Många sköna människor på bokmässan

Jovisst har jag varit på bokmässan i Göteborg! Två timmar. Min fru fick en hel dag – på arbetstid. Fast för mej räckte två timmar: jag blir yr och går vilse på kortare tid. Men några bekanta stötte jag på (en rabbin, en präst). Jag hörde Mikael Wiehe tala om sin bok ”Aldrig bli som ni”), och jag köpte Juli Zehs nya ”Corpus Delicti” (Weyler förlag). Läs här: Fritt fall

Jo, det är roligt med bokmässa! Men det är inte alltid det stämmer med livet i övrigt (ta hand om barnbarn, eller jobba). Roligt var det att en kort stund få träffa 15-20 av de bokbloggare som jag nästan bara följt i cyberrymden tidigare (finns de på riktigt?!) på franska bageriet. De finns på riktigt, trots fantasifulla masker och pseudonymer!
Börja läsa här: http://www.enbokcirkelföralla.se/  (och här: Mask Leandoer)

Nästan som i Ingemar Olssons låt från 1983 ”Sköna människor”:
”Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm”
Kolla: Ingemar Olsson

Kristoffer Leandoer: ”MASK Litteraturen som gömställe”, PEQUOD PRESS 2010, 259 sidor

Mask: som ansiktsmask (för att försvåra identifikation, eller försköna kanske). Andra betydelser: Skydd vid fäktning. Dödsmask. Varje författare döljer sig i sitt verk bakom en mask – mer eller mindre tydligt.

Boken handlar om: Doftar en ros ros om den kallas något annat? (oleander, tex.). Om författare som i ord gömmer eller lyfter fram sig själva. En lustfylld, kärleksfull och kunskapsmättad exposé! Leandoer tar sig fram som en flämtande spårhund. Boken är full av namn på författare och böcker. Personregistret i slutet av boken upptar cirka 450 namn. All denna uppräkning går styckevis med rasande fart. Själv klarar jag att hänga med bara mellan några pinnar i detta störtlopp - men det räcker, och lockar till mer läsning.

Korta avsnitt (”Kryphål”, ”Viskleken”, ”Vargen kommer”) blandas med essäer. I den första (”Pseudo”) diskuteras bl.a. (författar)namnets betydelse, identitet och begreppen pseudonymitet, anonymitet och incognito. Många namn blir det!
Kapitlet "Skam" tar bla. upp Gunnar Serner, som gick i landsflykt och skrev under pseudonymen Frank Heller för att inte skämma ut sin familj. Här ges en rad andra exempel, bl.a. Greven av Monte Christo, som "handlar om hämnd, om att vända sin oigenkännlighet till styrka". Förändrad och förklädd återvänder han – för hämnd. En av mina favoriter.

Övriga essäer avhandlar
Romain Gary, judisk invandare i Frankrike. Gary var en mycket framgångsrik författare, som drev spelet med olika pseudonymer alltför långt. Han gjorde det omöjliga, vann Goncourtpriset en andra gång under pseudomymen ¬Émile Ajar ("Med livet framför sig" 1975), och anställde en kusins son för att spela Ajar. Situationen blev alltmer ohållbar och innan bubblan sprack begick Gary självmord.
Karen Blixen. "Hon skrev som om hon var fullt förvissad om att Karen Blixen egentligen var en pseudonym för Gud Fader. Och kanske fanns det stunder när hon verkligen var det.”
Olof Lagercrantz. Leandoer säger om de elva författarmonografier som Lagercrantz skrev: "så låter Lagercrantz elva olika karaktärer förklä sig till en enda upphovsman; de blir alla masker för sin författare." "… det är i grunden sig själv han förstår."
Maguerite Duras. Hon är Duras (ett taget namn). Talar om sig själv i tredje person: Duras – "det är allt". Hon ser och beskriver sig själv spegelvänd, ja som en dubbelgångare.
Claes Hylinger, som "har gjort något så ovanligt som att gömma sig bakom vanlighet."
JD Salinger, som debuterade med "Räddaren i nöden". Dessutom skapade han ett fiktivt universum med familjen Glass. Salinger påstod t.o.m. att en av dessa fiktiva personer är den verklige författaren till debutromanen. Salinger hade en uttalade aversion att dela med sig av sin värld.
(Den för mig okände fransmannen) Patrick Mondiano, som är född 1945 och under 40 år "byggt upp ett universum som han försvinner i". Varje ny roman tillför små förskjutningar till de tidigare. Inga exakta påståenden är helt tillförlitliga.

Leandoer ger egna exempel från sin verksamhet som förläggare:
Lars Norén: minnet av vad som sagts kan variera.
Maria Lundgren: fastän många (berörda) läsare av "Myggor och tigrar" visste hur ett skönlitterärt verk fungerar valde de att försvara sig, eller ventilera sin upprördhet.

