måndag 26 november 2012

Från Stefan Zweigs värld - av igår, för idag!




Kort om Stefan Zweig  1881-1942
Stefan Zweig föddes i Wien i en judisk familj. Han studerade filosofi, litteratur och historia. Zweig var pacifist, världsmedborgare och mycket berest.  Hans verk präglas av djup humanism, medkänsla, tolerans och andlig frihet, och hans vänskap med Freud märks i några psykologiskt mycket fängslande noveller. 
De antijudiska stämningarna i Österrike tvingade honom att emigrera till England 1934, och han flyttade 1940 till USA. Till slut bosatte han sig i Brasilien men den hopplöshet han kände för situationen i Europa ledde till att Zweig och hans hustru begick gemensamt självmord.

Produktiv 
Som författare var Stefan Zweig mycket produktiv och skrev romaner, essäer, biografier, dikter, noveller och dramatik. Han var en av sin tids mest lästa författare. Han är berömd för flera biografier, tex Maria Stuart  (1935) och Marie Antoinette från 1932 (bäst enl Göran Hägg). 

Självbiografi 
I den självbiografiska "Världen av igår: en europés minnen" 1943 (Die Welt von gestern : Erinnerungen eines Europäers 1941) beskriver Zweig den europeiska kultur och humanism han älskade - före Hitler, och han är förtvivlad över barbariet i sin omgivning. Men han berättar även om möten med människor som Thomas Mann, James Joyce och Béla Bartók.


Min favorit
Min favorit bland Zweigs böcker är novellen "Schack" från 1943 ("Schacknovelle" postumt 1942). Den finns utgiven tillsammans med novellen "Amok". Båda visar  mästarprov på en balans mellan yttre och inre spänning. Huvudpersonen i "Schack" är en medelålders kultiverad advokat, som suttit i husarrest i Wien, fängslad av Gestapo, torterad genom total isolering. Han lyckas stjäla en bok från en fångvaktare – ett häfte med 150 mästarpartier i schack! Han lär sig varje parti utantill, men tvingas klyva sin personlighet i en "vit" och en "svart" halva. Detta leder till en total mental kollaps, och han lovar sig att aldrig mer röra en schackpjäs. Men på en resa med en atlantångare efter frisläppandet möter han en verklig schackmästare, en otrevlig typ, och provoceras av några medresenärer till att utmana honom…

Renässans
Sedan några år upplever Stefan Zweig en renässans i England, där "Världen av igår" åter getts ut – men i Österrike är man mera kallsint. Hans doktorsgrad vid Wiens universitet togs ifrån honom 1941 och det dröjde ända till 2003 innan universitetet gav honom titeln tillbaka, något som visar hur lång tid det har tagit för Österrike att göra upp med sitt förflutna.

"Världen av igår" finns nu även i ny, reviderad utgåva från Ersatz förlag.
Så här skriver förlaget om Zweig och boken på sin hemsida: Ersatz förlag
Och - många bokbloggare har läst Zweig, tex Ingridsboktankar och Hermia says

onsdag 21 november 2012

Paul Auster: Winter Journal



Den amerikanske författaren Paul Auster är född den 3 februari 1947. Sin senaste bok påbörjade han i januari 2011, mitt i vintern: "Winter Journal". Boken publicerades på engelska i september och kommer på svenska i januari 2013 ("Vinterdagbok", Bonniers).

Auster har gett ut 17-18 romaner. Tidigt ville han bli författare och skrev då mest poesi och essäer. Han försörjde sig på bokrecensioner och översättningar (franska). Ett arv efter fadern, som dog oväntat 1979, gjorde att Auster kunde skriva det han själv ville.

Att uppfinna ensamheten
1982 kom den självbiografiska "The Invention of Solitude" (på svenska 1992: "Att uppfinna ensamheten"). Boken består av två delar: del ett är ett porträtt av den osynlige fadern och hans släkt, del två är en mycket personlig betraktelse över att själv bli far/förälder, och över hur slumpen och ödet kan styra våra liv. De flesta av Austers kommande teman finns redan med där, och den boken leder direkt vidare till hans debut som romanförfattare: "Stad av glas" som tillsammans med "Vålnader" och "Det låsta rummet" utgör "New York-trilogin" (1987), som gjorde Auster berömd.

Om Austers romaner
I New York-trilogin är formen viktigare än innehållet. Det är metafiktion och laborerande med detektivromanens byggstenar. Karaktärernas identitet svajar. Berättelserna är smarta byggen – komplicerade och lätt att gå vilse i. Kaos är nära – ett telefonsamtal bort! Det var detta sätt att skriva som gjorde Auster omtyckt (och imiterad)!
De följande romanerna är ofta (men inte alltid!) en sorts metaromaner med följande pusselbitar: En eller flera berättelser i berättelsen. Slumpartat olycksdrabbad manlig desillusionerad huvudperson med litterära intressen. Ofta en intertextuell, litterär lek (med läsaren!). Baseboll avhandlas ofta, liksom film (hela filmer kan återberättas).

Under årens lopp har Auster skrivit fler böcker med självbiografisk karaktär (tex "Ur hand i mun – minnen av en misslyckad början" 1998), han har skrivit filmmanus och regisserat filmer ("Smoke" 1995), men fra är han känd för sina romaner. Efter hand har metafiktionen ersatts (?) av traditionella berättelser, med trovärdiga relationer mot bakgrunden av aktuella händelser (krig, ekonomisk kris). Men den typen av berättelser finns andra som gör lika bra – eller bättre. Dit hör "Sunset Park" (2010).

Winter Journal
30 år efter "The Invention of Solitude" kommer nu en bok med stark självbiografisk förankring, på gott och ont. Det är inte en politikers memoarer utan kroppens minnen av ett levt liv, inte en rapport om kroppens förfall utan snarare en uppräkning av allt man kan göra med och i sin kropp. Auster är personlig, lite rörande, sensuell och sentimental – och så långt ifrån en deckarpastisch man kan komma! Boken sägs vara komponerad som en "fuga", en musikalisk term som beskriver hur ett eller flera teman återkommer i verket. Och, ja så är det. Boken har ingen kapitelindelning utan består av olika långa avsnitt, textblock. Huvudtemat är alltså kroppens minnen av att vara Paul Auster! Författaren tilltalar sig själv i andra person; det blir många "you". Du (som ibland kan tolkas man). Detta tilltal kan i vissa stycken drabba även mig som läsare personligt; hur skulle jag göra i en liknande situation?

Kroppen minns
Auster säger (till sig själv): Det är vinterns tid i ditt liv, dags att "put aside your stories for now". Allt det som han aldrig trodde skulle hända eller drabba honom, det hände! Om det vill han berätta. Han börjar vid 3-4 års ålder och går successivt, men ej kronologiskt, framåt. Han är 6 år, eller 64, och levererar en del roliga och tänkvärda iakttagelser, tillräckligt många av allmänt intresse, ändå onödigt många.

Auster minns lekar och spel, sårskador, saker han ångrar, olyckor, oförrätter. Kärlek, tjejer och sex tar ganska stor plats. På drygt 50 sidor beskriver Auster alla de platser han bott på, permanent: 21 bostäder. Han räknar upp resandets alla "inte-platser" han vistats på (flygplatser).
Och hela tiden kroppen: Man kan inte se hela sig själv i en spegel, bara fragment. Vad allt kan man inte göra med högerhanden?! Helst vill han placera den på sin hustru: "Some of the most beautiful places in the world are on your wife's body." Ett långt stycke är en enda kärleksförklaring till kvinnan han är gift med sedan 30 år, Siri Hustvedt (se foton). Och Auster hyllar sin mamma (föräldrarna skilde sig tidigt). De sista åren var hon totalt beroende av sin son, och hennes död 2002 utlöste en allvarlig krisreaktion hos Auster. Om denna berättar han utförligt, om ett elakt samtal från en faster, om alkohol och tabletter. Hans oförmåga att gråta fram till när allt brast: Kroppen sörjer, men ingen gråt.

Och, jodå, både baseboll och en hel film dyker upp. Han känner sig efter moderns död som den stackars jagade huvudpersonen i en gammal film! Efter en delvis självförvållad trafikolycka på senare år slutar han köra bil. Propp i benet och synproblem stör livsharmonin. Osv.

Auster ville alltså rapportera från sitt livs vinter (det är inte bara höst!). Han avslutar:
"How many mornings are left? A door has closed. Another door has opened.
You have entered the winter of your life."

Minns!
Boken har alltså starka kopplingar till "Att upptäcka ensamheten" (som är min Auster-favorit). "Minnets bok" (= del 2) slutade så här: "Det var. Det kommer aldrig att vara igen. Minns."
Mycket är värt att berättas; det är både personligt och allmängiltigt, och jag gillar det. Alltför långa stycken tycks dock vara fria associationer som borde beskurits av en omtänksam redaktör. Men det fanns kanske ingen som vågade.