40 minuter sedan
fredag 30 december 2011
söndag 4 december 2011
Repris: Auster Christmas
Som bilderbok kom den 2009, illustrerad av ISOL, som egentligen heter Marisol Misenta och är född i Buenos Aires 1972. Hon var nominerad till 2007 års "Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne". Boken gavs ut av Faber and Faber 2009.
Holly Hock skrev om boken i december 2009 (här ).
Denna korta berättelse ligger som grund för filmen Smoke från 1995 av Auster och Wayne Wang. Filmen huvudperson är Paul Benjamin, Austers alter ego, som spelas av William Hurt. Auggie görs av Harvey Keitel. Varje dag samma tid har Auggie fotograferat gatuhörnet utanför sin butik. Han visar dessa foton för Paul Benjamin, som är måttligt intresserad – tills han på ett foto plötsligt upptäcker sin fru, som nyligen dött. Om detta, om julberättelsen och om ett komplicerat far-son-förhållande handlar filmen, som är en av mina favoriter. Men filmen är tyvärr svår att hitta.
lördag 26 november 2011
Nesser, Selén, Russell – och Auster
I sin nya roman "Himmel över London" (Bonniers 2011) berättar Håkan Nesser om Lars Gustav Selén och hans värld. Selén är den som skrivit London-romanen. Under pseudonymen Steven G. Russell (ett icke perfekt anagram på Seléns namn) har Selén även skrivit romanen ”En sömngångares bekännelser”, som citeras i ”Himmel över London”.
Enligt romanens skyddsomslag heter den ”Himmel över London” och är skriven av Håkan Nesser, men bokpärmens fram- och baksida säger att det är Russells bok. Tillsammans utgör de drygt 500 sidorna en avancerad metafiktion, som ständigt utmanar läsaren. Nesser är i sitt esse, och jag är förtjust!
Lars Gustav Selén är född i den svenska staden K- den 21 februari 1948 enligt hans id-kort (sid. 384) – samma födelsedag som Nesser, som dock är född 1950. Ändå tog de studenten samma år (1968)! Den våren var Lars Gustav ihop med skolans snyggaste tjej, Rigmor ”Carla” Carlund. Carlas pappa var dömd för spioneri. Tillsammans med några studentkamrater skulle de resa till London på sommaren, men Lars Gustav blev smittad av scharlakansfeber och kunde inte följa med. I London lade Leo Wermelin beslag på Carla, och sedan dess vill Lars Gustav mörda honom.
Selén är pensionerad taxichaufför, och han flyttade aldrig från K-. I hela sitt liv har han levt mycket ensam, läst massor av böcker, mestadels romaner – och han har skrivit dagligen, i svarta anteckningsböcker (”Svarta spyor”), och sedan renskrivit på skrivmaskin eller dator. Under flera år har han (delvis i en gul anteckningsbok) skrivit på sin London-roman.
”Himmel över London” inleds med att en döende Leonard Vermin kommer från Nesser-land till London för att fira sin 70-årsdag på en restaurang. Han och sambon Maud anländer 1 vecka före den planerade middagen, dit även Mauds två barn Irina och Gregorius + ytterligare två gäster är bjudna. Efter hand får vi lära känna 5 av de 6 inblandade. Flera overkliga situationer beskrivs: Leonard drömmer att han är någon annan med det konstiga namnet Lars Gustav Selén, Irina läser av en slump boken ”En sömngångares bekännelser” som vänder sig direkt till henne – och hon hittar Seléns plånbok! Efter hand börjar den förvirrade läsaren inse att författaren Nesser korsat hinnan mellan fiktion och ”verklighet” (som också är fiktion) inte bara en gång – utan hela tiden!
En stor del av ”Himmel över London” berättar om Leonard Vermins liv på 60- och 70-talen, då han vistades mycket i London, träffade den tjeckiska Carla och blev indragen i en spionhistoria. Allt finns nedskrivet i ”Den gula anteckningsboken”.
De olika personerna/karaktärerna är alltså (fiktivt) skapade av Lars Gustav Selén. En månad innan Vermins sista måltid (han är ju döende) reser Selén till London för att övervaka dramat. I bakgrunden härjar en seriemördare (”The Watch Killer”), och Selén träffar en av utredarna på en pub. Denne kriminalintendent McEvans verkar se ut som Nesser – och vara en kopia av Selén. Selén medverkar, även ”i verkligheten”, till att klockmördaren fångas (men betalar ett högt pris för det). Han får även uppleva hur romanfigurerna, styrda av Vermin, interagerar med sin skapare, genom att byta restaurang, men måltiden avslutas planenligt.
