tisdag 26 januari 2010

NEDSTÖRTAD ÄNGEL av PO Enquist (Norstedt 1985, 140 sidor)


I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

Romanen är komponerad som ett musikstycke, med Försång, 4 sånger och Coda. Fyra berättelser flätas samman i form av självständiga fragment och textblock (strofer). Berättelserna introduceras i Försång och samtliga återkommer i övriga sånger, men utan kronologisk ordning. De fyra sångerna kallas ”Sången om likkortet”, ”Sången om pannlampan”, Sången om björntråden” och ”Sången om den nedstörtade ängeln”.
Detta är en smärtsam, svårbegriplig och oroande roman om kärleken och dess gränser, om livet, om döden – och rätten att få upphöra -, om skrivandet och sökandet. Finns villkorslös oförtjänt förlåtelse – för ett ”monster”? De existentiella frågorna ställs, ordlöst, i mellanrummen. Som läsare ges man möjlighet att försöka förstå, lägga pussel, och pusselbitarna känns igen från tidigare och kommande verk av Enquist! Man känner igen, bläddrar, försöker passa ihop.

Pasqual Pinon är fysiskt missbildad, med en utväxt i pannan: en kvinnas ansikte. Han hittas i en gruva. Där lever han som en maskot. En nedstörtad ängel, ”ett Satans barn, sa vägvisaren”. Ett skydd mot katastrofer. Ansiktet i pannan (Maria) är inlindat i ett tygstycke. Ovanför gruvan svävar en albatross. Pinon tas därifrån, får uppträda i en ”freak show”. Han vill kyssa Marian, men når henne inte. I slutet av sitt liv är han medlem i en kyrka för deformerade människor.
Doktor K och hans fru har en hatkärlek till varandra. Skilda, men träffas ändå. Deras dotter mördas, obegripligt, av en pojke, kallad "Vargen från Säter". Romanens berättarjag och K är goda vänner. Både K och hans fru har ett märkligt förhållande till pojken, mördaren. Denna berättelse slutar med att pojken begår självmord. K och hans fru återförenas.
Den tredje historien handlar om Ruth Berlau, om hennes obesvarade kärlek till Bertold Brecht. Blir man inte sedd, då är man ingenting. Efter hans död går Ruth omkring med en gipsbyst av Brecht.
Den fjärde berättelsen handlar om berättaren, ”jaget”, en vuxen man. Det är han som valt de tre andra berättelserna, bestämt vad som skall berättas. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Vi får även se hans kropp från insidan, vid en gastroskopi. Han sitter ensam på sitt rum och tittar ut genom fönstret mot sjön nedanför. Han är författare. Fadern dog när berättaren var 6 månader.
I slutet av romanen, i Codan, står det: ”Det var en känsla av stillsam lycka och beslutsamhet, vi skulle alla hjälpa till. Ruth och pojken och K och hans hustru och jag och Pascal och Maria. Tillsammans var vi en människa.” Dessa människor, några besatta av döden, som levde i tillvarons utkanter, illustrerar var och en olika delar av berättaren själv. Flera befinner sig på gränsen för det mänskliga. Ett tema i romanen är dödslängtan kontra viljan att leva. ”Det mänskliga” definieras t.o.m. som dödslängtan. Alla sidor av en människa är ”mänskliga”. Alla är vi nedstörtade och utjagade ur paradiset. Kärlekens dilemma är ett annat tema. Berättaren söker den omöjliga kärleken – till sin döde far. Nu vill han återskapa det som stod i faderns anteckningsblock. Återskapa fadern, och sig själv. Bli hel. Men – går det att förena kärlek och skapande? Pinon vill kyssa Maria. Ruth vill bli sedd. Doktor K och hans hustru når inte varandra.

Flera av de bilder och grepp som finns i så många av Enquists romaner finns med även här: En fågel (eller en fjäderpenna), en tunn ishinna, himmelsharpan, det till synes dokumentära…
”Precis så måste det ha varit när Pinon dog. Som en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta.”

