Om Romanpriset Sveriges Radios Romanpris har delats ut i 20 år. Prissumman är i år 50.000 kr. Först nomineras sex romaner från året som gått. Detta görs av några litteraturkritiker. Men vem som får priset avgörs av en Lyssnarjury! Denna jury förnyas varje år. Alla som vill vara med i juryn kan skriva till SR och anmäla sig/ansöka om att få vara med. Mer information om detta: här Årets prisutdelning kommer att ske i direktsändning från Varbergs bibliotek den 15 mars kl 18.15, P1. Varbergs Bibliotek De bibliotek som vill ansvara för den direktsända prisutdelningen får ansöka om det. 45 bibliotek hade anmält sig i år: Varbergs bibliotek "vann". En mycket ambitiös projektgrupp där har lagt ned ett jättearbete, med bok- och författarpresentationer, afternoon tea, bokcirklar, kontakt med Sveriges Radio och bokhandel mm. Om detta kan man läsa mer: här De nominerade böckerna och författarna (i bokstavsordning): En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru Skuggland, Jonas Brun Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson Förrädare, Ola Larsmo Ön, Lotta Lundberg Bret Easton Ellis och de andra hundarna, Lina Wolff
Varje bok och författare presenteras ingående på Romanprisets hemsida (läs här) och Varbergs biblioteks blog (här). För mig har alla sex böckerna, på olika sätt, varit mycket intressanta, läsvärda - och tidskrävande! De har öppnat nya världar, ställt svåra frågor, gjort mig nyfiken. Utan denna pristävling, och utan det ambitiösa arbetet från Varbergs bibliotek, hade jag inte upptäckt dessa böcker. Författarfoton + affisch från SR's hemsida.
1984 spelade Cohen in sången
"Hallelujah" till albumet Various
Position. Han var 50 år, hade flera böcker och sex studioalbum bakom sig
med sånger som "Suzanne" och "Bird on the Wire". Berömd men
inte världsberömd - och han ställdes 1984 mot Madonna och Springsteen. Så
Cohens skivbolag väntade till följande år med att ge ut Various Position i USA!
1988 var det inte många som
upptäckt "Hallelujah". En av dem var Dylan, som sjöng den på sin
"Never-Ending Tour". Och Cohen själv kunde inte begripa vad som gått
fel; han fortsatte att jobba med texten. Till slut hade han 80 verser!!
1988 spelade han in tre nya
verser + vers 4 från 1984. Den versionen finns med på albumet Cohen Live från 1994.
Om detta och mycket mer kan
man läsa i en nyutkommen bok av Alan Light:
"THE HOLY OR THE BROKEN: LEONARD
COHEN, JEFF BUCKLEY, AND THE UNLIKE ASCENT OF "HALLELUJAH". 275 sidor, om en enda sång.
Cohen's "Hallelujah" från 1984
Varje vers slutar med ordet
Hallelujah, som sedan upprepas 4 gånger i refrängen. Som en bön. Hallelujah är
(i bibeln) ett uttryck för lovsång; att hylla Gud.
Vers 1: Cohen berättar om
kung David från Bibeln. David var musiker innan han blev kung; spelade harpa,
skrev sånger. Vi får en analys av melodin – men Cohen tror inte att hans lyssnare
bryr sig!
Vers 2: Som kung föll David pladask
för grannfrun, när hon badade naken på ett tak nära slottet. Maktmissbruk. Förbjuden
kärlek, liksom förhållandet mellan Simson (Samson) och Delila; hon skar av
Simson håret när han somnat – och han förlorade all sin kraft. Kanske finns
även Cohens egen erfarenhet med i denna vers.
Vers 3: talar om att det är
nödvändigt att lovsjunga, att ropa halleluja – i alla lägen! "There's a blaze
of light in every word", oavsett om det är ett heligt eller brustet halleluja.
Vi kommer att bli sårade, men i allt finns ett ljus, ett hopp, ett – halleluja!
