tisdag 3 september 2013

I stället för en bok 3: Anna Karenina på DVD


Lev Tolstojs roman Anna Karenina
som gavs ut på 1870-talet, är drygt 800 sidor tjock. Den senaste filmatiseringen (från 2012) är 2 tim och 10 min lång, och jag såg den häromkvällen på DVD.

Greve Oblonskij, "Stiva", är jurist vid en domstol i Moskva. Han är gift med Dolly, men har en affär med barnens guvernant. Detta är accepterat för en man i deras kretsar. Den enda som drabbas är – Dolly, som är förtvivlad.
Stivas syster, Anna Karenina, är bosatt i St. Petersburg och gift med torrbollen Alexij Karenin, som har en hög position i justitieministeriet. De har en son tillsammans. Anna K älskar sonen mer är någon annan. 
När Anna reser till Moskva med tåg för att försöka tala sin bror Stiva till rätta möter hon den unge officeren Vronskij, och hon blir vittne till en dödlig olycka.

Godsägaren Levin, som är Tolstojs alter ego, vill fria till Dollys unga syster Katerina, Kitty, och ber Stiva om råd. Alla möts på en societetsbal i Moskva. Levin friar, men får nobben av Kitty. Hon älskar Vronskij, men han vill ha Anna Karenina - och så blir det! Men Anna Karenina döms hårt av societén: att bryta mot lagen kan gå an, att bryta mot sociala normerna straffas hårt.



Flera av romanens nyckelhändelser finns med i filmen. Att denna påminner en del om filmen Stolthet och fördom från 2005 beror nog både på regissör (Joe Wright) och några av skådespelarna. Fast det tar ett tag innan jag känner igen Stiva, Matthew Macfayden! Han gjorde en dyster Mr Darcy hos Jane Austen; här är han snarare en pajas! Keira Knighthly gör en vacker men något ansträngd Anna Karenina, Jude Law (även han mycket olik sig själv) gör en stark insats som Karenin. Bästa av alla skådespelarna är svenska Alicia Vikander som Katerina, "Kitty". I balscenerna dominerar hon totalt!



Många scener i filmen är just – scener. De utspelas bildligt på en teater, på scenen, bakom scenen, bland kulisserna. Växlingar mellan "verkliga" och konstruerade miljöer kan gå mycket snabbt; plötsligt har man lämnat teatern och befinner sig på den vindpinade tundran. Personerna blir ibland som marionetter på en kasperteater. Men inget av detta störde mig egentligen. Jag fångades snabbt av berättelsen och Anna Kareninas öde.


1 kommentar:

  1. Men va roligt att hitta dej i bloggvärlden! Visst var det du som kom fram till mej efter prisutdelningen i Varberg och ville tala om Skuggland och dra paralleller till Kapten Nemo? Jag var väl inte riktigt med dej där, eftersom jag ser både Erik 2 och Johannes som verkliga personer. Liksom jag tror att pojken I lodjurets timma är en verklig person, som funnits i Enqvists liv. (Ser fram mot filmen som snart har svensk premiär.) Men riktigt bra böcker bjuder möjlighet till många tolkningar, som känns rätt och solklar för den som gör den.
    Anna Karenina såg jag på bio med min dotter (21år) och jag blev betagen, förfärad över och road av den hänsynslösa passion som Anna Karenina lever ut och det överdådiga bildspråket i filmen. Slutscenen gjorde starkt intryck, slåtterscenerna, ja, hela iscensättningen. Såg också Greta Garbos klassiska rolltolkning senare. Den är bitvis farsartad och lever högt på Garbos starka utstrålning.
    Hur fungerar det där med bokcirkel på nätet?
    Kul att få veta att du är träsnidare oxå!

    SvaraRadera