Från vår bokcirkel: "Att tro på Mister Pip" av Lloyd Jones (Bonnier 2008, 226 sid)

I en liten by på ön Bougainville i västra Stilla havet, nära Papua Nya Guinea, växer Matilda upp. Ön är rik på koppar, som brutits av ett australiensiskt bolag. Gruvdriften upphörde 1989 då invånarna gjorde motstånd mot exploatering och rovdrift. Dåligt utrustade rebeller ställdes emot inhyrda legosoldater. Blockad, våldtäkt, mordbrand och utrotning följde. Liknande berättelser har vi hört om alltför många gånger, både förr och idag. För Matilda och hennes by inträffade detta i början av 1990-talet, då Matilda är 13 år. I boken berättar hon själv, men författare till boken är Lloyd Jones från Nya Zeeland.

Lloyd Jones är född 1955 och har skrivit ett 10-tal romaner. För ”Mister Pip”, som kom ut 2006, vann han the Commonwealth Writer's Prize för Best Book 2007. Sedan 2008 finns boken på svenska: ”Att tro på Mister Pip”. På årets bokrea kostade den 69 kronor, inbunden.

Men trots alla hemskheter blir de enbart en fond till berättelsen, som beskriver ett annat motstånd, ett annat sätt att överleva: Läsningen av en bok, förmågan att minnas, att kunna skriva, berätta och rekonstruera – att genom detta kunna skapa ett annat liv, ett eget liv - blir huvudbudskapet.

Inbördeskriget och konflikten ledde till att alla vita människor lämnade ön: gruvbolagets anställda, prästen och nunnorna, läraren. Endast en vit man blev kvar: Mr Watts. Han är gift med en infödd kvinna, som han en gång träffade utomlands. De båda beter sig konstigt, passar inte in. Men när alla viktiga personer lämnat ön är det Mr Watts som visar handlingskraft och mod. En dag öppnar han skolan. Barnen får renovera den själva. Skrivmateriel och böcker saknas, och Mr Watts är ingen pedagog. Men han har en vision: Genom att läsa högt ur en av sina böcker vill han hjälpa barnen hitta sina egna vägar. Och han väljer Charles Dickens' ”Lysande utsikter”, som handlar om Pip, en föräldralös pojke, som trots dåliga förutsättningar lyckas i livet. Denna berättelse varvas med att barnens egna föräldrar kommer till skolan och berättar för dem om saker de är bra på. Dessa berättelser är ibland mycket rörande, och förmedlar de inföddas kunskaper till sina barn.

Efter hand som Mr Watts läser tillför han barnen en annan verklighet, som de memorerar och återberättar. När boken försvinner övar barnen upp förmågan att minnas detaljer och meningar. Under några dagar finns även några av rebellerna med och lyssnar; några av dem kommer från byn. Men då ryktet sprids om en ”Mister Pip” blir denne okände vite man ett hot för legosoldaterna, som bränner ner och mördar för att avslöja hans identitet. Mr Watts ”blir” då Mr Pip, men straffas grymt.

För Matilda blir berättelsen om mister Pip ett sätt att överleva; hon finner tack vare honom en väg framåt i livet. Det fortsatta studiet av Dickens blir för henne t.o.m. en livsuppgift när hon under dramatiska förhållande har lämnat ön.

"Dark Back of Time" av Javier Marías (Vintage 2004, 336 sidor)

Javier Marías är en spansk författare och översättare, född 1951. Han har sedan 1971 publicerat 14 romaner, 11 är översatta till engelska men endast 2 till svenska. Coetzee kallar honom ”one of the best contemporary writers”.

”Alla själar” kom 2008 (på spanska 1989), ”I morgon under striden, tänk på mig” 1998 (spanska 1994). Hans senaste böcker är en trilogi, ”Your Face Tomorrow”, del III publicerad 2009. 1983-85 var undervisade Marías i spansk litteratur i Oxford.

