onsdag 29 februari 2012

Se Bibeln – eller läsa den? En uppdatering


Söndagsskola – på teatern  
För ett tag sedan var det söndagsskola, på Göteborgs stadsteater. Teatern spelar under våren Bibeln – en helkväll. Foajen var fullsatt. Ett samtal med bl.a. Niklas Rådström (som dramatiserat), Anna Takanen (konstnärlig ledare) och teologiprofessorn Ola Sigurdson.

Bibeln – en pjäs?
Bibeln är ingen pjäs, inget drama för teatern. Men teatern har ett ansvar, att med respekt dramatisera, fördjupa ett samtal – om livet, döden, Gud. Så – nu har den tolkats för teater, av Rådström, av regissören Stefan Metz - och av alla skådespelarna. Sen får teaterbesökarna ta över, och gärna i dialog med teaterns folk. Flera söndgsskolor följer.

Ola Sigurdson – biblisk analfabetism
Ola Sigurdson visade på Bibelns dubbla funktion genom seklerna: 1. Kyrkans grunddokument och 2. en kulturell klassiker. Bibelns berättelser har präglat den västerländska kulturen. Bibeln – en repertoarlåda, en litterär klassiker. I konst och litteratur finns massor av bibelallusioner.
Men – pga ”biblisk analfabetism” och en ”kollektiv minnesförlust” har många svårt att begripa (nutida) litteratur och konst. Överallt i dagens film och fiktion finns karaktärer som redan finns i Bibeln. Vem visste det? Okunskapen om Bibeln kan finnas även innanför Kyrkan.

Förnyad synlighet
Enligt Ola Sigurdson är dock alla rykten om religionens förestående död överdrivna. Han talar hellre om en återkomst, en förnyad synlighet. Visst, Europa är sekulariserat – men inte övriga världen. En sekulariseringsprocess som ändå pågår omfattar:
1. Differentiering (allt måste inte gå genom kyrkan)
2. Privatisering. Tron är mer ett aktivt val än en medfödd självklarhet. Mer fri från religiösa institutioner. Innebär att en religiös indentitet måste konstrueras.
3. Religionen har ändrat form, men ej försvunnit. Man formulerar sin egen syn på religionen.


Monopol på Bibeln?
Idag har inte den kristna kyrkan längre monopol på att läsa och tolka Bibeln. Den kan alltså sättas upp, tolkas, på en teater. Men bibelkunskapen har minskat – en kollektiv minnesförlust. Religiositeten har övergått från en institution till den enskilde. Bibelns två funktioner, som kulturell klassiker och som Kyrkans bok, glider isär. Detta gör det möjligt att iscensätta Bibeln på många sätt, utan kontroll; lägga in mer existentiella frågor, kritisk tolkning, ställningstagande.

Adam ringer till Eva – på mobilen
Ett val man tvingats göra i pjäsen är: Tillbaka till Bibelns tid eller tidsplacerad idag, i nutid? Resultatet är: både-och. Adam ringer till Eva på en mobiltelefon. Dessutom: de bibliska berättelserna i uppsättningen tolkar varandra, kommunicerar. En samling gamla berättelser kan ställa existentiella frågor även idag. Resultatet har blivit en övergipande berättelse om relationen mellan Gud och människan, en dramatisk linje, en utveckling från Gamla testmentet till det Nya. Slutsats :Bibelns mytiska berättelserna har kraft, och är vidöppna för tolkningar!

Nina Zanjani och Johan Gry

Ikväll har jag varit i Guldhedskyrkan i Göteborg och lyssnat till ett samtal med två av skådespelarna. Mycket intressant och givande. Gav mersmak.

Så: Se Bibeln – och läs den!
Jag skall se den i april.


http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/-20112012-/bibeln/



lördag 18 februari 2012

Matisse: Reader Against a Black Background 1939

                                                                                                                                                                   

fredag 17 februari 2012

Siri och August - även i Varberg

                                                                                                                                                                 
Vi har fått ett nytt kulturhus i Varberg, Komedianten, med ombyggt och nytt bibliotek, konsthall - och kafé! 
Och - bokcirklar. 


Läs även här: Mer om Siri och August

torsdag 16 februari 2012

Hooked on Books


Fem företagsamma bokläsande och kreativa kvinnor har startat en ny verksamhet:
 ett gyllene tillfälle för passionerade läsare att kostnadsfritt få läsa nya böcker och dela med sig av sina åsikter i sociala media”. Tre vinnare, således:
Läsaren (gratis bok), bokförlagen (gratis recension) – och BOOKED, företaget!