söndag 17 januari 2010

En pusselbit: ”Mannen i båten” av PO Enquist från 1969

I ”Kapten Nemos bibliotek” bygger berättaren och Johannes en flotte. Johannes faller i vattnet, han försvinner, han dör. Detta avsnitt är en återgivning av en novell, som Enquist skrev redan 1969. Länge letade jag förgäves efter ”Mannen i båten”. Men häromdagen fick jag hjälp på Stadsbiblioteket i Göteborg, ungdomsavdelningen. Där fanns den, min eftersökta novell. Den ingår i en samling berättelser för ungdomar: ”Hej vi skriver till dej”.
Som vuxen försöker novellens berättare komma ihåg vad som hände en sommardag när han var 9 år. Vi får ta del av historien, ”som jag berättade den för Mats”. Tillsammans med Håkan, ”min enda vän”, bygger berättaren en flotte av tre timmerstockar. Flotten förses med vapen och proviant. Håkan är ett år äldre, mer kunnig, företagsam, erfaren. Ändå faller han i vattnet. ”Och så minns jag lika tydligt hans ansikte i vattnet, jag såg hur han på samma gång var rädd och generad (rädd för att han inte kunde simma så bra, generad för att han varit så klumpig).” ” Jag räckte ut handen mot honom.”
Men han nådde inte sin vän Håkan med handen. Och timmarna går. När Håkan föll i vattnet gick vågorna höga. ”Men det märkligaste var ändå något annat: och jag har tänkt mycket på det efteråt och på något sätt förstått att det finns en lucka i minnet någonstans. Det märkliga var att blåsten alldeles hade upphört. Det var alldeles lugnt, vågorna hade lugnat sig, vattnet var spegelblankt.”
Och pojken ser sedan Håkan sitta längst fram på flotten. Då hörs ljudet av årtag. En okänd man i en roddbåt. Håkan tar plats i båten. Tyst. Mannen ror bort. ”Jag kunde inte ropa. Jag stod stilla, som förstenad. Jag måste ha stått så en lång stund.”
Allt är förvirrat. ”Jag måste ha satt mig.” ”Jag måste ha frusit”. När den 9-årige berättaren hittas på flotten är morfar med. Pojken förs hem, blir liggande sjuk, med feber och konstiga drömmar.
Senare läser pojken om den flygande holländaren. Han som begått ett fruktansvärt brott genom att bara tänka på sig själv och inte räcka ut handen mot drunknande sjömän. Pojken letar efter Håkan. Och han förstår: Håkan är död, han drunknade.

En mängd detaljer i berättelsen är identiska med avsnittet i ”Kapten Nemo”.
Berättelsen är den vuxne mannens försök till rekonstruktion, ”som jag berättade den för Mats”, med minnesluckor. Vad hände, egentligen? Och som läsare undrar jag samma sak. Har detta hänt PO Enquist som barn? Är det en av hans ”smärtpunkter”?
Gjorde han inte tillräckligt för att rädda sin ende vän? Känner han skuld? Det vi vet är att han använder händelsen när han lägger sitt livs pussel. Som författare kan han ta ett steg tillbaka, iaktta, väva in. Och det gör han redan 1969, i en novell på 17 sidor.

söndag 10 januari 2010

"Burnt Shadows" av Kamila Shamsie 2009



The Uppsala English Bookshop har en bokklubb, a Book Club. Varje månad kan man få en engelsk pocket och det kostar 100 kr inkl porto. I november fick jag ”Burnt Shadows” av Kamila Shamsie. Kamila Shamsie är född 1973 och uppvuxen i Karachi, Pakistan. Hon har studerat i England och USA. Två noveller är översatta till svenska, men ingen av hennes fem romaner. Shamsie har läst både ”Den engelske patienten” och ”Hamlet”! Boken är indelad i en prolog + 4 avsnitt.

Prolog sid. 1
I den korta prologen möter vi en fängslad, förvirrad man. Han tvingas klä av sig naken. Snart skall ha ta på sig den brandgula dräkten. Guantánamo.
“How did it come to this, he wonders.”

Del 1: ”The Yet Unknowing World”, Nagasaki 9 aug 1945. sid. 3-29
Berättelsens överlevare Hiroko Tanaka är 21 år. Hon är lärare och översättare och har just lovat gifta sig med Konrad Weiss, tysk författare, som kom till Japan 1938. Han bor i ett hus, som ägs av hans svåger James Burton, bosatt i Dehli, Indien. James är gift med Konrads halvsyster Ilse, numera Elisabeth. Konrad berättar om sina släktingar för Hiroko, om deras anställde Sajjad (den ende han gillar där), som är indisk muslim. Detta avsnitt är det bästa, och trots få sidor fullt av liv, kärlek, förväntan. Mycket lycklig tar hon på sig sin döda mammas kimono, med tre tranor på ryggen. Och plötsligt blir allt vitt. ”The New Bomb”, igen. Tanaka bränns svårt, men överlever. På ryggen för evigt: tre inbrända tranor.

Del 2: ”Veiled Birds”, Dehli 1947. s 31-126
Hiroko lämnar Japan och söker upp Konrads släktingar, som tar hand om henne. De har en son, Henry, och en anställd, Sajjad. Han lär Hiroko sitt språk, Urdu; de blir förälskade och gifter sig, trots invändningar från Burtons. Under denna tid lämnar England den indiska halvön och det "rena" muslimska Pakistan bildas. De nygifta tvingas lämna Indien och bosätta sig i Karachi i Pakistan. Elisabeth lämnar sin make och flyttar till USA med sonen Henry.

