GOD JUL

Åke Edwardsons 12:e deckarroman (av 10) om Erik Winter

Erik Winter

Första gången jag blev bekant med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg var 1997. Detta var i Åke Edwardsons kriminalroman Dans med en ängel. Winter: ung, ogift, med dyrbara vanor; duktig och på bettet. Fram till 2008 blev det total 10 böcker om Winter, och vi får följa hans karriär, hans styrkor och svagheter. Efter hand tar hans team större plats, bl.a. Fredrik Halders, Aneta Djanali och mentorn Bertil Ringmar. Några av böckerna är riktigt spännande och otäcka; ibland drabbas Winter personligen. Jobbet sätter djupa spår. Mardrömmar, melankoli, tinnitus, slitningar. Mot slutet av serien är han gift med Angela, och har två döttrar.

Göteborg

Alla böckerna utspelas i Göteborg i nutid men ofta med tillbakablickar och utflykter. Det är väldigt roligt att få följa med i och runt Göteborg (liksom i filmerna om Johan Falk). Edwardson är bra på att berätta; dialogerna är ibland lysande. Jag läser ofta med en karta i närheten!

Nästan död man 2007

är den nionde boken. Den tionde heter Den sista vintern, och har ett mycket öppet slut vad gäller om Winter dör eller inte. De flesta läsare inklusive jag själv trodde han var död, att serien var slut. Men författaren visade sig vara av en annan uppfattning. Efter 2 år i Spanien var Winter tillbaka på banan igen!

Åke Edwardson har någon stans berättat, att

han själv kraschlandade i livet ungefär när Den sista vintern skrevs. Han blev fartblind, körde i motorvägens ytterfil, fick tinnitus som ökade av stress. Lät som ett godståg; blev som en barometer på hur han mådde. Och han började fundera på hur Winter hade det i Spanien (inte alls död). "Mina karaktärer är ju jag". "Man blir en annan, som i en dröm." Därför fick det bli fler än tio delar i kriminalserien om Winter. Men när Edwardson inte mådde så bra gjorde inte heller Winter det.

Hus vid världens ände kom 2012

Winter är nu 52. Sliten, märkt av jobb och nära-drunkning två år tidigare, bara nästan återhämtad. Familjen är kvar i Spanien. Ett komplicerat familjedrama med flera mord utspelas i Göteborg; i Spanien blir Winters mamma svårt sjuk – och dör. Han blir allt mer pressad, mer whisky, mer tinnitus. Men han är tillbaka!!

Marconi park har nyss kommit ut (2013)

Jag har precis läst den 12:e boken (av 10!) om kriminalkommissarie Erik Winter. Där finns allt med: Winter och hans polisteam, (mar)drömmar, rökning, whisky, familjen i Spanien, saknad (eller inte), telefonsamtal med Angela. "Nånting kommer att hända, och du kommer att försvinna, Erik," sa hon. "Försvinna?" "Försvinna in i dig själv."

Frågorna. Skall vi bosätta oss för gott i Spanien? Eller bygga hus nära Göteborg? Söka annat jobb? Ensam i Göteborg långa perioder ökar Winters spritkonsumtion,  tinnitus vid ansträngning, depression. Fortfarande är dialogen fantastiskt bra. Winters samtal med Ringmar är nästan telepatiska och för utredningen framåt med snabba frågor-svar:

"Här handlar det inte om pengar," sa Winter.

"Det handlar om vrede", sa Ringmar.

"Stor vrede.

"Varför där? Varför just där?"

"Enda stället där dom inte syntes", sa Winter.

"Var det förberett?"

"Svar ja."

"Då bor gärningsmannen i närheten", sa Ringmar.

"Inte nödvändigtvis", sa Winter.

"Han bor i närheten", sa Ringmar.

"Vänta och se", sa Winter. :

"På vad?"

"Nästa offer."

Välkända platser (som Frölunda Torg) och gator i Göteborg. Napoleon på Ahlströms kafé. Men allt är inte det samma: Winter har bytt musik: från jazz till - Michael Bolton! "Said I Loved You ... But I Lied"

Alltså: Han skriver bra, Edwardson. Bäst vad gäller att följa med i karaktärernas liv, att skapa en trovärdig och spännande dialog. Men själva deckardramat känns mer som – rutin, påklistrat, utan större spänning.

  

De tolv kriminalromanerna:

1997 Dans med en ängel 

1998 Rop från långt avstånd

1999 Sol och skugga

2000 Låt det aldrig ta slut

2001 Himlen är en plats på jorden 

2002 Segel av sten

2005 Rum nummer 10

2006 Vänaste land

2007 Nästan död man

2008 Den sista vintern

Och så nummer 11 och 12:

2012 Hus vid världens ände

2013 Marconi park

På DVD har jag sett Den sista vintern för att komma i stämning. Den är ruskigt bra.