Den här boken kommer jag att läsa fler gånger, bläddra i. Att de franska författarna dominerar är väl inte så konstigt (se Leandoers hemsida ), men jag saknar t.ex. den anglofile spanjoren Javier Marías (som to.m. har med en dödsmask av en författare i två av sina böcker) och metafiktionens mästare, Paul Auster, som friskt blandar fiktion och verklighet. Hans favorit är Cervantes. Begreppet "metaroman" hade jag gärna läste mera om. Några pseudodokumentära avsnitt från PO Enquists romaner skulle också ha passat in i "Mask".


En rolig, och viktig poäng med "Mask" är att den tillägnas Eugene G Brahms, denne fiktive litteraturvetare från Nesser-land.

Till slut: En författares "sanning" finns alltid i dennes textvärld. Vi läsare uppmanas: "tro mig även då jag ljuger och tar på mig en mask".

Lisa Genova: "Fortfarande Alice" ("Still Alice" 2007) Wahlström & Widstrand 2010, 267 sid.

Tidigare i år fick jag denna bok som engelsk pocket från Uppsala English Book Club, och nu finns den översatt till svenska av Anna Sandberg. Författaren har en examen i "neuroscience" (neurovetenskap), vilket innebär att hon kan mycket om neurologiska sjukdomar. Som bonus i den engelska pocketupplagan finns en intervju med författaren + ett kapitel ur hennes nästa bok, "Left "Neglect", där huvudpersonen drabbas av en ovanlig hjärnskada efter en trafikolycka. Lisa Genovas förebild och inspiratör är professor Oliver Sacks (som även är inblandad i Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan").

"Fortfarande Alice" beskriver Alzheimers sjukdom "inifrån". Romanfiguren Alice Howland är en 50-årig professor i psykologi vid Harvarduniversitetet (Boston, USA). Hennes specialitet är språkutveckling, hon har fullt upp med att läsa, skriva, undervisa, handleda och resa. Maken John, som också är forskare, är lika upptagen. Tillsammans har de skrivit en lärobok. De tre barnen är vuxna: Anna (gift jurist), Tom (läkare) och Lydia (vill bli skådespelare, vilket hennes mor inte gillar). Familjen Howlands liv känns trovärdigt.

Hösten 2003 börjar Alice få svårt att hitta ord, hon glömmer, hon hittar inte hem efter en joggingtur. Besvären tilltar. Hon förlägger saker, glömmer ämnet för en föreläsning eller presenterar sig två gånger för samma person, så hon beställer tid hos familjens läkare, som snabbt utesluter missbruk, klimakteriebesvär och depression. En neurolog ställer diagnosen tidig Alzheimers sjukdom i januari 2004, behandling med bromsmedicin påbörjas. Två av barnen vill ha genetisk utredning.

Under nära två år får vi följa hur sjukdomen efter hand berövar Alice hennes liv. På olika sätt försöker man hejda förloppet, men utan framgång. Efter hand tvingas hon upphöra med att undervisa, läsa, se på film, jogga. Hon skriver minneslappar, men vet ej vad de betyder. Tidigt programmerar Alice en handdator för att varje morgon ställa 5 enkla frågor: om Alice inte klarar en av dessa frågor skall hon gå vidare och instruerar sig själv för att begå självmord med tabletter. Men när det inträffar glömmer hon bort vad som hon skall göra. Ett gammalt smycke med en vacker fjäril får ett symbolvärde: fjärilen lever ett kort men underbart liv. Alice startar en patientförening och gör succé där med en föreläsning. Men hon borstar tänderna med fuktkräm, försöker ringa med en fjärrkontroll. En dag när Alice har bråttom till toaletten kan hon inte hitta den – och kissar på sig. Hon talar med sin sedan länge döda syster.

Förhållandet till Lydia är från början dåligt men förbättras tack vare att Alice kan leva sig in i, och motläsa, olika teaterstycken. Familjen ser Lydia i en pjäs. Lydia är "lysande" tycker Alice – men hon blandar ihop dottern med hennes rollfigur.

Dottern Anna får två barn utan anlag för Alzheimer. Alice kan förnimma att det är något speciellt med dessa barn. Maken John har mycket svårt att slita sig från arbetet; hans lojalitet mot Alice sviktar. Hon "önskade att hon hade varit hans passion".

Mot slutet befinner sig Alice i en drömvärld, i dimman. Hon registrerar samtal mellan "kvinnan som heter Lydia" och "mannen som ägde huset". De talar om henne. John blir "den snälle främlingen". Alice, som tror hon är en ung flicka, ser en gammal kvinna i spegeln. "Jag saknar mig själv", kan hon säga.

I epilogen finns enbart känslor kvar. "Jag känner kärlek." Men hur bra Lisa Genova än framställer sjukdomen inifrån måste man som läsare ändå fråga sig: Är den drabbade "fortfarande Alice"??

Anita Goldman: ”Om jag så måste resa till Los Alamos” (Natur och kultur 2009, 213 s.)

Vi lever alla med hotet att förintas av kärnvapen, att utplånas. Hur kunde det bli så? Hur uthärda denna tanke? Hur tänkte de vetenskapsmän som tog fram atombomben? Om detta har Anita Goldman skrivit en bok, som kom ut för ett år sedan.

