fredag 21 maj 2010

Sándor Márai: ett liv i inre exil – och landsflykt




Vem är då Sándor Márai? En ungersk författare, född år 1900 i dåvarande Österrike-Ungern. Som ung upplevde han första världskriget. Freden 1920 innebar att Ungern tvingades avstå från två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Márais födelseort hamnade i nuvarande Slovakien. Efter studier och arbete i Tyskland och Frankrike bosatte han sig 1928 tillsammans med sin fru Lola i utkanten av Budapest.
Márai blev redaktör för en tidning, debuterade som författare 1924 och fick en stor ungersk läsekrets under 30-talet. Han skrev endast på ungerska. Makarna fick 1939 en son som dog tidigt och de adopterade senare sonen Janós.
1933 var Márai utlandskorrespondent i Berlin. Han var mycket kritisk mot den framväxande fascismen och fördömde Hitler. Om detta och mycket annat kan man läsa i hans dagböcker, där han även berättar om en svår sjukdom han drabbades av. I december 1943 valdes Marai in i den ungerska vetenskapsakademien. Ungern ockuperades av Tyskland 1944, och Márais hus bombades 1945. Hela huset och alla hans böcker förstördes. Ungern ”befriades” av ryssarna 1945 och därefter växte sig kommunismen allt starkare i landet. Márai höll fast vid sina ”borgerliga” åsikter och gjorde tyst motstånd även mot de nya makthavarna. Han trakasserades för detta, en bok konfiskerades och upplagan förstördes. Vid ett besök 1948 i Schweiz gick familjen i landsflykt, för gott, och Márai återvände aldrig till Ungern. Då utesluts han ur akademien, hans böcker tas bort från bibliotek och bokhandlare, och han själv utplånas i litteraturhistoriska verk. Márai går under denna period i ”inre emigration” och vänder sig inåt, mot sitt arbete.
Även i yttre bemärkelse lever familjen ett emigrantliv: Efter flera år i Italien och New York flyttar Márai till San Diego 1980. Han blev amerikansk medborgare. 1986 dör Lola, och adoptivsonen Janos dör 1987. Ensam, deprimerad och glömd begick Márai 1989 självmord genom att skjuta sig i huvudet. För att barnbarnen inte skulle vara de första som fann honom ringde Márai till polisen innan han sköt sig.
Under exilen fortsatta Marais att skriva på ungerska. Han publicerade totalt cirka 60 böcker, de flesta romaner, men även poesi och dagböcker. Han skrev dagbok från 1943 och livet ut. Upplagorna var små, läsarna få. Böckerna handlar om vänskap och passion, om svek och om hur världshistorien påverkar individer. När man förlorat nästan allt kan ändå språket finnas kvar, som ens hemland. Márais böcker är spännande men hans eget liv överträffar fiktionen. Attityden till det öde som blev hans är både vemodig resignation och ett envist civilkurage.

I början av 1990-talet återupptäcktes han av en italiensk förläggare och har sedan fått stor internationell framgång och översatts till flera språk. Márai är svår att hitta i författarlexikon men han anses idag vara en betydande europeisk författare.

Två av Márais böcker översattes till svenska på 40-talet (”Den rätta” och ”Gästspel i Bolzano”), och tre böcker har översatts efter ”återupptäckten”:
”Glöd” (på ungerska 1942, svenska 2000). Den engelska titeln är ”Embers”. Originaltiteln betyder ungefär ”Medan ljusen brinner ned (till stumpar)”. Boken har spelats som teater i London med bl.a. Jeromy Irons (2006).
”Eszter's arv” från 1939, på svenska 2002.
"Visdomsord för vardagsbruk" (en tänkebok, en bok om konsten att leva, först publicerad 1943, på svenska 2008 på Sivarts förlag).
Det finns även en ungersk film om Sandor och Lola Márai: Emigranten (2007). Där beskrivs de långa åren i exil.

1 kommentar:

  1. Hm, jag tror att min kommentar här försvann...

    Jag tackade för genomgången, vilket tragiskt öde att bli utraderad så där. Vet du vilken sjukdom han led av? Och så produktiv han var!

    SvaraRadera