Paul Auster: Winter Journal

Den amerikanske författaren Paul Auster är född den 3 februari 1947. Sin senaste bok påbörjade han i januari 2011, mitt i vintern: "Winter Journal". Boken publicerades på engelska i september och kommer på svenska i januari 2013 ("Vinterdagbok", Bonniers).

Auster har gett ut 17-18 romaner. Tidigt ville han bli författare och skrev då mest poesi och essäer. Han försörjde sig på bokrecensioner och översättningar (franska). Ett arv efter fadern, som dog oväntat 1979, gjorde att Auster kunde skriva det han själv ville.

Att uppfinna ensamheten

1982 kom den självbiografiska "The Invention of Solitude" (på svenska 1992: "Att uppfinna ensamheten"). Boken består av två delar: del ett är ett porträtt av den osynlige fadern och hans släkt, del två är en mycket personlig betraktelse över att själv bli far/förälder, och över hur slumpen och ödet kan styra våra liv. De flesta av Austers kommande teman finns redan med där, och den boken leder direkt vidare till hans debut som romanförfattare: "Stad av glas" som tillsammans med "Vålnader" och "Det låsta rummet" utgör "New York-trilogin" (1987), som gjorde Auster berömd.

Om Austers romaner

I New York-trilogin är formen viktigare än innehållet. Det är metafiktion och laborerande med detektivromanens byggstenar. Karaktärernas identitet svajar. Berättelserna är smarta byggen – komplicerade och lätt att gå vilse i. Kaos är nära – ett telefonsamtal bort! Det var detta sätt att skriva som gjorde Auster omtyckt (och imiterad)!

De följande romanerna är ofta (men inte alltid!) en sorts metaromaner med följande pusselbitar: En eller flera berättelser i berättelsen. Slumpartat olycksdrabbad manlig desillusionerad huvudperson med litterära intressen. Ofta en intertextuell, litterär lek (med läsaren!). Baseboll avhandlas ofta, liksom film (hela filmer kan återberättas).

Under årens lopp har Auster skrivit fler böcker med självbiografisk karaktär (tex "Ur hand i mun – minnen av en misslyckad början" 1998), han har skrivit filmmanus och regisserat filmer ("Smoke" 1995), men fra är han känd för sina romaner. Efter hand har metafiktionen ersatts (?) av traditionella berättelser, med trovärdiga relationer mot bakgrunden av aktuella händelser (krig, ekonomisk kris). Men den typen av berättelser finns andra som gör lika bra – eller bättre. Dit hör "Sunset Park" (2010).

Winter Journal

30 år efter "The Invention of Solitude" kommer nu en bok med stark självbiografisk förankring, på gott och ont. Det är inte en politikers memoarer utan kroppens minnen av ett levt liv, inte en rapport om kroppens förfall utan snarare en uppräkning av allt man kan göra med och i sin kropp. Auster är personlig, lite rörande, sensuell och sentimental – och så långt ifrån en deckarpastisch man kan komma! Boken sägs vara komponerad som en "fuga", en musikalisk term som beskriver hur ett eller flera teman återkommer i verket. Och, ja så är det. Boken har ingen kapitelindelning utan består av olika långa avsnitt, textblock. Huvudtemat är alltså kroppens minnen av att vara Paul Auster! Författaren tilltalar sig själv i andra person; det blir många "you". Du (som ibland kan tolkas man). Detta tilltal kan i vissa stycken drabba även mig som läsare personligt; hur skulle jag göra i en liknande situation?

Kroppen minns

Auster säger (till sig själv): Det är vinterns tid i ditt liv, dags att "put aside your stories for now". Allt det som han aldrig trodde skulle hända eller drabba honom, det hände! Om det vill han berätta. Han börjar vid 3-4 års ålder och går successivt, men ej kronologiskt, framåt. Han är 6 år, eller 64, och levererar en del roliga och tänkvärda iakttagelser, tillräckligt många av allmänt intresse, ändå onödigt många.

Auster minns lekar och spel, sårskador, saker han ångrar, olyckor, oförrätter. Kärlek, tjejer och sex tar ganska stor plats. På drygt 50 sidor beskriver Auster alla de platser han bott på, permanent: 21 bostäder. Han räknar upp resandets alla "inte-platser" han vistats på (flygplatser).

Och hela tiden kroppen: Man kan inte se hela sig själv i en spegel, bara fragment. Vad allt kan man inte göra med högerhanden?! Helst vill han placera den på sin hustru: "Some of the most beautiful places in the world are on your wife's body." Ett långt stycke är en enda kärleksförklaring till kvinnan han är gift med sedan 30 år, Siri Hustvedt (se foton). Och Auster hyllar sin mamma (föräldrarna skilde sig tidigt). De sista åren var hon totalt beroende av sin son, och hennes död 2002 utlöste en allvarlig krisreaktion hos Auster. Om denna berättar han utförligt, om ett elakt samtal från en faster, om alkohol och tabletter. Hans oförmåga att gråta fram till när allt brast: Kroppen sörjer, men ingen gråt.

Och, jodå, både baseboll och en hel film dyker upp. Han känner sig efter moderns död som den stackars jagade huvudpersonen i en gammal film! Efter en delvis självförvållad trafikolycka på senare år slutar han köra bil. Propp i benet och synproblem stör livsharmonin. Osv.

Auster ville alltså rapportera från sitt livs vinter (det är inte bara höst!). Han avslutar:

"How many mornings are left? A door has closed. Another door has opened.

You have entered the winter of your life."

Minns!

Boken har alltså starka kopplingar till "Att upptäcka ensamheten" (som är min Auster-favorit). "Minnets bok" (= del 2) slutade så här: "Det var. Det kommer aldrig att vara igen. Minns."

Mycket är värt att berättas; det är både personligt och allmängiltigt, och jag gillar det. Alltför långa stycken tycks dock vara fria associationer som borde beskurits av en omtänksam redaktör. Men det fanns kanske ingen som vågade.