”There’s a blaze of light in every word”. Christine Falkenlands brustna halleluja.

Christine Falkenlands (CF) fyra romaner ”Släggan och städet” (1996), ”Skärvor av en sönderslagen spegel” (1997), ”Min skugga” (1998) och ”Själens begär” (2000) behandlar mycket näraliggande teman i spänningsfältet mellan tro och tvivel, med inslag av erotik och självdestruktivitet. CF kallar själv romanerna kammarspel. I de tre första berättar en kvinna i jagform. Den fjärde berättas i tredje person, av en man – men det är en kvinna som är huvudperson. Personerna är olika i de fyra romanerna, men de ligger så nära varandra att de lätt blandas ihop. CF sammanfattar själv: ”Mor och dotter. Kvinna och hennes föräldrar. Ensam kvinna, hennes styvdotter och hennes son. Ensam man med sin käresta kusin, modern och moderns älskare. Jag ser att offer och förövare växlar plats, miljöer skiftar, men anslaget och tonen är likartad och ett sökande pågår. Det kan vara sökandet efter sanningen om en barndom, sökandet efter kärlek, sökandet efter en mening med livet. Teman som jag kan se är uppgörelsen med barndomen, kärlek eller begär. Tvång och gränsöverskridande. Skrämmande närhet eller ödsligt avstånd. Andliga anfäktelser.”

De fyra romanerna är självständiga verk och samtidigt delar och skärvor av en enhet. CF kallar dem ett kalejdoskop för sökandet. Att de getts ut i en volym (”4 x prosa”, pocket 2008, W&W) är logiskt. Sammanlagt blir det cirka 470 mycket innehållsrika sidor.

För mig har dessa romaner känts främmande – och lite skrämmande. Som man, nästan 20 år äldre än CF, har det varit liksom att smyga in i en förbjuden trädgård. Och ändå: jag känner så väl igen bibeltexterna och allusionerna (så är jag uppfostrad). Psaltaren. Jobs bok. Predikaren. CF använder en bibelöversättning, som är äldre än Bibel 2000. Romanerna utspelar sig i början av förra seklet. Ändå – detta igenkännande. Och jag fascineras av den poetiska, ålderdomliga och sparsmaka texten, med upprepningar – ibland som vågor mot en öde, och kall, strand.

I vissa delar av dessa romaner känner jag även igen och kan associera till andra författare:
I Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” från 1895 finns en katt, som rispat en kvinna blodig, en huvudperson som heter Weber. I ”Den allvarsamma leken” finns en Lydia. PO Enqvist talar i ”Kapten Nemos bibliotek” om att vi alla är offer, bödlar, förrädare. I hans novell ”Mannen i båten” har berättaren en minneslucka – så även en av Falkenlands berättare.

Till hjälp att tolka de fyra romanerna har det under våren kommit en avhandling av Anna Clara Törnqvist (ACT): ”Likt ett brustet halleluja. Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa” (Makadam förlag). ACT påvisar hur CF
1. Skrivit in sig, med en egen röst, i en kristen litterär tradition, samtidigt som hon ifrågasätter den kristna föreställningsvärlden. Detta kallar ACT ”ett brustet halleluja”.
2. Bearbetar ”trons och tvivlets tematik” genom återkommande teman, motiv och bilder.
Ordet tro kan då gälla både en människa, och Gud. Tillit. Tvivlet kan svänga mellan en vag obehagskänsla och djupaste förtvivlan.

Alltså: en nutida berättare, en röst i en kristen litterär tradition – och en författare som vågar ställa de kritiska och svåra frågorna. "Jag kan inte leva utan Gud och jag kan inte tro”, säger en av huvudpersonerna.

Anna Clara Törnqvist inleder med en psalm, som CF publicerade 2003 med refrängen ”Hör mitt brustna halleluja” (efter Leonard Cohens ”broken hallelujah”). ”Halleluja” betyder ”prisa Herren”, men istället för med jubel genljuder de fyra romanerna av brustna rop, vädjanden, nödrop. ”Släggan och städet” från 1996 kan t.o.m. utläsas som ”SOS”! Det återkommande temat är den ensamma människans brottning med en dold Gud, och detta kallar ACT ”den falkenlandska urscenen”. Förebild är en berättelse från Gamla testamentet om patriarken Jakob som brottades med Gud, som skadade hans höft. Ändå vägrade Jakob släppa taget innan Gud välsignade honom. Men – om Gud inte finns kan man inte kräva denna välsignelse; det blir en brottning mellan tro och tvivel. Envist återkommer CF till detta; hon bultar på en låst port, stångar mot en stängd dörr, vill inte släppa taget. Urscenen – detta allmänt existentiellt problem, spelas upp hos de olika huvudpersonerna, som för en ständig diskussion, som strider mot varandra.

