn, höll hennes finger, hårt. Men hon kommer aldrig att få veta…Övergiven. Sorgligt. Och ändå: genom berättelsen får vi följa en väg till tillhörighet – och försoning med livet, som det nu blev. Och minnena ser henne, visar sig. Där finns en labradoren Lappo (som i "Min faders hus"), där finns en koltrast – hoppets fågel – som kanske sjunger ”timman innan gryningen” (Sv psalm 717).

Unbelievable!!

I november 1953 höll Dag Hammarskjöld ett tal i amerikansk radio i serien "This I believe". Det är många år sedan jag läste detta tal första gången, först i svensk översättning, sedan i sitt original.

Rubriken är "Gamla trossatser i en ny värld" ("Old Creeds In A New World"). Hela talet ryms på 1½ A4-sida. Han höll det alltså långt innan boken "Vägmärken" kom ut - ett Credo. Ingen som hörde eller läste detta tal borde ha blivit överraskad av innehållet i "Vägmärken". Talet finns återgivet i en mängd böcker, på svenska eller engelska, i sin helhet eller delar av det.

Nu till det otroliga, fantastiska. Man har hittat originalinspelningen!!

Håll till godo:

http://thisibelieve.org/essay/16608/

En kommentar på en blogg kan ge oväntad effekt

Roger Lipsey i USA skriver en bok om Dag Hammarskjöld. Om detta berättar han i sin blogg:
http://www.dag-hammarskjold.com/ Där skriver han en gång i veckan. Så - jag såg en chans: kanske han kan hjälpa mej att hitta Dr Erlings bok. Jag skrev en kommentar i hans blogg. Visste han hur jag skulle hitta min efterlängtade bok??
Och tiden gick. Inget svar....
Men den 3 november fick jag ett email, från Helmut - i Tyskland! Han skrev (på svenska!):
"Jag har läst din mail till Roger Lipsey. Om du har inte fått Erling-boken från honom, så kan jag sända dig en kopia (tyvärr med några håndskriftliga tillägg av mig)."
Så nu kan jag få ett eget exemplar av Erlings amerikanska bok, från Tyskland, med handskrivna tillägg. Fantastiskt! Fast jag fortsätter att leta efter Dr Erling. Nästa steg: ett nytt email till hans gamla college.

Bokcirkel

Vi har en bokcirkel, åtta damer och jag. En gång i månaden träffas vi, i Majorna i Göteborg. Oftast har vi då läst samma bok. Till ikväll hade vi läst PO Enquists Ett annat liv. Vi pratade i munnen på varandra. Boken är självbiografisk och där finns överallt kommentarer till de egna böckerna; de har ofta börjat som en idé långt tillbaka.

Hur tolka titeln "Ett annat liv?" Kanske är det kontrasten mellan den lilla byn i Västerbotten och den stora litterära världen, eller livet efter många års alkoholism, eller...

Alla var överens om att boken lockar till läsning av fler av Enquists böcker. Själv skall jag börja med att läsa om "Kapten Nemos bibliotek" från 1991. Den handlar "om återuppståndelsen".

När verkligheten inkräktar på fiktionen (Javier Marías)

Baksidestext Dark Back of Time:

"When Javier Marías wrote All Souls he was unprepared for the way in which reality would begin to invade his fiction. Real people mistook themselves for his fictional characters and readers confused him with his narrator. In Dark Back of Time, Marías used the unsettling effects of All Souls on his life to begin an extraordinary meditation on the transience, chance and fragility of life, and the way in which reality so easily blurs into fiction."