Eftersom jag redan är fast, hooked on books, nappade jag. Man registrerar sig, anmäler sitt intresse, får erbjudande att läsa en ny bok – och om man är snabb att tacka ja får man en bok i brevlådan. Gratis. Sen måste man skriva om boken minst två gånger på ett socialt medium (Facebook, blogg etc.).

Min första bok var ingen höjdare, även om den handlar om höjdare:

”Blått blod – En saga i kunglig miljö” av Lars Ragnar Forssberg (Lind & Co).

Tanken - en satir över dagens Sverige är tilltalande. En "saga" om en avgående stadsminister som intrigerar, tar makten, avsätter kungen, byter tronföljare osv: visst. Låter bra. Men för mej är det mesta i boken inget roligt, inte läsvärt. Jag tycker att tankar och handlingar blir alltför grova och osannolika, elaka och näst intill kränkande för många nu levande (med)människor, oavsett vad boken kallas. Även om det säkert finns välgrundade fakta känns det som mycket bygger på rykten och spekulationer.

Karikatyrerna på omslaget (av Leif Zetterling) är bara - fula.


Hellre läser jag Bo Baldersson eller "Svitjod i tiden"!




Läs mer om BOOKED här
och på Facebook: http://www.facebook.com/frubooked


onsdag 15 februari 2012

Morgon i Jenin och På flykt från ett sorgebud

                                                                                                            
Jag har nyligen läst, men är inte klar med, två böcker, som hör ihop:
Palestinska Susan Abulhawas ”Morgon i Jenin” (2010, 380 sidor) och ”På flykt från ett sorgebud” (2011, drygt 700 sidor) av israelen David Grossman (född 1954).

Susan Abulhawa är född 1970 i Kuwait, dit hennes föräldrar flytt från Israel.
”Morgon i Jenin” tar sin början i den lugna och fredliga byn Ein Hod på
40-talet. Bokens berättare, Amal, är då en liten flicka, och vi får följa henne till år 2002. Hon berättar sin familjs och sitt folks historia, om krig, ockupation, flyktingläger och övergrepp. Från att ha varit fria och stolta jordägare blir de plågade och hemlösa. Amal berättar enkelt och rakt om sin släkt, om glädje och sorg, om död och livsvilja. Men det är även en berättelse om kärlek, om liv trots allt, och längtan efter försoning. Susan Abulhawa lägger även in en komplikation: en baby i familjen rövas bort och växer upp som jude. Den dramatiska inledningen av boken får en oväntad - eller snarare konsekvent - avslutning.

”På flykt från ett sorgebud” har en prolog 1967: Tre tonåringar ligger isolerade på ett fältsjukhus i Israel pga en smittsam infektion. En flicka, Ora, två pojkar, Avram och Ilan. I ett febertöcken möts de tre, och blir vänner för livet.
Sedan förflyttas vi till år 2000. Ora har varit gift med Ilan i 30 år, men de har nyligen separerat. Han ”hade delat hennes liv och under de goda åren berikat godheten”.  De har två söner: Ilan är far till David, Avram är far till Ofer, men han har aldrig träffat sin son. Avram är svårt fysiskt och psykiskt skadad efter fångenskap och tortyr i Egypten 1973. Efter tre års militärtjänst muckar Ofer. Mor och son har sedan länge planerat en fotvandring i Galileen, ryggsäckarna är packade. Men Ofer har utan att berätta för Ora förlängt sin tjänstgöring en månad. På väg till uppsamlingsplatsen tar de en taxi med en palestinsk chaufför, Sami. Ofer sitter i baksätet med sitt gevär. Inte bra. Sedan tvingar Ora Avram att följa med henne på fotvandringen, och de tar samma taxi. Då Sami frågar vart de vill åka svarar Ora: ”Kör tills landet tar slut”. ”För mig tog det slut för längesen”, svarar han.