Del 3: “Part-Angel Warriors”, Pakistan 1982-83. sid. 127-243
Efter missfall med ett missbildat barn föder Hiroko i 40-årsåldern sonen Raza, som likt mamman är mycket språkbegåvad. Sovjet för krig i grannlandet Afghanistan. USA stöder motståndsmän. Burtons son, Harry (Henry) är inblandad. Ett misstag gör att Sajjad dödas. Sonen Raza har problem med identitet, är mest förvirrad, och under falsk identitet får han kontakt med en afghansk flykting, Abdullah.

Del 4: ”The Speed Necessary to Replace Loss”, New York och Pakistan 2001-02. sid. 245-363
Hiroko bor nu hos Elisabeth Burton i New York. Rädslan för ännu en atombomb har fört henne dit. Elisabets sondotter Kim finns också där. Harry och Raza jobbar tillsammans, åt USA, i Pakistan. Abdullah visar sig leva som illegal flykting i USA. Men terroristjakten drabbar både honom och Raza. Genom en rad händelser och svek, där flera av huvudpersonerna är iblandade, får vi en förklaring till prologen.

Under nära 50 år, på tre kontinenter och påverkade av flera stora världskriser får vi följa två familjers sammanflätade livsöden. Det är nästan i mesta laget, men visar ändå trovärdigt hur detta skulle kunna hända. Mest berör mej det första korta avsnittet från Nagasaki. Övriga kapitel engagerar inte lika mycket. Genom hela berättelsen löper en sägen om en spindel, vars nät skyddar några flyktingar. Och det kan vara bra att veta: tranan kan symbolisera lycka och ett långt liv.

måndag 4 januari 2010

"Lewis resa" av PO Enquist. 598 sidor. Norstedts 2001

”Lewis resa” är en roman om Lewi Pethrus och den svenska pingströrelsen under 1900-talets första hälft. PO Enquist har skrivit romaner om många historiska personer. Han använder ofta vissa berättargrepp, ger oss fragment och pusselbitar, ibland bilder från barndomen. Så även i denna roman. Trots att boken är både tung och "smal" blev den en stor framgång, bland pingstvänner och bland andra läsare.
"Lewis resa" handlar för mej om 6 "huvudpersoner":

1. Efraim Markström
Namnet Efraim kan tolkas som "ett talrikt folk" och/eller symbolisera "sorg". Efraim Markström är en påhittad person, men vid hans begravning 1982 var PO Enquist inbjuden (av den döde). De kom från samma trakt, hade träffats 1972 (när Enquist skrev om fackföreningsrörelsen). Förutom pingstvän var Efraim även medlem i Brödraförsamlingen (herrnhutismen). Vid begravningen läste prästen ur Efraims "Lebenslauf" – hans levnadsberättelse, ofullständig men nedskriven under många år, medan livet pågick. Minst 1000 sidor hade Efraim samlat: tidningsklipp, fotostatkopior, handskrivna kommentarer. Även sidor ur Lewi Pethrus' och Sven Lidmans memoarer var sparade, alltid med kommentarer. Det visade sig att Efraims Lebenslauf egentligen var – Lewi Pethrus' levnadsberättelse, och denna ligger till grund för hela romanen. Efraim blir vittne till nästan allt som händer. Han är iakttagare, en skugga, och sanningssägare, som (vilket senare visar sig) visste för mycket. Efraim träffade LP första gången 1901; hans äldste vän. I 35 år var Efraim församlingsäldste i Filadelfia. Han uteslöts 1949; som söndrare, illojal mot LP och ledningen.

2. Lewi Pethrus (LP)
Föddes 1884 och dog 1974. Han kom från mycket enkla förhållanden. Blev troende 1899. Utbildade sig en tid på en predikantskola, men höll då på att förlora sin tro. 1910 (26 år gammal) blev han pastor i Filadelfia i Stockholm, med 29 medlemmar. 1913 gifte han sig med Lydia; Efraim var bröllopsvittne. Hustrun blir svårt sjuk under en graviditet. LP lämnar sjukvården till Gud. Lydia överlevde och LP skrev då sången "Löftena kunna ej svika". Men Efraim var arg! LP's politiska sympatier låg till vänster. Samtidigt som han var hårt engagerad i socialt hjälparbete byggde han upp ett frikyrkoimperium, grundat på en väckelserörelse. Han var självlärd med stor bildning. LP gick segrande ur flera interna strider, men när en schism med Sven Lidman seglade upp drabbades han av en personlig kris och flyttade ensam till USA under brinnande krig 1941. Han återvände dock samma år till Stockholm med förnyade krafter och kampglöd. Lewi Pethrus hade förmågan att utnyttja modern teknik, ofta under protester från Lidman. LP kvarstod som oomstridd ledare fram till sin död, men mot slutet sa han att man gjort Gud alltför religiös – och betonade att Gud alltid vill möta de troende en och en.