I mycket ringa omfattning är detta en deckare, i större är det en spionhistoria. Det är även en berättelse om kärlek, om stor ensamhet, om att minnas – eller inte - och om romanskrivandets möjligheter. Många litterära referenser finns det, till Nessers eget skapande (exempel: Eugen G Brahms, anagram och litteraturvetare), och till andra författare. Agatha Christie finns med, liksom den fantastiske Alessandro Baricco, ”Sekondens” skapare PO Enquist och Paul Auster, metaromanens mästare (också Auster gillar anagram: en av hans huvudpersoner heter Trause). Auster slutar ”The Book of Memory” så här: ”It was. It will never be again. Remember”. Det visste Nesser, skrev av det. Och tillägger: “Eller forget, snarare”.
fredag 18 november 2011
måndag 24 oktober 2011
Jan Eliasson om Dag Hammarskjöld
The Dag Hammarskjöld Lecture 2011
Hela talet kan ses och höras här: the-dag-hammarskjold-lecture-2011
En kväll kring Dag Hammarskjöld
Två år efter Hammarskjölds död publicerades hans privata dagbok "Vägmärken" (eng "Markings" 1964). Boken blev en bestseller på engelska, även om dess innehåll förbryllade många. Där avslöjade Hammarskjöld en andlig sida, om vilken han sällan talat. Under samtalet mellan Eliasson och Buchard citerades "Vägmärken" vid flera tillfällen, men även flera diplomatiska exempel nämndes. Denna fragmentariska presentation kompletterades av en nyproducerad film.
Hammarskjöld hade i alla situationer stor respekt för språket, för ordet. Han skrev i Vägmärken 1955:
"Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg."
Fler citat:
"Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande."
"Att 'tro på Gud' är i detta perspektiv att tro på sig själv. Lika självklart, lika "ologiskt" och lika omöjligt att förklara: om jag kan vara, är Gud.
Ja, Dag Hammarskjöld var en allvarlig man – men kunde vara både skämtsam och uppsluppen; boyish, enligt vännen Greta Beskow som Buchard talat med. Och han ägnade sig åt "vågade övningar i hjärnakrobatik", litade på både förnuft - och religiös mystik (som han inte talade mycket om – men han skrev).
Jan Eliasson sammanfattade i sitt tal den 18 september:
Ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och ingen bestående fred och utveckling utan respekt för mänskliga rättigheter.
Dag Hammarskjöld både lyckades och misslyckades i sina uppdrag som FN's generalsekreterare. FN-stadgan gav möjligheter men begränsade även hans handlingsförmåga. I USA blev han mycket berömd för sin insats att genom tyst diplomati få några amerikanska piloter frisläppta av Kina 1955.
Se även "Dag Hammarskjölds minnesfond" ("The Dag Hammarskjöld Foundation") http://www.dhf.uu.se/
torsdag 6 oktober 2011
Tomas Tranströmer - äntligen!
Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur med motiveringen
”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
Det var verkligen på tiden.
söndag 18 september 2011
Dag Hammarskjölds dödsdag
Den 18:e september 1961 - för 50 år sedan - omkom Dag Hammarskjöld vid en flygolycka i centralafrika (dåvarande Nordrhodesia). Orsaken till olyckan har diskuterats sedan dess, och nu i september publiceras ännu en bok i ämnet.
Författare: Susan S Williams
Förlag C Hurst & Co, London
Idag publicerar många svenska och utländska tidningar artiklar om
Dag Hammarskjölds liv - och död.
Dag Hammarskjöld föddes 1905 och gjorde en snabb ämbetsmannakarriär. Han var en klassiskt bildad man, kännare av konst och litteratur, medlem i Svenska Akademien. Ett stort naturintresse fr.a. för fjällvärden gjorde att han mycket väl platsade i Svenska Turistföreningens ledning.
Trots att han tidigare haft internationella uppgifter var Hammarskjöld tämligen okänd då han utsågs till FNs generalsekreterare 1953. Dag Hammarskjölds arbetssätt präglade organisationen under dessa år - och för all framtid. För att hedra minnet av Dag Hammarskjöld grundades 1966 ett bibliotek i Uppsala inriktat på internationella relationer.
Efter Dag Hammarskjölds död fann man ett bokmanuskript med att stort antal aforismer, tankar, böner, dikter och citat; en kristen bekännelseskrift. Boken publicerades på svensk 1963 (Vägmärken), på engelska 1964 (Markings). Under sin livstid hade Dag Hammarskjöld talat mycket lite om sitt inre liv, så bokens innehåll blev en överraskning för många.
Ämnet tro hade han dock avhandlat redan 1953 i ett radiotal: Lyssna här
Ett stort antal böcker har skrivits om Dag Hammarskjöld - och om "Vägmärken".
Biografier, analyser, vänporträtt, teologiska avhandlingar etc. Här är några exempel:
torsdag 15 september 2011
Lyran lyckades men inte jag!
Lyran har gjort det jag inte klarade - skrivit en lysande och känslig presentation av Nicole Krauss' "Det stora huset"! Jag skrev en introduktion (Intryck av Nicole Krauss) och försökte skriva mer. Så här:
I timmar och dagar har jag nu läst Nicole Krauss' nya bok, och grubblat över vad det är hon egentligen berättar. I den fantastiska "Kärlekens historia" (The History of Love, 2005), som är både rolig och sorglig, fick vi följa Leo Gursky och hans liv i skuggan av förintelsen. I den romanen har en bok en central roll. I "Great House" ("Det stora huset") är ett gammalt skrivbord viktigt, men hur viktigt är det, egentligen??
Sen tog min förmåga och inspiration slut!
Läs Lyrans Noblesser i stället!
onsdag 14 september 2011
Hustvedts och Austers nya - snart på svenska!
Vilken dag som helst kommer Siri Hustvedts nya roman ut på svenska: "Sommaren utan män".
Och maken Paul Auster kommer med sin, lite senare! Jag har läst båda på engelska.
Så här kändes det för mig att läsa ”The Summer Without Men”: som att sitta i Siri Hustvedts arbetsrum i huset i Brooklyn och hon berättar, bara för mig. Om hur det är för en 55-årig kvinna att bli övergiven av sin man efter 30 års äktenskap, att bli psykiskt sjuk av det, att bygga upp sitt liv igen, att förändras, att överleva och komma tillbaka. Efter ganska många sidors läsning drar Siri sig tillbaka och ger plats för romanens berättare, den 55-åriga läraren och poeten Mia Fredricksen.
Berättelsen börjar vårvintern 2009 när maken Boris meddelar att han tänker ta en ”paus” från Mia. Hon drabbas av en akut psykisk reaktion, läggs in på sjukhus, medicineras, får terapi. Efter utskrivningen fortsätter hon att ha kontakt med dr S. Under sommaren hyr hon ett hus i sin födelsestad Bonden, Minnesota. Sommaren utan män. Men med många kvinnor, i olika åldrar. Och mycket innehållsrika möten. Hon träffar sin gamla mamma och hennes väninnor ("The five swans") i en bokcirkel. Sju tonårstjejer i en poesigrupp ("The seven poetic flowers of Bonden"). Den unga grannfrun med två små barn; dottern heter Flora. Mias egen dotter heter Daisy. Blomnamn har Hustvedt använt sig av tidigare!
Och hon gör utvikningar; essäer, mininoveller om olika ämnen. Vänder sig ibland direkt till läsaren. Boken är så full av - vishet -, rolig, lättläst (men inte "lätt"). Mia leker med sitt namn (I am). Minst två blinkningar till Auster; så här (sid 166): "It is just 'the music of chance', as one prominent American novelist has phrased it."
Min enda anmärkning är att hon citerar lite för många - män!
Hur det går? Det berättar jag inte. Läs själv!
Paul Austers ”Sunset Park” utspelas i skuggan av den ekonomiska kollapsen i USA 2007, Irak-kriget, andra världskriget. Död, sorg och saknad. Alla påverkas av detta, på något sätt. ”Sunset Park” har egentligen två huvudpersoner, med egna kapitel. Även flera av de övriga karaktärerna är huvudpersoner i egna avsnitt.
Miles Heller, 28, är en av huvudpersonerna, en antihjälte. För 7 år sedan lämnade han plötsligt New York, övergav sina föräldrar, avbröt sina framgångsrika studier, bröt kontakten. Flyttade runt, hamnade i Florida.Fadern (född 47), Morris, är den andra verkliga huvudpersonen. Han är bokförläggaren som försöker rädda äktenskap och firma. Dessa två personer dominerar boken. Miles känner skuld; tror han orsakat sin fosterbrors död. Och Morris sörjer sin frånvarande son.
Sommaren 2008 måste Miles lämna Florida och sin flickvän, Pilar, och återvänder ensam till New York. Flyttar in i ett övergivet hus (med el och vatten!) vid Sunset Park. Där dominerar Bing Nathan: en gammal kompis, som själv valt att leva i visst förfall och vanvård. Men boendet är gratis! Bing anser sig leva på ruinerna av en raserad värld, drömmer om att forma en ny verklighet. Tvärs över gatan ligger en stor kyrkogård. Stadsdelen är solnedgång. Bing reparerar gamla, tekniska prylar i sin butik ”The Hospital of a Failed World”.
Ellen Brice och Alice Bergstrom bor också i huset. De tre är jämngamla med Miles. Ellen är dansare och konstnär. Alice är en skandinavisk flicka. Student. Skriver på en avhandling om Wiliam Wyler’s film från 1946: ”The Best Years of Our Lives”. Filmen handlar om att klara tiden efter ett krig, om möten mellan civila och hemvändande, krigsstörda soldater.
Morris är skild från Miles’ mor, Mary-Lee, en välkänd skådespelare, som gästspelar på Broadway i Becketts ”Happy Days”, där hon har huvudrollen som Winnie. Pjäsen är en allegori över det mänskliga livet, som är allt annat än lyckligt!
Auster har vävt in många av sina intressen och upplevelser hos de olika figurerna. Han gör det på ett mycket levande och trovärdigt sätt. Berättelsen är fylld av olika parallellhändelser, teman med variationer. Personerna tacklar sina liv och sorger på olika sätt; men levande. Filmer, teater, böcker och konst vävs in, liksom anekdoter om olika kända basebollspelare. Språket är rikt, meningarna ibland mycket långa, vilket kräver uppmärksam läsning, personbeskrivningarna detaljerade. Sorg och död spelar stor roll, men dominerar inte.
Auster har med denna roman avvikit från det som blivit typiskt för honom. Han har återvänt till, och öst ur, sin ”The Invention of Solitude” (fr.a. del II ”Minnets bok”) från 1982. Där finns fäder och döda söner (Mallarmé, Rembrant), där finns Anne Frank. Rädslan att förlora ett barn.
Jag uppfattar ”Sunset Park” som en modern berättelse om den förlorade sonen, och hans far. Och jag tror att Auster, född 47, med denna roman har velat ge oss en enda hyllning till livet – som det nu blev. ”Remember, boy! Bankruptcy is not the end! It’s just a new beginning!”
söndag 11 september 2011
Något om Bolaños "Om natten i Chile"
Roberto Bolaño föddes i Chile 1953. Hans familj flyttade till Mexico City 1968. Bolaño slutade skolan tidigt, försörjde sig på olika jobb, läste mycket, och skrev hela tiden poesi. Under några år tycks han ha varit en rotlös vagabond. 1973 skall han ha återvänt till Chile, fängslats som vänsterradikal efter kuppen i september men frigetts och utvisats. Han bosatte sig i Spanien 1977. Efter flera års leversjukdom dog Bolaño 2003 i Barcelona. Han efterlämnade fru och två barn, födda på 90-talet. För att kunna försörja sin familj började Bolaño skriva prosa. 1998 slog han igenom i den spansktalande världen med "Los detectives salvajes". Han var mycket produktiv fram till sin död.
På svenska finns utgivet:
De vilda detektiverna 2007
Om natten i Chile 2008
2666 2010
Amulett 2011
Det okända universitetet 2011 (Den poesi Bolaño själv ville ge ut)
Om natten i Chile är en tunn men mycket innehållsrik bok. Den som vet något om Chiles historia under 1900-talets andra hälft, Allende och Pinochet, om händelserna i Chile 1973, får här en annorlunda bild från denna tid.
En gammal prästman (Sebastián Urrutia) ligger på sitt yttersta. Under en natt berättar han sina minnen, reder ut. Vill förklara men egentligen inte försvara, rättfärdiga men inte bekänna eller ångra. Han värjer sig mot anklagelser om svek från "den åldrade ynglingen" som dyker upp (Vem är han? Det dåliga samvetet? En ung Urrutia? Författaren Bolaño??). Prästen drog sig tillbaka under Allendes tid (läste klassiker), ställde sig aningslöst på juntans sida. Tortyr skedde i hans närhet – men han fattade ingenting. Boken är full av minnesbilder; alla dessa, tror jag, har en avsikt (men alla är inte lätta att tolka).
Sebastián Urrutia Lacroix är troligen född på 30-talet. Han är katolsk präst, men ville själv, till varje pris, bli känd som kritiker och poet, beredd att släppa kyrkans krav på rättvisa och tjänande. Och han lyckades. Han får träffa Pablo Neruda (som fick Nobelpriset 1971) en helg på landet. När han tar en promenad i omgivningarna äcklas han av lantarbetarna. Han avvisar Guds inre röst som bl.a. påminner om händelser i Uppenbarelseboken och om Judas träd (där förrädaren Judas hängde sig).
Under en period av leda och missmod kontaktas Urrutia av två mystiska män: Asaf och Tah (namnen kan läsas baklänges), som ger honom ett känsligt uppdrag från Ärkestiftets forskningsavdelning. Han skall studera bevarandet av kyrkor i Europa. I nästan alla städer han besöker skadas kyrkorna av duvskit. Därför dödar och utrotar prästerna alla duvor - med hjälp av falkar. Prästerna är falkenerare. Att även fredens duva, Picassos duva, stryker med stör inte Urrutia särskilt mycket.
När Allende vinner valet 1970 och blir president i en vänsterkoalition stänger Urrutia in sig och läser de gamla grekerna. Åren 1970-73 i Chile blir som ett grekiskt drama i hans berättelse. Den 11 sept 1973 tar general Pinochet makten. Allende störtas. "Då blev jag lugn", säger Urrutia. Med viss tvekan åtar han sig sedan att undervisa de nya makthavarna i marxism. Juntan vill veta hur långt deras motståndare är beredda att gå. Man samtalar bl.a. om den chilenska författaren och socialisten Marta Harnecker.
Under denna tid har författaren Maria Canales i sin villa litterära fester – senare avslöjas att det samtidigt förekom tortyr i husets källare. Men ingen talar om det; alla är fega.
Maria Canales finns i verkligheten (Mariana Callejas) och hon var gift med en amerikansk CIA-agent som samarbetade med Pinochets hemliga polis, DINA.