Genom att inte ta med mobiltelefon, och vägra läsa några nyheter, blir vandringen en sorts besvärjelse: så länge de inte hör något annat är Ofer vid liv. Ora berättar om sitt liv för Avram, som efterhand får livsviljan tillbaka. Han får på så sätt lära känna sin son; Ofer berättas fram, ”föds”. Det blir en strapatsrik resa genom vacker natur  - och genom drygt 30 år.
Bokens titel på hebreiska är "Kvinna på flykt från nyheterna", på engelska "To the End of the Land". När Grossman höll på att avsluta boken brändes hans egen son Uri till döds i en stridsvagn. Skrivandet, som besvärjelse för att hålla sonen vid liv, fungerade inte. Paul Auster har hedrat Uri i sin roman ”Mannen i mörkret” (där det berättas om en ung man som heter Titus). David Grossman är en känd fredsivrare (liksom Amos Oz). 1993 skrev han en bok, som tog sin början i den palestinska byn Ein Hod 1948: ”Se den andre”. Läs gärna alla tre böckerna. Där finns mycket att samtala om.                                                                              
                                               

tisdag 14 februari 2012

Julian Barnes, vinnare av The Man Booker prize 2011

                                                                                                                                                                                                                             
"The Sense of an Ending" av Julian Barnes 2011

Julian Barnes är en känd engelsk författare, född 1946, i klass med Ian Mc Ewan. Flera av Barnes romaner finns översatta till svenska (”Flauberts papegoja” 1986, ”Arthur & George” 2006).
2011 vann Barnes det prestigefyllda brittiska litterära priset The Man Booker prize med romanen ”The Sense of an Ending”. En kort (cirka 150 sidor) och innehållsrik berättelse om medelålder, ungdom, kärlek och död – och om problemet att minnas rätt.

Huvudpersonen Tony Webster är pensionär, 60+. Odramatiskt skild. Träffar sin ex-hustru över en lunch ibland. En vuxen dotter, ett barnbarn. Lever ensam. Ett odramatiskt liv med en känsla av att det snart är slut. Hela hans liv har bara rullat på utan dramatiska val, slumpvis. Jobbet han haft började han som trainee, och blev kvar.

Men en dag får han ett brev från en advokat: Han har ärvt sin vän Adrians dagbok och en summa pengar, av en mrs Ford. Adrian dog ung genom självmord. Hur kan detta hänga ihop? Tony måste återvända 40 år tillbaka, i minnet, som är ofullständigt, och kräver revision. Och ställas mot oväntade händelser idag.

Under skoltiden hade Tony tre nära vänner. Gruppen, ”the clique”, utökades sista året med Adrian Finn, en smart och slagfärdig ung man. Som studenter spreds vännerna till olika universitetsorter, och tappade kntakten. Tony var tillsammans med Veronica ett år, men relationen var inte särskilt bra. Veronica lämnade Tony för Adrian, Tony skrev i affekt ett elakt brev till dem – men han minns det som ganska hovsamt och snällt. Tony minns även ett misslyckat besök hos Veronicas föräldrar – endast Veronicas mor var trevlig mot honom.

Nu har hon nyss dött, och testamenterat dagboken och pengarna till Tony. Eftersom dagboken finns hos Veronica måste Tony kontakta henne, men hon vill inte släppa den ifrån sig. De två har inte setts på 40 år. Efter ett otal försök lyckas Tony få Veronica att träffa honom, men hon är mycket negativ och avvisande. - Du fattar ingenting och har aldrig gjort det, säger hon. Till sist får Tony några fotostakopior ut dagboken + kopia av det brev han skrev för länge sedan… Och han inser att brevet var mycket ovänligt formulerat. Hans minnesbild av brevet och mycket annat skiljer sig i mycket hög grad från hur det verkligen var.

Tony tvingas inse att livet, och minnet, är föränderligt – något som gäller oss alla. En insikt som kanske kräver 60+. Och det som är gjort går ej att ändra. Boken är kort och koncentrerad och vinner på att läsas mer än en gång. Den slutar med en total överaskning – och det gillar jag! ”The Sense of an Ending” kommer på svenska i vår med titeln ”Känslan av ett slut” (Forum).

tisdag 7 februari 2012

Strindberg i tiden: I afton soaré


"ord och inga visor" utmanar: Läs 3-4 valfria Strindberg-titlar under 2012.
Läs här: Läsutmaning 2012

Jag fortsätter med att besöka en soaré hos Strindberg!



1999 gav IRIS förlag (= Bonnier Audio.) ut en dubbel-CD med texter av August Strindberg. Uppläsare Per Myrberg. Texterna inramas av musik, anpassad till texterna. Strindberg samlade gärna sina vänner till soaréer med musik och uppläsningar. Han spelade själv både piano och gitarr, på amatörnivå.