"Alla själar" i allhelgonatid

Min vän Peter gav mig två böcker på min födelsedag i somras, Javier Marías' Alla själar (eng All Souls) och Dark Back of Time. Peter påminde om vårt pågående samtal om metalitteratur (fr.a. Auster), och nämnde att det fanns en tydligt koppling mellan böckerna jag fått. För mej var både författare och böcker nya bekantskaper.
Först något om boken Alla själar (eng All Souls 1992), på spanska Todas las almas utgiven 1989, på svenska 2008. Berättaren är gästprofessor i spanska vid ett college i Oxford under 2 år på 80-talet. Han nämns aldrig vid namn men kallas bl.a. "vår käre spanjor" av kollegorna. Det märks tydligt att berättaren är gäst, att miljön för honom är exotisk och mycket främmande. Undervisningen är snarast en bisak; han lär ut "dekorativa kunskaper". Han ser det mesta från utsidan men lever ändå mitt i. Därför klär han sig ibland i sin ämbetsdräkt (tala'ren) men mest för att tillfredsställa turisterna i Oxford. Han ägnar stor del av dagarna till att vandra omkring på stadens gator, han är flitig besökare i de många boklådorna. En blomsterflicka utanför hans hus väcker hans intresse, men alla tiggare stör honom. Sophinken är på ett sätt enda spåret av att han lever, och därför skriver han ett ode till sina sopor. Ibland deltar berättaren i universitetes formella umgängesliv, men även då som en främmande fågel och iakttagare, inte minst vid en minnesvärd middag ("high table"), som utvecklas till ett groteskt fylleslag, medan de olika rätterna snabbt bärs ut framför ögonen på en hungrig gästprofessor. Under middagen spelar blickarna en stor roll, vilket även leder till en längre kärlekshistoria med en gift kollega, Clare Bayes.
Hela Oxford är fullt av människor som tittar på varandra, samlar information för att sprida skvaller och rykten - men man berättar ingenting om sig själv. Detta informationssamlande framställs som en god grogrund för engelska spioner (MI5)!
En viktig roll spelar besöken i den bokhandel, som drivs av makarna Alabaster. Berättaren "dammssuger" bokhyllorna på samtliga våningsplan i jakt på rariteter, och här finner han böcker av bl.a. Machen (skräckhistorier) och John Gawesworth (pseudonym för T.I.F. Armstrong, död 1970). Här berättas även om det märkliga litterära kungadömet Redonda, där Gawsworth en gång var "kung". Samme Gawsworth spelar en viktig roll senare i boken. Staden Oxford är fulla av bokantikvariat. Många invånare har samlat böcker ett helt liv, men inte alla har arvtagare.
En rad kollegor passerar revy och presenteras mer eller mindre fördelaktigt. En av dem, Cromer-Blake, fungerar som mentor för sin spanske gäst, med vilken han delar en del förtroenden. När berättelsen inleds har både Cromer- Blake och nestorn Toby Rolands dött. Berättaren noterar då att vare sig han själv eller livet är detsamma, när han nu genom sin berättelse återvänder till Oxford. (Samma tanke finns hos Dag Hammarskjöld: "Du återvänder aldrig./En annan man/ finner en annan stad.")
Under nästan 1½ år har berättaren alltså en kärlekshistoria; en förbjuden kärleksaffär. Han träffar även andra kvinnor. En av dem dyker upp några gånger efter ett första möte på tåg och järnvägsstationen Didcot, men hon är verkligen undflyende. Relationen till Clare Bayes dominerar. Hennes son Eric bor inte hemma (han är 8-9 år) utan går i skola på den ort där han senare, pga. familjetraditionen, skall fortsätta sina högre studier. Under en period är han sjuk och tas då om hand hemma av sin mamma, vilket stör hennes spanske älskare mycket.
Mot slutet av boken återkommer Gawsworth, då under sitt riktiga namn Armstrong. Att vi alla, mitt i livet, bär döden inom oss, framgår när Clare Bayes berättar ett ännu levande och smärtsamt minne från sin barndom. På så sätt blir hela boken en sorgesam saga om olycklig kärlek.

Kopplingen till boken Dark Back of Time vill jag återkomma till. Det handlar bl.a. om hur läsare och "huvudpersoner" förväxlar fiktion och verklighet så till den grad att Marías kände sig tvungen att skriva en helt ny bok som förklaring. Troligen kommer boken så småningom på svenska.

Nu vill jag sjunga något om "Invisible"

Den har kommit ut nu – Paul Auster´s nya roman Invisible. Jag valde med omsorg Auster’s amerikanska förlag (boken ges ut på flera förlag samtidigt) Henry Holt & Company, hardcore.
– En vacker bok som känns bra att hålla och bläddra i.
Auster har nu skrivit 15 romaner och 4 självbiografiska böcker (en del annat har han också gjort, film t.ex.). I många av romanerna finns teman från och blinkningar till autobiografierna. Den nya boken är dels en roman med namnet 1967, i 3 delar (Spring, Summer och Fall), författad av Adam Walker, dels en ramberättelse författad av Walkers vän från studietiden, James Freeman. Som avslutning av boken Invisible finns ett dagboksavsnitt, skrivet av Cécile Juin, en kvinna Walker träffade i Paris några veckor 1967.
Grundstoryn är att Walker 2007 kontaktar (den kände författaren) James Freeman och vill få hans omdöme om den bok han håller på att skriva om det som hände honom 1967. Båda är nu 60 år. Walker är svårt sjuk. Freeman berättar (på cirka 60 av bokens 300 sidor) om deras kontakter och om andra personer han efter hand träffar. Cécile Juin var 18 år 1967.
Alltså: en berättelse i en berättelse. Auster har själv sagt att hans favoritbok är Cervantes´ Don Quijote. I Stad av glas berättar ”han” för Daniel Quinn (DQ) om en essä han håller på att skriva om – Don Quijote. Och mönstret från Cervantes går igen, även nu.
Den nya boken inleds med ett slumpartat möte (verkar det bekant?), som får avgörande konsekvenser för Adam Walker. Och snart blir boken en berättelse om ungdomlig naivitet kontra ren ondska, eller om vad man minns kontra vad som egentligen (?) hände. Romanen är inte självbiografisk har Auster rapporterat, men tveklöst återanvänder Auster egna upplevelser, läsefrukter och vanor. Walker reser till Frankrike, han gick på Columbia University (liksom PA). James Freeman röker Schimmelpennincks (liksom PA). Cécile Juin översätter Lycophron´s Cassandra (finns med i The Book of Memory, del 2 i The Invention of Solitude). Den osynlige mannen, som porträtteras 1982 var just invisible, men vad eller vem som är invisible nu är inte lika klart. Ordet återkommer minst tre gånger i romanen. Minnen från Hamsums Svält passerar (som poet är Walker inte särskilt framgångsrik, men hungrig, vilket noteras.) Ett barn, en pojke, som dör tidigt finns också med; ett tema från Minnets bok. Att flera av Austers tidigare figurer är verkliga ”walkers” kanske är en slump. Vem vet? Ytterligare trådar bakåt visar sig i några kala rum, spartanskt möblerade, och i ett chambre de bonne i Paris.
Flera betydelsefulla personer dyker sedan upp i Walkers tredelade berättelse från 1947, och sätter djupa spår. Några av dem kan Freeman träffa långt senare men inte alla. Jag tänker inte berätta mer nu. Förutom enstaka detaljer gillar jag verkligen boken, en väl genomarbetad metaroman, om hur en händelse kan påverka ett helt liv. Finalen är nog lite svag, men där finns kopplingar till Austers barndom. Och inte minst – Walkers gäckande demon blir som en Kurtz i Conrads Mörkrets hjärta.