Med denna bok levererar Bolaño en skarp och mycket kritisk satir över hur konst/litteratur och religion misslyckas med att förmedla rättvisa. Urrutia väljer kulturens skönhet men undviker vanliga människor, våld och förtryck. Både han och Kyrkan sviker. Bolaño visar hur konst och religion kan rättfärdiga makt och tortyr, hur godhet och (naiv) ondska kan finnas i samma människa. Boken är full av litterära, teologiska och politiska referenser. Flera symboler finns på bokens omslag. Duvor och duvskit står för folket, falkar för makten i olika former.
Men folket ger igen. Bokens sista rad: "Och sedan bryter skitstormen lös".
tisdag 6 september 2011
Herta Müller till årets bokmässa
Temat vid årets bokmässa 22-25 sept är tyskspråkig litteratur:
"Tre länder – ett språk, Tyskland Österrike Schweiz". Nobelpristagaren 2009, Herta Müller, är en av gästerna.
Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa något av Herta Müller, men när vi i bokcirkeln bestämde oss för att läsa ”Hjärtdjur” blev jag tvungen! Först gick jag bet på språket, begrep inte vad Müller menade, vem som sa vad etc. Jag saknade kapitelindelning. Och jag visste för litet om författaren. Men när jag kämpat mej igenom boken till sista meningen (som är samma som den första) var jag fast och läste boken en gång till!
Herta Müller är född 1953 i byn Nitchidorf nära staden Timisoara i västra Rumänien. Till detta område invandrade många tyskar för flera 100 år sedan. Man har behållit sitt språk, en ålderdomlig tyska. Denna tyska minoritet kallas schwaber. I slutet av 1980-talet var de cirka 100000 men idag har många lämnat landet. Müller var student i Timisoara under 4 år. Efter några år som översättare på en fabrik tvingades hon pga sin regimkritik till landsflykt 1987. Rumänien var under många år en diktatur, ledd av Nicolau Ceaucesco.
Herta Müller är idag bosatt i Berlin. Återkommande teman i hennes författarskap är kritiken av polisstat och korruption (även bland tyskarna i Rumänien), men hon brottas även med sin identitet (uppvuxen som tyska i Rumänien men i Tyskland betraktad som – rumänska). Hennes språkbehandling är mycket speciell, med oväntade associationer och nybildade ord.
Om sin uppväxt, studietid, några år som översättare på en fabrik och om utvandring berättar Herta Müller i ”Hjärtdjur”. På engelska heter boken ”The Land of Green Plums”, en titel som förklaras i boken.
Herta Müller skriver vittneslitteratur. Boken är uppdelad i olika stycken, textblock, men inga kapitel. Flera stycken består av tillbakablickar till barndomen. Hon berättar det självupplevda, men på sitt eget sätt. Och hennes sätt att skriva är mycket speciellt! Poetiskt. Vissa stycken måste man läsa mycket uppmärksamt – annars tappar man bort sig. Hon bildar nya ord (som ibland måste vara en svår utmaning för översättaren), klipper och klistrar, byter fokus mellan meningar i samma stycke. Vid ett biobesök kan samtalet med grannen i salongen blandas med vad som sägs i filmen. Industrin tillverkar trämeloner och plåtfår. Månen är en giffel. Människans inre är ett hjärtdjur. Inga vanliga ord kan beskriva det hemska.
Berättaren är en ung kvinna. Hon delar under några år ett studentrum med 4-5 andra kvinnor. En av dem (Lola) tar sitt liv; hon står inte ut längre. Då kallas hon landets fiende av skolans ledning. Tre unga män (Edgar, Kurt och Rikard) söker någon som känt Lola, och får kontakt med vår berättare. Mellan dessa fyra utvecklas en vänskap, men deras liv styrs av ständiga trakasserier och förhör. Överallt finns poliser, vakter och angivare (Securitate). Deras girighet och korruption symboliseras just av att de ständigt samlar på sig och äter – gröna plommon. När vännerna skriver brev har de olika kodord, stoppar ett hårstrå i kuvertet, gömmer dokument i en sommarstuga. Men det mesta genomskådas av den falske kapten Pjele.
Som yrkesarbetande hyr berättaren senare ett rum av en ungersk kvinna, och de har svårt att förstå varandra. De fyra vännerna skiljs åt, får olika yrken. Två av dem lämnar landet, men snart kommer rapporter om att de dött (en s.k. naturlig död!). Även huvudpersonen söker senare utresetillstånd och flyttar till Tyskland.
Herta Müller: ”Hjärtdjur” Bonnier Pocket 2009 (ty ”Herztier” 1994, 212 sidor)
lördag 3 september 2011
Favoritpoet 3: Leonard Cohen
Ja, visst är det Leonard Cohen! Född 1934 - och han turnerar fortfarande.
Lyssna på honom - och se honom - på DVDn "Live in London" från 2008.
2009 (när Leonard Cohen fyllde 75) kom det flera svenska CDs med tolkningar av Cohen.
En av dessa är Tomas Boströms "Mitt gömda jag" (Cohens "In My Secret Life" alltså) på Konkarongen (www.konkarongen.se).
Så här översätter Tomas Boström första versen + refrängen av Anthem:
DÄR LJUSET SIPPRAR IN
Fåglar sjöng i gryningen.
Börja om, sjöng dom för mig igen.
Lev här och nu, inte i historien
eller i det som kommer sen.
Hör du hur krig härjar på håll igen?
Fredens duva fångas med våld igen.
Såld och köpt och såld igen.
Når aldrig friheten.
Ring alla klockor, ring.
En sprucken ton gör väl ingenting.
Det finns en spricka, en spricka i allting
där ljuset sipprar in.
måndag 29 augusti 2011
Favoritpoet 3: Anthem
Han är poet, sångare, musiker... Född 1934.
Lärde känna Göran Tunström på 60-talet (på den grekiska ön Hydra, där de satt vid samma bord och skrev.)
Turnerar fortfarande; besökte Sverige 2010.
Vem är han?
The birds they sang
at the break of day
Start again
I heard them say
Don't dwell on what
has passed away
or what is yet to be.
Ah the wars they will
be fought again
The holy dove
She will be caught again
bought and sold
and bought again
the dove is never free.
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.
(Första versen + refrängen)
onsdag 10 augusti 2011
Siri Hustvedt i Läkartidningen
Läs recensionen här
tisdag 2 augusti 2011
Favoritpoet 2: Livets skatt
Han föddes 1947 och dog, alltför tidigt, 1999. Om denna text har han skrivit:
"Att leva är bl.a. att lära sej skilja mellan ont och gott, fel och rätt, lögn och sanning. Dessutom ska man försöka lära av gamla misstag. När man upptäckt att detta inte är så lätt, kan det ge styrka att skriva en sån här text - för att åtminstone försöka övertyga sej själv att allt är möjligt"
Vem är han?
LIVETS SKATT
På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant.
Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land.
Därinne finns en kista, jag ägt i alla år.
Och det är bara jag som känner platsen där den står.
Den kistan är en gömma, för alla mina dar.
För tider jag har levat och stunder jag har kvar.
Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig.
Ja, kistan innehåller allt jag kallar för mitt liv.
Där har jag mina drömmar och mina sanningar.
Där har jag mina sorger och brustna kärlekar.
Där har jag all min längtan och alla mina skratt.
Allt finns där i min kista, den är min egen skatt.
Och för varje dag blir kistan alltmera värdefull.
För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld.
Därför ser jag, lika tydligt som i en bilderbok,
om det jag finner är nåt värt eller bara gammalt skrot.
Men nu jagas jag av frestare varenda månlös natt.
Dom känner till min kista, och dom fruktar för dess kraft.
Så dom prövar att förföra mej med flärd och flyktig prakt.
Men helst vill dom förgöra mej och utplåna min skatt.
Men säljer jag min kista så kan jag inget mer.
Då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel.
Då mister jag min styrka, och då är jag inget hot.
Så jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok.
2011-08-09: Javisst, Björn Afzelius är det! Från LPn Globetrotter 1980. Text och musik finns i "Björn Afzelius 95 sånger" (Warner/Chappell Music Scandinavia AB 1996).
Han har sagt så här: "Att spela rock'n'roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!"
2011-08-09: Javisst, Björn Afzelius är det! Från LPn Globetrotter 1980. Text och musik finns i "Björn Afzelius 95 sånger" (Warner/Chappell Music Scandinavia AB 1996).
fredag 22 juli 2011
The Voice of Dag Hammarskjöld
"This I Believe"
"Den värld jag växte upp i behärskades av grundsatser och ideal från en tid fjärran från vår egen och till synes fjärran från de problem en människa ställs inför vid 1900‑talets mitt. Men min väg har inte inneburit något avsteg från dessa ideal. Tvärtom har jag kommit att inse deras giltighet även i vår värld av idag." (Början av talet, i översättning)
Foto från bokomslag: HUVUDLINJER I DAG HAMMARSKJÖLDS VÄGMÄRKEN av Rolf H. Lindholm. En mycket bra introduktion (Books-on-Demand 2006)
onsdag 20 juli 2011
Per Olov Enquists andra: nytt försök!
Berättelsen är en sorts resa, med flera stopp, genom Europa under ett år. En odyssé mellan två kvinnor, mellan två bilolyckor med dödlig utgång, från ett rum tillbaka till samma rum. Se även baksidestexten!
Rent geografiskt har jag försökt följa resenären på kartan (se bild) – och gissat friskt! Ändå är det den inre resan, minnena, anteckningarna, upplevelserna och mötena med några människor som är bokens innehåll och budskap. Där finns även minst en smärtpunkt – en händelse som berättaren återkommer till, och ändrar.