Anita Goldman gräver sig tillbaka till tiden när bomben utvecklades under 2:a världskriget, hon läser på, hon söker upp människor – och hon reser till atombombens födelseort, Los Alamos i syvästra USA. På plats registrerar och reflekterar hon. Och hon skriver en sorgesång om detta drama, som vi alla tvingas vara en del i.

Denna dokumentärroman består av två delar:
1. ”Före: Sprickan” 2. ”Efter: Det största ljuset”
Först citerar författaren Leonard Cohen: ”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.” (Ur "Anthem" på skivan "The Future" från 1992: "There is a crack in everything/That's how the light gets in.")

Spricka - ljus. Citatet från Cohen tolkar jag så att man även när allt verkar nattsvart och omöjligt så kan man, måste man, tro att ljuset ändå finns där, hoppet, framtiden, överlevnaden. Anita Goldman belyser detta genom att förankra sin berättelse bl.a. i indianernas cykliska naturmystik och Harry Martinssons naturessäer från 30-talet (han sjunger med sorg om naturen, väl medveten om dödens Europa, och ändå hyllar han livet).

Men sprickan – ljuset representerar hos Goldman även ett före och ett efter den ”lyckade” provsprängningen den 16 juli 1945: det intensiva arbetet före, det dödsbringande ljuset efter.

Anita Goldman säger själv: ”Det är en berättelse om dubbelt ljus; det förgörande och det helande/heliga”. Boken är skriven som en växelsång, där vi dels får följa Robert Oppenheimer då, dels Anita Goldman nu. De olika avsnitten är satta i två olika typsnitt.

Robert Oppenheimer är romanens centralfigur. Vi får lära känna honom, flera olika kvinnor i hans liv, hans medarbetare och den uppgift han tog på sig: Att leda arbetet med att ta fram den ultimata bomben. Han var född 1904 och markerade som ung på olika sätt frigörelsen från sitt judiska arv. Han älskade natur, att rida, att läsa klassisk litteratur och andra mytologier – och han ville bli älskad. Tidigt blev han professor i (teoretisk) fysik. Den upproriska Jean Tatlock var hans älskarinna på 30-talet. Hon tog sitt liv. Den kvinna som Oppenheimer gifte sig med 1940, Katherine, valde honom. De fick två barn.

I största hemlighet valdes en plats i New Mexiko, en bergsplatå mellan fyra bergskedjor. En naturskön plats där ursprungsbefolkningen levt i 100-tals år och vördat naturen. Men 1942 invaderades platsen av militärer, vetenskapsmän och deras familjer. En mönsterstad (an "instant city") byggdes på kort tid. De forskare som utsågs av Oppenheimer lockades med att de skulle sätta stopp för kriget. De flesta var unga européer, flera var flyktingar, några var t.o.m. pacifister. Flera av dem skulle senare få Nobelpris. Tillsammans med den militäre ledaren general Groves drev Oppenheimer på arbetet. Utmaningen var enorm, intellektuellt och tekniskt. Men nästan ingen ifrågasatte öppet sitt moraliska ansvar för att deras arbete skulle leda till 100.000-tals människors död och miljontals förstörda liv.

Bomben och projektet beskrevs med eufemismer. Familjerna fick moderna bostäder, barnen föddes på löpande band – men tystnadsplikten gentemot världen utanför var total. Katherine Oppenheimer vantrivdes, stötte bort sina barn, blev alkoholist.

Provsprängningen ägde rum några mil från Los Alamos den 16 juli 1945. Då hade tyskarna kapitulerat, Hitler var död. Men de två bomberna "Little Boy" och "Fat Man" skulle ändå fällas. Så det fick bli Japan, där det amerikanska flygvapnet sparat några städer. Reservplanen alltså: Hiroshima och Nagasaki, 6 och 9 augusti 1945. Mission completed.

Mot detta svarta och destruktiva ställs bl.a. naturmystik, de omgivande bergens skönhet och några kvinnor: den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe's målningar (verksam i New Mexico 1929-49), Edith Warner som levde vid Rio Grande "In the Shadow of Los Alamos". Oppenheimer och andra deltog i hennes tea parties, och hennes liv står i skarp kontrast till forskarnas.

De tragedier som följde i bombens spår var inte enbart globala utan även mycket personliga. Oppenheimer själv fortsatte sitt liv som forskare och motarbetade atomvapnens spridning, men förklarades som persona non grata efter förnedrande förhör. Han fick inget Nobelpris och dog 1967. Dottern Toni, som var mycket språkbegåvad, vägrades en tolktjänst i FN pga pappans påstådda vänstersympatier, och hon tog sitt liv. Sonen Peter (som intervjuas i boken) har levt hela sitt liv plågsamt påverkad av bomben.

Anita Goldman har skrivit en fantastisk, skrämmande och mycket personlig bok, som jag har svårt att släppa. Hon ger oss en bild av mörkret, men att se något ljust i berättelsen om Los Alamos är svårt, tycker jag. Cohens "I've seen the future, baby: it is murder" stämmer tyvärr mer än "That's how the light gets in."