Boken handlar om att bearbeta svåra barndomsminnen för att kunna gå vidare. PO Enquist kallar dessa minnen för "smärtpunkter". Som vuxen man, drygt 55, började han skriva denna bok; "den sista" (så blev det inte!) – för att sammanfatta, "lägga ihop". Han vrider och vänder på sina minnen; vill komma fram till "så var det".För bokens berättare, den namnlöse pojken, handlar det om:
En sträng religiös uppfostran av en ensam mamma, Josefina Marklund (de första 6 åren). "Hårdhet och tårar." Problem med identiteten pga förväxling av nyfödda barn (vår berättare och Johannes) och byte av familj vid 6 års ålder. Han tvingas då flytta från det gröna huset, det som den döde pappan byggt. Ensamhet. Vem kan ersätta en far, när Kristus, Människosonen, aldrig har tid? En ung flickas graviditet, missfall och död. Att vi alla är bödlar, offer och förrädare. Vad är sant, vad är inte sant? Att minnas, rekonstruera, förstå, "lägga samman" – för att kunna gå vidare i livet, bli fri. PO Enquist kallar detta återuppståndelse.
Om att läsa "Kapten Nemos bibliotek"
Boken beskriver ett yttre skeende men handlar om ett inre. Att läsa boken är verkligen en utmaning. Det är som att lägga pussel i flera lager med genomskinliga bitar, som inte alltid passar. Eller som att titta in i ett kalejdoskop med ständigt nya mönster. Berättelsen är uppdelad i småstycken, fragmenterad – ibland med små skillnader. Som läsare blir man ofta förbryllad, bläddrar i boken: Har jag inte redan läst detta? Vem berättade samma sak i ett annat kapitel – eller i en annan bok? Berättaren (någon stans kallad Ingen) ger sin version, men citerar även anteckningar gjorda av Johannes, hans bäste vän. Men Johannes ljuger.
Kort sammanfattning av berättelsen
Två sexåringar tvingas pga en tidig förväxling byta familj, lämna tryggheten. Innan dess är de båda pojkarna bästa vänner. Berättarens riktiga mamma blir psykiskt sjuk, måste bindas som en häst, hamnar på sjukhus, dör. Johannes flyttar till Josefina; kontakten bryts. När Johannes får en fostersyster, Eeva-Lisa, blir den namnlöse pojken intresserad av henne, och träffar därför Johannes oftare. De båda spionerar svartsjukt på Eeva-Lisa och hennes pojkvän, "fienden". Då hon blir gravid, en katastrof för Josefina, en stor synd, förråder Johannes henne, berättar för mamman, som vill skicka iväg fosterdottern. Pojken kan aldrig förlåta Johannes detta. En natt får hon värkar, blöder, och söker upp vår berättare, som hjälper henne. Eeva-Lisa föder en död pojke i familjens vedbod, och hon dör där. Men först lovar hon att återuppstå.
När pojken läser Jules Vernes' "Den hemlighetsfulla ön" blir kapten Nemo hans vän och Välgörare i fantasin. Nemo betyder Ingen. Av Nemo får han hjälp och råd, bl.a. att senare bege sig till Franklinön (Ryssholmen i sjön Hjoggböleträsket), där han finner "döpojken", Eeva-Lisas barn. På väg till ön försvinner Johannes, först under vattnet, men sen in i skogen. Det döda barnet placerar pojken i "de döda katternas grotta". Dit kommer Eeva-Lisa i form av en vacker svart katt, och de samtalar under 16 dagar. Eftersom berättaren då är försvunnen letar man efter honom. När han hittas försvinner den svarta katten. Pojken förs vidare "till förvaring" under drygt 4 år.
Som vuxen, 45 år senare, återvänder berättaren symboliskt till ön, till den grotta där kapten Nemos ubåt Nautilus ligger. Boken "Den hemlighetsfulla ön" binder samman barndomen med vuxenlivet. Och han återfinner en döende Johannes i biblioteket. Där läser han Johannes' anteckningar ("besvärjelser"). Berättaren fyller sedan ubåtens tankar med vatten, Nautilus går till botten – för alltid. Han lämnar grottan, och barndomen, och ror ut mot friheten, försonad.
En sorts tolkning
Det går inte att komma undan tolkningen att Johannes är en fantasifigur, berättarens alter ego. När pojken gör något han skäms för (smyger på Eeva-Lisa) får ”Johannes” ta skulden. Successivt försvinner Johannes ur berättelsen. Berättaren frigör sig från sitt alter ego. De återses först 45 år senare, vid det tänkta mötet i biblioteket, då Johannes dör. Till sist. Först då släpper berättaren definitivt taget om honom; medger att Johannes aldrig funnits (det är "helt naturligt"). Kanske har han ibland velat vara som Johannes, men nu står han på egna ben. Även kapten Nemo är en fantasifigur, skapad av pojken, vilket är tydligare, lättare att förstå. Han är ”Ingen” – och han är en befriare från pojkens tunga religiösa börda. Välgörare, rådgivare, alltid nära. Även han kan tolkas som ett alter ego för pojken.
Boken bearbetar svåra minnen, inre "smärtpunkter". Den ställer frågor om vad som är sant och vad som är falskt. Existentiella frågor. Och den måste tolkas! Som ett mantra återkommer: ”Det finns bara tre slags människor: bödlarna, offren och förrädarna.” Pojken och hans två alter ego antar alla tre dessa olika roller. Och de tre personerna läggs ihop till en. Sammantaget blir berättelsen en återuppståndelse för den vuxne mannen, som ”en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta, och återvänder, som klockans visare, men förändrad, fast ej till det yttre”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar