Per Olov Enquists första - och jag

                                                                                                                                                                     

SÅ HÄR SKREV JAG HÄR PÅ BLOGGEN I JANUARI:

"Jag läser böcker med papper och penna till hands. Antecknar. Och jag slår upp namn och platser, letar kartor, kanske foton. På så sätt minns jag bättre. Så har jag 'alltid' gjort.

Att överföra detta till en bokblogg kändes naturligt, och ganska enkelt. Men jag har märkt att detta skrivande tar mycket tid - kraven på mig själv blir för stora.

Så - av detta skäl och några till - tar jag nu paus; från bokbloggs-skrivandet. Men inte från läsandet: jag kommer alltid att läsa böcker. Dessutom kommer jag att läsa en mängd av alla fantastiska bokbloggar - och troligen bli flitigare med kommentarer."

OCH SÅ HÄR:

"Och jag skall läsa alla PO Enquists böcker!"

Så – upp till bevis på detta "djupdyk" (som Holly Hock säger)!!

Per Olov Enquist debuterade hösten 1961 – för 50 år sedan! - på Norstedts med romanen ”Kristallögat”. Honorar: 1000 kr. 164 ex sålda. Resten är historia.

1961 var jag flitig kund på biblioteket, bokslukare, Jules Verne, Enid Blyton.

Enquist var då 27 år, medverkade i UNT med bokrecensioner och skrev på en avhandling om författaren Thorsten Jonsson. (Jonsson översatte och var påverkad av Hemingway.) Jag minns inte så mycket från 1961 – det skulle dröja många år innan jag läste något av PO Enquist - men min uppväxt påminner en del om hans...

KRISTALLÖGAT 1961

Ung, ensam kvinna (Jenni) möter en vår ung man (Jens) på en fest. De fortsätter att träffas. Jens uppmanar Jenni att berätta om sitt liv. Hon berättar valda fragment, börjar om på samma berättelse, ändrar. Om ensamhet, utanförskap. Ett problembarn. Följande vår reser Jenni ensam på fjällsemester, förändrad, mera öppen, på väg ”mot något annorlunda” tack vare sin berättelse. Hon dansar, har roligt och ”över dem snurrade en kristallkula” (= Kristallögat).

PO Enquist har sagt att han ”döljer sig i” Jenni; vill inte avslöja sig. Genom hela berättelsen speglar sig Jenni i Jens. ”Jens, Jenni: Förväxling intill förblandning.” Tack vare sin berättelse förändras Jenni; försonas med sitt liv, går vidare. Jens blir som en katalystor. Jenni: ”Jag berättade vad som hände.”(sid 46). Jens: ”Du berättade din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande… Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter.” Detta tycks vara bokens budskap: nuet går att påverka, att förändra.

Enligt författaren är "Kristallögat" en "i grunden ointressant roman". Trots att han döljer sig finns tydliga spår av (den kommande) Enquist! När Jenni krossar en vas försöker hon hitta ”nyckelbiten som skulle förena skärvorna till en helhet igen.” Som barn ensam, dold som i en grotta. När Jenni vill sluta berätta säger hon: ”Jag lämnar dig vid grottans mynning, utgångspunkten.” Här finns ”ensamhetens grottor”, ”vinden från ishaven”, april i ”snöviddens tecken”, minne av att sitta längst bak i ett kapell och en gåva från farmor (”Hoppas du inte försmår min lilla gåva”). Och det finns mer! Det är nu han börjat "knåda" språket! "Framtala är ett knådat ord."  I "pannrummet i källaren insätter han ett bord och en stol" (båda citaten ur "Ett annat liv").

Flera av Jennis minnen skulle kunna bli det PO Enquist senare kallar ”smärtpunkter”, men endast ett sticker ut, och påminner om novellen ”Mannen i båten” (1969): Jenni och den yngre kamraten Annika har varit och badat. På hemvägen sitter de på randen av ett sandtag. ”Jag minns den dagen särskilt väl” (s 50). ”Jag hade lovat ta hand om henne." ”Så med ens visste jag…” ”Ett stort och mäktigt dån” – och Annika var borta. ”Efter dånet kom lugnet, ett lugn som var stort och mäktigt och förlamande, grep omkring sig, och underlade. Jag tittade ner på sandsidan, men såg henne inte. Bilden av en arm svängande över en glidande yta fanns inom mig, jag visste inte om jag någonsin sett den eller om jag drömt. Hon var försvunnen.” Annika begravs i sanden. Dör. Jenni blir sjuk och vårdas på sjukhus.

Jenni och Jens slutar träffas efter några månader. ”Jenni behöver honom inte längre." ”…han förstörde min sköld.”  Hon är ”färdig”, på väg att (kanske) finna "en förändrad utgångspunkt" – med nya ögon, som ”verkade mycket ljusa och stora.”

Den här romanen är ändå inte så dålig! Samtal kan förändra. Men Enquist är ännu inte Enquist. Mycket liknar Hjalmar Söderberg i "Martin Bircks ungdom", som Nina Frid skrev på en blogg 2010. Jag håller med. Och jag tycker det är väldigt roligt med spåren mot framtiden – det är bara att leta. Det är en bra utgångspunkt!

Jämför citatet från Nicole Krauss i GP nyligen: "Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Per Olov Enquists första

                                                                                                                                                                               

                                                                                                                                                                        

Missa inte filmen Gone Baby Gone (Lehane) ikväll!

                                                                                                                                                                         

Filmen som "får Morden i Midsomer att framstå som Åsa-Nisse" enligt Mats Johnson, GP!!

Nicole Krauss i dagens GP

                                                                                                                                                                                                            I dagens GP (Göteborgs-Posten) har Maria Domellöf-Wik skrivit en intressant artikel om Nicole Krauss och "Det stora huset". Artikeln innehåller en del nytt (jämfört med andra recensenter). Jag hittar ingen länk till artikeln (men till två andra i GP!):

Per Planhammar GP,  Sara Ullberg, GP

Kort sammanfattning av Maria Domellöf-Wiks artikel:

Nicole Krauss är intresserad av arkitektur. Både rent faktiskt och som metafor för sitt skrivande: om poesin är ett rum så är romanen ett helt hus.

Det stora huset är hennes mest personliga roman.

För henne handlar skrivandets hjärta om empati. "När du skriver, särskilt på det viset som jag skriver: väldigt intensivt i första person, som ett slags bekännelse, och du är inuti dessa människors huvuden så börjar det alltid med en undran: hur är det att vara den här personen?"

Sorg, förlust, nostalgi och minne som begrepp ‑ även minnesförlust ‑ är centrala teman i Krauss författarskap. Varför just det är så centralt har med hennes judiska familjehistoria att göra, berättar hon.

"Minne är aldrig något så enkelt som en kronologisk genomgång av det förflutna, utan en sant kreativ akt. Vi glömmer stora stycken av det som hänt oss, och kommer bara ihåg fragment som vi sedan ändrar. Hjärnan mäter och väger fragmenten inbördes, och radar upp dem som pärlor i ett halsband för att skapa en berättelse. Vår självbild blir på så sätt i mångt och mycket ren fiktion. Ändå är det så vi väljer att se oss själva."

Att bli förälder är också något väsentligt i hennes liv, som i grunden förändrat henne på ett oåterkalleligt vis.

"Jag har svårt att tänka mig något som skulle kunna påverka mig mer. Jag kommer nog att i resten av mitt liv se tillbaka på den här boken som min enda möjlighet att ab­sorbera alla dessa nya känslor av bräcklighet, alla nya frågor, orosmoment och reflektioner. Det här var mitt svar på att just ha fått barn, och halvvägs in i skrivandet bli mamma en gång till."

Intryck av Nicole Krauss 3 maj 2011

                                                                                                                                                                        

Till er som vill ha en rapport från intervjun (bokstödet, Den besatta (”hur var hon?”)) och ev.andra, som vill veta.

Igår kväll besökte Nicole Krauss Kulturhuset i Stockholm för att berätta om sin nya roman ”Det stora huset” (”Great House”), som ges ut av Brombergs. Jag var där. Fullt hus. Hon intervjuades av Andreas Ekström (tänk ”Google-koden”), som var mycket bra. Påläst. Nicole Krauss – hur var hon? Mörk, klädd i mörka långbyxor och kavaj, sympatisk, lite försiktig men ingalunda mjäkig, artig (både mot Ekström och publik). Fokuserad. Hon ville berätta om sin nya bok! Inte återberätta den (i så fall onödigt att skriva den), men dela med sig av tankarna bakom, processen.

Nicole Krauss beskriver romanen (skrivandet) som ett hus, byggt inifrån. Inga ritningar, inga skisser, ingen färdig story innan hon börjar skriva. Hon börjar på sidan ett. Ingen får veta vad Nicole Krauss skriver. Först när hon ser en helhet och att ”huset” hänger ihop kan hon läsa ur romanen för någon, göra justeringar. Då är hon trygg i sitt hus. Klart är bygget då det står för sig själv – och då är författaren utelåst. Sedan kan det uppstå ett samtal mellan författaren och läsaren; boken samlar på sig även läsarens tankar. Vi har olika nycklar till huset.

Nicole Krauss ville gärna skriva (ännu) en bok som ”she was ment to write”. Under sin första graviditet sög hon åt sig allt som hade med föräldraskap och barn att göra – något hon ville överföra till denna roman. Samtidigt funderade hon mycket på ”the burden of inheritance”: vad tvingas vi överta, vad lämnar vi över till våra barn - värderingar, föremål – och hon kände en ökad förståelse för sina föräldrar. Som en symbol för detta arv såg hon det anskrämliga och mycket stora skrivbordet, byggt på plats i familjens hus, omöjligt att flytta utan att demontera och förstöra. Under graviditeten läste hon som besatt allt om Chile under Pinochet på 70-talet: om människor som försvann, mördades; familjer som splittrades. Hon läste böcker av Roberto Bolaño (chilensk författare som tidvis levde i landsflykt och dog 2003). Även hennes judiska bakgrund gjorde sig påmind (mor- och farföräldrarna överlevde Förintelsen). När templet i Jerusalem skövlades och brändes år 70 blev judarna utspridda och berövades sin plats för tillbedjan. Som reaktion på denna oerhörda förlust startade en rabbin en skola på en annan plats; skolan kallades ”The Great House”. En drastisk förändring krävdes för att kunna gå vidare. Ordet blev viktigare än orten. Templet blev en bok.

Av dessa byggstenar och intryck skapades romanen ”Det stora huset”, där olika personer kommer till tals, berättar om livsavgörande kriser och förluster, sjunger sina sorgesånger. De flesta berättelserna i romanen byggs runt det anskrämliga skrivbordet.  En chilensk poet hemsöker boken, en författare förlorar förmågan att skriva utan detta skrivbord, en man försöker försonas med en son, en änkeman frilägger hustruns livslånga hemlighet, en antikhandlare letar fanatiskt efter möbler (skrivbordet igen!) som stulits från judar under nazisttiden – medan hans barn tvingas växa upp känslomässigt deformerade och rotlösa. Vad finns istället om vi saknar en plats att komma hem till?

Nicole Krauss' funderingar utlösta av föräldraskap är alltså grunden för ”Det stora huset”. (Hos maken ledde sonens födelse till att han skrev en bok om mat: ”Äta djur”.)

Efter intervjun lyckades jag komma bland de första i kön för att få min bok signerad.

Återkommer ev med en recension – men först ska Kiki och jag träffas och prata om boken!