3. Den svenska pingströrelsen och fr.a. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
Filadelfia var den 7:e baptistförsamlingen i Stockholm. Uteslöts ur samfundet i april 1913, formellt pga oenighet om hur nattvard skall firas. Detta innebar samtidigt att den svenska pingströrelsen föddes. Därefter skedde en enorm expansion, en väckelse, i Stockholm och i hela landet. Lewi Pethrus drev utvecklingen så att den svenska pingströrelsen aldrig blev en fast organisation, men ändå bedrev ett omfattande socialt arbete och mission, byggde kyrkor etc. På 30-talet var antalet svenska pingstvänner över 100.000. Kvinnorna dominerade till antalet, männen hade makten. Gudsmötet var Kristocentrerat med mycket tal om Jesu sår och blod, och olika uttryck för den Helige Ande prioriterades. Som en andra lagbok talade man gärna om "syndakatalogen": kvinnors klädsel och frisyr, om att bekänna synder mm.
Detta skapade enligt Efraim ett "märkeligt intresse" för – synden.

4. Sven Lidman
Född 1882, död 1960. Författare. Som ung skrev han erotiskt frispråkig lyrik. Åren 1910-13 skrev han 5 romaner. Redaktör för högertidningen Svensk Lösen. Reservofficer. Gift, skild. Upplevde en religiös omvändelse 1917. Skrev 1918 "Huset med de gamla fröknarna". Efter att ha försvarat pingströrelsen i en dagstidning fick ha kontakt med LP. Medlem i Filadelfia 1921. Redaktör och predikant. Gav ut flera predikosamlingar. Skrev sången ”O salighet, o gåtfullhet”. I motsats till Lewi Pethrus var han "en riktig syndare". Många fängslades av hans predikokonst; han talade gärna om Jesu blod och drog mycket folk. Efter en konflikt med LP uteslöts han ur Filadelfia 1948. På 1950-talet gav han ut fyra självbiografiska romaner (den första "Gossen i grottan" ).

5. Författaren, PO Enquist
Finns med redan i romanens början (på Efraims begravning), och, liksom Efraim, genom hela berättelsen. Ett "Guds barnbarn från Västerbotten". Han är väl förtrogen med svensk frikyrklighet. Med utgångspunkt från Efraims (Lewis) "Lebenslauf" och sitt eget liv försöker han förstå "hur det hänger ihop". "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva". "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga. Kanske fanns materialet i viss mån inne i mig själv". Hans mor, Maja, finns med som en viktig referens. Vissa av redskapen för "rekonstruktion" känns igen från andra av hans romaner. Han säger också att romanen handlar om hur "Lewi blev människa". "Kanske", säger Enquist, "var konflikten nödvändig" och livgivande. "För vad hade annars hänt?"

6. Jag själv, läsaren
På 60-talet var jag tonåring i en pingstförsamling, uppväxt och uppfostrad därefter. Allt det som bestämdes av "bröderna" i Filadelfia Stockholm omsattes lokalt – ofta sannolikt i en hårdare och mer oförsonlig form än vad LP kanske menat. Jag är inte säker på att detta i samma omfattning drabbade vår författare.

Till sist: Romanen inleds med att författaren deltar i Efraims begravning och finner hans "Lebenslauf". Genom denna fiktiva person kan vi alltså följa väckelsen. "Den religiösa upplevelsen är ju ganska svår att beskriva", säger Efraim. Vid några tillfällen efterlyser han barmhärtighet vid bemötandet av oliktänkande.
Från två olika håll får vi följa de två huvudpersonernas resa tills de möts 1921. Lidman gjorde en klassresa, ifrågasatt av hans tidigare vänner. LP och han är varandras motsatser, men älskar varandra; de är som "Guds tvillingar". Deras relation dominerar en stor del av romanen. De står ofta för två olika synsätt. Under 40-talet leder deras olika värderingar till en destruktiv schism och kamp. Denna når sin kulmen vid ett församlingsmöte i Filadelfia 1948 med 4000 deltagare, och slutar med att Lidman tvingas gå. Ett år senare utesluts Efraim pga bristande lojalitet.
Titeln "Lewis resa" tolkar jag i första hand som en livsresa med bilder från Bunyans ”Kristens resa”, där Lewi Pethrus är Kristen (eng. Pilgrim) och Efraim är Trofast, som orättvist blir illa behandlad. Kanske står titeln även för LP’s resa till USA: den symboliserar en avgörande vändpunkt i dramat. Där finns även (liksom i andra romaner av Enquist) Reskamraten. I Lewis fall hans mor, Kristina.Vad som till slut är sant eller fiktion är svårt att veta. Romanen är en "Rekonstruktion. Efter bästa förmåga.”