Berättaren, resenären, är en ung man, 26-27 år. Han kallas han eller jag, ibland du. Bokens första sida är en sorts prolog, en återkomst till det arbetsrum han lämnade ett år tidigare. Rummet är nu oförändrat – berättaren "kanske har förändrats". Han intalar sig att de två reskamraterna Kocken och Ilene fortfarande lever. Innan resan kan fortsätta är han skyldig dem följande redovisning. Och "fönstret står öppet".
Romanen består sedan av 3 delar: Rum, Vridpunkt och Toboso, indelade i 4-6 kapitel. Första sträckan är en tågresa söderut en kväll i augusti. Resenären har svårt att "frilägga orsakerna till resan"; kanske är alla former av verklighet i rummet utforskade. Nu rusar verkligheten förbi och han ser sig själv i tågfönstret, som i en suddig spegel. På så sätt är han två. "Jag är inte i behov av en reskamrat." Han har lämnat flickvännen Ellen, skrivit en lapp: "TILLFÄLLIGT BORTREST".
Under färjeresan mot kontinenten undrar han: hur skulle det kännas att drunkna? Han minns vällusten då han höll en kamrat i benen ovanför en fors – och nästan släppte taget. Minnet av en bilolycka två år tidigare dyker nu upp: En ung flicka blir påkörd och dör vid vägkanten, men han hade inget körkort och satt ju i baksätet!
I Tyskland besöker berättaren ett tivoli, förhindrar en misshandel, bryter sig in i en sommarstuga. Minns bilolyckan igen. "Äckligt." Sen liftar han söderut med en godslastbil och får gott om tid att skriva i sin gula anteckningsbok – han sorterar sina minnen som då blir "ofarliga".
Det första längre resuppehållet blir som turist i staden "med den långa strandpromenaden", "den engelska avenyn" (Nice?). Han funderar över händelser i världen, men "världssamvete får andra ha", och han drömmer (igen). Vandrar omkring, men är missnöjd och känner sig löjlig, men vill ändå redovisa sin färdväg, som nu fortsätter med tåg "över gränsen" (Spanien?). I en stad bland bergen får han jobb som diskare på ett hotell. Nu är det oktober. På hotellet lär resenären känna en dansk kock, "Kocken", 35 år, en företagsam men vänlig man, som har mycket att lära ut. Efter att ha stulit två silverljusstakar lämnar de tillsammans staden och reser med tåg söderut, till en ny kuststad med andra kaféer och nya diskjobb. Den gula anteckningsboken dyker upp igen, liksom – bilolyckan.
På en danslokal lär berättaren känna en ung kvinna, Ilene, och de pratar mycket – även om bilolyckan. Nu har han ändrat sin berättelse: "i förarsätet där jag ju satt". Ilene tar hand om honom, blir hans beskyddare, och han känner sig trygg, som i en grotta. Hon blir hans fågelmamma. Kontakten med Kocken är nu sporadisk, men tillsammans ordnar de en dionysisk brakfest. Berättaren ifrågasätter Ilenas tro, hädar ("Det bevisar att du tror."); förnedrar och förolämpar henne. Hon lämnar festen, försvinner, bryter kontakten. För honom blir festen ändå en sorts vändpunkt, en vridpunkt (men jag förstår nog inte riktigt hur). Kocken finns dock kvar, och han tar initiativ till olika skumraskaffärer. De får polisens ögon på sig – och beslutar att lämna landet. Via brev vet berättaren att Ellen släpper honom, så den sista kvällen letar han efter Ilene – och hittar henne. Hon är skrämd, avvisande, men han övertygar: "Du kan göra något med mig," säger han. De återförenas i en kärlekslek och fortsätter samtala hela natten, om drömmar och minnen. "Jag visste att all vår styrka fanns hos henne." Öppenheten. Ilene säger: "Du måste bli en spegelbild av den du vill vara." Han förstår inte; hon förklarar med sagor och liknelser. Och hon förstår honom – med känslan. De har liknande barndomsminnen, som förenar. Ja, hon "blev jag".
I bil reser de tre norrut följande dag. Han känner reskamraternas "trygghet, och min". Ändå kan bilens ruta kännas som en glasvägg mot den passerande verkligheten. De reser till Ilenas barndomshem. Hennes far är änkeman - den förlorade dotterns far. Ensam. "Jag har så många barn", säger Ilene. Detta påverkar stämningen. Resenären befinner sig som i en grotta, "ser världen som ett återsken på väggen". "Nu sitter jag här i min vinternatt." En polarnatt. Rädd att hon skall stanna hos fadern våldtar han Ilene, "på hennes hem,…renhet och öppenhet." Men hon förlåter, villkorslöst.
De stannar några månader. Han får jobb i skogen hos fadern, samlar krafter, känner sig fri, "men utan ledtråd i labyrinten". "Herregud så mycket du har kvar att lära".
Ändå – han har inlett det liv han har kvar "med arbete och sömn". Tidigare kändes det som han (redan) levt halva sitt liv, men "plötsligt strömmar det som en berusning genom mig: jag har ju det mesta av resan kvar!" Denna insikt kostar smärtan av att befrias; kanske förluster. Resenären själv tog bilolyckan som förevändning att bli kvar i sitt rum – men lämnande det.