Vers 4: "I did my best;
it wasn't much": jag har gjort så gott jag kan, jag ville väl – men har
mina begränsningar. Hur illa det än gick så står jag nu här, med detta enda på
mina läppar (på min tunga): Hallelujah! Denna vers är den enda som Cohen alltid
tar med när han sjunger Hallelujah live. Kung Davids halleluja var en religiös
lovsång, men ett halleluja kan man enligt Cohen ropa ut i alla livets
förhållanden. "It's a rather joyous song", har Cohen sagt.
Cohen's "Hallelujah" från 1988 (utgiven
1994)
Tre av fyra verser är nya
jämfört med 1988; sången är helt förändrad (även i tempo).
Cohen byter tema: kärlek mer
än religion. David och hans hemliga
ackord är borta. Kärleken är svartare, mer bitter, mer erotisk. Innan vi möttes
var jag ensam, säger berättaren. Kärleken är som en kamp, som ett slagsmål utan
någon segrare. Han minns tider med varm förtrolighet och en fysisk närhet, där
varje flämtning var ett halleluja. Heligt. Men nu är detta halleluja kallt,
ensamt, brustet. Kanske finns Gud, kanske inte. Glädjen har gett plats för en
uppgivenhet.
Dylan, Jennifer Warnes, I'm
your fan, John Cale
Åren 1988-90 började det
hända saker, positiva för Cohen. Inte bara Dylan sjöng hans sånger, och Cohens
turné med albumet I'm Your Man blev
framgångsrik. Detta album innehåller bl.a. "Tower of Song" och
"Everybody Knows".
Jennifer Warnes gav ut ett
uppmärksammat album med enbart Cohen-låtar (dock ej Hallelujah): Famous Blue Raincoat. En 10-tal artister
kom med ett hyllningsalbum till Cohen år 1991; I'm Your Fan. John Cale (tidigare medlem i Velvet Underground)
spelade in "Hallelujah". Han tog med verserna 1, 2, 5, 6 och 7, och
ackompanjerade sig själv med piano. Den versionen blev en milstolpe, en
vändpunkt, för sången Hallelujah. Cale gjorde några små ändringar i texten, och
valde en annan sista vers än Cohen: "Maybe There's God Above".
Jeff Buckley
I början av 90-talet spelade
den unge sångaren och gitarristen Jeff Buckley på olika klubbar i New York
(mest på Sin-é). En av hans favoritsånger var "Hallelujah" – i Cale's
version. Buckley gjorde nästan sången till sin, experimenterade och förbättrade
sång och gitarrspel – och blev känd på kuppen! 1994 gav han ut ett album med
bl.a. "Hallelujah"; 1997 drunknade han – och blev världsberömd. Det
har även sången nu blivit på samma sätt som bl.a. Paul Simons "Bridge Over
Trobled Water".
Och alla andra
Under de senaste åren har
Cohens sång Hallelujah använts – i någon form – av hundratals artister och i
alla tänkbara sammanhang. Den används på gudstjänster, bröllop och
begravningar, vid stora naturkatastrofer och som filmmusik (Shrek 1), vid OS-invigning
och inte minst vid olika musiktävlingar (X Factor, Idol).
Cohen själv sjunger idag
Hallelujah med sex verser i följande ordning:
"Now I've heard there was a secred cord", "Your faith was
strong", Maybe there's a God above", "O people, I've been here
before", "There was a time you let me know" och "I did my best, it wasn't much".
Följande video-klipp kommer från Youtube.
Först Cohen från 1984. 2,6 miljoner besök/lyssnare.
Nästa: John Cale som han lät 1992 till eget pianospel. 2,6 miljoner besök:
Jeff Buckley, troligen från 1994. 32,8 miljoner besök!!
Fyra norrmän hos Skavlan sjunger Cohen; 57,2 miljoner personer har besökt/lyssnat!!
Alexandra Burke vinner X Factor 2008. Nära 7 miljoner personer har lyssnat på detta klipp.
Vers1: I heard Vers 2: Your faith Vers 3: Maybe there's a God above (värd att vänta på!!)
Leonard Cohen själv som han sjunger Hallelujah idag (Coachella, USA 2009):
Att skriva bokblogg innebär för mig dels en sorts dagbok över lästa böcker - för att minnas, förstå, sortera dels ett sätt att berätta för någon annan om något bra jag läst. I bästa fall kan detta leda till ett samtal, som ger mig nya infallsvinklar och tolkningar. Eller - detta är åtminstone min ambition. Problemet är inte att hinna läsa (en massa) böcker och andra bloggar. Det gör jag! Problemet är att hinna, orka, få lust att skriva och reagera; att överföra alla lösa lappar och koder till en begriplig text. Hur gör ni, alla ni andra? Själv har jag i många år översatt mina läsefrukter och minnen till trätavlor. Så här:
Här finns hela livet!! Ungefär som i böckerna vi läser. Men just nu störs både skrivande och träsnidande av att kranskärlen måste granskas och tjocktarmen inspekteras... Men räkna med att jag återkommer på den här sidan. Dessutom blir det en utställning med trätavlor i Varbergs centrum, mitt i juli! Just det, vad läser jag just nu? Jo, jag håller på med de sex romanerna som tävlar om att vinna Sveriges Radios Romanpris (Varbergs biblioteks blogg), Irene Sabatini "Pojken på andra sidan", Carola Hansson "Mästarens dröm" - och en hel bok om Leonard Cohens sång "Hallelujah". Väntar gör jag på PO Enquists nya!!
Varbergs stadsbibliotek värd för utdelningen av Sveriges Radios Romanpris 2013! Fler än 45 bibliotek tävlade om detta - Varberg vann. Grattis!! Läs mer om detta här: Sveriges Radios romanpris 2013
När Paul Auster ett år fick i uppdrag att skriva en julberättelse saknade han idéer. Men hos tobakshandlaren på hörnet, han som säljer Austers Schimmelpenninck, fick han en berättelse serverad – mot att han bjöd på lunch. Detta blev "Auggie Wren's Christmas Story", först publicerad i The New York Times den 25 december 1990.
Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.
Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.
Stefan Zweig föddes i Wien i
en judisk familj. Han studerade filosofi, litteratur och historia. Zweig var
pacifist, världsmedborgare och mycket berest.
Hans verk präglas av djup humanism, medkänsla, tolerans och andlig
frihet, och hans vänskap med Freud märks i några psykologiskt mycket fängslande
noveller.
De antijudiska stämningarna
i Österrike tvingade honom att emigrera till England 1934, och han flyttade
1940 till USA. Till slut bosatte han sig i Brasilien men den hopplöshet han
kände för situationen i Europa ledde till att Zweig och hans hustru begick
gemensamt självmord.
Produktiv
Som författare var Stefan
Zweig mycket produktiv och skrev romaner, essäer, biografier, dikter, noveller
och dramatik. Han var en av sin tids mest lästa författare. Han är berömd för flera
biografier, tex Maria Stuart (1935) och
Marie Antoinette från 1932 (bäst enl Göran Hägg).
Självbiografi
I den självbiografiska "Världen
av igår: en europés minnen" 1943 (Die Welt von
gestern : Erinnerungen eines Europäers 1941) beskriver Zweig den
europeiska kultur och humanism han älskade - före Hitler, och han är förtvivlad
över barbariet i sin omgivning. Men han berättar även om möten med människor
som Thomas Mann, James Joyce och Béla Bartók.
Min favorit
Min favorit bland Zweigs
böcker är novellen "Schack" från 1943 ("Schacknovelle"
postumt 1942). Den finns utgiven tillsammans med novellen "Amok".
Båda visar mästarprov på en balans
mellan yttre och inre spänning. Huvudpersonen i "Schack" är en
medelålders kultiverad advokat, som suttit i husarrest i Wien, fängslad av
Gestapo, torterad genom total isolering. Han lyckas stjäla en bok från en
fångvaktare – ett häfte med 150 mästarpartier i schack! Han lär sig varje parti
utantill, men tvingas klyva sin personlighet i en "vit" och en
"svart" halva. Detta leder till en total mental kollaps, och han
lovar sig att aldrig mer röra en schackpjäs. Men på en resa med en atlantångare
efter frisläppandet möter han en verklig schackmästare, en otrevlig typ, och
provoceras av några medresenärer till att utmana honom…
Renässans
Sedan några år upplever
Stefan Zweig en renässans i England, där "Världen av igår" åter getts
ut – men i Österrike är man mera kallsint. Hans doktorsgrad vid Wiens
universitet togs ifrån honom 1941 och det dröjde ända till 2003
innan universitetet gav honom titeln tillbaka, något som visar hur lång tid det
har tagit för Österrike att göra upp med sitt förflutna.
"Världen av igår"
finns nu även i ny, reviderad utgåva från Ersatz förlag.
Så här skriver förlaget om
Zweig och boken på sin hemsida: Ersatz förlag
Den amerikanske författaren
Paul Auster är född den 3 februari 1947. Sin senaste bok påbörjade han i januari
2011, mitt i vintern: "Winter Journal". Boken publicerades på
engelska i september och kommer på svenska i januari 2013 ("Vinterdagbok",
Bonniers).
Auster har gett ut 17-18 romaner.
Tidigt ville han bli författare och skrev då mest poesi och essäer. Han
försörjde sig på bokrecensioner och översättningar (franska). Ett arv efter fadern, som
dog oväntat 1979, gjorde att Auster kunde skriva det han själv ville.
Att uppfinna ensamheten
1982 kom den
självbiografiska "The Invention of Solitude" (på svenska 1992: "Att
uppfinna ensamheten"). Boken består av två delar: del ett är ett porträtt
av den osynlige fadern och hans släkt, del två är en mycket personlig
betraktelse över att själv bli far/förälder, och över hur slumpen och ödet kan
styra våra liv. De flesta av Austers kommande teman finns redan med där, och
den boken leder direkt vidare till hans debut som romanförfattare: "Stad
av glas" som tillsammans med "Vålnader" och "Det låsta
rummet" utgör "New York-trilogin" (1987), som gjorde Auster
berömd.
Om Austers romaner
I New York-trilogin är
formen viktigare än innehållet. Det är metafiktion och laborerande med detektivromanens
byggstenar. Karaktärernas identitet svajar. Berättelserna är smarta byggen –
komplicerade och lätt att gå vilse i. Kaos är nära – ett telefonsamtal bort! Det
var detta sätt att skriva som gjorde Auster omtyckt (och imiterad)!
De följande romanerna är
ofta (men inte alltid!) en sorts metaromaner med följande pusselbitar: En eller
flera berättelser i berättelsen. Slumpartat olycksdrabbad manlig
desillusionerad huvudperson med litterära intressen. Ofta en intertextuell,
litterär lek (med läsaren!). Baseboll avhandlas ofta, liksom film (hela filmer
kan återberättas).
Under årens lopp har Auster
skrivit fler böcker med självbiografisk karaktär (tex "Ur hand i mun –
minnen av en misslyckad början" 1998), han har skrivit filmmanus och
regisserat filmer ("Smoke" 1995), men fra är han känd för sina
romaner. Efter hand har metafiktionen ersatts (?) av traditionella berättelser,
med trovärdiga relationer mot bakgrunden av aktuella händelser (krig, ekonomisk
kris). Men den typen av berättelser finns andra som gör lika bra – eller
bättre. Dit hör "Sunset Park" (2010).
Winter Journal
30 år efter "The
Invention of Solitude" kommer nu en bok med stark självbiografisk
förankring, på gott och ont. Det är inte en politikers memoarer utan kroppens
minnen av ett levt liv, inte en rapport om kroppens förfall utan snarare en uppräkning
av allt man kan göra med och i sin kropp. Auster är personlig, lite rörande, sensuell
och sentimental – och så långt ifrån en deckarpastisch man kan komma! Boken
sägs vara komponerad som en "fuga", en musikalisk term som beskriver
hur ett eller flera teman återkommer i verket. Och, ja så är det. Boken har
ingen kapitelindelning utan består av olika långa avsnitt, textblock. Huvudtemat
är alltså kroppens minnen av att vara Paul Auster! Författaren tilltalar sig
själv i andra person; det blir många "you". Du (som ibland kan tolkas
man). Detta tilltal kan i vissa stycken drabba även mig som läsare personligt;
hur skulle jag göra i en liknande situation?
