Just nu pågår en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se om PO Enquists pjäs från 1988. Cirkeln leds av Nina Frid, Huddinge bibliotek. Passa på när du har några minuter över - läs, tänk, skriv!
Pjäsen/boken är liten och tunn men fullmatad med Enquists litterära värld, frågor om Guds frånvaro och närvaro, om människa - och o-människa. Kan Gud förlåta, reservationslöst?
När pjäsen hade premiär 1988 skrev Enquist en introduktion, kallad SIDOKOMMENTAR.
Jag citerar:
Min pappa, som var stuvare och skogsarbetare, byggde själv för egen hand det hus där jag är född. Jag har alltid beundrat dem som kunde bygga hus. Ett hus i två våningar, trä, inga ritningar, bara skisser med timmermanspenna på en planka då och då.
När huset var klart kunde han gifta sig. Och så föddes jag, och sex månader senare dog han, och så var det med det.
Att bygga ett hus för hand är väl som att göra ett konstverk. Huset står där än, med sin nyponhäck och brunnen med grodorna.
Han skrev dikter också. Efter hans död hittade man i hans ficka ett notesblock med dikter han skrivit, för hand, med blyertspenna. Det var litet egendomligt, skogshuggare där uppe skrev väl inte så ofta dikter.
Man brände genast häftet.
Jag vet inte varför. Men kanske var det så att dikt var synd, att konsten var något syndigt, och då var det bäst att bränna. Men jag undrar ibland vad där stod.
Man brände, och så var det borta. Ibland har jag trott att det jag själv skrev var ett försök till rekonstruktion av ett bränt notesblock, lika svårt nästan som att bygga ett hus.
Men huset står kvar.
Jag skrev den här pjäsen i Paris. Jag satt i en mycket stor lägenhet och mådde dåligt. Min stora röda katt brukade ligga och sova tryckt mot skrivmaskinens baksida. Det gjorde inget att jag skrev, han sov bara bättre då. Jag diskuterade ofta med honom varför vi båda mådde så dåligt, och vi var eniga.
När jag var barn lärde jag mig att det trots allt ändå fanns en typ av dikt, av poesi, som inte var synd. Det var bibelns liknelser. Dikterna om undren. Fem kornbröd och två fiskar, och med dem kan man bespisa fem tusen människor. Var det en dikt som handlade om kärlekens väsen; den växer om man delar med sig? Men tänk om det var alldeles sant?
Jag har själv aldrig kunnat skriva poesi.
Det skrivs inte så mycket liknelser nu för tiden. Liknelser om underverk är lika sällsynta. Kanske bäst så. Jag vet inte hur en sådan skulle se ut: att försöka ringa in något som är mycket skört, och känsligt, men inte genom att gå rätt in och vara tydlig för då försvann det ju? Men var det ändå inte nödvändigt att försöka, eftersom det ju var så viktigt?
Jag skrev den här liknelsen medan min röda katt sov med ryggen mot skrivmaskinens baksida. Huset som pappa byggde står kvar, notesblocket är bränt. Dygnet har kanske en tjugofemte timme. Lodjuret är den västerbottniska tigern. Bättre än så kan jag inte förklara mig.
Foto från 1988:
