torsdag 19 november 2009

"Fritt fall" (ty "Schilf", 2007) av Juli Zeh. 416 sidor. Weyler 2009





Överallt alla dessa fåglar, som ”sett det mesta, eftersom alltid minst en av oss var med”. Platsen för berättelsen, och brottet, presenteras genom en inflygning mot staden Freiburg. Och i epilogen lämnar fåglarna staden flygande, återkallade för att avlägga rapport – till bergen. ”Ungefär så var det”, säger de.
Två av huvudpersonerna är fysiker. De möttes på universitetet, två udda personer som fann varandra. Med en arm över den andres axel satt de på biblioteket, med en krita i handen löste de matematiska gåtor. I fysiken möttes de, som älskande. Men deras vägar skildes: Sebastian valde kärlek till en kvinna, barn, fast arbete i staden Freiburg. Oskar gick vidare till Cern. Deras relation präglas av en hat-kärlek, mest tydlig hos Oskar. Ändå träffas de regelbundet hemma hos Sebastian en fredag i månaden, för en måltid, för att diskutera idéer. Sebastians fru Maike vill att de träffas, sonen Liam beundrar både sin far och Oskar. De båda männen är nu i 40-årsåldern.
Efter att ha skrivit en artikel i Der Spiegel om parallella universa/flervärldsteorin kritiseras Sebastian hårt av sin gamle vän. I en direktsänd TV-debatt möts de. Mötet avbryts, i kaos. När den ene spelar den andre ett spratt hamnar den drabbade i fritt fall; marken rämnar. Ett missuppfattat ord får dödliga och livsavgörande konsekvenser.
Två poliser får i uppdrag att utreda kidnappningen av ett barn, och ett läskigt mord av en cyklande narkosläkare (dr Dabbeling, vän till Maike). Barnet är Liam. Parallellt utreder de även en sjukhusskandal (där Dabbeling kan vara inblandad) och en serie mord begångna av en påstådd tidsresenär. Kommissarie Rita Skura är ambitiös och har stora krav på sig att visa upp resultat. En äldre kollega, Schilf, kallas in. Han var tidigare hennes lärare på polishögskolan, och betonade att hennes troskyldighet var en tillgång, men att alltid utgå från motsatsen till vad hon egentligen trodde var sant. Schilf jobbar mycket på intuition, ensam, resonerande med sig själv. Han har nyligen 1. träffat sin flickvän, Julia. 2. fått besked om att han har en dödlig hjärntumör. Tumören kallar han fågelägget; den ser ut så, på datortomografin. Detta är hans sista fall; han befinner sig i fritt fall. Mycket rör sig i Schilfs huvud, och han registrerar alla fåglar runt om honom. Pratar med dem. Rita Skura hatar fåglar. Om det behövs hämtar hon sin katt.
De både poliserna jobbar parallellt utan att egentligen vilja samarbeta. Schilf avslöjar
”tidsresenären” på ren intuition, Dabbeling har inte dödats en kollega – men han är inte heller inblandad i ett triangeldrama med Maike och Sebastian, vilket Skura tror. Istället avslöjas ett grymt iscensatt practical joke, som definitivt avslutar vänskapen, och kärleken, mellan de båda fysikerna. Sveket är totalt.
Boken vävs samman av en mängd teorier och idéer, stora och små: flervärldsteorin, om tidens väsen, materialism, om ogripbarhet och slump, om sant eller falskt, om ”Doublething” från Orwells bok ”1984”. Samtidigt är det ett relationsdrama, men de inblandade kan i viss mån kännas som schackpjäser, med specifika egenskaper, och där olika drag testas. Kanske är det hela en kamp mellan Freddy och Anatolij ur ”Chess”, regisserad av och utspelad i Schilfs huvud.
Juli Zeh är en fantastisk berättare, men det krävs lite ansträngning att komma in i berättelsen. Med fyndiga och nyskapande formuleringar och överraskande iakttagelser, kombinerad med en oerhörd energi, driver hon berättelsen framåt. Den kräver noggrann och uppmärksam läsning för att inte missa viktiga detaljer, och nästan allt faller på plats, ibland helt överraskande. Jag tror att Zeh sett både ”Sliding Doors” och ”Seven”, och där finns kopplingar till Paul Austers tankar (liksom till Giordano Bruno, som hävdade att universum innehåller oändligt många världar – och brändes på bål år 1600 för sina idéer).
Den svenska titeln är vitsig, men ligger långt ifrån den tyska titeln ”Schilf”. Ordet betyder växten vass, men används i boken synonymt med kaveldun. Kommissarien får vid ett tillfälle något som liknar blommor – tre bruna, sammetslena kolvar, som liknar mikrofoner. Kaveldun. Dessa har en tendens att explodera. Så har även Schilfs huvud.
Som narkosläkare undrar jag vad Dabbeling gjort för ont! Men nu skall jag gå och bygga fågelholkar.

lördag 7 november 2009

På spaning efter minnets fragment


Kerstin Norborgs första roman ”Min faders hus” kom 2002, och för den fick hon välförtjänt pris av SR. Innan dess hade hon skrivit tre diktsamlingar. 2005 kom novellsamlingen ”Missed abortion” (ett medicinskt uttryck för en förlust, ett missfall). Och i år han hon gett ut ”Kommer aldrig att få veta om hon hör”, som hon redan fått GP´s litteraturpris för. KNs farfar var prästen, som förlorade kontakten med Gud i ”Min faders hus”. När KNs mor var mycket liten dog hennes mamma. Berättaren i den nya boken är en kvinna, som varit med om samma sak, och omkring detta spinner KN sin berättelse. Den utspelas i två tidsperioder: tiden före och några år efter berättarens födelse (jag gissar 40-tal), och berättaren i övre medelåldern. Kan hon minnas sin biologiska mor? Eller består hela hennes liv av en dröm – om att minnas, om tillhörighet? Berättelsen är en vemodig resa tillbaka, en längtan att väcka till liv.
Kvinnan som dör av bröstcancer, Estrid, berättarens mor, växte upp i Lund. Hon har två bröder, Martin och Axel. Sin mamma kallar hon Alma. Hon var pappas flicka, men han dör när hon är i 30-årsåldern. En tid senare flyttar Estrid hemifrån. Samtidigt, i byn Skogssjön, nära Söderhamn, växer Johannes upp, yngst, med två äldre systrar, Stina och Gertrud, och en bror, Lars. Det fjärde barnet dog innan han hunnit fylla sex efter att ha försökt svälja ett kornax. Han hette också Johannes. Fadern Per är välbärgad bonde, mor heter Karin. Per har svårt att begripa sig på sin yngste son, som både sjunger i kör, läser Strindberg och sitter hemma och målar tavlor.
Estrid kommer till Skogssjön som byns småskolelärarinna. Johannes återvänder från ett sanatorium, där han behandlats för tuberkulos. Han är 34. Hon drygt 30. De båda möts i kyrkokören, där Estrid spelar orgel – och tycke uppstår. Tillsammans besöker de Lund, och Johannes letar vetgirigt efter sevärdheter. Påläst. Estrid och Johannes får fem barn: det första, en pojke, dör direkt efter födelsen. Sen kommer Sigrid, Agnes och Edvard. Den yngsta dottern är bokens berättare, ”jag”, som långt senare försöker göra de döda verkliga; minnas. Som mycket liten överlämnas hon på en järnvägsstation av den svårt sjuka Estrid till sin faster Gertrud och hennes man Erik. Under hela livet, som vuxen, vill hon så gärna minnas sin mamma. Hon minns – eller är det en dröm – att hon önskade att mamman skulle hör hennes gråt. Men hon kommer aldrig att få veta!
Några år går, med besök hos syskonen (nästan som kusiner) på gården. Och pappan Johannes tiger. Sedan hopar sig katastroferna i Skogssjö: Johannes dör av sin lungsjukdom, farmor dör, faster Stina dör; ”året då alla dog”. De kvarvarande syskonen splittras: Sigrid får komma till Gertrud och Erik (där vår berättare redan är fosterbarn), Agnes till morbror Martin, Edvard till en avlägsen släkting.
Om allt detta handlar berättelsen; den växlar mellan de olika tidsperioderna (ibland blir det lite svårt att hänga med). Nu, efter att ha levt i många år med sin längtan, barnlös och med ett oförsonat förhållande till sambon Hilding, sitter berättaren i en sommarstuga och skriver. Hon lyssnar bakåt; hon vill bli hörd och sedd, vill minnas att hon en gång låg i mammas famn, höll hennes finger, hårt. Men hon kommer aldrig att få veta…Övergiven. Sorgligt. Och ändå: genom berättelsen får vi följa en väg till tillhörighet – och försoning med livet, som det nu blev. Och minnena ser henne, visar sig. Där finns en labradoren Lappo (som i "Min faders hus"), där finns en koltrast – hoppets fågel – som kanske sjunger ”timman innan gryningen” (Sv psalm 717).