Kroppen minns
Auster säger (till sig
själv): Det är vinterns tid i ditt liv, dags att "put aside your stories
for now". Allt det som han aldrig trodde skulle hända eller drabba honom,
det hände! Om det vill han berätta. Han börjar vid 3-4 års ålder och går
successivt, men ej kronologiskt, framåt. Han är 6 år, eller 64, och levererar
en del roliga och tänkvärda iakttagelser, tillräckligt många av allmänt
intresse, ändå onödigt många.
Auster minns lekar och spel,
sårskador, saker han ångrar, olyckor, oförrätter. Kärlek, tjejer och sex tar ganska
stor plats. På drygt 50 sidor beskriver Auster alla de platser han bott på,
permanent: 21 bostäder. Han räknar upp resandets alla "inte-platser"
han vistats på (flygplatser).
Och hela tiden kroppen: Man
kan inte se hela sig själv i en spegel, bara fragment. Vad allt kan man inte
göra med högerhanden?! Helst vill han placera den på sin hustru: "Some of the
most beautiful places in the world are on your wife's body." Ett långt stycke är en enda kärleksförklaring till
kvinnan han är gift med sedan 30 år, Siri Hustvedt (se foton). Och Auster hyllar sin mamma
(föräldrarna skilde sig tidigt). De sista åren var hon totalt beroende av sin
son, och hennes död 2002 utlöste en allvarlig krisreaktion hos Auster. Om denna
berättar han utförligt, om ett elakt samtal från en faster, om alkohol och
tabletter. Hans oförmåga att gråta fram till när allt brast: Kroppen sörjer,
men ingen gråt.
Och, jodå, både baseboll och
en hel film dyker upp. Han känner sig efter moderns död som den stackars jagade
huvudpersonen i en gammal film! Efter en delvis självförvållad trafikolycka på
senare år slutar han köra bil. Propp i benet och synproblem stör livsharmonin.
Osv.
Auster ville alltså
rapportera från sitt livs vinter (det är inte bara höst!). Han avslutar:
"How many mornings are left? A door has closed. Another door has
opened.
You have entered the winter of your life."
Minns!
Boken har alltså starka kopplingar
till "Att upptäcka ensamheten" (som är min Auster-favorit). "Minnets
bok" (= del 2) slutade så här: "Det var. Det kommer aldrig att vara igen.
Minns."
Mycket är värt att berättas;
det är både personligt och allmängiltigt, och jag gillar det. Alltför långa
stycken tycks dock vara fria associationer som borde beskurits av en omtänksam
redaktör. Men det fanns kanske ingen som vågade.
I sommar har jag läst det mesta av och om Hjalmar Söderberg. Förutom 4 romaner skrev han cirka 80 noveller. Hans romaner och noveller utgör ett litterärt universum. Flera av personerna dyker upp i flera verk och några noveller kan ses som förarbeten till romanerna. Stockholm täckte en betydligt mindre yta på Söderbergs tid - och antalet invånare då Söderberg föddes var 130.000. Enligt en av Söderbergs vänner utgjorde stadens gränser för Söderberg av fyra restauranger + en utstickare på Djurgården (dvs Hasselbacken!).
I Kungsträdgårdens sydvästra hörn, vid foten av Jakobs kyrka, låg ett av Söderbergs vattenhål, Vattenbutiken ((det fanns även en vattenbutik i Humlegården). Där drack man vichyvatten en stund före middagen. Vid Vattenbutiken i Kungsträdgården tog dr Glas livet av Gregorius. Teckningen ovan är av Adolf Hallman och utgör omslag till novellsamlingen Historietter. Den föreställer Hjalmar Söderberg i typisk utstyrsel - och med en flaska vatten.