Texterna är smakprov på Strindbergs produktion, musiken i de flesta fall hans favoritmusik – eller kopplad till texterna.


Innehåll:

Ur Skärselden (Inferno från 1897)
Här skriver Strindberg i Paris, förföljd av olyckor, utsatt och full av ångest - kanske drabbad av vanföreställningar. Vid ett tillfälle hör han Aufscwung av Robert Schuman – och tolkar det som ett omen om personlig olycka.

Ett halvt ark papper (Sagor från år 1903)
En ung mans glädje och stora sorg, med utgångspunkt från anteckningarna på en papperslapp under 2 års tid (telefonnummer, namn, sjukdom, begravning mm). Under de lyckliga stunderna besökte mannen och hans hustru operan. Därför en duett ur Mozarts Don Juan (Ge mig din hand eller Du bör ej fruktan bära). Inspelningen är från 1905!

Stora grusharpan (Sagor)
Ett litet piano faller i vattnet i Stockholms skärgård, faller ur flyttkarlarnas händer. Pianot betraktas av fiskar, människor och andra djur, som uppfattar det på olika sätt. En rolig och fantasifull berättelse – med mycket musik. Till detta (med tanke på flyttkarlarna) en Arbetsvisa (Hej och hå).

Villemo (Ordalek och småkonst från 1905)
När Strindberg blev tvungen att skiljas från sin dotter med Harriet Bosse skrev han denna ”folkliga vallvisa”, tonsatt 1909 av Ture Rangström, god vän till Strindberg.

Villemo, Villemo,
vi gick du, gick du?
Min vilja, min tro
den fick du, den fick du.

Hillevi, Hillevi,
din tro har du åter;
jag kan icke si
att du gråter, gråter.

Villemo, Villemo,
vad hör jag, hör jag?
En ann med dig bo?
Då dör jag, dör jag.

Villemo kan vara både ett flicknamn och ett pojknamn.


Sjusovaren (ur Sagor)
En gammal man sörjer sina döda hustru och blandar ihop verklighet och fantasi. Utspelas i en lägenhet i Stockholm, i ljus och mörker. Två kompositörer nämns i berättelsen, Grieg och Beethoven.

Ur En dåres försvarstal (på svenska först 1914 i redigerad form)
Per Myrberg läser avsnittet där Strindberg första gången möter Siri, en komplott som leder till att han blir djupt förälskad i henne. Förloppet i romanen blir senare hätskt och stormande; därför ”Stormen” av Beethoven.

Professor Stenkåhls spökdiné (ur Svarta fanor från 1904)
En mycket elak – och rolig - nyckelroman med bl.a. Strindbergs författarkollegor. De riktiga namnen är (lätt) förvanskade – Ellen Key kallas Hanna Paj – men alla visste vilka som menades. Grieg var inte en av Strindbergs favoriter! Gästerna blev alla berusade; därför en snapsvisa!

Vid sista udden (Ordalek och småkonst)
En seglare hör musik av Chopin från en villa i skärgården, som Strindberg älskade.
Vacker kommunikation, och musik, uppstår!

Musiken kommer från Caprice Records, BIS, Proprius förlag och SR’s arkiv.
Jag köpte ”I afton: Soaré hos Strindberg” från Storytel.


20120213  Kompletterar med en läslig "meny"!!

I afton soaré hos Strindberg:

Ur Skärselden (Inferno)
Inramas av Robert Schumann: Aufschwung; Piano Lucia Negro
Ett halvt ark papper (Sagor)
Ur W A Mozart: Don Giovanni - Là ci darem la mano;
John Forsell och Anna Oscàr (1905?)
(Don Juan: Du bör ej fruktan bära)
Stora grusharpan (Sagor)
Hej och hå, arbetsvisa (SR:s arkiv)
Villemo (Ordalek och småkonst)
Ture Rangström: Villemo; sång Helge Brillioth
Edward Grieg: Andante molto; piano  Eva Knardahl
Sjusovaren (Sagor)
E Grieg: Alla menuetto; piano  Eva Knardahl
Ur En dåres försvarstal (Första delen, Oslomanuskriptet)
L v Beethoven: d-moll-sonat, Stormen; Käbi Laretei
Professor Stenkåhls spökdiné (Svarta fanor)
E Grieg: Vandring i skoven
Snapsvisa: Helan går (SR:s arkiv)
Vid sista udden (Ordalek och småkonst)
F Chopin: Etyd ciss-moll; Jacob Moscovicz