NEDSTÖRTAD ÄNGEL av PO Enquist (Norstedt 1985, 140 sidor)

I ”Ett annat liv” berättar PO Enquist att ”Nedstörtad ängel” är ”en kärleksroman”. Och han säger om sig själv: ”Det är en tunn bok eftersom det var ett mirakel att den över huvud blev skriven, då vid 80-talets mitt. Det gick att skriva under någon morgontimma när han var nykter, sedan icke, därav formatet.” Detta är den enda roman PO Enquist skrev under 13 år fram till 1991, då ”Kapten Nemos bibliotek” gavs ut.

Romanen är komponerad som ett musikstycke, med Försång, 4 sånger och Coda. Fyra berättelser flätas samman i form av självständiga fragment och textblock (strofer). Berättelserna introduceras i Försång och samtliga återkommer i övriga sånger, men utan kronologisk ordning. De fyra sångerna kallas ”Sången om likkortet”, ”Sången om pannlampan”, Sången om björntråden” och ”Sången om den nedstörtade ängeln”.
Detta är en smärtsam, svårbegriplig och oroande roman om kärleken och dess gränser, om livet, om döden – och rätten att få upphöra -, om skrivandet och sökandet. Finns villkorslös oförtjänt förlåtelse – för ett ”monster”? De existentiella frågorna ställs, ordlöst, i mellanrummen. Som läsare ges man möjlighet att försöka förstå, lägga pussel, och pusselbitarna känns igen från tidigare och kommande verk av Enquist! Man känner igen, bläddrar, försöker passa ihop.

Pasqual Pinon är fysiskt missbildad, med en utväxt i pannan: en kvinnas ansikte. Han hittas i en gruva. Där lever han som en maskot. En nedstörtad ängel, ”ett Satans barn, sa vägvisaren”. Ett skydd mot katastrofer. Ansiktet i pannan (Maria) är inlindat i ett tygstycke. Ovanför gruvan svävar en albatross. Pinon tas därifrån, får uppträda i en ”freak show”. Han vill kyssa Marian, men når henne inte. I slutet av sitt liv är han medlem i en kyrka för deformerade människor.
Doktor K och hans fru har en hatkärlek till varandra. Skilda, men träffas ändå. Deras dotter mördas, obegripligt, av en pojke, kallad "Vargen från Säter". Romanens berättarjag och K är goda vänner. Både K och hans fru har ett märkligt förhållande till pojken, mördaren. Denna berättelse slutar med att pojken begår självmord. K och hans fru återförenas.
Den tredje historien handlar om Ruth Berlau, om hennes obesvarade kärlek till Bertold Brecht. Blir man inte sedd, då är man ingenting. Efter hans död går Ruth omkring med en gipsbyst av Brecht.
Den fjärde berättelsen handlar om berättaren, ”jaget”, en vuxen man. Det är han som valt de tre andra berättelserna, bestämt vad som skall berättas. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Vi får även se hans kropp från insidan, vid en gastroskopi. Han sitter ensam på sitt rum och tittar ut genom fönstret mot sjön nedanför. Han är författare. Fadern dog när berättaren var 6 månader.
I slutet av romanen, i Codan, står det: ”Det var en känsla av stillsam lycka och beslutsamhet, vi skulle alla hjälpa till. Ruth och pojken och K och hans hustru och jag och Pascal och Maria. Tillsammans var vi en människa.” Dessa människor, några besatta av döden, som levde i tillvarons utkanter, illustrerar var och en olika delar av berättaren själv. Flera befinner sig på gränsen för det mänskliga. Ett tema i romanen är dödslängtan kontra viljan att leva. ”Det mänskliga” definieras t.o.m. som dödslängtan. Alla sidor av en människa är ”mänskliga”. Alla är vi nedstörtade och utjagade ur paradiset. Kärlekens dilemma är ett annat tema. Berättaren söker den omöjliga kärleken – till sin döde far. Nu vill han återskapa det som stod i faderns anteckningsblock. Återskapa fadern, och sig själv. Bli hel. Men – går det att förena kärlek och skapande? Pinon vill kyssa Maria. Ruth vill bli sedd. Doktor K och hans hustru når inte varandra.

Flera av de bilder och grepp som finns i så många av Enquists romaner finns med även här: En fågel (eller en fjäderpenna), en tunn ishinna, himmelsharpan, det till synes dokumentära…
”Precis så måste det ha varit när Pinon dog. Som en fågel som lyfter och stiger och plötsligt är borta.”