Nu finns den här: "Invisible" av Paul Auster

...och en undflyende författare!

Efter att ha fått kontakt med biblioteket på Gustavus Adolphus College i St.Peter, Minnesota
via email fick jag efter en tid följande svar:
Hello Jan,
I am sorry for the delay in answering your email sent to the Gustavus library. I have copied Bernhard on this message so he can correspond directly with you. He informed me that he is working on some corrections on his original work....
If you don't hear back from him in a reasonable amount of time, please email me again and I will call him.
Judy

På spaning efter en undflyende bok

Dag Hammarskjölds (DH’s) bok ”Vägmärken” kom ut 1963, 2 år efter hans död i en flygolycka. Han var då 58 år och hade varit FN´s generalsekreterare i drygt 8 år. Den engelska översättningen kom 1964, ”Markings”, köpt av många, läst av några, förstådd av få. Och som översättning kritiserad.
En mycket bra hemsida om DH’s liv och gärning finns här.
Manuskriptet till ”Vägmärken” skrevs under en tidsperiod av 36 år, och sannolikt var det inte avslutat eller färdigredigerat. Boken består av kronologiskt uppställda reflektioner och tankar, ”mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, av dikter och citat (från Bibeln och olika författare). Det går att följa en inre utveckling, och flera av vägmärkena är kopplade till viktiga händelser i DH’s liv.
Men man kan inte utan vidare ”förstå” DH’s budskap. Ett enda vägmärke kan kräva ingående analys, och även då man tror sig begripa kan detta ändras vid nästa läsning. Det är därför nödvändigt att ta hjälp av någon av de böcker, som skrivits om DH och om ”Vägmärken”.
För en tid sedan fick jag veta att en amerikansk teolog gjort en egen översättning till engelska av ”Vägmärken” och försett varje vägmärke med en kommentar. Han har även skrivit en inledning till varje avsnitt (år eller grupp av år). Författarens namn är Bernhard Erling, boken heter ”A Reader’s Guide to Dag Hammarskjöld’s Waymarks”.
Boken är utgiven på eget förlag år 1999. Dr Erling har varit professor i teologi vid ett amerikanskt universitet med svenska rötter (Gustavus Adolphus College, St. Peter, Minnesota). En så intressant och innehållsrik bok ville jag ha ett eget exemplar av – men hittills har det inte lyckats! Jag har sökt på svenska antikvariat, jag har vänt mig till Uppsala English Bookshop (augusti: ” jag har kommit lite närmare”), jag har kontaktat Erlings college via e-mail. Spaningen hittills resultatlös!
Man jag vill fortfarande ha ett eget exemplar av denna bok.

INLEDNING

Nu går han, lite i skuggan, uppför en trappa. Himlen anas genom ett fönster. Glasögonen blänker. Han ser sig om: bakåt, uppåt, framåt, inåt. Med vänster hand följer han ledstången. Klockan på armen skymtar. I höger hand en bunt bilder. Fotografier. Teckningar. Och en anteckningsbok. Man ser inte början, inte slutet av räcket. En dörr anas. Han är ensam, men ändå inte. Många har gått i trappan före honom, andra är på väg. Han är mitt i steget och sextio.