Mot slutet av sommaren dags för avsked, avslut. Resenären har lämnat oss "den förenklade berättelsen om ett liv". Ilene kör bilen norrut. I backspegeln ser hon delar av hans ansikte – och hans växande tillförsikt. Efter att ha rastat och kört 10 mil in i Danmark händer det. I hög fart går bilen av vägen. "De svävar, lyfta ur smältdegeln, förenade, lånande varandra det bästa och det sämsta". För Resenären, som överlever, återstår "allt".
Kommentarer:
Resenären fick hjälp av sina vänner att mogna, försonas, gå vidare. Tillsammans är de tre som Don Quijotes riddare och hans vänner, ger och tar, speglas, smälter samman som en treenighet (Dulcinea sägs komma från El Toboso!). Även minnet av Ellen spelar med; hennes namn är mycket likt Ilenes.
Flera markörer från det kommande författarskapet finns med: Vridpunkt, frågor om tro och otro, villkorslös förlåtelse, världssamvete, en grotta, polarnatt, reskamrat, beskyddare, speglingar/dubbelseende, en hinna (av glas). Från "Kristallögat" återkommer att samtal om dåtid kan förändra nuet. Och – vid totalt fem tillfällen återvänder berättaren till minnet av den första trafikolyckan, då en ung flicka dog. Han förändrar sin berättelse – till slut var det han själv som körde bilen då. En sann och tidig "smärtpunkt"!
torsdag 7 juli 2011
Jesper Svenbro, Hitchcock och Tranströmer
Jesper Svenbro är född 1944 i Landskrona, i 30 år bosatt och verksam i Frankrike. Han är litteraturforskare och författare. Valdes in i Svenska Akademien 2006. Forskningsområde: klassisk grekiska och det antika Greklands poetik. Publicerat facklitteratur på franska. I diktform har han bearbetat sina fackkunskaper; som kommunicerande kärl. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Svenbro har även skrivit essäer, om myrstigar, kostigar och fjärilar!
Jag har nyligen läst en av Jesper Svenbros diktsamlingar, ”Himlen och andra upptäckter” från 2005 (Bonniers). Den består av 26 dikter, mininoveller, och innehåller bl.a. familjebilder och minnen. En samling underbar prosa-lyrik. Till hans familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer!
Den första dikten, "Himlen", beskriver en tavla som funnits länge i föräldrahemmet: ”Hvens gamla prästgård” av Gustav Rudberg. Den föreställer ”en bondgård i långt framskridet förfall”, med infallet tak i mossgröna fält. ”Rakt fram, i mitten av bilden,/ en port med två tillslutna dörrhalvor." ”Ovanför taket den ljusa himlen.”
När Svenbro och hans bror satt vid moderns dödsbädd hängde tavlan ”ovanför huvudgärden.”
är jag glad att jag inte var ensam om
att se det jag såg.
Vi var två om att se det.
Det som vi båda under hela vår uppväxt
hade uppfattat som en logdörr,
tillstängd och närmast slarvigt vitmålad upptill,
var i själva verket en genomfart;
den vita färgen var himlens.
För första gången förstod vi
att sikten var fri genom vagnporten
och att det var himlen
som där bortom
stod öppen.”
”Fåtöljen” handlar om Svenbros mödosamma renovering av en antik stol, med fjädrar, sadelgjord, krollsplint, nubb… Stolens inre ”likande ett gammalt vindsrum i miniatyr/ där allt hade täckts av damm”. Omklädningen av fåtöljen tog nio dygn. Hantverk – som dikt.
Dikten ”Scen 115” återberättar – med några överraskande ändringar – en av Hitchcocks bästa filmer, ”I sista minuten” från 1959. I filmen misstänks Roger O. Thornhill (Cary Grant) för ett brott han inte begått – och mardrömsjakten, drevet, drar igång. Men dikten säger att filmen handlar ”om Tranströmer”!
Dikten tar retroaktivt Tranströmer i försvar. Under slutet av 60-talet anklagades han av kritiker på vänsterkanten för bristande samhällsengagemang. Ur dikten: ”Man kände igen/tre svenska ’vänstermän’/ i rollen som öststatsspioner.” Tranströmers lyrik kallades världsfrånvänd. Han påstods hålla estetisk distans, vara passiv.
Och Svenbro drar paralleller mellan filmen och Tranströmers situation då. Han återger filmens viktigaste scener – med Tranströmer som huvudperson. ”Att ha iklätt sig amerikansk kostym!” Ett bevis! ”Fast han bedyrar sin oskuld/ vill ingen tro hans berättelse.” I nyckelscenen (”scen 115”) attackeras han av ett besprutningsplan, utrustat med kulsprutor, och han springer för livet genom ett majsfält.
”Länge förberedde Hitchcock 'scen 115'
i filmen om Tranströmer, -
tills den verkliga berättelsen
äntligen kunde framträda."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