fredag 6 november 2009

Unbelievable!!


I november 1953 höll Dag Hammarskjöld ett tal i amerikansk radio i serien "This I believe". Det är många år sedan jag läste detta tal första gången, först i svensk översättning, sedan i sitt original.

Rubriken är "Gamla trossatser i en ny värld" ("Old Creeds In A New World"). Hela talet ryms på 1½ A4-sida. Han höll det alltså långt innan boken "Vägmärken" kom ut - ett Credo. Ingen som hörde eller läste detta tal borde ha blivit överraskad av innehållet i "Vägmärken". Talet finns återgivet i en mängd böcker, på svenska eller engelska, i sin helhet eller delar av det.

Nu till det otroliga, fantastiska. Man har hittat originalinspelningen!!
Håll till godo:

onsdag 4 november 2009

En kommentar på en blogg kan ge oväntad effekt

Roger Lipsey i USA skriver en bok om Dag Hammarskjöld. Om detta berättar han i sin blogg:
http://www.dag-hammarskjold.com/ Där skriver han en gång i veckan. Så - jag såg en chans: kanske han kan hjälpa mej att hitta Dr Erlings bok. Jag skrev en kommentar i hans blogg. Visste han hur jag skulle hitta min efterlängtade bok??
Och tiden gick. Inget svar....
Men den 3 november fick jag ett email, från Helmut - i Tyskland! Han skrev (på svenska!):
"Jag har läst din mail till Roger Lipsey. Om du har inte fått Erling-boken från honom, så kan jag sända dig en kopia (tyvärr med några håndskriftliga tillägg av mig)."
Så nu kan jag få ett eget exemplar av Erlings amerikanska bok, från Tyskland, med handskrivna tillägg. Fantastiskt! Fast jag fortsätter att leta efter Dr Erling. Nästa steg: ett nytt email till hans gamla college.

måndag 2 november 2009

Bokcirkel


Vi har en bokcirkel, åtta damer och jag. En gång i månaden träffas vi, i Majorna i Göteborg. Oftast har vi då läst samma bok. Till ikväll hade vi läst PO Enquists Ett annat liv. Vi pratade i munnen på varandra. Boken är självbiografisk och där finns överallt kommentarer till de egna böckerna; de har ofta börjat som en idé långt tillbaka.
Hur tolka titeln "Ett annat liv?" Kanske är det kontrasten mellan den lilla byn i Västerbotten och den stora litterära världen, eller livet efter många års alkoholism, eller...
Alla var överens om att boken lockar till läsning av fler av Enquists böcker. Själv skall jag börja med att läsa om "Kapten Nemos bibliotek" från 1991. Den handlar "om återuppståndelsen".

söndag 1 november 2009

När verkligheten inkräktar på fiktionen (Javier Marías)


Baksidestext Dark Back of Time:

"When Javier Marías wrote All Souls he was unprepared for the way in which reality would begin to invade his fiction. Real people mistook themselves for his fictional characters and readers confused him with his narrator. In Dark Back of Time, Marías used the unsettling effects of All Souls on his life to begin an extraordinary meditation on the transience, chance and fragility of life, and the way in which reality so easily blurs into fiction."