Foto på författaren från Bonniers hemsida:

Augustpriset 2013: Två av vinnarna

Foto + texten har jag plockat från Augustprisets hemsida.
Här kan du ser vilka böcker som var nominerade: 
Augustpriset 2013

Valet kan inte ha varit lätt, speciellt av fackböckerna!
Obs att Uusmas bok finns i två versioner: en med text + illustrationer, en med enbart texten!!

Grattis till båda vinnarna!! ("Vi har skrivit samma bok," säger de.)




Årets svenska skönlitterära bok

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena Andersson, Natur & Kultur

Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik. Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar. Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.

Årets svenska fackbok

Expeditionen. Min kärlekshistoria, (illustrerad utgåva), Bea Uusma, Norstedts

Ingenjör Andrées expedition mot Nordpolen har fascinerat generationer i mer än hundra år. Alltifrån hur det kunde gå så snett till orsakerna till de tre äventyrarnas död på Vitön. Författaren och läkaren Bea Uusma har genom egen forskning och med ett starkt personligt engagemang kastat nytt ljus över denna tragiska polarexpedition. En estetiskt tilltalande bok som presenterar fakta och teorier på ett nytt, spännande och tänkvärt sätt.

Har Javier Marías läst Doktor Glas?!

Den spansk författaren Javier Marías (född 1951) har någonstans sagt:
"Falling in love has a very good reputation. But I have seen kind and noble people behave very badly because they are in love". Alltså: Detta att bli förälskad har ett gott rykte men folk kan uppträda väldigt illa när de blir kära!!
Om detta funderar han över i sin senaste roman Förälskelser (på svenska våren 2013). Ja han för sitt resonemang så långt som att man kan tala om dödlig förälskelse...
Boken är därför både en kärleksroman och en kriminalroman.

Doktor Glas
När Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas kom ut 1905 orsakade den kraftiga reaktioner. Även den romanen kan beskrivas som en kärleks- och kriminalroman (och dagboksroman och läkarroman!) och beskriver hur illa det kan gå om man blir - förälskad!

I den inledande dagboksanteckningen (den 12 juni) skriver doktor Glas:

"Vem minns inte det gamla problemet, som så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan ärva hans rikedomar - skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig gittat svara på, kanske därför att jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det."

Har Javier Marías läst Doktor Glas?

Marías roman diskuterar bl.a. frågor om döden och slumpen, om tillfälligheter som kan påverka ett helt liv. Men han tar även upp frågan om man kan (låta) döda en person på avstånd utan att själv bli inblandad.

Om Marías kan man läsa mer här:
hermia om Förälskelser
http://janivarberg.blogspot.se/2010/03/dark-back-of-time-av-javier-marias.html

Och om Hjalmar Söderberg

http://www.soderbergsallskapet.se/bibliografi/

Sällskapet ger ut en skriftserie. I nummer 19 (Läkarens plikt...) finns ett kapitel om detta att döda en kinesisk mandarin.

Bokcirkel på nätet om I lodjurets timma av PO Enquist

Just nu pågår en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se om PO Enquists pjäs från 1988. Cirkeln leds av Nina Frid, Huddinge bibliotek. Passa på när du har några minuter över - läs, tänk, skriv!

Pjäsen/boken är liten och tunn men fullmatad med Enquists litterära värld, frågor om Guds frånvaro och närvaro, om människa - och o-människa. Kan Gud förlåta, reservationslöst?

När pjäsen hade premiär 1988 skrev Enquist en introduktion, kallad SIDOKOMMENTAR.

Jag citerar:

Min pappa, som var stuvare och skogsarbetare, byggde själv för egen hand det hus där jag är född. Jag har alltid beundrat dem som kunde bygga hus. Ett hus i två våningar, trä, inga ritningar, bara skisser med timmermanspenna på en planka då och då.

När huset var klart kunde han gifta sig. Och så föddes jag, och sex månader senare dog han, och så var det med det.

Att bygga ett hus för hand är väl som att göra ett konstverk. Huset står där än, med sin nyponhäck och brunnen med grodorna.

Han skrev dikter också. Efter hans död hittade man i hans ficka ett notesblock med dikter han skrivit, för hand, med blyertspenna. Det var litet egendomligt, skogshuggare där uppe skrev väl inte så ofta dikter.

Man brände genast häftet.

Jag vet inte varför. Men kanske var det så att dikt var synd, att konsten var något syndigt, och då var det bäst att bränna. Men jag undrar ibland vad där stod.

Man brände, och så var det borta. Ibland har jag trott att det jag själv skrev var ett försök till rekonstruktion av ett bränt notesblock, lika svårt nästan som att bygga ett hus.

Men huset står kvar.

Jag skrev den här pjäsen i Paris. Jag satt i en mycket stor lägenhet och mådde dåligt. Min stora röda katt brukade ligga och sova tryckt mot skrivmaskinens baksida. Det gjorde inget att jag skrev, han sov bara bättre då. Jag diskuterade ofta med honom varför vi båda mådde så dåligt, och vi var eniga.

När jag var barn lärde jag mig att det trots allt ändå fanns en typ av dikt, av poesi, som inte var synd. Det var bibelns liknelser. Dikterna om undren. Fem kornbröd och två fiskar, och med dem kan man bespisa fem tusen människor. Var det en dikt som handlade om kärlekens väsen; den växer om man delar med sig? Men tänk om det var alldeles sant?

Jag har själv aldrig kunnat skriva poesi.

Det skrivs inte så mycket liknelser nu för tiden. Liknelser om underverk är lika sällsynta. Kanske bäst så. Jag vet inte hur en sådan skulle se ut: att försöka ringa in något som är mycket skört, och känsligt, men inte genom att gå rätt in och vara tydlig   för då försvann det ju? Men var det ändå inte nödvändigt att försöka, eftersom det ju var så viktigt?

Jag skrev den här liknelsen medan min röda katt sov med ryggen mot skrivmaskinens baksida. Huset som pappa byggde står kvar, notesblocket är bränt. Dygnet har kanske en tjugofemte timme. Lodjuret är den västerbottniska tigern. Bättre än så kan jag inte förklara mig.

Foto från 1988:

I stället för en bok 5: Krister Henriksson ÄR Doktor Glas

Hjalmar Söderberg är en svensk författare som levde 1869-1941. 
Han är mest känd för några romaner och ganska många noveller (Pälsen är min favorit). Han skildrade sin tids Stockholm där han växte upp, men i början av 1900-talet bosatte han sig i Danmark (åtminstone delvis pga kärleksbekymmer).

1905 utkom dagboksromanen Doktor Glas, och den väckte både avsky och beundran. Doktor Glas berättar själv vad som hände några sommarmånader i seklets början. Han är en ensam man, melankolisk och sorgsen, filosofisk, kärlekstörstande. Han berättar om den unga fru Helga Gregorius och henne mycket äldre make, prästen Gregorius. Han skriver om dem i sin dagbok, som han är mycket mån om att gömma undan. Pastor Gregorius väcker enbart vämjelse, olust och hat hos doktor Glas, men Helga väcker varma känslor och empati. Hon söker upp doktorn för att få hans hjälp att tvinga pastorn avstå från sina äktenskapliga rättigheter. Doktor Glas gör vad han kan - men då han inte lyckas ser han enbart en möjlig utväg: att mörda pastorn med ett piller. Och han gör så.

I mitten av 80-talet gjorde Allan Edwall en teaterbearbetning av romanen  
- och gjorde succé. 25 år senare spelar Krister Henriksson rollen, och han har så gjort i nu 7 år. Först i Stockholm, under våren 2013 i London (succé - på svenska! Lite hjälp hade han nog av rollen som Wallander; Scandi crime är populärt i England) - och nu på Göteborgs Stadsteater.
I boken finns inget man skrattar åt, men det finns det i pjäsen: svart, nattsvart komik, sannolikt spår av Allan Edwall!

Jag såg pjäsen häromkvällen. 
Krister Henriksson är Doktor Glas. Scenografin är sparsmaka: ett undersökningsrum med skrivbord, två stolar, ett handfat, en klocka, en vas. Ljuseffekter. En genomskinlig ridå, som KH själv drar åt sidan. Sedan är han doktor Glas i 1 1/2 timma! Det känns som 50-tal. Brun lite skrynklig kostym. Fantastisk mimik. Man "ser" Gregorius, Helga. Förstår doktor Glas' avsky respektive hänförelse, hans ensamhet, hans bearbetning av kärnfrågan, framväxten av hans beslut, genomförandet. Ja, detta är stor konst!!

När romanen kom ut 1905 orsakade den alltså våldsam kritik; 
Söderberg identifierades med doktor Glas. Ett fåtal försvarade honom. Romanen har fortsatt väcka debatt och reaktioner. Flera filmer och böcker utgår från romanen - vissa för en dialog med den.

Hjalmar Söderbergsällskapet (Söderbergsällskapet) 
består bla. av ett antal mycket aktiva och kunniga personer. Sällskapet ger ut en serie skrifter, och flera av dessa avhandlar - Doktor Glas! Ett virtuellt besök hos sällskapet rekommenderas.

Pjäsen spelas ytterligare några veckor i Göteborg. Se Doktor Glas Göteborgs stadsteater

Kolla även Ib Thanings fantastiska illustration till boken (Bra Böcker 1979):

I stället för en bok 4: Haydn killed by cell phone

Liknelseboken - omtagning och omslag

Nyligen har Nina Frid (Bokcirkel Liknelseboken) avslutat en virtuell bokcirkel om PO Enquists nya roman Liknelseboken, och på Bokmässan skall hon leda ett samtal om samma bok.
Jag själv läste romanen i mars men har inte skrivit om den på min blogg. Däremot skrev jag ett brev till en bokkritiker den 21 mars. Ungefär så här skrev jag:

Mycket man känner igen
I flera månader har jag väntat på Liknelseboken. Nu har jag läst den, och funderar:

Boken är ju fullmatad av uttryck och bilder man känner igen - om man redan läst mycket av POE! En blandning av bibelspråk och dialekt. Indelning i textblock/stycken men inte alls lika tydligt som i Nedstörtad ängel och Kapten Nemo. Återanvändning, ja rena citat. Verbformer som omtala (i st för tala om), nedskriva, utkomma etc. Man baxnar! Man häpnar! (Morfar sa: Man betackar sig! enligt Pojken). Det Gröna Huset, Granholmen, sommarböringa. Vem spanar efter fientliga örlogsfartyg i dessa vatten?! Håkan finns med (dvs Mannen i båten m fl), Välgöraren skymtar förbi (där på furugolvet), den ospelade fiolen.

Ganska mycket nytt 

Och - ganska mycket läggs till, är faktiskt nytt! (Om det nu inte varit omskrivet i Hess, den enda av hans böcker/pjäser jag inte läst.) Notesblocket är återfunnet! Om än inte fullständigt. Det måste man väl tro på?! Pojken (i I lodjurets timma) har fått ett namn: Nicanor Siklund. Katten där får heta Kim (Kipling; en av de 12 böckerna POE läste som barn??). Lisbeth växer ut.

Döden - och kärleken

Döden närmar sig; han är nära floden, där vännerna samlas. Sibelius får spela en ganska stor roll; alkohol, ofullbordad symfoni, vacker celloton. Och sen det fantastiska kärleksmötet; initiationen (som i Simon och ekarna, men där är berättaren en kvinna - och två pojkar är inblandade!).

Tänk om man inte läst något av Enquist tidigare!!

Jag blev verkligen inte besviken. Men undrar: Hur uppfattar man den här romanen om man inte läst något alls tidigare av Enquist? Jag sitter ju och småmyser vid läsningen, bockar av, gläds åt nya pusselbitar; ja, du vet! Men jag har faktiskt grävt och letat väldigt mycket, för att upptäcka hans litterära universum, för att fylla ut så gott jag kunnat, bakgrunden: Novellen Mannen i båten är ett exempel. Behöver man som icke-van Enquist-läsare en handbok, en bakgrundsbild, en genomgång av hans litterära universum, alla bilder, inte bara Det gröna Huset, även albatrossen och hinnan av is, eller glas?

Vad är en liknelse?

Vad innebär det att kalla boken Liknelseboken, indela kapitlen i liknelser? Den kunde ju, som ett par andra böcker, ha indelats i Sånger! För mig är en liknelse en berättelse, berättad av Jesus i bibeln, och den måste tolkas; berättar något annat än det man hör/läser. I det här fallet uppfattar jag ordet liknelse som "berättelse", en berättelse som rör sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land (där jag på flera plan är ganska hemma!) - men dessa berättelser är inte liknelser som-om! Vad tror du om det?

En omvänd smärtpunkt 

Händelsen på det kvistfria furugolvet - en nyckelhändelse (en omvänd smärtpunkt?!); ja visst. Men boken är ju så mycket mer! Jag menar notesblocket, Pojken/I lodjurets timma. Den återkommande Arbetsboken är intressant; påminner om Efraim Markströms Lebenslauf från Lewis resa; faster Valborg. 

Och döden igen... 

Ja, många "svarta hål" har fått ett betydelsefullt innehåll (Vem använde förresten begreppet "svarta hål" först, litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff eller Enquist?). Och döden kommer närmre; detta känns sorgligt, att även PO Enquist kan bli gammal. Men det går bara inte att komma undan störtblödning från magen och 2-3 hjärtoperationer!

Till sist: Vad saknar jag, som van Enquist-läsare?? Ja, vad saknar du själv?

Jag saknar berättelsen, liknelsen, om fostersystern!

PS

Jo, jag har funderat på, undrat över, bokens omslag! Fastän jag icke är pryd så störs jag av denna nakna kvinnorumpa. Jag hade nog hellre sett en röd katt i armvecket på en pojke! Vad tycker du? Jag kan tänka mig flera alternativ!

Med varma hälsningar - och kram

                                                                            

Hela Halland läser Cilla Naumann

Först var det "Stockholm läser", ett projekt som pågått sedan 2002. I år läser man Lena Andersson bok Var det bra så? Läs mer om detta här: Stockholm läser 2013
(Just det, samma Lena Andersson som nu är aktuell med Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.)

Sen = våren 2013 var det dags för Göteborg.  Om detta kan man börja läsa här: 
Om Göteborg läser. Det blev ett omfattande projekt med läsning av Sophie Elkans roman John Hall, stadsvandring mm. Fortsättning följer, hoppas jag.

Och nu, dags för Hela Halland läser. Ett projekt, ett samarbete mellan bl.a. Hallands Nyheter och alla biblioteken i Halland. I dagens Hallands nyheter finns en artikel om författaren som valts + en intervju med henne: Läs om Cilla Naumann

Cilla Naumann bor i Stockholm men har en koppling till Halland; som tidigare sommargäst. Romanen heter Springa med åror och kom ut 2012. Den handlar om - kontrasten mellan fastboende och sommargäster (i Halland), om kärlek mellan föräldrar och barn.

Omslaget är en beskuren bild av en målning av Karin Broos: Efter badet II.

I stället för en bok 3: Anna Karenina på DVD

Lev Tolstojs roman Anna Karenina, 
som gavs ut på 1870-talet, är drygt 800 sidor tjock. Den senaste filmatiseringen (från 2012) är 2 tim och 10 min lång, och jag såg den häromkvällen på DVD.

Greve Oblonskij, "Stiva", är jurist vid en domstol i Moskva. Han är gift med Dolly, men har en affär med barnens guvernant. Detta är accepterat för en man i deras kretsar. Den enda som drabbas är – Dolly, som är förtvivlad.
Stivas syster, Anna Karenina, är bosatt i St. Petersburg och gift med torrbollen Alexij Karenin, som har en hög position i justitieministeriet. De har en son tillsammans. Anna K älskar sonen mer är någon annan. 
När Anna reser till Moskva med tåg för att försöka tala sin bror Stiva till rätta möter hon den unge officeren Vronskij, och hon blir vittne till en dödlig olycka.

Godsägaren Levin, som är Tolstojs alter ego, vill fria till Dollys unga syster Katerina, Kitty, och ber Stiva om råd. Alla möts på en societetsbal i Moskva. Levin friar, men får nobben av Kitty. Hon älskar Vronskij, men han vill ha Anna Karenina - och så blir det! Men Anna Karenina döms hårt av societén: att bryta mot lagen kan gå an, att bryta mot sociala normerna straffas hårt.

Flera av romanens nyckelhändelser finns med i filmen. Att denna påminner en del om filmen Stolthet och fördom från 2005 beror nog både på regissör (Joe Wright) och några av skådespelarna. Fast det tar ett tag innan jag känner igen Stiva, Matthew Macfayden! Han gjorde en dyster Mr Darcy hos Jane Austen; här är han snarare en pajas! Keira Knighthly gör en vacker men något ansträngd Anna Karenina, Jude Law (även han mycket olik sig själv) gör en stark insats som Karenin. Bästa av alla skådespelarna är svenska Alicia Vikander som Katerina, "Kitty". I balscenerna dominerar hon totalt!

Många scener i filmen är just – scener. De utspelas bildligt på en teater, på scenen, bakom scenen, bland kulisserna. Växlingar mellan "verkliga" och konstruerade miljöer kan gå mycket snabbt; plötsligt har man lämnat teatern och befinner sig på den vindpinade tundran. Personerna blir ibland som marionetter på en kasperteater. Men inget av detta störde mig egentligen. Jag fångades snabbt av berättelsen och Anna Kareninas öde.

Nina Frid leder virtuell bokcirkel om Liknelseboken

Nu är det dags: två veckors bokcirkel om PO Enquists Liknelseboken!
Kolla här, på bokcirklar.se:  Bokcirkel om Liknelseboken

Sedan följer:

                         

                                                

Utställning slut - läs en bok istället!

Sommarens utställning av trätavlor avslutad! Tidskrävande och något riskfyllt arbete "på egen hand" under flera månader föregick visningen. Tema bl.a. Öppna ditt fönster. Och åldrande!

Nu bör jag få tid att läsa böcker, för mig själv - eller för barnbarnen.
På min läslista finns bl.a. Javier Marías Förälskelser och PO Enquists Liknelseboken.
På film/DVD blir det Anna Karenina (från 2012).

Äntligen dags för utställning

Se mitt förra inlägg Om en utställning av trätavlor

I stället för en bok 2: Skapande pågår

Alltså: Heltidsjobb i snickarboden - nästan hela sommaren. Resultatet - en utställning med träsmak - redovisas om drygt en månad!! Välkommen om det passar!

I stället för en bok

Utflykt till stranden = havet tillsammans med två av barnbarnen. Först inköpslista till fikakorgen:

Sedan nästan-dopp-i-havet (medan fåglarna länsade picnic-korgen!):

Jesper Svenbros nya diktsamling - (en) Krigsroman

Jesper Svenbro är författare och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han är född i Landskrona 1944, där fadern var präst. Svenbros doktorsavhandling 1976 skrevs på franska och öppnade för en fortsatt internationell forskarkarriär. 1977 bosatte han sig i Paris, där han sedan verkat i cirka 30 år. Hans forskning har bl.a. gällt diktens roll och betydelse under antiken (om jag fattat rätt!).

Svenbro invaldes i Svenska akademien 2006, och bor nu med sin franska/algeriska hustru i Stockholm (men de har kvar en lägenhet i södra Frankrike). 2007 drabbades han av en vänstersidig stroke. Tack vare akut insatt behandling är han nästan symptomfri, men denna stroke har satt spår i Svenbros poesi (läs Inget andetag är det andra likt från 2011). Redan under studietiden publicerade han en diktsamling på svenska (1966). Den andra diktsamlingen kom först 1979.  

Under dessa tretton år ägnade Svenbro sin tid åt fortsatt forskning och undervisning,  och åt att tolka en av vår tids metapoeter: fransmannen Francis Ponge. En metapoet skriver dikter, som handlar om just – dikt, dess tillkomst och innehåll. En bok om Ponge kom 1977: Ur tingens synpunkt. Detta ledde till att Svenbro i sin egen diktning blev en uttalad och renodlad metapoet (under några år).

Något om Svenbros författarskap

Svenbro har alltså skrivit 1. Facklitteratur (på franska). 2. Dikter (och essäer) på svenska. Dessa två delar av författarskapet har ett samband; i diktform har han bearbetat sina fackkunskaper. Han kan blanda samiska bilder med antika grekiska. Många dikter handlar således om – dikt (metapoesi). Efter hand har han blivit alltmer personlig och självbiografisk. Och han har skrivit essäer om myrstigar, kostigar och fjärilar!

Från metapoesi till självbiografiska dikter

Element till en kosmologi och andra dikter (1979) behandlar klassiska och traditionella versformer. Särimner (1984) förenar bilder från den nordiska mytologin med den klassiskt grekiska, liksom Samisk Apollon och andra dikter (1993), där den svenska fjällvärlden blir olympiska höjder! Däremellan kom Hermes kofösaren (1991), kanske den mest metapoetiska diktsamling man kan finna på svenska. Varje dikt handlar enbart om sig själv.

Under 90-talet blir Svenbro mer personlig och påbörjar sin (som förlaget kallar det) lyriska självbiografi. Blått (1994) är en övergångsbok, som innehåller både : metapoesi och viktiga självbiografiska element (barndomen, personliga bilder). Att kunna och våga skriva om hemstaden Landskrona blev för Svenbro en vändpunkt, som en hemkomst.

Nästa diktsamling kallades Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996). Där föder varje hemlig kostig, minnen från barndomen, en ny dikt, och hjälper författaren i exil att bevara sitt modersmål. Installation med miniatyrflagga kom 1999, Pastorn min far 2001, Himlen och andra upptäckter 2005 och Vingårdsmannen och hans söner 2008.

I Pastorn min far följer Svenbro sin far i spåren, i Landskrona under kriget. Fadern leder bibelstudier om Uppenbarelseboken och drar paralleller till det pågående kriget. Svenbro berättar även om faderns för tidiga död (han drunknade i en insjö), och bearbetar sin egen barndoms tro (liksom i några senare diktsamlingar).

Diktsamlingen Himlen och andra upptäckter innehåller fler familjebilder, minnen, förebilder. Till Svenbros familj hör även Sapfo – en kvinna från 600 f.Kr. - och Tomas Tranströmer! Inget andetag är det andra likt från 2011 är ett credo, en skrift där Svenbro (oväntat?) bekänner sig till den kristna tron, kanske ett resultat av stroken 2006 men även av en process som påbörjats tidigare.

Nya boken kallas Krigsroman

Krigsroman (2012) är det senaste bidraget i Svenbros "lyriska självbiografi". Boken har ett behagligt format (16 x 20 cm), den är tunn med hårda pärmar, och innehåller på cirka 50 sidor 21 dikter/mininoveller, berättelser i prosalyrisk form. Den liknar flertalet av Svenbros övriga diktsamlingar.

Nu har turen kommit till svärfadern, död sedan många år. Honom får vi följa några år under andra världskriget. Första dikten berättar hur svärfadern flydde från ett interneringsläger i Alger (med blinkningar till Odysseus). Han utbildas till fallskärmsjägare, träffar sin blivande fru, spränger en järnvägsstation, finns på plats när Lyon befrias. Vissa av svärfaderns berättelser har blivit som myter i familjen. Svenbro försöker finna sanningen, som ibland berättas i två versioner…I vissa dikter kastar sig Svenbro själv ut, som vid ett fallskärmshopp, ibland skriver han ett filmmanus. Och han visar på att vi inte alltid kan lita på minnet! 

Texterna är koncentrerade och genomtänkta. Utan att glorifiera eller väja för krigets grymheter har Svenbro gett oss en hel krigsroman – på 50 sidor!

”Jag har gått så länge och burit på hans berättelse
att mitt tålamod tagit slut
och trots att signalerna från marken inte heller nu är de rätta
och väl aldrig ska bli det
fattar jag härmed beslutet att våga språnget
mot den stora öppna gläntan med kodnamnet Vinaigrette.”

Göran Greider som farbror Melker??

Jag läser mycket men skriver sällan

För ett tag sedan skrev jag något om Göran Greider här på bloggen – och lovade att försöka återkomma. Hm. Sen tappade jag tråden. Eller lusten. Åtminstone att skriva. För läser, det gör jag hela tiden! Olga Grjasnova, Göran Rosenberg, Åsa Hellberg (jodå!), Paul Auster, Emma Donoghue, Nesser, Tony Judt, Katrine Kielos, Kristian Lundberg, Cilla Naumann, Kallifatides, Carola Hansson, Ma Jian (han med nudelbageriet), Jesper Svenbro, Javier Marías, Therése Söderlind, Oline Stig, PO Enquist…

Göran Greider – en aktiv man

Men nu gällde det alltså Göran Greider (född 1959). Denne till synes febrilt aktive man med många strängar på lyran har kallats "den politiska debattens testbild", eftersom han medverkar i alla tänkbara TV-soffor. Åsikter kan han ha om det mesta, han tycks tycka om att prata – och skriva. Skrivdonen verkar sitta löst.

Ny bok, prosalyrik med brutna sidor

Av mina arbetskamrater fick jag för en tid sedan Greiders senaste diktsamling 

OCH DAGARNA ÄR SOM SMÅ SEKLER. Jag hade inte tänkt köpa den; kanske läsa den, vid tillfälle... Titeln (som påminner om farbror Melkers "Denna dagen ett liv") lockade. Nu har jag läst den, flera gånger. Det är bara att erkänna: Jag gillar Greider, jag gillar boken, som är skriven under nära två decennier och är full av nedtecknade flyktiga ögonblick; epifanier (gudomliga uppenbarelser) kallar Greider dem med hänvisning till James Joyce.

Från stockholmsförorten Årsta och från byn Hagen (Dala-Floda)

Greider skriver här dels från närförorten Årsta (söder om Söder), dels från byn Hagen, Dala-Floda i Dalarna. Detta framgår tydligt av bokomslagets fotokollage med en interiör från bostaden i Årsta, en från Hagen. Innehållet är delat i tre avsnitt: ÅRSTASVITEN (1) och (2), däremellan MÄRKLIGA DIKTER FRÅN LANDSBYGDEN, sammanlagt cirka 220 sidor.

Vågar bjuda på sig själv

Fastän denne man är en offentlig person, så går han ner på knäna, nära marken, nära andra människor, nära familjen. Han gör vardags-iakttagelser som vi alla kan göra - men riskerar att missa. Han visar sin egen omtanke – och oro. Men även världshändelserna finns med, ibland daterade som i en dagbok. Ibland skriver han tillbakablickar men ofta intryck för stunden.

Greider rör sig hemtamt och obehindrat i både förort och innerstad, liksom i den lilla byn, där han spatserar runt bland rovdjur och den svarta natthimlens alla stjärntecken! När han på avstånd ser ljusen från byn en natt blir den som en ny stjärnbild. Och i bilen han möter hälsar han på den osynlige föraren.  Både i Hagen och i Årsta registrerar han förändringar under den två decennierna. Naturens storhet och rikedom i byn får honom att reflektera över Guds behandling av Job i Bibeln. I den urbana byn Årsta blir det mer av sopstation och IKEA.

Litt quiz!

Egentligen vill jag dela med mig av massor med citat, men – läs boken istället! Och fundera på var följande travestier kommer ifrån (sid. 201):

Här kommer alla dikterna på en och samma gång:

Det som är botten i mig är tredje våningen hos andra.

Sardinen vill att havet öppnas mot burken.

Vad bryr sig en vind om företag?

Jag väntar vid min busshållplats.

Jag trivs bäst i slutna sällskap

Inte visste jag att jag gillade Greider

Göran Greider (född 1959) är en produktiv man, som tycks tycka om att prata - och skriva. Av mina arbetskamrater fick jag för en tid sedan hans senaste diktsamling OCH DAGARNA ÄR SOM SMÅ SEKLER. Jag hade inte tänkt köpa den; kanske läsa den, vid tillfälle...

Men så här på Världspoesidagen måste jag erkänna: Jag gillar den här boken. Den är skriven under nära två decennier och är full av nedtecknade flyktiga ögonblick, som Greider kallar epifanier. Han tycks alltid ha papper och penna på sig, han skriver dels från förorten till Stockholm, Årsta, dels från byn Hagen, Dala-Floda, i Dalarna. Detta framgår tydligt av bokomslagets kollage; två bilder, interiörer: en från Årsta, en från Hagen.

Och han går ner på knäna, nära marken, nära andra människor. Gör vardags-iakttagelser som vi alla kan göra - men riskerar att missa. Någon gång följer han med en kvarnvinge upp i luften, ser sina dikter och gatorna i Årsta i fågelperspektiv (detta måste vara nära Gullmarsplan, där det finns en kvarn. Det vet jag; där bor min son med familj). Greider rör sig hemtamt och obehindrat i både förort och innerstad, liksom i den lilla byn, där han spatserar runt bland rovdjur och den svarta natthimlens alla stjärntecken!

På en hängbro i Dala-Floda (eventuellt under den) skrev Tomas Tranströmer en gång dikten Mot älven, som ingår i samlingen Mörkerseende från 1970. Så här skriver Greider (sid. 104):
På den här lilla hängbron över den vilda Hagforsen stod en gång Tomas Tranströmer och skrev en dikt. Vi spikade upp den, i glas och ram. Men åren går och fukten tränger in i texten. Snart är den oläslig.

Så fick jag även med en världspoet på just denna dag!
Om Greider skall jag försöka återkomma.

Helene Schjerfbeck synlig i Göteborg!

Helene Schjerfbeck, finlandssvensk konstnär, född 1862 i Helsingfors, död 1946 i Saltsjöbaden. Pappan död tidigt. Mor och dotter bor tillsammans i 1 rum och kök till 1923, då modern dör. Efter fall i trappa vid 4 års ålder svår höftskada. Halt. Tillbakadragen. 

Börjar teckna tidigt. Konstskola redan vid 11 års ålder. Stipendier. Utlandsstudier flera år. Kärlek till en man som backar ur; han raderas totalt, utplånas. Lärare på konstskola några år, men lämnar skola, storstad och kollegor. Trivs inte. Lämnar traditionellt måleri, utvecklar kompromisslöst sin egen sensibla teknik mot förenkling, färre färger och detaljer. Starka och typiska tolkningar av modeller, blommor, näraliggande motiv. Inspireras via konstböcker av Manet, Cézanne, impressionisterna. Studieresor. Enstaka samlingsutställningar, men ingen större succé.

Upptäcks av galleristen Gösta Stenman 1913. Han gör henne känd, säljer hennes konst. Första separatutställningen i Helsingfors 1917 – ett genombrott. Senare får hon statlig pension och utmärkelser. Ett stort antal av hennes konstverk kan ses på konstmuseet Ateneum i Helsingfors.

Schjerfbecks motiv är ofta personer i hennes närhet (modern!), landskap och stilleben, men mest kända är hennes självporträtt, cirka 40 stycken, varav hälften är gjorda de sista två åren. De utmärks av en tilltagande förenkling, och under medelåldern ofta en kvinna med viljestyrka och stolthet. De sista bilderna visar en successiv utplåning.

Under tiden 16 mars – 18 augusti 2013 pågår en utställning på Göteborgs konstmuseum med cirka 100 av Helene Schjerfbecks målningar. Gå dit (eller ta vagnen, som jag gjorde)!

SKUGGLAND vann, fest på Varbergs teater!

Vinnaren av romanpriset avslöjad på Varbergs teater
Igår var det äntligen dags: vi fick besked om vem som vunnit Sveriges Radios romanpris 2013.
Jonas Bruns roman Skuggland vann med motiveringen att romanen är 
"en bråddjup berättelse om längtan och svek där läsaren själv får förtroendet att lägga pusslet."

Priset delades ut på Varbergs bibliotek/Varbergs teater. På bilden i mitten syns lite suddigt teaterns scen med två programledare, Jonas Brun och delar av läsarjuryn.

Förspel och nominerade böcker
Jag har på plats i Varberg deltagit i bokpresentationer och bokcirklar - och läst samtliga sex böcker, dvs.
En storm kom från Paradiset av Johannes Anyuru

Skuggland av Jonas Brun
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Förrädare av Ola Larsmo
Ön av Lotta Lundberg
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

ALLA böckerna har varit starka och delvis annorlunda läsutmaningar  där jag fått ta del av författarnas erfarenheter, reflektioner och kunskaper - men jag tror inte jag hade läst alla böckerna om de inte varit uttagna till denna tävling.

Upploppet
I juryns första sållning, tre av sex, kom mina tre favoriter med:
Ingenbarnsland, Skuggland och Bret Easton och de andra hundarna.
Långt in på upploppet låg Lina Wolff ohotad bäst till, men när jag lyssnat till juryn (dag 3) svängde jag mer över till Brun; i alla fall blev jag mer tveksam, kunde bara inte välja!

Något om vinnaren
Skuggland är så väldigt mycket mångbottnad. En ung vuxen man, Erik, återvänder till sin barndom och ett svårt trauma: två pojkar (Erik nr 2 och Marcus) försvann, återfanns aldrig. Erik och Erik var i flera år bästa vänner. Vi får lära känna pojkarna och deras familjer. Här finns inslag av tafatt närhet mellan pojkarna, av svek, trygghet och otrygghet mm. Allt berättas på ett poetiskt och mystiskt sätt, många gånger belyst av sidospår, spegelbilder, musik, och inte minst ett dataspel, Shadowland, som tar väldigt mycket tid!
Enligt juryn får läsaren själv förtroendet "att lägga pusslet"! Själv associerar jag bl.a. till pusselläggaren PO Enquist och Kapten Nemos bibliotek med dess dubbeltydlighet. Och undrar: vad är "verkligt" och vad är påhittat. Vad ligger öppet och synligt, vad är dolt och kamouflerat? Hur stor del har berättaren själv i det som hände??
Ja, detta är en bok som man bara måste läsa om!