I ”Alla själar” är berättaren en spansk författare som undervisar i spansk litteratur i Oxford under 2 år (Läs mer här). Med emfas vidhåller Marías att allt i den romanen är fiktion.
I ”Dark Back of Time” är berättaren en spansk författare vid namn Javier Marías, som skrev ”Alla själar”. En stor del av ”Dark Back…” går ut på att övertyga läsaren om att ”Alla själar” inte är en nyckelroman. Ändå är väldigt många Oxford-bor övertygade om att just de är med i ”Alla själar”, om än något bearbetade, eller karikerade. De hävdar att de är lätt igenkända, av sig själva eller av andra. Några har framfört synpunkter på ”sin” karaktär till författaren, och även på hur de vill bli beskrivna i nästa bok. Hela boken präglas av Marías lekfullhet – och opålitlighet. Till slut vet man inte om något – eller kanske allt – är sant!

Ett citat av Shakespeare, ur Othello, återkommer: ”Put out the light, and then put out the light”. Detta citat ger en sorts fästpunkt för en ibland något förvirrad läsare. Förutom flera hänvisningar till Shakespeare berättar Marías även om flera döda och okända författare. Många sidor fylls med en sorts rekonstruktion av deras liv, författarskap och död. John Gawsworth från ”Alla själar” återkommer, liksom det litterära, och imaginära, kungadömet Redonda, där Marías nu är kung. (Det är svårt att inte jämföra denna litterära lek med ”Det patafysiska sällskapet”, i Sverige representerat av Claes Hylinger här.) Denna del av boken ger åtminstone sken av att vara dokumentär, med fotografier, kopior av bokomslag och återgivande av (tidnings)texter. Oavsett hur mycket man skrivit eller hur gammal man blir finns dock ingen garanti för att det skrivna ordet består, överlever. Själva livet innehåller även döden, a ”dark back of time”. Ändå ligger det ett hopp i att fortsätta att skriva. ”All själar” är för Marías ett exempel på detta: Hans verk fortsätter att leva, och han skulle kunna ägna resten av sitt liv åt att ”leva” i den boken. Fiktionen blir verklighet, och tvärtom.

Marías är en mycket intressant och bra författare, om än något pratsam. Han associerar vilt, och ibland är hans utvidgningar och parenteser svåra att följa, men det är värt besväret att fortsätta läsningen. Förhoppningsvis kommer fler av hans böcker att översättas till svenska.

Resan inåt - om "Lewis brev" av Joel Halldorf (Libris 2007 cirka 350 sidor)

PO Enquist har skrivit romaner om två stora folkrörelser under 1900-talet:  "Musikanterna uttåg" från 1978 beskriver arbetarrörelsens framväxt i Västerbotten.
Den kristna väckelserörelsen berättar han om i romanen "Lewis resa" från 2001, där den svenska pingströrelsen och dess ledare Lewi Pethrus (LP) står i centrum (Läs mer här)

"Lewis resa" blev, kanske oväntat, en stor framgång, bland pingstvänner och andra läsare. Romanen är både fiktiv och verklig. PO Enquist vill rekonstruera och försöka förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv".

Boken "Lewis brev" av Joel Halldorf (Libris 2007) är en mycket ambitiös och innehållsrik bok, som handlar om samme Lewi Pethrus. PO Enquist har skrivit ett förord. "Lewis brev" är en forskares strävan att redovisa "det som verkligen hänt". Joel Halldorf skriver även inifrån. Han är teolog och kyrkohistoriker, och pingstvän i fjärde led. Detta måste innebära att Lewi Pethrus påverkat hans familj, direkt eller indirekt, i flera generationer. Då är det svårt att stå neutral till sitt ämne. Men Joel Halldorf klargör att han vill försöka förstå: Vi "har rätt att få veta, vi har rätt att få kunskap om våra rötter". Detta handlar om "en existentiell resa mot våra egna djup". Den som berörs, är intresserad och själv vill försöka förstå får god hjälp av denna bok, som på många sätt kompletterar "Lewis resa".

Lewi Pethrus (1884-1974) var i nära 70 år pingströrelsens ledare. Basen var Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, men hans inflytande var större än så. Hans omfattande brevväxling finns arkiverad på Riksarkivet i Stockholm. Cirka 100 brev presenteras i boken, från 1920 till 50-talet. Breven är grupperade temavis i sju kapitel, de första sex i kronologisk ordning. Det sjunde kapitlet innehåller rådgivande (själavårdande) brev från hela LP's liv som pastor. Kapitel 1 behandlar brev från 20-talet. Tre kapitel tar upp strider och konflikter med oliktänkande. Två olika väckelse/förnyelseperioder avhandlas i kapitel 5 och 6. Varje kapitel inleds med en essä om kapitlets tema, varje brev/brevväxling följs av en analyserande och reflekterande kommentar. En introduktion och ett efterord utgör en personligt skriven ramberättelse. Denna metaberättelse är, på ett sätt, bokens stora behållning för mig. I slutet av boken finns data om Lewi Pethrus' liv och författarskap, en källförteckning med kommentarer och till sist ett personregister.

1915 bestod pingströrelsen av 15 församlingar och 1000 medlemmar, år 1950 drygt 600 församlingar och 82700 medlemmar. Lewi Pethrus var dess ledare från början. En sådan enorm expansion medförde i sig självklart problem, men problemen skapades också: Lewi Pethrus motsatte sig hela tiden en övergripande organisation; de olika församlingarna skulle vara självständiga, men samarbeta. Ett ideal var en församling i varje ort, ej flera. I båda dessa frågor fanns ledande personer med motsatt uppfattning, och de straffades hårt vilket framgår av breven. En nära vän och kollega drabbades efter många års samarbete av bannbullan då hans hustru hade haft invändningar emot ledaren. Det sociala engagemanget präglade Lewi Pethrus från början. Han var entreprenören, som drev på expansion, kyrkbygge mm, och som ofta såg möjligheterna till att hjälpa nödlidande. Den som då predikade överandlighet och isolering drabbades också av det kalla ögat, fick gå. Det finns alltså många olika bilder av Pethrus.

I boken finns flera personligt präglade intervjuer, bl.a. med en son till en av de drabbade. Joel Halldorf har även intervjuat sin farmor. Och en av Pethrus' döttrar framhåller att om 95% av allt som hänt varit bra kan man väl låta bli att tala om de 5 procenten, men lyckas inte riktigt övertyga författaren. Och jag själv undrar hur detta stämmer med Herden, som tar ansvar för och letar efter det 100:e fåret.

Det är ingen tvekan om att Pethrus blev mjukare och mer förstående med åren. En som vittnat om detta är Göte Strandsjö i en bok från 1978. Pingstvännen och musikern Strandsjö hade blivit hårt angripen av Pethrus. Men när de träffades 1972 sa LP: "Ja du, det är mycket man ser annorlunda på när man har blivit gammal. Mycket av det som man trodde var så betydelsefullt och som man kämpade så hårt för, blir ganska smått. Man ser att man gjort sina misstag."

I många frågor styrdes Pethrus av sin kallelse. ”Saken", "Guds verk" var viktigare än enskilda människor. LP var kallad att leda Pingströrelsen – och att leda den rätt. Författaren påvisar detta tydligt, och visar respekt för att det gäller en annan tid. Han har funnit dokument, som är historia – och samtidigt ett arv, som för några kan vara alltför tungt att bära. Halldorf för liksom ett samtal med Lewi Pethrus, säger att vi idag på så sätt kan få göra "en existentiell resa mot våra egna djup". Hos LP har han funnit både egenskaper att beundra och uppfattningar som han tvekar inför. Jag tror att Halldorf, liksom Efraim Markström i "Lewis resa", efterlyser barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande. Men oavsett vilken ställning vi tar: "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva." Och var och en måste själv avgöra vad man är beredd att offra för denna upplevelse.