För att åskådliggöra denna urscen använder sig CF av det mest djuriska och det mest andliga i människan. CF har sagt att hon själv lever i och med dessa ytterligheter, dessa kontraster – hon har inte valt dem. Hennes gudsbild var från början sträng och straffande. Mörk. CF har sagt att "man har en ton i sitt liv". En ton av tro och tvivel.

ACT lyfter fram att trons och tvivlets problematik är ett klassiskt kristet problemkomplex.
Den fundamentala konflikten är mellan ”jord” och ”himmel”, där jord symboliserar människolivets ändlighet, himmel gudomlig evighet. Jordelivet står för fåfänglighet, ett skuggliv, med skräck för döden = skräck för tomheten. Antingen jord eller himmel!

Men kontrasten jord-himmel rymmer även kropp-själ. Kroppen hos Falkenlands kvinnor medför kroppsförakt, äckel; en nästan rituell kontrast mellan rent och orent. Misslyckade försök att kontrollera sexualiteten ger ångest och skuldkänslor. Enda sättet att bli sedd av Gud kan vara att förbryta sig. Först när man syndar vänder Gud sitt ansikte mot, och talar till, människan. Gud blir en obegriplig ödesmakt snarare än en barmhärtig och rättvis Gud.

Romanpersonerna har förlorat sin gudstro – och ändå lever de i en ständig rädsla inför den fördolde Guden, som är gåtfull, ogripbar, obegriplig, vred och straffande. Skuld och rädsla för Gud leder till en allt djupare ensamhet, i familj, samhälle, i världen – och inför det egna jaget, som förvisas till skugga och mörker. Kristus och nåden är långt borta. Romanfigurerna tror på den grymma lagen, och tvivlar på nåden.

Men föreställningen om Gud förändras, nyanseras, genom en mycket långsam process i de fyra romanerna. En strimma av ljus kan skönjas i ”Själens begär”. Den blir tydligare i följande roman, ”Öde” (från 2003), som utspelar sig i nutid. ”Öde” inleds med orden: ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig.” Personerna slits mellan tro och tvivel, närvaro och frånvaro, lag och evangelium, mening och tomhet. Både lovsång och klagan: den ensamma människan som kämpar för sin tro, en människa som inför en fördold Gud oavbrutet ropar sitt brustna halleluja!

Anna Clara Törnqvists avhandling innehåller så mycket mer. Med omfattande litterära och teologiska kunskaper presenterar hon tolkningar, som är värda all respekt. Dessutom lockar avhandlingen till ytterligare läsning av Christine Falkenland. Och jag utökar gärna citatet från Leonard Cohen’s ”Hallelujah” till:
”There’s a blaze of light
In every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah”

Om Sándor Márais ”Visdomsord för vardagsbruk” (Sivart förlag 2008)

Den ungerske författaren Sándor Márai föddes 1900 och dog i USA 1989 efter många år i landsflykt. Läs mer här: JANIVARBERG om Márai

1943 gav han ut en bok med sina samlade levnadsregler. Den ungerska titeln är ”Örtabok”. Den finns nu på svenska med titeln ”Visdomsord för vardagsbruk”, översatt av Susanna Fahlström, som också skrivit en inledning och en kort biografi. Boken består av sammanlagt 202 avsnitt, nästan alla får plats på (mindre än) en sida. De kallas t.ex. ”Om syftet med denna bok”, ”Om mänskligt beteende”, ”Om att vi är fria”. En örtabok är egentligen en bok om hur olika växter kan användas för läkedom. Márai säger i boken: ”Denna bok blir alltså som de gamla örtaböckerna, vilka på ett enkelt sätt ville svara på frågor som till exempel vad man ska göra när man har ont i hjärtat eller när man känner sig övergiven av Gud”.

Boken gavs ut medan andra världskriget pågick som värst. I Europa rådde kaos, och Ungern var ej förskonat. Hela samhället dominerades av den alltmer fascistiska högern. Detta är viktigt att känna till när man läser boken. Márai kallade sig ”borgare” vilket för honom innebar att stå i en europeisk tradition av förnuft, kultur och tro på intellektets styrka, med ett ”ansvarsmedvetande för kontinenten och dess öde” (Kertész om Márai). Márai fick nu uppleva hur allt det goda raserades. Själv kunde han inte acceptera detta. Rakryggad gjorde han civilt motstånd, och blev åtalad för en av sina böcker. Från att ha varit en mycket uppburen författare i hemlandet blev han alltmer kritiserad och isolerad, kände sig hotad. Men hans motstånd innebar en ”inre emigration”; arbetet, skrivandet, blev hans allt, och han var beredd att flytta utomlands och där fortsätta att ”arbeta för ungrarnas fostran”. Hans livsuppgift gick före allt annat: författaren och folkbildaren. När ”örtaboken” gavs ut drabbades Márai även av en svår sjukdom.

