torsdag 21 mars 2013

Inte visste jag att jag gillade Greider



Göran Greider (född 1959) är en produktiv man, som tycks tycka om att prata - och skriva. Av mina arbetskamrater fick jag för en tid sedan hans senaste diktsamling OCH DAGARNA ÄR SOM SMÅ SEKLER. Jag hade inte tänkt köpa den; kanske läsa den, vid tillfälle...

Men så här på Världspoesidagen måste jag erkänna: Jag gillar den här boken. Den är skriven under nära två decennier och är full av nedtecknade flyktiga ögonblick, som Greider kallar epifanier. Han tycks alltid ha papper och penna på sig, han skriver dels från förorten till Stockholm, Årsta, dels från byn Hagen, Dala-Floda, i Dalarna. Detta framgår tydligt av bokomslagets kollage; två bilder, interiörer: en från Årsta, en från Hagen.

Och han går ner på knäna, nära marken, nära andra människor. Gör vardags-iakttagelser som vi alla kan göra - men riskerar att missa. Någon gång följer han med en kvarnvinge upp i luften, ser sina dikter och gatorna i Årsta i fågelperspektiv (detta måste vara nära Gullmarsplan, där det finns en kvarn. Det vet jag; där bor min son med familj). Greider rör sig hemtamt och obehindrat i både förort och innerstad, liksom i den lilla byn, där han spatserar runt bland rovdjur och den svarta natthimlens alla stjärntecken!

På en hängbro i Dala-Floda (eventuellt under den) skrev Tomas Tranströmer en gång dikten Mot älven, som ingår i samlingen Mörkerseende från 1970. Så här skriver Greider (sid. 104):
På den här lilla hängbron över den vilda Hagforsen stod en gång Tomas Tranströmer och skrev en dikt. Vi spikade upp den, i glas och ram. Men åren går och fukten tränger in i texten. Snart är den oläslig.

Så fick jag även med en världspoet på just denna dag!
Om Greider skall jag försöka återkomma.


1 kommentar:

  1. Gillar den här texten.

    Möter Greider och hans hund ibland.


    /Petter

    SvaraRadera