"Alla själar" i allhelgonatid

Min vän Peter gav mig två böcker på min födelsedag i somras, Javier Marías' Alla själar (eng All Souls) och Dark Back of Time. Peter påminde om vårt pågående samtal om metalitteratur (fr.a. Auster), och nämnde att det fanns en tydligt koppling mellan böckerna jag fått. För mej var både författare och böcker nya bekantskaper.
Först något om boken Alla själar (eng All Souls 1992), på spanska Todas las almas utgiven 1989, på svenska 2008. Berättaren är gästprofessor i spanska vid ett college i Oxford under 2 år på 80-talet. Han nämns aldrig vid namn men kallas bl.a. "vår käre spanjor" av kollegorna. Det märks tydligt att berättaren är gäst, att miljön för honom är exotisk och mycket främmande. Undervisningen är snarast en bisak; han lär ut "dekorativa kunskaper". Han ser det mesta från utsidan men lever ändå mitt i. Därför klär han sig ibland i sin ämbetsdräkt (tala'ren) men mest för att tillfredsställa turisterna i Oxford. Han ägnar stor del av dagarna till att vandra omkring på stadens gator, han är flitig besökare i de många boklådorna. En blomsterflicka utanför hans hus väcker hans intresse, men alla tiggare stör honom. Sophinken är på ett sätt enda spåret av att han lever, och därför skriver han ett ode till sina sopor. Ibland deltar berättaren i universitetes formella umgängesliv, men även då som en främmande fågel och iakttagare, inte minst vid en minnesvärd middag ("high table"), som utvecklas till ett groteskt fylleslag, medan de olika rätterna snabbt bärs ut framför ögonen på en hungrig gästprofessor. Under middagen spelar blickarna en stor roll, vilket även leder till en längre kärlekshistoria med en gift kollega, Clare Bayes.
Hela Oxford är fullt av människor som tittar på varandra, samlar information för att sprida skvaller och rykten - men man berättar ingenting om sig själv. Detta informationssamlande framställs som en god grogrund för engelska spioner (MI5)!
En viktig roll spelar besöken i den bokhandel, som drivs av makarna Alabaster. Berättaren "dammssuger" bokhyllorna på samtliga våningsplan i jakt på rariteter, och här finner han böcker av bl.a. Machen (skräckhistorier) och John Gawesworth (pseudonym för T.I.F. Armstrong, död 1970). Här berättas även om det märkliga litterära kungadömet Redonda, där Gawsworth en gång var "kung". Samme Gawsworth spelar en viktig roll senare i boken. Staden Oxford är fulla av bokantikvariat. Många invånare har samlat böcker ett helt liv, men inte alla har arvtagare.
En rad kollegor passerar revy och presenteras mer eller mindre fördelaktigt. En av dem, Cromer-Blake, fungerar som mentor för sin spanske gäst, med vilken han delar en del förtroenden. När berättelsen inleds har både Cromer- Blake och nestorn Toby Rolands dött. Berättaren noterar då att vare sig han själv eller livet är detsamma, när han nu genom sin berättelse återvänder till Oxford. (Samma tanke finns hos Dag Hammarskjöld: "Du återvänder aldrig./En annan man/ finner en annan stad.")
Under nästan 1½ år har berättaren alltså en kärlekshistoria; en förbjuden kärleksaffär. Han träffar även andra kvinnor. En av dem dyker upp några gånger efter ett första möte på tåg och järnvägsstationen Didcot, men hon är verkligen undflyende. Relationen till Clare Bayes dominerar. Hennes son Eric bor inte hemma (han är 8-9 år) utan går i skola på den ort där han senare, pga. familjetraditionen, skall fortsätta sina högre studier. Under en period är han sjuk och tas då om hand hemma av sin mamma, vilket stör hennes spanske älskare mycket.
Mot slutet av boken återkommer Gawsworth, då under sitt riktiga namn Armstrong. Att vi alla, mitt i livet, bär döden inom oss, framgår när Clare Bayes berättar ett ännu levande och smärtsamt minne från sin barndom. På så sätt blir hela boken en sorgesam saga om olycklig kärlek.

Kopplingen till boken Dark Back of Time vill jag återkomma till. Det handlar bl.a. om hur läsare och "huvudpersoner" förväxlar fiktion och verklighet så till den grad att Marías kände sig tvungen att skriva en helt ny bok som förklaring. Troligen kommer boken så småningom på svenska.