Boken inleds med en ”Tillägnan” där han bl.a. lyfter fram Seneca som förebild, ”för han lärde mig: utan moral ingen människa.” Därefter följer alltså 202 korta stycken om allt möjligt, men Márais huskurer handlar mycket om ett lugn inför och ett accepterande av livsödet. Detta innebär inte likgiltighet eller resignation: en dämpad vrede och protest (ibland lätt kamouflerad) lyser igenom texterna. Här finns även distans och lite ironi. Och kostråd! Några exempel:

”Om hjältemod” (nr 67): ”Det största hjältemodet är att vara trogen ditt arbete, vad världen än har för åsikt om detta.”
”Om högtidsdagar” (nr 68): på alla ”röda dagar”, även de som är osynliga och inte finns med i almanackan, ”ska du glömma allt och bara tänka på att fira”.
”Om lättja” (nr 75): den farligaste lättjan är den ”horisontella”, då vi ”avstår från att ringa någon, vi skriver inte det där brevet, eller vi skriver inte ner den viktiga tanken just i det speciella ögonblicket”.
”Om Gud” (nr 127): ”Gud har jag aldrig kunnat föreställa mig, antagligen därför att han inte är mänsklig utan gudomlig.”

Sándor Márais ”Visdomsbok för vardagsbruk” bör inte läsas i ett sträck, men det är bra att ha gått igenom innehållet. Sen kan man återvända till den, erinra sig ett ämne eller en formulering, slå upp, få tips om hur man kan förhålla sig. För även om boken präglas av en författares personliga erfarenheter, tankar och formuleringar så finns väldigt mycket allmängods, och det som inte passar får man ta med en nypa salt.

Crister Enanders har skrivit en mycket bra essä om Márai i allmänhet och speciellt om "Visdomsord..." här: http://www.sivart.se/artiklar/2008_1.pdf

"Smaken" av Muriel Barbery (Sekwa förlag, 160 sidor 2010)

Den franska författaren Muriel Barberys debutroman “Une Gourmandise” från 2000 har nu kommit på svenska med titeln “Smaken”. Den utspelar sig i samma hus som ”Igelkottens elegans”, hennes första roman på svenska. Portvakten Renée Michel, en av berättarna i ”Igelkotten”, finns med i ett litet avsnitt i ”Smaken”. Muriel Barbery har själv berättat att hon efter ”Smaken” utmanades av sin förläggare att beskriva en portvakt mindre klichéartat; hon skulle kunna utrycka sig som en hertiginna. Det blev Igelkottens elegans, men böckerna ges alltså ut i omvänd ordning på svenska. Marianne Öjerskog har översatt "Smaken".


Huvudpersonen i ”Smaken”, monsieur Pierre Arthens, dör i ”Igelkottens elegans”. Hans lägenhet övertas där av Kakuro Ozu, den japanske affärsmannen som får Renée Michel att blomma upp. Pierre Arthens är en världsberömd matskribent. I ”Smaken” dör han (också), i hjärtsvikt vid 68 års ålder. I 15 avsnitt, på sin dödsbädd i sin flotta lägenhet, tar han med oss på en kulinarisk odyssé. Men hans mål är inte Ithaka, eller Penelope, utan ”la gourmandise”, den ultimata smakupplevelsen. Dessa avsnitt varvas med berättelser av närstående personer, som beskriver hur Pierre Arthens varit under sitt liv. Även en katt och en liten staty lämnar sina bidrag! Hustrun är försmådd. En dotter hade chansen att bli älskad men förkastas då hon svarar fel på frågan ”Varför det?”. Sonen Jean, som förr var stolt över sin far, är nu förnedrad och oälskad. En ung beundrare vinner trollkarlens gunst genom att berätta om sin farmor. Men få kan säga något positivt om Arthens, ”vördad av vissa, avskydd av många”.

Pierre Arthens är en osympatisk person, ett snille med smak, ett geni på sitt specialområde men helt asocial mot sina närmaste. På sin dödsbädd vill han helst vara ifred. I minnet söker han det enda sanna som sagts eller gjorts i hans liv. För att återfinna denna mycket speciell smakupplevelse tar han bl.a. med oss till farmors kök, en oplanerad festmåltid på en bondgård, en köksträdgård och en japansk måltid. Men ingenstans finner han det han söker, även om det bränns ibland. Desperationen tilltar. Han är inte rädd för att dö, han ångrar ingenting – men han är rädd för att inte finna det han söker.
Till slut kommer han rätt, minns så intensivt att minnet av en berusande extatisk upplevelse är nog. Och han sammanfattar meningen med livet: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför.”

Själv har jag svårt att förstå denne destruktive och elake man. Kanske kan han hjälpa oss att söka och finna en pärla mitt i vardagen, ja kanske att uppskatta en alldaglig portvakts – och vårt eget – till synes enahanda och tråkiga liv. Jag vet inte, men fortsätter att fundera!